Skolfolket har i regel mycket bristande kunskaper och insikter kring dysfunktioner

I dagens Sydsvenska blir rektorn Gert Åkesson, kåsören som hånade bland annat dyslektiker, intervjuad. Han förklarar det bland annat så här:

”– Jag skriver inte ”påhittade” utan ”uppfunna” handikapp. Det är skillnad, tycker jag. Med ”uppfunnen” menar jag att dessa sjukdomar/handikapp inte hade något namn före 1980-talet. Då talade man till exempel inte om dyslexi utan om läs- och skrivsvårigheter. När de fick namn, blev problemen tydligare.” (SDS, den 6 oktober 2009)

Förklaringen hänger ju faktiskt inte ihop, att dyslexi inte hade något namn tidigare men benämndes läs- och skrivsvårigheter. Det är inte heller korrekt eftersom den mest vanliga termen, före begreppet dyslexi blev mer allmänt förekommande i språkbruket, var specifika läs- och skrivsvårigheter eller ordblindhet.

Jag tycker det är väldigt bra att det kommer fram i ljuset hur okunniga och vilken ytlig kunskap skolfolk i regel har när det gäller dysfunktioner. Och Gert Åkesson är därtill rektor och en sådan har makt.  Korkade människor med makt kan göra mycken,  mycken skada.

Nej, skolministern, när skall du ta riktigt tag i det här? Eller är våra barn och ungdomar inte värda det?

Artikeln i SDS: Klicka här!

Barnen måste skyddas och värnas, annars kan det gå illa

Jag tidigare, för några dagar sedan, haft synpunkter på ”Ett fall för Louise” . I DN idag tar Barnombudsmannen m fl upp det här problemet, att barn mer och mer blir utsatta för kränkande och oetiskt behandling i massmedia och framförallt i tv-program:

”Att exponera barn i kris är oförsvarligt och skadligt. Barnet kan uppleva skamkänslor i efterhand, det kan bli retat av skolkamrater, känna ängslan över vad det har sagt och kan bli utstött. Vi vet att andra föräldrar kan känna tvekan inför att deras barn leker hos en kompis vars föräldrar har problem. De problem som kan uppstå både i nuet och flera år framåt i tiden gör det omöjligt för ett barn att överblicka vilka konsekvenser en mediemedverkan kan få. Därför ska de heller inte utsättas för att fatta ett sådant beslut.”

De kräver:

”Vi kräver att de etiska reglerna för medierna ger ett starkare skydd för barn. Barn finns över huvud taget inte omnämnda i de etiska reglerna för press, tv och radio. Reglerna har på det stora hela inte uppdaterats sedan 1970-talet. Inte heller i Granskningsnämnden för radio och tv finns möjlighet att granska ett program ur ett barnrättsperspektiv. För att ett ärende ska kunna behandlas krävs nämligen ett medgivande av föräldrarna. Något som ofta är osannolikt då det är just föräldrarna som samtyckt till att deras barn medverkar i programmen.”( Dagens Nyheter, den 5 oktober 2009)

Jag välkomnar verkligen detta och hoppas att det mycket snart blir en förändring och att barn och ungdomar får det skydd som de är värda.

Inom parentes sagt, absurt att man skall behöva kräva att barn och ungdomar skall skyddas från vissa vuxna, men så illa är det tyvärr i vårt ”moderna samhälle”.

Artikeln: Klicka här!

Är dyslektiker funktionellt blinda?

Var på ett möte igår där ett företag, SvenskTalTeknologi fick presentera och göra reklam för en mängd olika hjälpmedel. Arrangör var Dyslexiförbundet FMLS.

Representanten Fredrik Kohlberg för nämnda företag, hade självklart inte det senaste klart för sig när det gällde dyslexi, Inte alls konstigt eftersom han hämtade det mesta om dyslexi från FMLS hemsida.  Men det var inte det som jag ville ta upp utan detta:

Kohlberg drog tydliga paralleller till den som är blind och därmed har verkliga läs- och skrivsvårigheter. Men är dyslektiker funktionellt blinda, så att de behöver mer hjälpmedel än andra? Och kan inte en sådan inställning stjälpa och underminera självförtroendet för den som har fått diagnosen dyslexi? Jo, som ni nog har förstått, anser jag att det är så.

Den som behöver skriva och läsa mer än någon annan, uppmanas t o m av den egna intresseorganisationen att förlita sig på ”maskiner” av olika slag. En guldgruva naturligtvis för många, många företag som tjänar miljoner på detta, men en tragedi för den som förvägras att erövra läsandets och skrivandets underbara marker.

FMLS förser sina medlemmar med ett gult kort att lämna fram på t ex banken: ”Jag har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Ibland behöver jag hjälp av min omgivning att fylla i blanketter m.m. Tack för att du hjälpte mig!” Närmre gruppen blinda kan man väl inte komma.

Sedan: Jag vet att jag skrivit om detta tidigare. Viktiga ting dyker ofta upp här på bloggen. Det bör upprepas tills det sker en förändring.

