“Din jävla ADHD-unge”; “Har du dyslexi eller nå´t?”. Har du hört detta förr? Inte? Då jobbar du inte i skolan. Så fort en benämning på någon dysfunktion blir aktuell i den allmänna pressrapporteringen, dyker den upp som grund för olika former av trakasserier i skolans värld eller om man vill vara vänligt inställd: En beteckning för att skoja med någon som är överaktiv eller har svårt för att stava.
Dessa tankar med anledning av Göteborgs-Posten idag:
“Var femte nia utsatt för nätmobbning
Mer än var femte niondeklassare i Göteborg har blivit utsatt för trakasserier eller hot på internet eller via sms. Och nästan lika många har mobbat andra.”
Aldrig talas det om i de här sammanhangen om mobbning av den som inte är riktigt som alla andra i skolan, d v s elever med särskilda behov, vilka jag särskilt värnar om. De får endast veta hur fantastiskt det är att de fått en diagnos, hur glada de nu skall vara och att de med den kan leva och verka i skolan på ett mycket bättre sätt än tidigare, vilket långt ifrån är sant.
Ni som tycker att en diagnos är så underbar, har ni själva varit utsatt för mobbning eller småtrakasserier p g a en dysfunktion?
Det är nämligen lätt att förespråka att andra skall ha en diagnos när man själv slipper en sådan stämpel i pannan: ”Jag är lite dummare än du”. Sedan kan man predika bäst man vill: DYSFUNKTIONEN HAR INTE MED BEGÅVNING ATT GÖRA”. Stämpeln sitter där och är så tydlig så.
Artikeln: Klicka här!
1 svar so far ↓
Rakel // juli 13, 2008 vid 2:35 e m |
Att personer med ADHD oftare är inblandade i mobbingsituationer verkar vara klarlagt, både som offer och som mobbare.
Det är naturligtvis ingen merit, men om man inte vet om sina bra och dåliga sidor, så kan man heller inte förebygga de negativa sidorna?
Jag tror inte att man ska förbjuda glasögon för att det stigmatiserar bäraren som en dålig fokuserare, även om det kan vara ett funktionshinder. Däremot kan just diagnostiserandet av fokuseringsproblematiken hjälpa till att förebygga viss problematik och detta gäller både ADHD och närsynthet.
Är det någon som är långsiktig nog att förstå att kunskap om bra och dåliga sidor kan vara bra?
Det ger helt enkelt bättre utsikter för insikt. Vad kan vara fel med det?