Alla kan säga fel, alla kan skriva fel

Vår utrikesminister Carl Bildt har gjort en befriande blunder, enligt Dagens Nyheter:

”När jag var statsminister i Sverige, hade den dåvarande presidenten Bill Clinton och jag det första epostutbytet mellan två statsöverhuvuden”, sa Bildt till tidningen.

Men Bildt har alltså aldrig varit något statsöverhuvud. Den positionen innehas av en annan Carl, Kung Carl XVI Gustaf.”

( DN, 7 februari 2010)

Aftonbladet, den 8 februari:

”– When I was prime minister of Sweden, then President Bill Clinton and I had the first e-mail exchange between heads of state, sa Bildt till Washington Post.

Om det var knagglig engelska eller kunskapsbrist som orsakade felsägningen var Bildt i går förhindrad att svara på. Han satt på ett plan till Mexiko.”

Alla kan säga fel, alla kan skriva fel. Kungen har blivit mer eller mindre hånad i många år för sina läs- och skrivsvårigheter. Bokstäverna kommer lite fel ibland, även så orden i det löpande talet. Men Bildt har ovan visat att vi alla kan göra fel. Det antyds t o m i Aftonbladet att han kanske inte är så bra på engelska, som vi alla trott.

Kan vi inte lära något av detta och tona ned alla och ej så komiska, hånfulla kommentarer om sådana misstag i skrift och i talet som vi alla gör då och då? Glöm ej heller att engelska inte är vårt modersmål om vi är födda i Sverige.

Artikeln: Klicka här!

Samma artikel med lite mer innehåll i Aftonbladet: Klicka här!

Tänk att det i praktiken struntas så i elevernas inlärning och utveckling

I flera inlägg har jag riktat uppmärksamhet på hur kommunerna nästan helt struntar i elevernas inlärning och utveckling i den kommunala praktiska verkligheten. Som vanligt är det ju inte fina ord i olika dokument som räknas. Sådana välformulerade ord har varken elever eller föräldrar någon som helst nytta av när det inte märks i praktiken och i skolornas verksamhet.

Att kommunerna nästan helt struntar i det uppväxande släktet, har vi idag fått ytterligare ett bevis på. Det är lektorn i idrottsvetenskap, Ingegerd Ericsson, vid Malmö högskola och professorerna Patrik Grahn och Erik Skarbäck, vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp, som i SDS riktar uppmärksamhet på att kommunerna minskat på de gröna områdena i städerna:

”På 30 år från 1970 till 2000 sjönk den allmänna tillgängliga marken i tätorter, det vill säga torg, gågator och grönområden, från 40 procent till 31 procent och i de tre största städerna till 27 procent.

Forskning visar att klyftan mellan fysiskt aktiva och passiva barn har ökat. Färre grönytor kring bostadsområden får barn att röra sig mindre, vilket på sikt kan få allvarliga hälsokonsekvenser.” (Sydsvenskan, den 7 februari 2010)

Mer grönytor kan självklart hjälpa elever med olika former av bekymmer och minskade gröna ytor förvärrar naturligtvis deras problem:

”Flera studier visar att barn med omogen, otränad motorik behöver många tillfällen och möjligheter att öva sin grovmotorik. Skolans två idrottslektioner per vecka är inte tillräckligt. Det behövs mer motorikträning i skolan och en stimulerande och utmanande närmiljö för barns spontanaktiviteter.  (Sydsvenskan, den 7 februari 2010)

För varje dag blir det allt tydligare tycker jag: I praktiken struntas det helt i elevernas inlärning och psykiska hälsa. Från samhällsplanering på makroplanet till de kommunala förvaltningarna på mikroplanet. Det görs endast sådant som man måste och tyvärr knappt det.

Detta kommer att bli kostsamt för samhället på lång sikt eftersom vi vet att många elever med dysfunktioner, som till exempel läs- och skrivsvårigheter, kan hamna i svårigheter senare livet.

Artikeln: Klicka här!

Lokala politiker vill bestämma själva, även om det strider emot lagen

I dagens Svenska Dagblad får vi svart på vitt att lokala politiker inte respekterar den lagstiftning vi har i landet. Det är Torkel Strandberg(FP) som vill trotsa lagen genom ett drogtesta elever:

”Skolinspektionen har nyligen sagt nej till att vi i Landskrona vill införa frivilliga drogtester i grundskolan. Vi vill hindra unga människor från att hamna i vad som ofta blir ett livslångt beroende. Såväl barnens som deras föräldrars samtycke krävs för att testen ska genomföras.” (SVD, den 2 februari 2010)

Artikeln: Klicka här!

Skolinspektionen har gjort klart att det är olagligt att drogtesta elever:

”I sitt nya beslut går Skolinspektionens grundligt igenom rättsläget och finner att den typ av drogtester som kommunen vill genomföra kräver stöd i lagen. Sådant stöd finns inte.