Rektorns försvarstal håller inte

Gert Åkesson, rektorn i Vellinge som hånade bland annat dyslektiker, går nu ut och försöker förklara följande:

”Ibland blir det någon mix av statlig, regional och självutnämnd myndighet. Exempel på det senare är föreningar och råd som bildas kring alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Asberger, Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism … endast fantasin sätter gränser.” ( SDS)

Så här förklarar Åkesson det på skolans hemsida:

”I ett inskjutet stycke reagerar jag emot när olika intresseföreningar blir myndighetslika. Den som läser hela kåseriet och inte brottstycken inser detta.

Exemplen är illa valda och den eller de som känner sig kränkta ber jag uppriktigt om ursäkt.

Exemplen pekar dock på en rad sjukdomar/handikapp som förr hade andra namn eller framträtt under de senaste decennierna. Detta oroar mig då jag både i yrke och privat träffar på fall, några har jag mycket nära mig. Jag har anledning att gång på gång ställa frågan; Är detta något i vårt moderna sätt att att leva som är fel och framkallar t ex anorexi?”

Jag har läst hela kåseriet när det var intakt. Nu har gratistidningen emellertid tagit bort det inskjutna stycket som citeras ovan. Att ett fenomen får ett annat namn betyder ju inte att det inte fanns tidigare. Att hävda något sådant är inte bara okunnigt utan i högsta grad ointelligent och tämligen korkat.

Nej, Åkesson, ditt försvarstal håller inte. Din syn på dysfunktioner är sådan att du inte borde vara rektor. Och många med dig. Dessvärre görs det inget åt denna kultur ute på skolorna, som jag tror är mer vanlig än vad någon tror.

Länkar: Försvarstalet

Vellingerektorn ber om ursäkt

Rektorn försvarar sitt kåseri

Politikerna oense om de har makt över skolverksamheten eller inte. Märkligt!

Igår skrev jag också om rektorn på Solbergaskolan som gick på spa när skolan sparade in på resurserna till eleverna med särskilda behov. I dagens DN går två politiker ut och kräver att ansvarig politiker, Lotta Edholm, skall avsätta rektorn men:

”Både Karl Bern och Jan Bressler hade kontakt med partikollegan Lotta Edholm under onsdagen, och fick då beskedet att hon som skolborgarråd inte har rätt att avsätta en enskild rektor. Det ansvaret vilar på tjänstemännen.

- Jag blev väldigt förvånad över beskedet. Som skolchef bär hon det högsta ansvaret för skolorna här i Stockholm. Hade jag suttit på hennes stol hade jag sett till att ordna upp det här, säger Karl Bern och fortsätter:

- Vi politiker får aldrig glömma bort vilka vi representerar. Vi är inte ombudsmän för skolans rektorer, vi ska representera medborgarna. Om man någon gång måste trampa en rektor på tårna så måste man kunna leva med det.”( Dagens Nyheter 29 oktober 2009)

Snälla nå´n, om inte politikerna själva vet vilken makt de har över förvaltningarnas tjänstemän, hur skall vi vanliga medborgare då kunna agera emot höga tjänstemän, som agerar omoraliskt eller så nära gränsen till det olagliga som man kan komma? Inte heller tycks Skolinspektionen, JO eller JK kunna agera med kraft.

Något verkar ordentligt ruttet här, faktiskt, vänskapskorruption så det riktigt stänker om det. Eller har jag fel i mina onda aningar?

DN:s artikel: Klicka här!

Kommunernas strategier för att komma runt ”dysfunktionsproblemen” allt för vanligt!

Igår skrev jag om rektor Åkesson i Vellinge, Sundsgymnasiet, som i ett kåseri hånat dysfunktioner som t ex dyslexi. Nu tar pliktskyldigt Vellinge kommun avstånd från den egna rektorn i ett pressmeddelande. Detta är den alltför vanliga tågordningen i sådana här fall:

1. En rektor avslöjar vad denne egentligen tycker om elever med dysfunktioner.

2. Arbetsgivaren, kommunen, tar avstånd och drar den vanliga litanian hämtad från Skolverket.

3. Efter några veckor glöms det bort och verksamheten kan fortsätta som vanligt.

I Sydsvenskan vittnar också en förälder från Vellinge kommun att hennes son, som har dyslexi. inte fått den  hjälp under hela grundskoletiden som han har rätt till. Så Åkesson har antagligen endast gett uttryck för den syn man inom Vellinge kommun har på elever med dysfunktioner. Dessa elever är nog inte önskvärda och de kostar en hel del penningar som den här kommunen förmodligen använder till annat. Sådant vågar man emellertid inte uttrycka offentligt. Den kommunala fegheten är ju som bekant utbredd.

Kommunen säger sig i Åkessons fall värna om yttrandefriheten. Och jag säger bara: Om landets kommuner följt de mänskliga rättigheterna för sin personal fullt ut och inte bara när det var bekvämt för kommunen, skulle vi inte ha all den mobbning och kränkande behandling som vi har i dag på alltför många skolor( en minoritet dock, men en skola som kränker är en för mycket).

