Stavningstävling sänder helt fel signaler till språkbrukarna!

Idag fick redaktionen ett pressmeddelande från Natur & Kultur som tillsammans med TV4 skall anordna en stavningstävling enligt amerikanskt mönster. De motiverar detta bland annat så här:

“Syftet med tävlingen är att främja kunskaperna och intresset för språk hos unga. Att kunna stava är inte i första hand att minnas hur ord ser ut i skrift. Det kräver framför allt att man har förståelse för hur vårt språk är uppbyggt. Stavningsutvecklingen är därför en spännande upptäcktsfärd i språket och går hand i hand med läsutvecklingen.”

Så kan man uttala sig om inte vet något alls om hur språket fungerar. Det är dock förödande för alla språkbrukare att hävda att stavning(vetskap om hur språket är uppbyggt(?)) är det mest väsentliga och primära för att främja läs- och skrivutveckling.

Det sänder helt fel signaler till språkbrukare som har bekymmer med skriften. Signalerna säger nämligen att om du inte behärskar stavningssystemet eller om du inte vet hur språksystemet är uppbyggt, har du också svårt att läsa på en godtagbar nivå, vilket inte är sant. Att de goda läsarna skulle ha en djupare förståelse för hur språket är uppbyggt är en myt, lanserad av ingen mindre än Ingvar Lundberg.

Dessutom uppmanar det språkbrukare att fokusera på ordnivå och därmed låsa läs- och skrivförmåga när de mer bör ha koncentrationen på högre lingvistiska nivåer.

Nej, fräls oss från alla dessa amatörer på det lingvistiska området; professorer i andra ämnen, lektörer på våra bokförlag etc etc!

Språklagen för “alla” är här

Nu den 1 juli 2009 har vi en ny språklag och regeringen beskriver nyttan med denna bland annat så här:

“Allas rätt till språk och att samhället har ett gemensamt språk som alla kan förstå och använda är ytterst en fråga om demokrati.”

( Ur Sammanfattning av regeringens  proposition 2008/09:153 Språk för alla)

Men ingenstans kan man finna i lagen att alla har rätt att lära sig läsa och skriva på en godtagbar nivå i skolan. Inget händer nämligen om eleverna inte lär sig den viktiga basfärdigheten att kunna läsa och ingen talar om att det finns elever som lämnar skolan utan att kunna just tillägna sig en text –  läsa. De som inte kan läsa finns nämligen även i Sverige och det är ett enormt svek av vuxenvärlden att låta dessa ungdomar gå ut i livet utan att kunna , som man säger med anledning av den nu aktuella språklagen, delta på lika villkor i samhällslivet när de inte ens behärska den mest basala färdigheten, läsförmågan.

Ännu en tandlös och tämligen värdelös lag, som inte hjälper någon?

Nu är det sommarlov och “snabbfix”-tider

Nu är det sommarlov för de flesta elever och jag hoppas att de har det skönt och kan njuta av ledigheten och hämta krafter till nästa läsår.

Men de skoltrötta; de som inte orkar med skolan, har nog inte lika skönt. Deras ångest finns säkert kvar, möjligen kan de reparera sina dåliga resultat i skolans sommarskola. Och tala om “snabbfix”. Det lär gå på två till tre veckor sådant som inte har kunnat fixas på ett eller två år i normala skolan.

“Allas rätt till utbildning”, heter det så fint men jag tror inte att det har stämt på många år och regering och riksdag bryr sig inte så mycket om det i heller. De vill endast bättra på statistiken så att det inte syns och blir så uppenbart hur dålig skolväsendet egentligen är. Därför ordnar men “snabbfix”. Men elever med olika former av särskilda behov lär inte bli hjälpta av sommarskolorna, om inte lärarna blir ordentligt pressade att sätta godkänt betyg ändå även om eleverna inte når upp till målen.

Är inte den gigantiska utbildningsbluffen uppenbar i dessa moderna tider? Förlorarna? Som vanligt eleverna som inte får den bildning som de har rätt till, vilket visar sig när de senare i livet skall utbilda sig vidare eller få ett jobb som de trivs med.