– Systemet med slumpvisa drogtester är olagligt. Den viktigaste orsaken är att de slumpvisa testerna med urinprovtagning utgör en integritetskänslig åtgärd. Det går inte att i det enskilda fallet säkra den enskilde elevens reella och frivilliga samtycke. Därför kan Landskrona kommun inte genomföra testerna, säger Ingegärd Hilborn, chefsjurist, Skolinspektionen.” (www.skolinspektionen.se)

Vanliga medborgare måste följa lagen annars blir det böter eller fängelse. Så tydligen icke för lokalpolitiker och skolor.  Detta problem har vi tagit upp i en intervju med Skolinspektionen i det kommande numret av Dyslexia nätupplaga, 1/2010. Läs det!

Den svenska dubbelmoralen är stundtals oerhört grym

Utåt tycks alla vara rörande överens om att samtliga medborgare skall få plats i vårt samhälle på lika villkor. Den med funktionsnedsättning skall också få plats och med olika hjälpmedel får den med dysfunktion precis samma mänskliga villkor som alla andra.

Ja, så låter det i teorin men den hårda praktiska verkligheten är en helt annan. Annika Taesler riktar uppmärksamheten(DN-debatt idag) på den svenska dubbelmoralen visavi funktionsnedsättning med exempel från SVT, som har ett särskilt ansvar. Hon intervjuade, som en del av en mastersutbildning, 28 personer inom Sveriges television och då blir det, tycker jag, väldigt tydligt att alla verkligen inte duger i vårt samhälle:

”Än värre blev det när intervjuerna handlade om representation i tv-rutan. De flesta hävdade bestämt att en rullstol skulle störa och ta fokus från programmet, vilket gör det omöjligt att ha en programledare som sitter ned under sändning. En högt uppsatt person på nyhetsredaktionen gjorde gällande att funktionshindrade hålls borta från tv-rutan av omtanke om dem själva, då den uppmärksamhet som ofta följer av medieexponering kan vara ”svår för dem att hantera”.

Ju fler personer jag träffade, desto mer uppenbart blev det att Sveriges Television lider av både okunskap och rädsla när det kommer till frågan om funktionshinder. I företagets värld är en rullstol så mycket mer än bara ett fortskaffningsmedel. Den symboliserar något främmande och avvikande, som man inte vet hur man ska hantera och därför väljer att blunda för.”( Dagens Nyheter, den 31 januari 2010)

Detta gäller säkerligen de flesta med dysfunktioner. Den svenska dubbelmoralen kan verkligen stundtals vara oerhört grym.

Läs denna viktiga artikel i sin helhet: Klicka här!

Statsministern vill ha mer empati men…

Fredrik Reinfeldt har gjort ett pliktskyldigt besök på ADHD-centret, Södermalm i Stockholm. Föräldrarna redovisade för statsministern hur besvärligt det kunde vara att vara anhörig. I samband med detta frågade tidskriften Föräldrakraft:

”Kommer det ett kunskapslyft för anställda inom skola och vård?”

Och fick svaret:

- Det får vi se. Vi har gjort stora satsningar på psykiatrin i syfte att den ska bli bättre. Satsningarna återspeglar att det funnits stora brister både i barn- och ungdomspsykiatrin och i vuxenpsykiatrin, säger Fredrik Reinfeldt.
- Det är mycket tänkvärt det som föräldrarna har beskrivit här, men om det kan bli utbildningssatsningar måste huvudmannen för den här verksamheten [landstinget] svara på.”(www.foraldrakraft.se)

Reinfeldt utlovade inga mer medel till barn och ungdomar med ADHD men efterlyste mer empati, enligt Föräldrakraft. Det var alltså som vanligt, ansvariga bollar över frågan till någon annan. Och föräldrarna får kämpa på ändå utan helhjärtat stöd från statsmakten.

Artikeln: Klicka här!

Suspekt föreläsning(Kattmodellen, naturligtvis) på hemlig adress

Nu går Kattmodellens Patrick Lindblad ut och informerar om att han skall hålla en föreläsning med mottot:

”En eftermiddag för alla som lurats tro att det tar lång tid och är svårt att bli av med dyslexi/läs- och skrivsvårigheter.”

Denna ”historiska” händelse skall äga rum den 11 februari i år, men platsen är än så länge hemlig. Det enda de säger är att den skall vara på Södermalm i Stockholm, detta naturligtvis för att undvika massmedia och dylika granskande personer.

Det skulle vara mycket trevligt om någon som skall gå på föreläsningen rapporterar till oss andra hur det var. Följande finner jag emellertid något smaklöst och tyder på en enastående nedlåtande attityd gentemot dyslektiker:

”Beroende på tillgång till dyslektiker kommer vi även att ha en demonstration.”

Men Kattmodellen handlar ju inte om empati och omtanke utan om att tjäna så mycket penningar som möjligt till vilket pris som helst. Jag har genom Dyslexia nätupplaga riktat regeringens uppmärksamhet på den här typen av verksamhet och hoppas de gör något åt all sådan här kvacksalveri.

Även om jag är mycket kritisk till den här organisationen kan jag bjuda den som möjligtvis är intresserad en hänvisning. Anmälan görs nämligen på Kattmodellens hemsida: Klicka här!

Kontroversiella uppgifter i pressen om ADHD. Är det sant?

Upsala Nya Tidning den 25 januari 2010: ”Personer som är dubbelhänta löper större risk att [bli]drabbad[e] av problem i skolan och diagnoser som ADHD.”