Länkar: Pressmeddelande Kommunen tar avstånd(SDS)

Rektor kallar dyslexi och anorexi uppfunna

Fler och fler skolor och rektorer avslöjar vad de egentligen tycker om dysfunktioner. Vad betyder det?

Rektorerna Ann Katrin Averstedt och Gert Åkesson gemensamt? Jo, de tycks inte ha mycket till övers för elever med behov av särskilt stöd. Averstedt gick på en exklusiv kurs för 60 000 kronor samtidigt som de nämnda eleverna vägrades medel eftersom skolan inte ansåg sig ha råd. Åkesson skriver i en lokal gratistidning i Skåne att bland annat dyslexi är en ”påhittad” dysfunktion.

Vad säger detta oss? Jo, att som jag skrivit tidigare här på bloggen, ointresset för dysfunktioner som dyslexi växer och okunskapen är enorm. Ovanstående rektorer är bara ett symtom på detta.

Inte ens de journalister som skriver artiklar om dysfunktioner, som ”JESSICA ZIEGERER OCH LINDA STARK” i artikeln ”Rektorn ser dyslexi som uppfunnet handikapp” i SDS, vet vad dyslexi egentligen är. De ger läsarna denna beskrivning: ”Barn som har problem med att dela upp talade ord i fonem har särskilt stora svårigheter att komma till rätta med den.alfabetiska koden. Deras inre föreställningar om talade ord är diffusa, och de har svårt att bli medvetna om hur ord låter.” Ja, så anser nog Ingvar Lundberg, professor emeritus, i förenklad form att vi skall se på det, för att han skall kunna sälja sin metod, den s k  Bornholmsmodellen, till skolorna. Men det är definitivt ingen beskrivning som alla dyslexiforskare är överens om. Långt ifrån!

Att journalister för övigt hämtar sin information från Dyslexiförbundet FMLS, en intresseorganisation som saknar vetenskaplig kompetens, och NE, där en forskare skrivit, Lundberg, är bedrövlig journalistik eftersom den sprider ensidig information om fenomenet och ger upphov till reaktioner av ointresse och förakt som rektorerna ovan ger uttryck för.

Länkar: Skola fick betala… Rektor ser dyslexi som uppfunnet Dyslexi uppfunnet handikapp

Leder genetisk forskning till utrensning av dysfunktioner?

Under mycket lång tid, ja mer än  i varje fall 80 år, har man hänvisat till likheten med indvider som drabbas av hjärnskada genom olycka eller sjukdom när man diskuterat och tagit ställning till dyslexi. Kulmen lär väl här i Sverige ha varit Juha Keres och David Finers Dyslexi, en populärt skriven bok som rapporterar om att ”vi kan ärva gener som bidrar till eller ökar sårbarheten för dyslexi”.  I massmedia har Kere varit nästan lyrisk inför sin upptäckt. Välkänt är också Martin Ingvar, neurofysiologen som uttalar sig om nästan allt och framställs som expert på det mesta i vår värld, som länge propagerat för det biologiska och genetiska spåret.

Nu börjar denna propaganda få genomslag. Dysfunktioner vill en stor majoritet av svenska folket utrota genom aborter:

”Aftonbladets läsare är inte främmande för att överväga abort av foster med den avvikande kromosomuppsättningen. När 20 810 personer hade svarat på Dagens fråga trodde hela 85 procent att de skulle överväga abort.”

Citatet är hämtat ur en artikel( Aftonbladet, 23 oktober 2009) där filosofiprofessor Tännsjö kör sin vanliga litania: ”om det är möjligt för människan så skall hon göra det”:

”– Det är inte farligt att välja bort sjukdomar, det kan tvärtom leda till ett bättre samhälle, säger filosofen Torbjörn Tännsjö.”

Och fortsätter där föraktet för dysfunktioner är extra tydligt:

”Enligt Tännsjös filosofi är det bra om man får ett samhälle med färre människor med problem. Att kunna välja bort dyslexi, färgblindhet och andra svagheter tror han endast skulle leda till något gott.

– Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotmotionella (Sic!) färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle. Individen får mer handlingsutrymme och kommer att styras av sina positiva önskningar istället för av fysiska begränsningar.”

Artikeln: Klicka här!

Ja, precis som på 30-talet så används genetiken för att önska bort det som inte stämmer med hur vi tycker att människor skall vara. Detta har precis som då gett upphov till att, i sammanhanget, några fås protester:

”professor Tännsjös resonemang kring vilka foster som bör få överleva och inte. Hans retorik förstärks dessutom av att han går ytterligare ett steg i den ”utjämning” som han eftersträvar. För honom är det inte bara handikappade i största allmänhet som bör ”väljas bort”. Även färgblindhet, dyslexi och andra svagheter bör på samma sätt kunna vara föremål för utrensning. Den enda signifikanta skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger den därefter. I Peter Singers efterföljd vill han minimera svaghet och lidande genom att eliminera de svaga och lidande.”

( Aftonbladet, 26 oktober 2009)

Artikeln: Klicka här!

