Har nyss sett Nyhetsmorgon, söndag. I programmet framträdde skaparen av den s k Kattmodellen. Han hade inte de mest grundläggande kunskaper om läsprocessen klart för sig, ej heller visste han vad dyslexi egentligen var, men menade att han kommit på en revolutionerande metod som kunde hjälpa dyslektiker, vilket inte skolan gjorde.
I programmet framträdde också Anina Koch, som sade sig vara en f d dyslektiker. Hon hade fått diagnosen när hon var sju år och inte kunde alfabetet. Det är självklart alldeles för tidigt och det är nog ingen vild gissning att diagnosen inte ställts av behörig personal.
Att använda elever som antagligen inte har varit dyslektiker utan hindrats av någon anledning i sin normala språkutveckling är ohederligt och föga professionellt.
Så här beskriver man Kattmodellen i förhållande till dyslexi:
”Kattmodellen bygger på att läs- och skriv förmåga är en intern process som vissa har lärt sig omedvetet medan andra har lärt sig mindre framgångsrika processer, till exempel att ljuda orden. Problemet är att de interna processerna för att läsa och skriva obehindrat inte lärs ut vare sig i grundskola eller annan utbildning. Den som börjar studera franska eller ryska och stavar orden rätt från första försöket- för att de ”sett” dem har uppenbarligen en annan och bättre modell än den som försöker stava katt och för sitt liv inte kan komma ihåg om det är ett eller två t:n i ordet eftersom de inte kan se det för sitt inre.
Kattmodellen ger således den modell som vi alla borde ha fått från första klass. Hur många av oss lärde sig hur vi skulle visualisera rättstavade ord för vårt inre? I Kattmodellen finns exakta anvisningar för hur det görs.”(www.kattmodell.se)
Visserligen har P C Jersild berättat att han hindrades i början av sin läsinlärning på grund av att han såg bokstäverna som bilder istället för tecken. Att lösningen på dyslexiproblem skulle vara att man inte visualiserar ordens bokstäver i sitt inre, stämmer däremot säkerligen inte. De som blivit hjälpta med metoden, hade sannolikt blivit hjälpta med vilken metod som helst. Precis som Jersild gjorde på egen hand. Det är helt enkelt en placeboeffekt som dessa ”kattmodellmänniskor” tjänar pengar på. De som verkligen har dyslexi blir nog inte hjälpta av metoden.
8 svar so far ↓
Lena Blomberg // februari 27, 2008 vid 10:19 f m |
Hej!
Ditt inlägg är det enda kritiska jag hittat kring Kattmodellen på Google, vilket gör mig orolig. Inslaget i TV 4 som jag inte sett men hört talas om tycks haft ett stort genomslag. Nästa dag blev jag som är specialpedagog i grundskola kontaktad av både kollegor och föräldrar som var imponerade av vad de sett. Jag kände direkt en skepsis och letar nu efter saklig information för att möta detta. Känner du till någon mer seriös undersökning av modellen?
Vänliga hälsningar,
Lena Blomberg
redaktordyslexia // februari 27, 2008 vid 2:04 e m |
Hej Lena!
Nej, jag tror inte det finns någon ordentlig och seriös undersökning som utförts av en expert på området. Men jag hoppas någon tar tag i det.
Jag har också kritiserat skolan men jag tycker i det här fallet faktiskt synd om er specialpedagoger som säkert försöker göra ert allra bästa och får höra att man kan fixa det på en kort tid. Det kan inte vara särskilt kul i ert möte med oroliga föräldrar.
Den med lingvistisk kunskap, som säkert du har, förstår dock att det är något konstigt med detta. Språket, om det kommit fel, förändras ju inte precis över en natt.
Vänligen
Tommy
redaktör och doktorand med dyslexi som avhandlingsämne
Fredrik // februari 29, 2008 vid 9:46 f m |
Håller just nu på att skriva en text på svenskan om mina erfarenheter som dyslektiker. Jag letade efter lite forskning om det och råkade htta ditt inägg så jag var tvungen att kolla upp kattmodellen. Jag går nu tredje året på gymnasiet och jag är väldigt tvksam till modellen efter att ha läst på deras hemsida. De nämner att inte kan visualisera orden eller att man inte kan se om de är felstavade. Jag kan både se orden framför mig och se om jag har stavat fel.
Problemet är att det blir fel ibland ändå specillet när det är ord som jag sällan använder. Skulle dock kunna vara roligt att testa men med deras metod på 4 ord om dagen vilket blir 1460 ord på ett år skulle det ta väldigt lång tid att lära sig alla ord.
Och jag håller med dig om att det låter som om personen som har skapat detta inte har så bar koll på det är för en dyslektiker.
Fredrik
Nisse // februari 29, 2008 vid 9:58 f m |
Hej.