Folkbladet den 26 januari 2010: ”Studier visar att minst en fjärdedel av de intagna på svenska fängelser har adhd.”

Tidningarna har tagit detta från två studier. Stämmer det även för övriga med ADHD än dem som ingått i studierna? Det är nämligen väldigt lätt att ta detta för sanning när det egentligen sannolikt är frågan om hypoteser och antaganden. Alla intagna är till exempel säkert inte med i den andra studien.

Mer om detta i Dyslexia nätupplagas kommande nummer. Läs Dyslexia nätupplaga, den enda kritiska  tidskriften om dyslexi och inlärningsproblem! Skaffa en prenumeration på betalversionen redan idag!

När kan man ”skriva” som författare?

Jag fick ett brev med en medföljande bok 1999,  från en f d elev som gått en privat skrivarkurs som jag ledde, en tämligen populär korrespondenskurs:

”I brevet för den 8/4-98 så skrev du en mening som löd så här: ‘Får man ett dedikationsexemplar när din första bok kommer ut?’ Då skrattade jag lite för mig själv och tänkte att någon bok blir det väl aldrig.

Nu har det gått ett år sen du skrev det och under av alla under…här kommer romanen.”

Skrivareleven var dyslektiker och jag hade svarat på en fråga: ”Kan jag bli författare när jag är dyslektiker?”. Ja, det kan du, menade jag, eftersom du kan berätta och att berätta handlar om något annat och så mycket mer än att kunna stava och andra mer formella ting.

Detta kom jag att tänka på när jag tar del av Anders  Hellbergs artikel i DN, ”Stieg  Larsson kunde inte skriva”. Mediokra skribenter som  Kurdo Baksi och nämnda Hellberg behärskar möjligen den formella delen av skrivandet men författande handlar verkligen inte om det. Det handlar om att kunna berätta på ett sätt att det griper tag och fängslar läsaren och det kan sannerligen inte alla. Men Stieg Larsson kunde detta med bravur även om han möjligen ville ha hjälp med de mer formella tingen, vilket de allra flesta författare lär göra.

Tänk på det alla dyslektiker! Vad än svenskläraren och skolan säger, kan du berätta på ett unikt sätt så kan du också författa.

Artikeln: Klicka här!

Förhindras verkliga förändringar i skolan av dem som tjänar penningar på elevers bekymmer?

En läsare av vårt Nyhetsbrev och möjligen av gratisversionen av Dyslexia nätupplaga skriver till redaktionen:

”Vill inte ha dyslexia nätupplaga per email länge. Tycker inte att den ger en bra bild av vad dyslexi är.”

Läsaren har inte velat(eller kunnat?) precisera sin bedömning, d v s varför vi inte ger en ”bra bild” av dyslexin.

Dyslexiförbundet FMLS:s representant har kommenterat den här bloggen bland annat så här:

”Det tillhör ibland tyvärr nödvändigheten att bemöta påståenden eftersom man omnämns – trots att de är så tossiga att det nästan känns lönlöst.
Dyslexiförbundet FMLS och hela det svenska samhället bedömer idag att dyslexi är en funktionsnedsättning – att inte acceptera detta är tossigt.”

Dyslexiförbundet har tydligen fått en viss hybris eftersom deras bedömning skall omfatta ”hela samhället”. Det om något tycker jag är ”tossigt”. Att inte välkomna kritisk diskussion är ovetenskapligt och tämligen avslöjande.

Vad beror detta på? Jo, enligt mig är det tydligt efter att ha studerat detta i snart tjugo år nu. Dyslexiförbundet FMLS, Svenska Dyslexiförbundet etc har intresse av att dyslektikern förblir i sin dyslexi och endast kan bli hjälpt av tekniska lösningar. Läsaren som citeras ovan är kanhända specialpedagog som t o m skaffat sig en utbildning och då faller den yrkestillvaron om alla elever i ett slag sluppit sina funktionsnedsättningar. Denna aspekt diskuteras inte alls.

Vad leder detta till? Ja, vi kan ta ett aktuellt exempel här i Malmö:

”– Helt klart är läget fortfarande bekymmersamt och det är alldeles för många Malmöelever som inte klarar kraven, sa skolkommunalrådet Agneta Eriksson (S).

Det var för sju år sedan.

2005–2008 satsade kommunen och staten 148 miljoner kronor för att göra Malmö lika bra som övriga landet.

Det har inte gett tillräckliga resultat. Skillnaden är fortfarande stor visar färsk statistik från höstterminsbetygen.

Endast 70,8 procent av niorna på kommunens högstadieskolor har gymnasiebehörighet. Nästan var tredje elev riskerar att hamna utanför gymnasiet. Vid samma tid förra året låg behörigheten på 74,3 procent.” (Sydsvenskan, den 15 januari 2010)

Artikeln!

148 miljoner och det blir bara sämre. Talar inte det sitt tydliga språk? Och om vi då lägger till vad alla intresseorganisationer kostar samhället(statsbidrag och andra bidrag), all specialundervisning, all specialutbildning av lärare etc. etc.