Ja, Martin Ingvar, Christopher Gillberg, Ingvar Lundberg, Juha Kere,  med flera, med flera, är ni nöjda nu när vi håller på att göra alla perfekta? En hake bara, er egen försörjning är måhända hotad.

Att göra karriär på barns elände

I dag tar Kattis Ahlström upp något viktigt om våra barn. Hon har reagerat på Louise Hallins program i SVT, ”Ett fall för Louise”:

”Förra veckan kunde vi i Sveriges Television se en nioårig pojke berätta om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Vi fick även se hur pappan satt på pojken och höll hans armar på ett sätt som förde tankarna till ett brutalt polisgrepp, detta utan att teamet bakom kameran ingrep.”( Dagens Nyheter, 24 oktober 2009)

Hallin är psykoterapeuten och sjuksköterskan vilken lanserar sig starkt i böcker och tv-program som en klok och utbildad ”Nanny”. Vad det egentligen handlar om är ju att göra karriär på barns elände.

Sammalunda är fallet med en del professorer, psykologer,  logopeder etc etc, när det gäller elever med behov av särskilt stöd.

I Sverige har det varit väldigt få tills nu som sett denna utkomstmöjlighet, men jag tror att detta exploaterande av barns förtvivlan i vuxenvärlden ökar lavinartat i takt med arbetslöshet och ekonomisk kris i samhället. När man riskerar att bli utan jobb och pengar, finns inget heligt längre, inte ens barnen.

Artikeln i DN: Klicka här!

Länk till information om programmet: Klicka här!

Kränkningarna inom skolan fortsätter och fortsätter….

Det jobbas på ett nytt nummer och det finns åtskilligt att skriva om när det gäller dysfunktioner  i skolverksamheten runt om i landet. Inte minst de kränkningar som jag tar upp här på bloggen, de bara fortsätter och fortsätter… Detta skrivs det visserligen inte om i Dyslexia nätupplaga eftersom tidskriften på nätet tar upp i huvudsak mer vetenskapliga spörsmål.

Åter till kränkande behandling i skolans värld: Nu senast tog tydligen Uppdrag granskning i SVT upp ett fall, vilket jag ej själv sett. Men Svenska Dagbladet rapporterar om det. Klicka här!

Och det är som vanligt, politikerna bryr sig inte ett dugg om det. Om de hade gjort det, på allvar hade vi inte haft de här problemen ute i skolorna. Där mången personal och alltför många elever mobbas dagligen och där helt normala barn och ungdomar sätts i åtgärder som är vikta för den som har en tydlig och uppenbar skada, t ex utvecklingsstörning.

Om det hade gällt politikernas egna anställning, den egna situationen i arbetet eller det egna barnet, då skall ni tro att det blivit fart. Men nu är det ju andra som drabbas och då struntar de fullkomligt i det. De har ju sin trygghet i varje fall fyra år. Deras avgångsvederlag är ju sedan minst sagt generös om man får tro media. Däremellan sysslar de med sina favoritfrågor.

Tänk på det inför valet. Vem har ställt upp för dig som lärare i svårighet eller för ditt barn om du är förälder och vem har inte gjort det?

Nytt nummer av Dyslexia nätupplaga ute nu där Bertil Hults pris granskas

I det nya numret av Dyslexia nätupplaga, 6/2009, granskas Bertil Hults pris och ett glädjande och hoppfullt besked från regeringen med anledning av Kattmodellen.

Klicka här om du vill kika lite i gratisversionen!

Myndigheter, forskare och ideella organisationer förhindrar att dyslektiker lär sig läsa

Idag var det en sådan där dag igen när man tog del av nyheterna på dyslexiområdet då man blir ledsen i hjärtat. En ung tjej, 18 år, uttrycker det nämligen så här på allehanda.se, nu år 2009:

”– Jag gör allt för att slippa läsa, det är tufft och tar energi.”

Samtidigt skriver moderaten Margareta Cederfelt i en motion i riksdagen, författad den 30 september 2009:

”För att förbättra situationen för barn och ungdomar med dyslexi bör samtliga landsting införa personlig förskrivning av hjälpmedel, skoldatatek och utbilda lärare samt skolledare inom grundutbildning men även kontinuerligt under lärarkarriären.

Ett steg i rätt riktning vore att utreda möjligheterna till att utveckla en nationell plan för att på så sätt öka förutsättningarna för barn och ungdomar med dyslexi att erhålla adekvat stöd i grundskola och gymnasium oavsett bostadsort.”

Man förbättrar inte läsandet genom att ge tillgång till hjälpmedel utan då förhindrar man läsinlärningen, kära riksdagsledamot. De ideella organisationerna, med Dyslexiförbundet FMLS i spetsen och flera s k forskare, har ett stort ansvar för att det ser ut som det gör för den unga tjejen ovan . Istället för att klistra på henne ”Dyslexistämpel med rätt eller skyldighet att läsa genom kanaler(hjälpmedel)”, borde läsandet i alla former uppmuntras, så att denna 18-åring inte hade ont i magen när hon ser en text.

