Jag läser på DN-debatt idag:
”Med hjälp av statistiken över dödsorsaker den senaste femårsperioden (2000-2004), kan vi fastställa att av totalt 212 suicidfall i hela riket är sextiosex – eller 31 procent – invandrarfall. Statistiken omfattar unga med uppehållstillstånd. Asylsökande finns ännu inte redovisade. Siffrorna kan därför visa sig än mer alarmerande.[…]
Efter att ha utrett hundratals utländska patienter som bär effekterna av traumatisk stress, är min slutsats att en bidragande orsak vid flyktingarnas självmord finns att söka i samhällets bemötande.
I stället för att i huvudsak se invandrarens särskilda kulturer och seder som orsak – såsom har varit trenden – är det dags att undersöka hur vissa strukturella faktorer bidrar, särskild samhällets institutioner inom bland annat psykiatrin.”
En still undran är: Vad gör skolan och skolministern för att minimera den ångest som barn till invandrare bär med sig? Svaret är nog dessvärre att skolan i stället ökar på den ångest som redan finns där. Så är det för svenska elever, varför skulle detta tragiska faktum vara annorlunda för invandrarnas barn?
Sanningen är nämligen säkert så här: Barn till invandrare inlemmas i den svenska skolstrukturen där ingen riktigt bryr sig om sina medmänniskor längre. Det gäller endast en minoritet av eleverna och av landet befolkning som inte mår så bra och dessa har det svenska samhället lämnat för länge sedan att klara sig bäst de vill.
Kategorier: Psykiatri och skolan
I ett pressmeddelande idag, informerar regeringen och utbildningsdepartementet att Ingvar Lundberg, professor emeritus, ingår i den nya utredningen om lärarutbildningen.
Hur kan regeringen använda en pensionerad professor, som redan i slutet av 80-talet upphörde med sin forskning? Lundberg har nämligen inte tillfört dyslexiforskningen något som helst nytt sedan dess utan i bästa fall utnyttjat andra forskares resultat.
Regeringen, skolministern och dennes sakkunniga verkar vara mycket okunniga om dyslexiforskningen i Sverige men om vi skall göra något radikalt åt elevernas bristande inlärning, bör regering och riksdag satsa på aktiva forskare och inte på sådana som för länge sedan borde ha lämnat det offentliga rummet och ge utrymme åt yngre krafter.
Skandal igen. Det är alltför ofta man får använda detta ord om skolpolitiken i Sverige, men varken denna regering eller den tidigare gör något reellt åt skolbekymren.
Kategorier: Uncategorized