Skolornas bristande intresse för elever med särskilda behov kan få ödesdigra konsekvenser

Skolornas bristande intresse, ja, närmast nonchalans kan få ödesdigra konsekvenser för barn och ungdomar med särskilda behov. Den senaste i raden är en liten grabb på 12 år i Danmark, som inte orkade leva efter diagnos och mobbning samt säkerligen ett ytterst svagt engagemang från skolans sida:

“I tisdags fick Robert gå tidigare från skolan. Då cyklade han hem och hängde sig.

Familjen vill nu att skolan ska granska mobbningens omfattning.

- Jag orkar inte prata om min sons död, det måste ni förstå. Men självklart är jag klar över att han hade det svårt i skolan, säger mamman Lise Lotte Larsen till Ekstrabladet.”

Detta hade likaväl kunna hända i Sverige. Varje dag, varje timme, lider många barn samma helveteskval som Robert i Danmark i det tysta i sitt inre utan att någon på riktigt bryr sig om det.

Vuxenvärlden, den s k vetenskapen och skolledningarna säger, oftast implicit: ”En diagnos är så bra, så bra då får du fin hjälp.”; ” Vi vet så mycket nu så det kommer att bli hur fint som helst för dig” etc etc utan att egentligen anstränga  sig och ta reda på:

Hur känner den sig som har fått en diagnos(som många gånger är ytterst stigmatiserande) i sitt inre? Hur hade rektorn eller läraren själv känt sig om de fått en stämpel i pannan att de inte riktigt duger som de är? Hur hade skolpersonalen känt sig om de visste att deras arbete blev hånat? Många lärare kommer nämligen till lärarrummet och visar exempel på hur illa deras elever skriver. En replik som jag ofta hört, med mina snart tjugo år som lärare i den pedagogiska vardagen: ”Så illa skriver inte ens min son på 8 år och NN är sjutton”. Den inställningen till elever med särskilda behov är förödande. Och tycker man så, märker eleverna naturligtvis det även om man inget säger.

Argumentera gärna emot mig. Tystnad hjälper inget. De svåra frågorna måste ställas. Det gäller våra barn och ungdomar och deras framtid som förhoppningsvis harmoniska vuxna människor.

Artikeln: Klicka här!

Barn och ungdomar får otillräcklig hjälp av den psykiatriska vården

Skolhälsovården klarar inte av barn och ungdomar med psykiatrisk problematik, enligt skolöverläkare Sophie Ekman i ett Eko-inslag. Det har vi ju förstått sedan mycket länge. Men vad som verkligen förvånar är att även psykiatrin misslyckas med att hjälpa elever med olika former av psykisk problematik.

Att psykiatrin inte klarar av alla vuxna med psykisk ohälsa, visste vi ju, men att de inte ens kan hejda ett barn eller en tonåring att utveckla psykiatriska tillstånd chockerar i varje fall mig.

Häpnadsväckande! Man blir arg och ledsen när man hör detta. Mest ledsen faktiskt.

Hur många barn och ungdomar skall egentligen krossas i sitt inre innan samhället reagerar på allvar? Vi får i varje fall betala det när dessa barn och ungdomar når vuxen ålder, då slår de så hårt, så hårt och det är faktiskt vuxenvärlden värd som har svikit dem på alla plan.

Lyssna på Ekosändningen: Klicka här!

Den känslokalla och cyniske skolverkligheten

Idag publicerar DN en artikel på sin hemsida som med all önskvärd tydlighet visar hur känslokallt och cyniskt skolledningar kan agera när det gäller elever med behov av särskilt stöd.

Bredängsskolan i Stockholm har inte gett elever med t ex autism det stöd de behöver men har gladligen tagit emot de extra pengamedel som är förknippat med att ha elever som behöver resurser för att kunna fungera som alla andra i skolan. Biträdande grundskolechefen i Stockholm säger så här om rektorn på den aktuella skolan:

“Det ligger också mycket pengar i det här, fortsätter han.”