Jag menar att den organisation som byggts upp kring till exempel dyslektiker inte är endast av godo för dem med funktionsnedsättningar, även om ett fåtal förhoppningsvis kan bli hjälpta. Det är väldigt många som tjänar pengar på detta och vill ha kvar sin försörjning. Därtill vägrar skolorna att ta till sig den moderna forskning som finns, nästan enbart utländsk eftersom svensk dyslexiforskning är närmast obefintlig.

Tossigt Dyslexiförbundet FMLS? Ja, säg det till den vuxne dyslektikern som  ni inte gett möjlighet att erövra skriften på sina egna villkor i unga år utan förhindrats eftersom ni gynnar dem som marknadsför olika typer av hjälpmedel. Tydliga vetenskapliga belägg har ni inte heller för denna er inställning visavi dyslexi.

Detta måste i varje fall seriöst diskuteras! Och inte med metoder som mer liknar härskarstrategier än en seriös vilja till kritisk diskussion.

Som bekant gäller detta inte bara elever med dysfunktioner utan alla elever. I dagens SVD:

”Under lång tid har svenska elever tappat mark jämfört med kamrater i andra länder. I början av december kom den senaste TIMMS-mätningen, som visar att svenska gymnasister från 1995 till 2008 har sjunkit från topp till medel i fysik och från medel till ”långt under det internationella genomsnittet” i matematik. Signalen är tyvärr bara den senaste av många. Det här betyder inte att alla svenska skolor är undermåliga, men uppenbarligen får alldeles för många elever ut alldeles för lite av sina skolår.”

Artikeln!

Elevvittnesmål:

”Vilket är det jobbigaste ämnet i skolan då?
– Det är några stycken, säger Isak och ler. Det kan vara kul på matten och engelskan ibland, men jag gillar inte alls svenska. Vi har en massa häften som vi jobbar i och så läser vi väldigt mycket i en svenskabok, om konsonanter och så. På engelskan ska vi ha redovisning inför klassen nu, vi jobbar i grupper och ska göra dialoger, det blir som teater.”

Artiklen!

Kritik och debatt av ondo?

Den kontroversiella filosofen Torbjörn Tännsjö har fått pris av Dagens Medicin:

”Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, får priset för att ’på ett konsekvent och välformulerat sätt driva saker till sin spets på ett sätt som får människor att ibland uppröras, ibland instämma men nästan alltid tänka till i svåra etiska frågor om liv och död’.

Just det där med att driva saker till sin spets, tycker han är träffande. Torbjörn Tännsjö berättar att han kom in på vårdfrågor mest av en slump – och att han har den före detta ledaren för kristdemokraterna, Alf Svensson, att tacka för den raketstart hans karriär fick.

– Det var 1989 då jag ombads att ta över en kurs på Karolinska ingen ville ha och jag blev oerhört fascinerad. Sedan argumenterade jag för selektiva aborter och foster diagnostik, något som fick Alf Svensson att kräva att jag skulle avsättas från den docentur jag då hade. Men i dag har vi ett sådant, mycket snarlikt system, som Alf Svenssons efterträdare Göran Hägglund förvaltar.”

Hela artikeln: Klicka här!

Detta har kritiserats, framför allt av Tomas Seidal, som är ordförande för en annan kontroversiell rörelse, nämligen Ja till Livet. Tännsjö har ju som bekant sagt att vissa foster som uppvisar ”defekter”, som t ex dyslexi, kan aborteras bort.

Kritiken har publicerats i Världen idag, som är Livets ord närstående. Klicka här för att ta en titt på det.

Ja, det är verkligen synd att ingen riktigt tagit debatt med Tännsjö och hans åsikter om dyslexi. Dyslexisamhället är som vanligt tyst. Varför? Eller har jag missat något väsentligt?

Ang diffusa diagnoser och läkare som fått överstepräststatus

Här på bloggen har flera som kommenterat undrat vad jag menar med diffusa diagnoser när det gäller ADHD/DAMP. Jo, jag kan exempelvis hänvisa till Christopher Gillberg, som många tycks uppleva som en auktoritet på området, vars fru, Carina Gillberg(docent och överläkare i Göteborg) beskriver ADHD så här:

”Symtomen skall vara kliniskt signifikanta och orsaka någon form av funktionsnedsättning. Enligt DSM-IV (APA 1994) skall åtminstone sex av nio symtom på uppmärksamhetsstörning(ouppmärksam på detaljer/slarvfel; svårt upprätthålla uppmärksamheten; lyssnar inte vid tilltal; följer inte givna instruktioner; svårt organisera uppgifter/aktiviteter; undviker uppgifter som kräver mental uthållighet; tappar ofta bort saker; lättdistraherad;glömsk) eller sex av nio symtom på överaktivitet-impulsivitet( svårt vara stilla; lämnar ofta sin plats; springer ofta omkring; svårt leka stillsamt; går ’på högvarv/är ’på språng’; pratar överdrivet mycket; kastar ur sig svar; svårt vänta på sin tur; avbryter/inkräktar på andra) föreligga i minst sex månader för att diagnosen skall anses säkerställd.”