Riksdagen och regeringen har mycket dålig kompetens här och litar uteslutande på de ”forskare” och föreningar som ständigt predikar ”hjälpmedelseländet”; ”hjälp till självstjälp”.

Som jag sagt tidigare och tjatar vidare om detta nu: Detta lämnar fältet fritt till konsulter som Kattmodellen och andra vilka ser en möjlighet att tjäna penningar på dessa som blivit stjälpta i sin läsarsjälvkänsla, av forskningen,av regeringen, av riksdagen, av de egna organisationerna. Ja, av hela samhället som på ett enkelt sätt vill osynliggöra den som inte lär sig läsa som alla andra.

Hela artikeln: Klicka här!

Vilken nivå, Alltomskolan?

Idag kommenterar en anhängare till Kattmodellen mina inlägg, ”Andersson”. Ja, vad säger den nivån, Alltomskolan och alla andra som fört fram  Kattmodellen som ett alternativ, om dessa människors intellektuella nivå?

Ganska mycket, eller hur?

Så här skildrar , på tal om detta, Kattmodellens företrädare Patrick Lindblad, som kallar sig VD, mötet med Alltomskolan i sitt nyhetsbrev:

”Alltomskolan.se är ett internetforum för föräldrar vilkas barn går i skolan. Kattis på Alltomskolan intervjuade mig i våras och en fråga som då dök upp var ”Vilka har testat Kattmodellen då?”.

”Ingen.” blev mitt svar.

”Jaha, men då kanske du var alldeles för dyr då?”

”Nä, dom flesta av forskarna i Sverige, samt traditionellt erkända institutioner, inom detta område, har vi erbjudit att både närvara vid våra utbildningar samt testa detta kostnadsfritt. Vi har ett stående erbjudande att vi bjuder på vår tid för seriös forskning om Kattmodellen.”

”Och dom har inte nappat? Varför då?” undrar Kattis.

”Vet inte, det måste du fråga dom om. Personligen vill jag inget hellre än att få forskning inom det här gjord.

[…]

Redan i våras bestämde vi på alltomskolan.se att testa kattmodellen, utbildningen som säger sig hjälpa dyslektiker att bli bra på att läsa och skriva. Vi fick tio gratisplatser till ett värde av totalt drygt 60 000 kronor, och det var nio som kom till utbildningen den 2 oktober i Stockholm.

[…]

– Jag ska lära er ett enda ord perfekt idag – ordet katt, säger Patrick efter att ha småpratat med alla deltagare. Sedan börjar arbetet med att skapa bilden av ordet. Vissa ser ordet katt suddigt eller långt borta. Andra saknar bakgrund och en ser ordet bredvid en katt. Jag sitter själv och försöker se ordet framför mig utan att lyckas! Föräldrarna, som är placerade på ena sidan av rummet, ser ut att göra samma sak.”

Källa: http://www.kattmodell.se/utskick/nyhetsbrev/Nyhetsbrev14okt2008.html.

Ja, ja, det är möjligt att detta kan uppfattas som seriöst av en del. Själv anser jag att det luktar kvacksalveri lång väg och är mycket förvånad över att en seriös organisation som Alltomskolan lånar sig till sådant. Och det är nog fullt troligt  att Patrick skrattar hela vägen till banken eftersom han är ”Kattis” med Alltomskolan.

Alltomskolan används i varje fall stenhårt i Kattmodellens reklamkampanjer och om metoden inte håller som utlovat, menar jag att Alltomskolan har ett enormt ansvar på sina axlar inför framtida eventuellt förtvivlade föräldrar.

Dyslexiveckan inleds i morgon, och?

I morgon inleds dyslexiveckan. Och Dyslexiförbundet FMLS och olika bibliotek har evenemang.

Detta sker varje år och jag undrar: Vad ”i hundan” hjälper det? Däremellan haglar rapporterna att eleverna inte får den hjälp de har rätt till. Och lite strilregn med olika ”gurus” som har det verkliga receptet på dyslexiplågan. Kom till oss och dina problem försvinner! Kattmodell, terapeuter med kognitiv terapi, logopeder, psykologer, hjärnforskare etc etc.

Sydsvenskan rapporterar t ex idag: ”Tomas mamma tycker att skolan försökt hjälpa till redan från början men att lärarna inte har all kunskap som behövs eller tillräckligt med tid för att ge rätt stöd.” (SDS, söndagen den 4 oktober 2009)

Och frågan är om ”Tomas” verkligen kan läsa. Utifrån det som SDS rapporterar verkar det inte så.

Att föräldrar kan bli minst sagt förvirrade, förvånar mig inte. Jag blir också förvirrad och ytterst bekymrad över allt detta virrvarr på dysleximarknaden. Det hjälper ingen, allra minst dyslektiker.

Är det dags regeringen. att ta krafttag här och rensa upp i djungeln?

Ovan nämnda artikel: Klicka här!

Varför är ni politiker så vilsna när det gäller elever med behov av särskilt stöd?