Detta har vi som länge har varit kritiska, misstänkt hela tiden. Kunskap om de olika dysfunktionerna är man inte särskilt intresserad av ute på skolorna. Intresset är minst sagt ljummet.(Föreningarna t ex som engagerar sig kämpar för sin överlevnad och är nästan helt beroende av statliga bidrag.) Däremot tycks man vara väldigt glad över den “myckenhet av penningar” som det kan innebära att ha elever med särskilda behov på skolan.

Kan skolverkligheten vara mer cynisk än så? Varför protesterar inte föräldrar och andra anhöriga högljutt inför denna fruktansvärda hänsynslöshet? Era barn lider nog helt i onödan och de bestjäls på sina medel!

Artikeln: Klicka här!

Diskrepansen mellan skola/”experter” och föräldrar/allmänhet är enormt stor i dysfunktionssammanhang

De två senaste kommentarerna här på min blogg och en i raden av artiklar i DN, sätter fokus på ett enormt problem när det gäller barn och ungdomar med olika former av dysfunktioner, ADHD, dyslexi etc etc.

Föräldern skrev nyligen: “Oss har skolan både försökt att hota och att skuldbelägga. Senast idag hotade rektorn med att anmäla oss till socialtjänsten i stället för att skolan tar tag i mitt barns problem och tillhandahåller tillräckliga resurser.”

Så får inte en rektor behandla föräldrar som är rädda för att det skall gå illa för deras barn, vilka eventuella problem de annars har är irrelevant i sammanhanget. Och det kan verkligen gå illa. Det kan i värsta fall resultera i missbruk, psykisk ohälsa eller kriminalitet och där tar skolan inte sitt ansvar.

Precis som rektorn ovan antyder menar skolan att det är ytterst föräldrarnas fel att deras barn inte kan lära sig som alla andra eller kan uppföra sig som majoriteten av elever. Men eleverna kommer till skolan med olika egenheter som har med deras familj att göra och det är skolans skyldighet att utveckla varje elev utifrån sina förutsättningar och utgångspunkter, d v s utifrån de egenheter som elever fått hemifrån och bygga vidare på detta till något positivt.

Det är dock ett faktum att skolverksamheten inte utvecklar eleverna utifrån deras förutsättningar utan att de elever som inte passar in i skolvärldens inbillade normalitetsmall, utvecklas istället av skolan till elever med dysfunktioner av olika slag. Skolan har t o m en stab för just detta syfte; specialpedagoger, sjuksköterska och kanske externa logopeder etc etc.

Ja, jag vet att detta är kontroversiellt det jag nyss skrev men jag är nästan alldeles säker på att elevernas dysfunkioner har främst strukturella orsaker på ett makroplan i samhället och på ett mikoplan i skolans värld. Det är verkligen inte familjernas fel. De familjer vars barn inte passar in i mallen, tvingas emellertid in i dysfunktionernas virrvarr och det är enormt plågsamt för föräldrarna att se sina barn lida och inte kunna göra något. Den som anmäler händer nämligen detta:

DN den 31 maj 2009:” ‘Sedan pojken började stanna hemma från skolan i januari 2009, går det inte att se att skolan arbetat med motivationsskapande åtgärder i någon större utsträckning.’ Formuleringarna i Skolinspektionens bedömning är med avsikt desamma som när Skolverket kritiserade Solbergaskolan för sin behandling av Fredrik redan 2006, berättar Tommy Nilsson.”

Artikeln: Klicka här!

Ja, skolor anmäls och Skolinspektionen ryter till lite. Vad händer sedan? Ingenting. Kommuner och skolor kan bryta emot lagen bäst de vill. Detta vill den nuvarande ministern ändra på. Låt det komma snabbt och stäng genast skolor som den ovan!!

Demokrati och läsandet

Jag har alltid varit förvånad över hur okritiskt och nedlåtande man behandlar den som har läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi. Det finns också ekonomiska intressen bakom denna nedlåtande attityd och det skall vi aldrig förglömma i sammanhanget.