DAMP beskrivs likartat: ”minst fyra av de nio symtomen på uppmärksamhetstörning ( se ovan, min anm) eller fyra av de nio symtomen på hyperaktivitet-impulsivitet( se ovan, min anm) för ADHD skall vara uppfyllda.”

( Gillberg & Hellgren, Barn- och ungdomspsykiatri, 2000, s 178)

Lägg märke till hur anpassad denna symtomuppräkning är till skolsituationen. Samma elever kan ju sedan vara helt annorlunda i hemmiljön där de verkligen kan vara fokuserade och koncentrerade på sitt dataspel eller en spännande film på TV. Kanske bör vi kalla dessa ”sjukdomar” för ”psykisk skolåkomma”.

Att jämföra detta med sjukdomar som diabetes där ”kroppen bildar otillräckligt med insulin”(NE) faller på sin egen orimlighet. Eller finns det diabetiker vars kroppar producerar mer insulin hemma?

Som jag påtalat tidigare, är det farligt, tycker jag, när man har en sådan övertro på psykiatriker att de nästan kan påstå vad som helst med hänvisning till bristande funktioner i en viss miljö, en översteprästliknande status. Glöm inte vad psykiatrin har använts till i historien, t ex det gamla Sovjetunionen där kritik av staten klassades som psykisk sjukdom.

Hjärnkampen i DN, lite påminnelse om Gillbergaffären: Klicka här!

Är det bara s k problemskolor som brister?

Under den förra regeringen fick vi ett nytt begrepp när det gäller elever som inte fixar skolan. De skulle benämnas ”elever med behov av särskilt stöd”. Tidigare var benämningen ”elever med särskilda behov”. Förändringen skulle flytta fokus från individen som problemområde till en syn där även skolmiljön runt eleven hade betydelse.

Detta slog aldrig igenom så idag låter det så här i ett aktuellt ärende:

”Skolinspektionen koncentrerar sig på problemskolorna från nästa år –skolor som myndigheten funnit under en granskning som pågått sedan 2003.

Rapporten från granskningen av 6 000 skolor är nu klar. Bland de större bristerna är att barn med särskilda behov inte får rätt hjälp och att elevernas kunskapsutveckling inte följs upp – kontrollen av vad de lär sig är för dålig, skriver Dagens Nyheter.

[…]

Störst är problemen i de yngre årskullarna. Många lärare har blivit förvånade när de fått frågor om barnens utveckling. Det är lärare som tycker att det är fel att kontrollera och mäta eleverna. Lärarnas chefer, rektorerna, saknar i sin tur ofta en samlad bild av kunskapsresultaten.

Skolorna vet inte heller om stödinsatserna till behövande elever hjälper eftersom utvärderingen sker så sälla(SIC!).” ( Aftonbladet, den 8 januari 2009)

Den frågan man ställer sig med anledning av denna rapport i massmedia är: Kan det verkligen vara så att det endast är s k problemskolor som är bekymret? Är det inte istället ett systemfel, från riksdagen ner till den enskilde läraren?

Med exemplet som jag inledde med, illustreras nämligen med all önskvärd tydlighet, tycker i varje fall jag, att det som beslutas på central nivå aldrig eller mycket sällan, verkligen når ned till den som skall utföra det på lokalnivå.

Artikeln: Klicka här!

Samma artikel i Sydsvenskan: Klicka här!

Skolinspektionens arbete kommenteras på DN:s ledarsida, den 9 januari: Klicka här!

Den ”nya” IT-tekniken är möjligheter och inget hot!

Dagens Nyheter fortsätter att skriva om bokläsning. I dagens tidning har man följande slutkläm:

”Ändå har Nylander rätt i sitt försvar för boken. Läsandet av längre analyserande och berättande texter är ovärderligt, oavsett om det sker mellan pärmar eller på en läsplatta. Det gör oss kanske inte till goda människor eller förnuftiga liberaler, men det får oss att växa, att förstå mer och gör det möjligt att förverkliga mer av den potential vi har inom oss – på gott eller ont.

Därför behövs en bokutredning som funderar hårt och djupt över vad staten kan göra för att se till att så många medborgare som möjligt har möjligheten att komma i kontakt med kvalificerad litteratur.

En mer enkel fråga handlar om den usla tillgängligheten när det gäller klassisk svensk litteratur. I många länder är klassikerna på det egna språket tillgängliga i relativt billiga pocketupplagor.

Men i Sverige är det näst intill omöjligt att enkelt hitta billighetsupplagor av Hjalmar Söderberg – om man nu ändå fått för sig att sticka ”Den allvarsamma leken” i händerna på en twittrande tonåring. Här kanske den nya tekniken är en möjlighet och inte ett hot.”( DN, 7 januari 2010)

Visst bör den nya IT-tekniken utnyttjas mycket mer än vad som görs i nuläget. Sälj intressanta klassiker i pdf-filer. Flera av dessa kan möjligen ges ut kostnadsfritt för att få upp intresset. Och det finns mer än den ”superklassiska” Hjalmar Söderberg!

Artikeln: Klicka här!

Läser vi mer eller mindre i dessa moderna tider?