Igår meddelade ju regeringen och utbildningsminister Jan Björklund att IV-programmet skulle läggas ner och att man samtidigt skulle öka inträdeskraven till gymnasiet.

Vad inte Björklund och regeringen tycks förstå är att eleverna med behov av särskilt stöd, både behöver mer resurser och inte minst mycken mer uppmärksamhet. Så här kan det nämligen te sig att vara engagerad förälder:

”Hans handikapp skapar irritation hos andra, det går nästan inte en dag utan att hans mamma får en påringning från skolan.” Nu har Olle hamnat i bråk igen”.
Olle har fått diagnosen ADHD, men det har inte resulterat i att han får ökat stöd i skolan.


– Lärarna är frustrerade över att det finns dåligt med resurser, Olle kanske inte kommer att klara målen för klass fem, säger Olles mamma.
Anna har kämpat för att Olle ska få mer hjälp i skolan, men utan resultat.


– Jag ringde till Anneli Hedberg (s), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, för fyra år sedan, hon skulle återkomma till mig när hon ” tagit del i ärendet” men jag har fortfarande inte fått något svar, säger hon.”(Katrineholms-Kuriren,  29 september 2009)

Det riktigt typiska här är ju att politikerna är så vilsna när det gäller de här problemen. De vägrar svara eller säger att de skall återkomma och gör det aldrig. Hur kan det vara så och Jan Björklund är du lika vilsen och okunnig? Det gäller faktiskt våra barn och ungdomar, samhällets och allas vår framtid.

Regeringen skärper kraven och avskaffar IV. Kan det hjälpa eleverna?

Idag skickade regeringen ut ett pressmeddelande:

”- Gamla IV ska bort. Vi måste stoppa utslagningen från gymnasiet, säger utbildningsminister Jan Björklund.

De elever som i dag går på IV-programmet är en heterogen grupp, med alltifrån studiemotiverade ungdomar som saknar något enstaka betyg till studietrötta ungdomar med stora kunskapsluckor. För att möta de olika behoven behövs tydliga, flexibla och individanpassade studievägar. Därför föreslås fem olika så kallade särskilda program för dessa elever:

- preparandutbildning,
- programinriktat individuellt val,
- yrkesintroduktion,
- individuellt alternativ samt
- språkintroduktion.

Dessa program ska hjälpa eleverna vidare till fortsatta studier på ett nationellt gymnasieprogram eller till att komma in på arbetsmarknaden.

Nya, skärpta behörighetsregler till gymnasiets yrkesprogram finns också med i förslaget. För att vara behörig ska eleven ha minst godkända betyg i svenska eller svenska som andraspråk, engelska, matematik och i ytterligare fem ämnen. Det innebär högre krav än i dag, då godkänt betyg krävs i svenska, engelska och matematik.”(Pressmeddelande den 28 september från regeringen)

Det första förslaget, att avskaffa individuella programmet, IV, låter ju bra eftersom IV-programmet misslyckats med sin uppgift, att alla elever skall få en gymnasieutbildning. Men det andra förslaget med skärpta behörighetskrav till gymnasiet, hur har Jan Björklund och utbildningsdepartementet tänkt där? Redan nu är det en stor minoritet som inte klarar dagens krav.  Kommer inte fler än i dagens IV-program att befolka specialprogrammen? Har man inte då bara strukturerat om utan att göra något reellt åt ”IV-problemet”?

Kattmodellens företrädare hotar att anmäla mig och Dyslexia nätupplaga för trakasseri

Här på bloggen har jag kritiserat och diskuterat den s k Kattmodellen. I Dyslexia nätupplaga tog vi upp att VD:n för det företag som ligger bakom modellen, friserat siffror från ett test som Alltomskolan gjort.  Detta har jag också beskrivit på Newsmill.

Alltomskolans test är knappast vetenskapligt eller på något sätt signifikant eftersom det endast var fyra stycken som deltog, inte sju som VD:n påstod i ett pressmeddelande, vilket också är för få. Alltomskolan påtalade också detta när de publicerade resultatet av sitt test. Klicka här för att ta del av det. (Jämför gärna ”pressmeddelande” med  Alltomskolans rapport.)

Min och Dyslexia nätupplagas kritik har blivit besvarad på Kattmodellens forum i långa och tämligen osammanhängande texter, författade av Robert Johansson, som är den vilken konstruerat modellen eller metoden.

Här är ett utdrag ur hans senaste inlägg i ”debatten”:

” Jag kan hjälpa dyslektiker att lära sig skriva och läsa som alla andra.

Vad kan du?

Kritisera utan saklig grund?[…]

Att du inte förstår, vad vi gör, har jag inga bekymmer med.

Vetenskap baseras på sakfrågor, inte personliga åsikter vilket du är fylld utav.

1. Angripa kattmodellen, och när det inte går att komma runt att vi hjälpt verkliga dyslektiker med kattmodellen så

2. angriper du något annat, typ Patrick och hans företag.