I Dagens Samhälle går nämligen de som tjänar penningar på s k  Lättläst, ut i en debattartikel, antagligen utan vederbörlig faktaunderlag och hävdar implicit att det låga deltagandet i EU-valet kan bero på att det saknas lättläst information.

En av undertecknarna är professor Mats Myrberg, som visserligen länge gjort ett oseriöst intryck(han är ju inte expert på t ex dyslexi, vilket han gärna vill framstå som och håller föreläsningar i ämnet) men att en vetenskapsman lånar sig till sådana här spektakulära utspel i Mammons tjänst, är förödande för forskningen.

Varför i himmelens namn skulle inte den som har läs- och skrivsvårigheter förstå att man kan rösta i EU-valet? Är även hörseln drabbad och alla andra förmågor som inte har med läsandet att göra?

Däremot är det väl en demokratisk rättighet att få lov att avstå från att rösta även i EU-valet.

Artikeln: Klicka här!

Biblioteken viktig för alla elever!

Folket publicerar en mycket angelägen och viktig debattartikel idag från personalen på Skogsängsskolan i samband med att man lägger ner många skolbibliotek:

“Att biblioteket finns nära till hands är också mycket viktigt för de elever som bor i närområdet. Inte minst för barn till ensamstående föräldrar, barn med annan språkbakgrund osv. Många av dem tar sig inte alls ner till centrum för att gå till biblioteket där. Där är det heller ingen som känner dem och hejar på dem.”

Biblioteken är viktig för alla elever: Elever som tycker om att läsa; elever som har ett läsmotstånd; elever med annan modersmål än svenska etc etc. Biblioteken har en unik kunskap att finna böcker till alla barn och ungdomar utifrån deras intressen.

Vet makthavarna om hur viktiga biblioteken är för läsandet?

Artikeln: Klicka här!

Socialstyrelsen bör ta större ansvar för dyslexin!

Jag har fått en intressant kommentar. Det är Helén Sämfors som menar att jag bör ta reda på fakta först innan jag uttalar mig. Det har jag gjort i snart tjugo år nu. Dessvärre har inte mycket hänt sedan jag inledde mitt studium av fenomenet dyslexi. Det gör också att charlataner som Kattmodellen kan få fritt spelrum eftersom kloka föräldrar med rätta tröttnar på s k experter som Sämfors när de ser att deras barn och ungdomar inte blir hjälpta på riktigt.

Sämfors hänvisar till att hon är legitimerad logoped samtidigt som hon menar att dyslexiforskningen är överens om vad dyslexi är.  Hur många dyslexiforskare säger att dyslexi är en form av språkstörning, SLI? Alla?

Att vara legitimerad logoped, betyder inte att man därmed är expert på dyslexi. Särskilt inte när man inte följer med i den internationella forskningen, vilket inte Helén Sämfors kan göra med den kommentar som hon levererat. Socialstyrelsen bör ta ett större ansvar här och utarbeta tydliga riktlinjer baserat på den senaste dyslexiforskningen, där de framförallt måste gå utomlands eftersom dyslexiforskningen i Sverige är minimal för att inte säga obefintlig.

De logopeder som skall arbeta med dyslexi borde vara specialutbildade. Precis som vi har ”allmänläkare” och ”specialistläkare” bör vi ha ”allmänlogopeder” och ”specialister i t ex dyslexilogopedi”.

Det verkliga problemet är att det förekommer ingen avancerad diskussion och kritik mellan dyslexiforskare i Sverige, vilket brukar vara vetenskapens själva livsluft. Mats Myrbergs påstående att det finns en konsensus mellan dyslexiforskare stämmer inte. Vad som däremot råder är en förödande , nästan religiös, konformism på området. Kompakt tystnad och rädsla för att stötta sig med de ledande inom dyslexisamhället, är det som är mest tydligt när man inleder sin forskarbana på dyslexiområdet. Ett förhållande som ytterst drabbar barn, ungdomar och vuxna med dyslexi, som inte får den hjälp som de annars hade kunnat få med aktiva och kritiskt diskuterande vetenskapsmän och vetenskapskvinnor.