Fann en intressant artikel i dag. Det var Dagens Nyheter som tog upp Folkpartiets påstående i Svenska Dagbladet före jul:

”–Mardrömsscenariot är att vi får en generation som inte läser böcker. I så fall tappar vi en del av vårt kollektiva minne och förmågan att fördjupa oss.”(SVD, den 30 december 2009)

I DN uttalar sig professorn i sociologi, Johan Svedjedal:

”Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi vid Uppsala universitet, menar att det antagligen är så att vi köper hem böcker som sedan hamnar olästa i bokhyllan.

- Idag är det lätt och billigt att komma över böcker; de finns på nätet och i matvarubutiken. Detta leder sannolikt till fler köp och impulsköp. Möjligen har läsningen därmed blivit mer individualiserad – personer i ett hushåll köper fler egna böcker istället för att läsa varandras. Det eller att böckerna inte blir lästa kan förklara varför försäljningen är större än lästiden.”( DN, den 4 januari 2010)

Som vanligt får inte någon läsforskare uttala sig. Det kan ju inte vara så att lästiden blivit mindre i dag än säg för trettio-fyrtio år sedan. Utan tvärtom måste det vara. Vi läser sannolikt mer än vad någonsin någon tidigare  generation gjort.

Läsandet är så mycket mer än att läsa klassiska böcker!

Länkar till artiklarna: DN SVD.

Nytt nummer ute NU!

Nu är det sista numret för 2009 ute. Dessvärre några dagar försenad.

Kika in och kolla lite på det och se om det är något för dig. Klicka här!

Ett riktigt Gott Nytt År till ALLA

Idag är det nyårsafton, den 31 december 2009. Ett nytt år står för dörren. Vad kommer det att innebära?

Kommer makthavare att ge oss ett hejdundrande nyårslöfte: ”Vi skall göra allt vad som står i vår makt, så att ALLA elever, oavsett förutsättningar, får ett så bra liv som det bara är möjligt i skolan, på fritidsgården eller var de än befinner sig?”.  Kommer ett sådant löfte att ges? Troligen inte. Vi som vill förändring får hoppas på att konsekvenserna av olika former av dysfunktioner även drabbar forskare, politiker, skolfolk i ledande ställning och makthavare in på bara skinnet.

Då hade det blivit förändring, det vill jag lova. Då hade det minsann gått undan!

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag ALLA(även ovan uppräknade).

De styrande bryr sig föga om elever som råkar verkligen illa ut!

Nu är det faktiskt bevisat. De styrande, riksdag, regering och berörda myndigheter, bryr sig föga om elever som verkligen råkar illa ut. Sydsvenskan har nämligen gjort en granskning av 959 särskoleutredningar och konstaterar:

”Det finns elever som helt saknar papper på vilka utredningar som är gjorda. Och vad som ingår i en utredning beror på vilken kommun man tillhör. Inga myndigheter kontrollerar särskoleutredningarna. Skolverket har riktlinjer, men ingen tillsyn av hur de följs.” (SDS, den 30 december 2009)

Att i flera år behöva leva med stämpeln utvecklingsstörd om man inte är det, är en så allvarlig kränkning att jag inte ens kan greppa hur det skulle kännas. Myndigheterna tar dock skrämmande lätt på det, enligt Sydsvenskans rapportering:

”Enligt enhetschefen Karin Wahlström har Skolverket aldrig gjort någon systematisk genomgång av beslutsunderlagen för placeringar i särskola. Det finns inte heller någon kunskap om kvaliteten på själva utredningarna.

– Innehållet i medicinska och psykologiska tester är inte vårt expertområde, säger Karin Wahlström,  enhetschef på Skolverket.” (SDS, den 30 december 2009)

Kan ointresset och den bristande empatin från makthavare vara tydligare?

Som jag uttryckt på den här bloggen så många gånger förr: Så länge vi har människor på ledande poster i de här myndigheterna vilka inte har den djupa empatin som krävs när man griper in i unga människors känsliga liv, kommer vi att ha ungdomar och unga vuxna som har kränkts i sitt inre och som kommer att agera ut detta eller i värsta fall straffa sig själva.

Om detta får fortsätta fasar jag faktiskt inför framtiden eftersom jag inte tror att denna psykiska misshandel av elever kommer att upphöra. Ingen tar sitt verkliga ansvar. Det straffar sig dock alltid. Och oskyldiga får som vanligt betala.

Läs den viktiga artikeln: Klicka här!

Snart kommer sista numret av Dyslexia nätupplaga

Det sista numret för året av Dyslexia nätupplaga, 8/2009, kommer strax ut. Dessvärre kan det bli ett par dagars försening. Men med bland annat följande rubriker är det nog värt att vänta på:

Hur mycket ser barn och hur mycket får de berättat för sig?

Dyslexi och språkstörning: Förståelse av meningar i talat språk

Nya rön om autism

Tvåspråkighet och dyslexi i ny avhandling

Ta gärna en prenumeration och dra nytta av rabattkoderna i ett av våra senaste Nyhetsbrev så du kan testa om det är något för dig: Nyhetsbrevet Webbutiken.