Kattmodellen är ”NLP stavnings strategi” NLP utvecklades av Richard Bandler och John Grinder i USA i slutet av 1970. Vad Bandler gjorde var att ta fram hur de som stavade bra gör, i tanken och kroppen. Ur detta föddes ”THE NLP SPELLING STRATEGY” finns här >> http://www.nlpu.com/Articles/artic10.htm
Troligtvis finns ingen forskning i detta eftersom de som använder NLP är intresserade av vad som fungerar och hur, de är inte intresserade av varför. ”Varför” är ointressant och den frågan strävar bakåt, löser inget framåt. Eftersom vår tro om nånting alltid påverkar resultatet så är forskning ingen lösning. Resultatet kommer bli olika beroende på vad forskaren tror. Eftersom NLP´s stavnings strategi bygger på hur duktiga stavare gör så borde det fungera, för annars skulle de som inte stavade bra kunna stava bra, eller? Och om det inte fungerar kräv pengarna tillbaka.
Jag själv är ingen höjdare på att stava och kan NLP´s stavnings strategi, men jag orkar inte träna. Kanske beror på att jag inte är så dålig eller att någon i skolan inte stämplade mig som ”dyslektiker” som jag tycker de ska sluta med, det är verbal aga.
Hjälp utan att stämpla barn som nåt. De börjar tro på allt och det införs sedan i deras identitet. De kommer leva efter den tron och identiteten. Tänk då om nån stämplat någon barn fel?
Vi har all chans att hjälpa våra barn att tro på sig själva.
barbro // november 1, 2008 vid 11:08 f m |
Detta balanserar på gränsen till förtal tycker jag. Tack vara Kattmodell så kan min son skriva och läsa idag.
Tänk till…….
Barbro
Happyhogg // november 15, 2008 vid 2:27 e m |
Jag har precis hört talas om Kattmodellen. Vad jag förstår så finns flera personer som haft läs- och skrivsvårigheter (oavsett diagnosens riktighet!) och som faktiskt blivit hjälpta av kattmodellen. Är inte detta viktigare än huruvida diagnosen dysleksi är korrekt eller inte? Om det är skolan som misslyckats(?) så får andra ta vid – detta gäller inte bara läsa och skriva.
Diagnoser lär ju dessutom allt som oftast vara felaktiga inte bara när det gäller dysleksi. Hade det handlat om mig eller om mitt barn hade jag testat allt och inte lyssnat på pessimister! Tron kan ju som bekant försätta berg!
Diagnoser är enligt min uppfattning kvalificerat gissande baserat på sannolika grunder osv. Jag vet dock inte exakt hur man ställer en professionell diagnos beträffande dysleksi.
Men vad är viktigast medlen eller målet? Ju fler som kan läsa och skriva desto bättre för alla och i synnerhet för individerna själva! F d dyslektiker eller ej!
Om nu någon faktiskt VET att Kattmodellen inte fungerar för verkliga dyslektiker då bör kanske denne person ägna sig åt att lyfta fram metoden som ett fungerande instrument för att kunna ställa en korrekt diagnos – om inte annat! Där bör metoden i så fall fungera bra? DVS för de som tvunget först måste skaffa sig en stämpel för att sedan göra något åt sin situationen alltså…
Andra som vill tro på sig själva testar de metoder de vill!
Jag vet inget om dysleksi utan undrar egentligen mest. Det är ju svårt för andra att förstå hur det verkligen är för den som dysleksi. Jag läste en kommentar av Fredrik här att han kan se/visualisera orden och t o m se om de är felstavade. För mig är det svårt att förstå att en dyslektiker kan se att ord är felstavade?! Är man verkligen dyslektiker per definition då? Som skribent har jag knappt själv den förmågan att se mina egna stavfelen!!! Jag misstro honom inte – men jag förstår inte själv att verkliga dyslektiker kan vara så pass ”ordsmarta”.
Dr Hans Nystöm // augusti 26, 2009 vid 9:12 f m |
ringde tel. till KATTMODELLEN men mannen kunde/ville ej svara på vad den innebär
kan man ej kort def.är det frågan om osäkra fakta hans
Emelie // oktober 3, 2009 vid 2:57 e m |
Jag har själv dyslexi och har vetat det i över 10år. När jag nu i dag råkade hitta sodan om kattmodellen så blev jag väldigt frågande. För mig låter detta som en saga. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tro…
För mig låter ordet före detta dyslektiker helt galet.
Jag måste försvara Fredrik! Det är så att alla dyslektiker har inte samma svårigheter och lika mycket svårigheter. Och det handlar om att träna, läsa och skriva mycket. Jag har kommit så långt i min egen träning att jag kan se på vissa ord jag skriver att detta är inte riktigt rätt medan andra inte als ser det. Allt handlar om träning! Jag har inte lika grav dyslexi nu som jag hade när jag fick min diagnos men den finns där….