De som antagligen tjänar mest på allt detta är dock personer som Sämfors och metoder som Kattmodellen.

Nytt nummer UTE NU!

Nytt nummer av Dyslexia nätupplaga ute NU. Ta en kik! Klicka här!

Kattmodellen kämpar för att få acceptans

Som första kommun håller nu Dals-Eds kommun på att testa den s k Kattmodellen, trots att denne inte har någon som helst vetenskapligt stöd eller förankring i vad vi just nu vet om dyslexi. Vad du tycker du om detta?

Delta i Dyslexia nätupplagas undersökning. Klicka på länken nedan!

View Survey

Regeringens förslag om ny gymnasieskola välkomnas. Vad tycker du?

Idag kom ett pressmeddelande. Regeringen avser att förändra gymnasieskolan helt. Bland annat skall inte gymnasiets yrkeslinjer längre kunna ge behörighet till högskolan. Dessa linjer skall mer strikt anpassas till det framtida yrket.

Detta välkomnas eftersom jag anser att dagens gymnasieskola inte klarar av att ge alla elever den bildning som de i och för sig så väl behöver. Vi som har velat våra ungdomar så väl, så väl, får ge oss. Det håller helt enkelt inte!

Vad tycker du,kära bloggläsare, om detta?

Alltid lika förvirrat om dyslexi. Varför?

Lena Brink skriver i Vestmanlands Läns Tidning:

“Naturligtvis är det ingen yrkeskategori som har monopol på dyslexiutredningar. För att hjälpa elever som kommer till korta behövs en allsidig kartläggning, där även logopeder, psykologer och läkare kan ge viktiga bidrag. Ansvaret för barns lärande vilar emellertid i första hand på pedagoger.

Dyslexi är ingen sjukdom. ”(Vlt.se)

Mycket märklig synpunkt om man säger sig vara någon form av expert på dyslexi. I det här fallet “praktisk expert”, om uttrycket tillåts. Lena Brink fick nämligen pris 2001 av Västerås stad, så hon talar i egen sak:

“Medarbetare i proAros som fått ta emot priset:

[…]
- dyslexilärargruppen vid Komvux (Gudrun Norberg, Lena Hillerbrand, Ebba Erlander, Maria Sandstedt, Margareta Molin, Anita Kruse, Lena Brink och Inger Nygren) för deras goda pedagogiska arbete med vuxna dyslektiker. ”(vasteras.se)

Varför är det alltid så förvirrade resonemang när det gäller dyslexi? Jo, det råder ingen konsensus, vad än Mats Myrberg säger sig ha kommit fram till, i dyslexisammanhang. Det finns för få experter och alltför många självutnämnda, som möjligen gått en kurs hos Ingvar Lundberg.

I denna förvirring är som alltid eleverna förlorarna vars föräldrar i sin desperation vänder sig till charlataner som Patrick Lindblad med Kattmodellen.

Artikeln: Klicka här!

De s k bokstavsbarnen besvär kan beskrivas nästan hur som helst

Läser Dalademokraten och en speciallärare uttalar sig självsäkert om ADHD och el-känslighet:

“ ADHD beror till 90 procent på det här, säger Marianne, som är speciallärare i grunden. 

Hon märkte att hennes elever blev oroliga och okoncentrerade efter att ha arbetat under lysrör eller tittat på teve. Hon råder familjer med ADHD-barn att prova att rensa bort elektronik i hemmet. ”(Dalademokraten 27/3-09)

Samma barn som kanske är oerhört koncentrerade på sitt dataspel eller spelet i mobilen. Livligt engagerade på olika s k  chattsidor.

Något stämmer inte, som jag påpekat många gånger och det tycks som om vem som helst kan gör en beskrivning av det som eleven förmodas lida av. Dessa beskrivningar, även om de sinsemellan är oförenliga, tas på högsta allvar av pressen och de flesta journalister.