En logopeds kunskap om läs- och skrivsvårigheter, exempelvis Sämfors

Helén Sämfors, logoped, har här på bloggen invänt emot den kritik jag har uttalat emot logopeder och deras oftast minimala kunskaper om dyslexi. Trots detta anlitas logopeder för utredning och Sämfors driver en privat firma, vad jag förstår, och tjänar säkert åtskilligt på detta. Hon lär anlitas av bland annat kommuner.

Nu läser jag i Föräldraföreningen för Dyslektiska Barns (FDB) medlemstidning att Sämfors sagt så här på en föreläsning:

”-Personer med läs- och skrivsvårigheter har ofta svårt med ordmobilisering, detta att ur minnet plocka fram rätt ord”.(FDB:s Nyheter, 4/2009)

Vad i all sin da´r är detta? Det skulle betyda att den med läs- och skrivsvårigheter skulle ha mycket svårt att tala, eftersom det inte tycks finnas några ”rätta ord” i deras mentala lexikon. Att så inte är fallet vet ju de flesta, om inte alla.

Fräls oss, nu i juletid, från alla dessa kvacksalvare i dyslexi- och ”läs- och skrivsvårighetsbranschen”! Kattmodeller, okunniga logopeder, okunniga läkare, okunniga rektorer etc etc.

Läs Sämfors kommentar av ett tidigare inlägg: Klicka här!

Intresseorganisationen som motverkar sina egna syften avtackar trotjänare

Vet du vem Allan Nilsson är på Dyslexiförbundet FMLS? Inte. Se detta avsnitt där man avtackar en mans gärning och sådana personer finns det inte många av i organisationen. Tyvärr. Tyvärr.

Kanske har den ”nya” generationen som nu styr åtskilligt att lära av honom och den ödmjukhet som han hade.

Se följande videoklipp och lägg särskilt märke till vad Allan Nilsson vill att organisationen skall göra vilket den verkligen inte gör idag!

Den mest korkade synpunkten om skolan i år?

I samband med den nya skollagen skriver Expressen så här i dagens tidning:

”Det ska bli förbjudet att tillsvidareanställa lärare som saknar rätt examen.

Det är ett olyckligt skråtänkande. En person som har mångåriga ämnesstudier från universitetet bakom sig och har visat sig vara ypperlig i lärarrollen ska alltså inte ha en chans att få en fast tjänst. Vem tjänar på det?”(Expressen 16 december 2009)

Det tjänar eleverna på. Ledarskribenten tycker vidare att Björklunds och regeringens förslag är korkat men hans eller hennes egna ställningstaganden är så okunnigt och korkat som man någonsin kan komma i det här sammanhanget. Att det inte skulle behövas djupare kunskaper i pedagogik och metodik för läraryrket utan endast gedigna ämneskunskaper är en kränkning av lärarkåren och dess mycket svåra uppdrag.

Med Expressens resonemang skulle väldigt många yrkesgrupper inte behöva någon utbildning. Idag har ju de flesta yrken utbildning i den framtida gärningen; lokalvårdare, ordningsvakter, kockar etc etc.

Men Expressens inställning är dessvärre oerhört vanlig även inom lärarkåren där de flesta föraktar tiden på lärarhögskolan. Det är på tiden att stoltheten för det viktiga uppdraget som lärare återupprättas.

Var stolta lärare att ni gått på lärarhögskolan och läst pedagogik och annat viktigt.

Artikeln: Klicka här!

Länk till en självföraktande lärare: Klicka här!

Deckarförfattare och läsning

Camilla Läckberg är som bekant deckarförfattare. Hon verkar ha funderat mer och mer kring läsinlärning när hon ser hur den egna sonen erövrar läsandet och knäcker koden utan problem:

”Mamma, varför står det ”Bosch” på tvättmaskinen, frågade nyligen min son när han var med mig i tvättstugan. Frågan kom därför att han fascineras av bokstäver och ord; han har nyss lärt sig läsa i skolan.

Hans fråga är säkert inte ovanlig för barn som nyss har knäckt läskoden och upptäckt glädjen i att kunna läsa. Liksom många andra barn läser han nu allt han kommer över. Barnböcker, serietidningar, mjölkpaket, vägskyltar och tvättmaskiner.”

När hon kommer till skolan reagerar hon på böckerna där:

”Nyligen var jag i min sons skola och förfasades över de böcker som fanns tillhands. Redan första intrycket var trist. Böckerna var gamla, smutsiga och slitna. Inte på det sätt som man ibland charmas av på antikvariat, även om jag inte tror att alla barn delar vuxnas fascination för det. De känns helt enkelt solkiga och är inget man lyfter upp med någon större förväntan.

Dessutom blev jag, milt sagt, förbluffad över innehållet. En bok handlade om herr Johansson, som satt ensam på julafton och söp, därför att han var ensam.”

Hennes lösning:

”Tänk om vi uppmuntrade företag att ”adoptera” en skola för att se till att de fick ständig påfyllning av nya och bra böcker som utgår från barns verklighet idag. Från statens sida borde man kunna uppmuntra detta genom att t.ex. göra inköp av litteratur för barn som gåva till skolor avdragsgilla. Det skulle vara billigt för företagen och det skulle kunna ge ett stort tillskott av litteratur till skolorna till en låg kostnad för staten. Det skulle också uppmuntra fler företag, också mindre, att ta det sociala ansvar man så gärna talar om från politiskt håll.”

