Är det påstådda intresset för dyslexi endast en modefluga i skolans värld?

Läser Täby Danderyd Tidning och får följande information om deras dyslexiinriktning:

”Till de tolv platser som skolan hade räknat med sökte bara fem, sex personer, berättar Tibbles rektor Maj Dellström. 

Hon tror att det minskade intresset har en enkel och glädjande förklaring: 
– Numera är dyslexi ett bekant begrepp för alla. Det var det inte när inriktningen startades. I dag får elever med dyslexi mycket hjälp vilket program de än går. Därför tror jag att inriktningen har tjänat ut sin roll.”

Oj, oj, vad händer med de fem, sex elever som kanske behöver inriktningen?

Det är alldeles tydligt att intresset ute på skolorna har svalnat för dyslexin. Men kära, rara rektorer och andra ledande personer: Eleverna har kvar sina bekymmer med skriften även om de är förhållandevis få!

Det verkar som att olika former av dysfunktioner är rena modeflugor ute i skolverkligheten. När lärarna och andra berörda har tröttnat på att åka på fina konferenser och dylikt, tycks de anse att även fenomenet försvunnit. Så är det i sanning inte och det är mycket cyniskt att göra dyslexi och andra språkliga problem till en modefluga i den praktiska pedagogikens många gånger svårbegripliga värld.

Artikeln: Klicka här!

Läsförmåga och professorer

På DN:s debattsida idag går fem professorer med Inger Enkvist i spetsen, professor i spanska vid Lunds universitet(säkert kompisar) till angrepp emot skolpedagogerna Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm tidigare inlägg om skolornas bristande resultat.

De inleder med att peka på vissa elevers läsförmåga:

”Finland har till exempel satsat medvetet på en läspedagogik som gett till resultat att svagare elever får hjälp från första början. Här har man kommit nära det svenska mantrat om att ”alla skall med”. Dessvärre har Sverige långt fler elever på de lägsta läsnivåerna – här skymtar början till en bortsortering som förstärks med åren.”

Man kan dock inte jämföra finskan med svenskan på det sättet när det gäller läs- och skrivsvårigheter. Det är helt skilda språksystem.

Sedan tror de sig ha funnit lösningen på bekymret:

”TVÅ TYDLIGA REKOMMENDATIONER finns för att nå förbättringar av elevernas utveckling och prestationer. Skolor måste få autonomi att anställa kompetenta lärare och värderingen av en skolas framgång måste ske i ett system med central utvärdering – till exempel nationella prov. Den viktiga slutsatsen i McKinsey-rapporten är att de elever som har svårast att lyckas i skolan tjänar mest på en sådan pedagogik där man genom att mäta resultaten försäkrar sig om att alla kommer med från början. Bara det man mäter kan man förbättra.”

Betyder ovanstående resonemang att följande kan vara rätt läsmetod och slutsats: Köra den s k ljudmetoden med eleverna i de första klasserna(eller phonics internationellt) och sedan mäta hur långt eleverna har kommit i sin läsutveckling regelbundet, så är läsproblemen lösta?

Tror verkligen professorerna på allvar att det är så enkelt? Då har ju de som förespråkar Kattmodellen rätt!

Artikeln: Klicka här!