Artikeln: Klicka här!

Kommunalråd i Malmö:”Det gör kanske att de inte märker den, säger Agneta Eriksson”.

Nu är det vetenskapligt bevisat, elever med särskilda behov har det särskilt besvärligt i Malmö. Forskare från Malmö högskola har nämligen kommit fram till:

“Forskningsrapporten visar att mer än hälften, 57 procent, upplever att de inte fick något extra stöd i skolan.”

Malmös kommunalråd Agneta Eriksson(s) besvarar detta med:

“– Det är elevernas upplevelse. Mycket av stödverksamheten är integrerad i  den  vanliga undervisningen. Det gör kanske att de inte märker den, säger Agneta Eriksson.”

Först tänkte jag: “Läste jag verkligen rätt”. Sedan är det bara att ställa den retoriska frågan till kommunalrådet med ansvar för skolverksamheten i Malmö: “Tror du att elever med särskilda behov är så avtrubbade och har så bristande intelligens att de inte “märker” när de får hjälp?”.

Det illustrerar däremot den enorma brist på kompetens som politiker i ledande ställning, vilka styr Malmös skolor, kan ha. Detta gör naturligtvis att de tillsätter höga tjänstemän och skolledare på skolorna med samma låga kompetens som de själva.

Bara att konstatera, som jag gjort så många gånger i denna blogg: Stackars elever och lärare i Malmö med sådana ledare för verksamheten. Med hopp om att det inom en snar framtid blir bättre och att hela ledningsstrukturen för skolverksamheten byts ut med ledare vilka har kompetens och insikt.

Artikeln: Klicka här!

Att tysta lärare, dåligt för skolverksamheten?

Jag har under ganska lång tid försökt uppmärksamma den bristande respekten för mänskliga rättigheter inom den offentliga verksamheten i Malmö, främst då skolverksamheten som är så viktig för kommande generationer.

Nu får jag indirekt medhåll av en forskare vid Lunds universitet som framför synpunkter i dagens Sydsvenska Dagbladet på tystandet av kritiker inom det offentliga. Det är Louise D Bringelius och hon framför bland annat följande mycket viktiga fakta ur forskarsynvinkel:

“Bristen på öppenhet i de offentliga organisationerna signalerar en instrumentell människosyn. Ändamålet helgar medlen och det saknas respekt för individen. Synsättet rimmar illa med den allmänna samhällsmoralen.

Man kan också notera att det finns en meddelarfrihet som enligt lag måste respekteras.

Ett vanligt sätt att legitimera sanktioner mot kritiker är att hävda att kritiken är baserad på rädsla och hotar verksamheten. Synsättet signalerar dock knappast respekt för professionens kompetens, och det rimmar illa med logiken i det kunskapssamhälle som idag växer fram.

Kritiken kan också ses som en kraft som snarare gynnar verksamheten – såväl professioner som offentliga ämbetsmän utmärks nämligen av en stark lojalitet till samhället och ansvarstagande för organisationens välgång.”

Malmös kommunledning i allmänhet och Ilmar Reepalu i synnerhet: Kommer ni eller du att göra något åt den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Skåne och särskilt i Malmö inom den offentliga förvaltningen? Tror ni eller du inte att det skadar skolverksamheten i Malmö att tysta lärare och göra dessa rädda och osäkra?

Skolresultaten talar, anser jag, sitt mycket tydliga språk. Eleverna får verkligen inte den undervisning de är värda eftersom höga chefer inte lyssnar på professionen och de har i regel också låg kompetens för chefsuppdraget.

Artikeln: Klicka här!

Robot ersätter lärare?

Så här i kristider för nästan alla yrkesgrupper rapporterar DN idag om japanskt försök med att ha en robot som lärare. Det vore väl idealet för alla landets utbildningsförvaltningar och skolledningar. Då slapp man ju att, i varje fall på ytan, försöka behandla lärarkollektivet väl. En robot säger ju aldrig emot. Och den var också ganska duktig enligt den japanske forskaren:

“Roboten fjärrstyrdes dessutom av en mänsklig hand, men gick ändå hem bland barnen, hävdade professor Kobayashi.” ( DN, 12/3-09)

Artikeln: Klicka här!