3. När du får tillbaka hur onyanserad kritik du ger så fortsätter du med personangrepp på mig.

Bemöt sakfrågan gällande verkliga dyslektiker först, sedan kanske vi  och andra kan ta dig på allvar.

Där har du fel, och innan du erkänner det, har jag inget mer att säga dig.

Fortsätter detta, kan en anmälan göras för trakasseri.

MVH

/Robert Johansson”

Den här mannen vill alltså att vi skall tycka att Kattmodellen är den enda metoden för ”verkliga dyslektiker”. Han och ingen annan kan hjälpa dyslektiker. Snacka om hybris! Och nu hotar han t o m med en anmälan eftersom de båda herrarna, Robert och VD:n Patrick, tydligen inte tål kritik.

Bakom formuleringen ”verkliga dyslektiker” ligger sannolikt att jag i mitt första inlägg om Kattmodellen här på bloggen ifrågasatte om det verkligen var dyslektiker som man hade hjälpt. Att någon kan få en felaktig diagnos finns inte herr Johanssons föreställningsvärld tydligen.

Därtill är det välkänt att sådana här metoder kan ha endast en temporär effekt, så att dyslektikern återgår till sina felaktiga strategier efter ett par år. Men det skall vi inte hoppas utan att Kattmodellen satt igång en inlärning som av någon anledning hindrats tidigare. Antagligen kunde det i princip ha varit vilken metod som helst. Glöm aldrig att människor faktisk kan lära sig läsa och skriva före skolan utan både Kattmodell och andra liknande mer eller mindre suspekta metoder.

Kattmodellen handlar om penningar och inget annat. Kurserna lär vara mycket dyra.

Endast massmedia och stora drakar kan tydligen rucka på skolverksamheten

Som bekant hjälper det inte att anmäla en skola till Skolinspektionen. Men om man går till pressen händer det då och då något radikalt. Fredriks fall togs upp av Dagens Nyheter och igår kom ett glädjande besked i DN:

”Fredrik vann kampen om sin skolgång”

[–]

Efter DN.se:s många artiklar om 13-åringen har nu historien fått ett lycklig slut för familjen. På onsdagskvällen var det rektor Ann-Katrin Averstedt som själv meddelade att hennes tidigare beslut har hävts, och Fredrik får tillbaka sin plats på resursskolan.

– Jag kände på mig att rektorn var tvungen att fatta det här beslutet. Ändå var det svårt att hålla tillbaka tårarna när jag skrev under avtalet, säger Fredriks pappa kort efter det att han mottagit beskedet.” (Dagens Nyheter, dem 23 september 2009)

Men jag frågar mig: Skall detta vara det enda sättet att få rätt emot en skola? Alla som blir illa behandlade i skolverksamheten, elever, föräldrar och personal, kan inte vända sig till pressen, De får helt enkelt inte plats, för så illa är det i dagens ”moderna” Sverige.

Vore det inte bättre att det togs krafttag av regeringen? Men då måste de ju först veta vad de skall göra och då måste man noggrant kolla upp det. Orkar ni det Utbildningsdepartementet och dess chef Jan Björklund?

Artikeln: Klicka här!

Torkel har fått pris

ADHD-forskaren professor Torkel Klingberg har fått Axel Hirschs pris.

GRATTIS Torkel hälsar jag och Dyslexia nätupplaga!

Spel och inlärning, kan det vara nå´t?

Nu går Studentlitteratur samman med spelutvecklingsbolaget  Hello Ther för att skapa läromedel som leker fram eller rättare leker in kunskap. I ett pressmeddelande idag säger man bland annat:

”Första samarbetsprojektet är kring Magic! 5, en lärobok i engelska för femteklassare som kommer under oktober i år. Det digitala stödet som finns till boken kompletteras med en kapitelbaserad spelvärld där eleven blir del av en spännande story och måste använda sina engelskakunskaper för att lösa olika spelutmaningar.

– Det är oerhört spännande att tillsammans med Studentlitteratur driva utvecklingen av morgondagens digitala läromedel och kurslitteratur. Spel öppnar upp för helt nya möjligheter att ta till sig ett innehåll, konstaterar Oskar Eklund, VD på Hello There.”

Men ”Hallå där” kära spel- och förlagsfolk, har vi inte testat detta tidigare? Hur gick det?

Anna Anka kontra utvecklingsdyslexi

Jag skriver om pseudodebatter, som Anna Ankas tankar om livet, och mer allvarliga debatter kring dysfunktioner på Newsmill.

Vill ha en debatt om vad som är viktigt i livet. Våra barns framtid eller hemmafruars tankar om livet. Jag anser i varje fall att barnen är framtiden och viktigast även om en hemmafrus tankegångar kan vara nog så betydelsefulla, men inte i det här perspektivet.

Läs om detta om du har lust: Klicka här!

Budgetproposition och skolans mänskliga rättigheter

I den s k Höstbudgeten läser jag följande:

“Inom ramen för uppdraget ska Skolverket även utvärdera effekterna av de befintliga metoder mot  mobbning som används i Sveriges skolor. Totalt  beräknas satsningen omfatta 45 miljoner kronor  under perioden 2007–2010.