Men jag tror inte, Camilla Läckberg, att lösningen är så enkel för den som inte ”knäcker koden” på samma självklara sätt som alla andra och som hennes egen son.

Vid närmare eftertanke så är det nog inte heller elever med olika former av läs- och skrivsvårigheter som Läckberg tänker på utan det är sannolikt de s k normala eleverna. De med språkbekymmer lämnas alltid utanför det spännande språkriket i praktiken även om man då och då talar sig varm för den som har t ex dyslexi, men det är endast när man har fördelar av det, som den stora hjälpmedelsindustrin och olika organisationer, som t ex Dyslexiförbundet FMLS där man kan få en karriär genom att propagera för olika former av hjälpmedel utan att verka för att alla skall få tillgång till språket, vilket för mig är en mänsklig rättighet.

Läs hela Läckbergs inlägg på Newsmill: Klicka här!

God jul alla bloggläsare!

God jul alla läsare av denna blogg. När det är juletid får vi kanske lägga ner vår intensiva debatt lite. Men än är det inte riktigt jul, så kom gärna med en rungande slutkommentar för året som ljuder ända in i det nya.

Eller skall det vänta till nyårsafton?

Dyslexia nätupplagas julkort: Klicka här!

Tidig läsning. Ragnhild Söderbergh aktuell igen?

Man trodde att professor emeritus Ragnhild Söderberghs idéer om språkinlärning var glömd. Hennes professur i Lund är däremot ”begraven”, vilket är oerhört synd. Vi behöver nämligen mycken forskning i barnspråk.

Den som inte vet, var Söderberghs tanke att det mycket tidigt, i tre, fyra års åldern, skulle tränas för läsning med hjälp av lappar på objekten, t ex BORD, LAMPA.

Ett steg längre än det är väl: ”Lär din baby läsa”.  Så här förklarar en av förespråkarna för den här s k helordsmetoden:

”Den metoden vi pratar om här brukar bl.a. kallas för ordbildsmetoden eller helordsmetoden och innebär att man snabbt visar ett kort med ett ord på för barnet. Detta är en mycket effektiv metod eftersom information som presenteras snabbt tas upp av den högra hjärnhalvan, vilket gör att barnet lär sig läsa eller memorera ordet omedvetet och lätt.

Denna metod att använda kort med ett ord på utarbetades av Glenn Doman. Han grundade 1955 ”the Institutes for the Achievement of Human Potential” och publicerade 1964 sin bok ”How to teach your baby to read”. Doman som är pionjär när det gäller forskning om hjärnans utveckling hos barn, tror att människan inte ens kommer i närheten av sin potentiella intelligens, eftersom hon inte utsätts för tillräcklig eller rätt stimuli redan vid mycket tidig ålder. Han säger bl.a. att ”Varje barn som föds har större potentiell intelligens än vad Leonardo da Vinci använde under hela sin livstid”.

Doman säger att undervisningen bör börja under det första året av ett barns liv, eftersom det är då som hjärnan utvecklas som mest. Ju mer den används, ju mer utvecklas den. Innan 5 års ålder kan ett barn väldigt lätt absorbera stor mängd information. Om barnet är yngre än fyra år är det lättare och mer effektivt och före tre års ålder ännu lättare och effektivare. Före två års ålder är det lättast och mest effektivt.

Doman poängterar också precis som alla andra förespråkare för denna metod att det måste vara roligt. Det måste vara på barnets villkor och det måste vara en lek. Att lära sig detta är för barnen en lek. Domans dotter, Janet Doman som tagit över efter sin far nämner att denna teknik är så effektiv eftersom det är föräldrarna eller någon annan närstående som lär barnet. Det är en lek i en mycket trygg miljö.”

Ja, vad tycker du? Skall man lära väldigt unga att läsa eller skall man vänta till första klass? Det kan vara en väntan som blir kostbar för barnet. Det är inte alls samma sak att lära det i skolan som att på ett lekfullt sätt lära det nästan själv.

Källa och länk: Klicka här!

Skydda barnen ordentligt när det gäller vissa läkare!

Idag rapporteras om att experter i USA reagerat på den ökande förskrivningen av läkemedel till bland annat barn som har ADHD:

”Medicinerna hör till den nya sortens antipsykotiska läkemedel. De är godkända för att behandla schizofreni, bipolär sjukdom, depression och andra psykiska sjukdomar. De skrivs också i allt högre utsträckning ut till barn för icke godkänd användning, exempelvis för adhd, uppmärksamhetsstörning med överaktivitet.

FDA genomförde översynen av medicinernas användning på barn sedan en grupp utomstående experter i fjol krävt mer information om de långsiktiga effekterna. På tisdag kommer myndigheten att diskutera de nya rönen vid ett offentligt möte tillsammans med den gruppen.”( Dagens Nyheter, den 5 december 2009)

Det är skrämmande att man gör så här emot barn. Man använder kraftiga mediciner där man egentligen inte vet vilka konsekvenser och biverkningar de kan få och det till så tämligen diffusa diagnoser som ADHD.

Artikeln om detta i DN: Klicka här!