Hatet emot skolverksamheten är tydligen världsvid

Nu har det hänt igen. En ung man har kommit tillbaka till sin skola och skjutit av sig sitt hat. Denna gång i Tyskland.

Det är bara en tidsfråga innan det händer även i Sverige. Ett gäng var på väg här i Malmö för några år sedan, men lyckligtvis gick det inte så långt—då.

Som jag påtalat många gånger förr i bloggen, saknar skolverksamheten professionella oh yrkeskunniga i chefställningar i olika positioner i verksamheten. Flera av dessa saknar faktisk adekvat utbildning och det i en utbildningsorganisation, och jag gissar att det är samma problem över hela världen.

En sådan struktur, med personal som i huvudsak saknar utbildning för sitt uppdrag. inger självklart inte förtroende och trygghet utan tvärtom en enorm osäkerhet och otrygghet, vilket ger sig till känna senare i livet i alla dessa ungdomars inre. ( De flesta har nog trygga föräldrar som kan kompensera men alla har inte det.)

Den ångest som uppenbarligen är planterad av skolverksamheten och som kan få sådana ödesdigra konsekvenser, tar verkligen samhällena och regeringarna ansvar för den frustrationen som tydligen när som helst kan utlösas? Nej, det verkar inte så utan de står varje gång det händer  med gapande munnar: Varför händer detta?

Hur många skott skall behöva avlossas innan politikerna inser allvaret i de strukturella bekymren i skolans värld på vår runda jord?

Artikeln: Klicka här!

Alla logopeder kan nog inte ställa diagnosen dyslexi

Det rasar en mycket intressant debatt i Västmanlands Läns tidning. Här ett citat ur den senaste i raden av inlägg, som verkligen väckte mitt intresse:

“Dyslexi är en språkstörning på neurologisk bas, inom det området har logopeden sin specialkompetens.”

Den som här uttalar sig är Helén Sämfors som driver ett privat konsultföretag. Men har Sämfors de specialistkunskaper som Socialstyrelsen kräver för att få lov att ställa en diagnos? Hon hävdar ju att dyslexi är en språkstörning. En analys som inte bygger på gedigen vetenskaplig grund, vilket en diagnos självklart bör göra.

Här som i alla andra liknande fall: Bör privata ekonomiska intressen styra och ha inflytande över diagnosinstrumentet? Sämfors tjänar ju mer penningar om dyslexi blir någon form av språkstörning.

 

Artikeln: Klicka här!

Forskare hävdar att det är lätt att ändra hjärnan!

Nu är det sagt, kanske ännu en gång, av en forskare. ADHD och möjligen liknande psykiatriska åkommor, kan vi få väldigt lätt och de här forskarna tycks mena att det är väldigt enkelt att “skada hjärnan” med yttre stimuli:

“– Om en ung hjärna utsätts för en värld där allting går fort och där allt reagerar direkt när man trycker ner en tangent kan hjärnan vänja sig vid det. Barnen kan då kanske börja vänta sig lika snabba svar i verkligheten. Sånt beteende kommer vi då att beteckna som attention deficit disorder (ADHD), säger Susan Greenfield till Daily Mail. ”(Metro-Nyheter)

Hur länge skall, ändå så pass många, tro på dessa ADHD-forskare och liknade s k vetenskapsmän? För mig framträder de allt mer som gamla tiders charlataner.

Artikeln: Klicka här!

Därtill behandlas andra med allvarliga bekymmer mycket illa i Malmö, som vanligt är det lätt att tänka. Om man nu får tro en artikel i Sydsvenskan i lördags. Är det lika illa på andra håll tro?

Artikeln: Klicka här!