Skolan ska inte vara värdeneutral, utan tydligt ta ställning för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska värden som ligger till grund för vårt samhälle. Ett aktivt värdegrundsarbete i  skolan är en viktig förebyggande åtgärd mot alla”

Vad regeringen glömmer, omedvetet eller medvetet, är att kränkande av mänskliga rättigheter inom skolverksamheten startar i personalgruppen och inte minst hur skolledningar och förvaltningsledningar behandlar sin personal och vilka signaler dessa sänder ut.

Jag tror inte att flera miljoner i anslag är rätt metod. Det handlar om lämplighet och attityder.

Källa: Proposition 2009/10:1 Budgetproposition för 2010.

”Alla vägar bär till att bli skolexpert?”

LÄRA Stockholm dimper ner på redaktionen. Den ges ut av utbildningsförvaltningen i Stockholm. Framsidan utgörs av en bild på Richard Gatarski. Men har jag inte sett honom förr? Var inte han ett av dessa ”New Ages gurus”  i början av 90-talet, som mer eller mindre avslöjades vara en ren bluff?

Nej, vid en kontroll av kopplingen till New Age, visade det sig att detta spår nog var felaktigt. Men han var väldigt lik dessa lycksökare i New Age-rörelsen för cirka femton/tjugo år sedan.

Enligt artikeln, som upptar hela  5 sidor av tidningsutrymmet, var han en förespråkare för bredband för tio år sedan.

Det verkar vara mycket lätt att bli betraktad som skolexpert. Catarski uppges vara ekonomie doktor och ser säkert det lätta sättet att tjäna penningar när han möjligen misslyckats  i IT-branschen. Precis som Lindblad som företräder Kattmodellen.

Men vad säger detta om utbildningsorganisationerna i Sverige? Kan föräldrar och elever bättre förstå varför elever med behov av särskilt stöd  inte får den hjälp som de är värda och berättigade till?

Mer om Richard Catarski i Dyslexia nätupplaga 6/2009. Vi skall verkligen kolla upp honom!

Bokenäs skola får pris för ”lek till läslust”

Det finns många tips om enkla vägar till det riktiga läsandet och skrivandet. Kattmodellen är ju en sådan. Mer seriösa metoder däremot är att i lekar erövra och öva upp språkförmågan. Enligt Bohuslänningen har Bokenäs skola en sådan metod. Det är Nya Zeeland som ”spökar” igen vars metod då och då har missuppfattats av svenska pedagoger.

”Emma Morqvist visar att de gjort rimsnurror med bilder – lok rimmar inte med bilden på en hatt, men på krok, snok, bok och –uggla?

– Ja, en uggla är klok och lok rimmar på klok, förklarar Pontus Ejdbring.

– Barnen är inte medvetna om att de tränar ljud, ord och läsning. Även om vi bara ”leker” så finns det hela tiden en medveten tanke, säger förskolläraren Berit Samuelsson som också har särskilda läselektioner i äldre årskurser.

Roligt att läsa

Berit har tillsammans med lågstadielärarna Gunnel Johansson och Margareta Ekstedt två gånger varit på studiebesök på Nya Zeeland för att lära sig mer om metoden RRP, ett intensivt’ lästräningsprogram som är mycket framgångsrikt. Inte minst stärker det självförtroendet och att eleven tycker att det är roligt att läsa, även om denne har läs- och skrivsvårigheter.”

( Bohuslänningen, 16 september 2009)

Nu har, enligt P4Väst, skolan fått det berömda Bertil Hult-priset på 500 000 kronor. Jag gratulerar naturligtvis skolan för utmärkelsen.

Dyslexia nätupplaga planerar en intervju med skolan om lek kontra dyslexi, som jag hoppas blir publicerat i nästa nummer, 6/2009.

Skolans nästan medvetna socialisering in i kriminalitet genom att själva strunta i lagar och regler

I pressen läser man och på e-post får jag bekräftelse på att skolor och kommuner inte menar sig behöva följa lagar och regler som vi andra i samhället måste göra. Vad betyder den attityden i den offentliga verksamheten, som blir alltmer vanligt i Sverige, för det uppväxande släktet?

Den senaste i raden är Solbergaskolan som under en längre tid kränkt en elev som har autism och ADHD. De har fått kritik av Skolinspektionen, vilket både kommunen, Stockholm stad, och skolan högaktligen struntar i.

Det måste vara fullständigt hopplöst att vara förälder när man försöker skydda sitt barn och den instans, som har hand om ens barns uppfostran(den så viktiga sekundära socialiseringen), är den som kränker värst. I det här fallet hotas till och med föräldrarna med böter eftersom de inte ser någon annan råd än att skydda sin son genom att hålla honom hemma.

När i himmelens namn skall staten gripa in i det kommunala skoleländet. I varje fall är det så i allt fler och alltför många kommuner. Det finns självklart kommuner och skolor som sköter sig alldeles utmärkt, men de tycks bli färre och färre.

Läsa hela artikeln: Klicka här!