Tv-tittande är endast underhållning och ej särskilt farligt

 

Har du hört att det har sagts att tv-tittande kan vara farligt för små barn? Jo, det har du nog men nu är det kanske konstaterat att TV varken gör barnen klokare eller särskilt mycket dummare, enligt en undersökning som Aftonbladet refererar till i artikeln “Småbarn lär sig ingenting av tv-tittande”.

Den s k dumburken är väl vad den skall vara, d v s ren och skär underhållning. Och kan man någon gång lära sig något av den är det väl aldrig fel men man bör sluta att varna för den levande möbeln i vardagsrummet. Den är ej farlig för barn!

Artikeln: Klicka här!

Finns dyslexi?

Det är mycket intressant, men också stundtals smärtsamt att ta del av de diskussioner som då och då rasar runt våra skolor och elever med dyslexi. Den senaste är följande:

“Som ordförande i Dyslexiföreningen FMLS i Västerås har jag ständigt föräldrar och anhöriga som ringer och är oroliga. Antingen får de inte någon stöttning från skolan eller så vill skolan vill hjälpa till, men har varken resurser eller pengar. Jag har även arbetat runt i Västerås vikariepool och sett en hel del. 


En rektor i Västerås sade år 2000 att “dyslexi finns inte”. Rektorn sade det till en olycklig förälder, som sedan ringde till mig och bad om råd, Jag har även haft föräldrar som har ringt om sin son som gick då i årskurs 5. Han hade blivit så illa behandlad i skolan på grund av sina läs- och skrivsvårigheter/dyslexi att han mådde så dåligt att han inte ville leva längre. Skrämmande!”(Västmanlands Läns tidning)

Det som rektorn i Västerås antagligen menade var att “diagnosen”  dyslexi inte är helt självklar. Det finns forskare som menar att det kanske rör sig om en språkstörning i stället. Då skulle beteckningen vara specifik språkstörning:

“Med specifik språkstörning avses uttalade svårigheter att producera och/eller att förstå språk, med utvecklingen inom andra områden är relativt opåverkad.”( Barn som är annorlunda, Hjärnans betydelse för barnets utveckling, 1999, s 91)

Konflikterna, som t ex den som illustreras ovan, har som bakgrund och sitt huvudsakliga ursprung i den tämligen förvirrande bild som forskningen ger vid handen i dagsläget. Det existerar inte en entydig bild och forskarna är ej heller överens om exakt vad dyslexi är.

En ordentlig vetenskaplig och kritisk diskussion lyser helt enkelt med sin frånvaro på “dyslexihimlen”, vilket ger upphov till helt onödiga konflikter på våra skolor.

Artikeln: Klicka här!

Nytt nummer UTE NU!

Ett nytt nummer av Dyslexia nätupplaga är ute nu.

Klicka på bilden nedan för att ta en kik på innehållet i gratisversionen:

Index-gratisversionen Dyslexia nätupplaga

Läs gärna också det senaste Nyhetsbrevet.

Det finns en länk här till höger, Blogroll.

Det är inte lätt att bo i Skåne när man inte riktigt passar in

Nu kommer allt tätare rapporter om att Region Skåne inte behandlar de medborgare väl som har olika former av dysfunktioner. Självklart blir besvären då än värre. Det senaste från P4 Malmö:

“Då begärde en remiss för en neuropsykiatrisk utredning. Föräldrarna fick då veta att väntetiden skulle bli tio månader.

Nu kritiserar Socialstyrelsen psykiatrin för långa väntetider, för att tonåringen inte erbjöds alternativa mediciner och för brister i remisshanteringen.

Ledningen för psykiatrin får nu sex veckor på sig att förklara hur de ska göra för att rätta till sina rutiner. Så sent som i november var det Arbetsmiljöverket som kritiserade psykiatriska kliniken i Helsingborg för överbeläggning, bristfälliga rutiner och för lite utbildning.”

Varför är det så i just Skåne? Eller är nonchalansen emot dem som inte passar i normalitetstänkandet, vad det nu är, ett bekymmer även i andra delar av vårt avlånga land?

Artikeln: Klicka här!