Samtidigt som kommunerna blir alltmer ointresserade av dysfunktioner kom just nu ett glädjande besked från regeringen, som nu sköter EU:s ordförandeskap:
”Idag, den 26 november, antog EU:s ministerråd beslut om att EU ska tillträda FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är första gången en regional organisation tillträder en FN-konvention om mänskliga rättigheter.”
Hur skall kommunerna tackla detta? Bryta emot det brukar ju vara lösningen. Vad gör regeringen då?
Flera gånger har jag skrivit om och diskuterat det stigande ointresset från kommuner, som har det yttersta ansvaret för medborgarna, och från skolor när det gäller elever med olika former av dysfunktioner.
Nu tycks det dock vara så vanligt att elever med läs – och skrivsvårigheter inte får tillräcklig undervisning, att massmedia endast meddelar detta med en notis. Notisen idag i SDS pappersupplaga:
”En friskola i Malmö får kritik från Skolinspektionen sedan det uppdagats att en elev med skrivsvårigheter hänvisats till självstudier.”( s C9)
Vad hjälper den kritiken? Föga, eller inte alls. Det verkar vara så att kommuner och skolor kan strunta i alla de regler och lagar som gäller alla andra medborgare i vårt land. Vad sänder det för signaler?
Ännu ett exempel:
”Lagen innebär att friskolorna får ett snitt av hela kommunens skolhyror. Men i Vellinge gör den nya lagen ingen skillnad.
– Nej, vi betalar ju hela hyran både till kommunala och privata skolor. Då blir det på lika villkor, säger Carina Larsson (M), ordförande i M-nämnden.
Är det rätt att bryta mot lagen?
– Vi har tolkat det så att det går att göra ett undantag. Vi gör inte bara ett undantag för friskolorna utan för alla skolor.”
Det är alltså rätt att bryta emot lagen om det tjänar de egna intressena. Tänk på det, om du är arbetslös eller fattig. Gå in och ta det, om du tycker det är rätt att göra så. Men ursäkta det går ju inte, det är ju bara kommuner som kan göra så. Endast kommuner och politiker har en laglös frizon!
Nu försöker Lärarnas riksförbund, LR, dra nytta av uppmärksamheten kring den hånande rektorn i Vellinge:
” I brevet till kommunen menar Lärarnas riksförbund att lärarnas arbetsmiljösituation har påverkats och att Vellinge kommun måste vidta åtgärder.
– Vi anser att det inte bara är att gå vidare, som kommunen har gjort. Istället måste kommunen göra något, exempelvis kan man utbilda Gert Åkesson, säger Lars Hemzelius.
En sådan utbildning kan handla om inlärningssvårigheter och funktionsnedsättningar, enligt brevet.” ( Sydsvenskan,den 15 november 2009)
Detta är och förblir rent hyckleri, LR. Var i himmelens namn har ni varit tidigare? Jo, jag vet av personlig erfarenhet: I vänskapskorruption med de flesta skolledningar och förvaltningsledningar i landet. Så länge som det inte uppmärksammas i pressen kan ni hålla sådana här dåliga ledningar om ryggen eftersom de i regel ger era s k förtroendevalda förmåner av olika slag. Och en sådan ”förtroendevald” är i princip omöjlig för medlemsopinionen att avsätta eftersom det inte råder verklig demokrati, i varje fall inte inom LR.
Så enligt min åsikt och erfarenhet måste det göras rejäla genomgångar av lärarfacken, skolledningar, förvaltningsledningar och de lärare som har ledande positioner. Håller dessa personer måttet? Nej, väldigt många gör inte det och så länge en sådan fundamental uppryckning av skolverksamheten i Sverige inte görs, kommer vi att ha elever som inte lär sig och som ställs utanför det svenska samhället i tidiga år. Där elever t o m hånas. De inblandade organisationerna håller nämligen gemensamt upp och indirekt stödjer denna delvis dysfunktionella skolverksamhet i Svea rike.
Ibland kritiserar jag organisationer som Dyslexiförbundet FMLS för att ge sken av att dyslexi är en dysfunktion i paritet med blindhet. Och dyslektiker är långt ifrån blinda. Ja, det är oförskämt emot dem som verkligen är blinda att parasitera på deras allvarliga dysfunktion.
Det är dåvarande FMLS:s iver att bli klassad som handikapporganisation som ligger bakom detta. Detta har också misstolkats som om dyslexi skulle ha blivit klassat som handikapp, vilket inte är fallet. Det enda som skedde, 1990, var att FMLS blev uppsatta på en lista av regeringen där man gav bidrag till handikapporganisationer. Inget formellt beslut således.
Dyslexiförbundet FMLS:s iver har dock fått den effekten att allmänheten förknippar ofta dyslexi med blindhet. Här ett exempel av många:
”Den nya e-bokläsaren Intel Reader vänder sig framförallt till personer som är synskadade eller lider av dyslexi. Intel Reader har en inbyggd kamera som kan ta bilder av text för at sedan översätta texten till tal.” ( pcforalla.idg.se)
Läsaren kostar ca 10 200 kronor. Det blir dyrt att hamra in handikappstämpeln i allmänhetens medvetande. Dyrt för den med dysfunktion. Intresseorganisationen inkasserar statsbidrag varje år och är nog glada. Det verkliga priset får, som sagt, dyslektikerna betala.
Informationsvideo och länk för att du, kära bloggläsare, själv skall kunna ta ställning:
Jag tycker att det är bra att allmänheten får se hur ointresserade, jag rent ut sagt fientliga, vissa skolledningar kan vara när det gäller dyslexi och liknande dysfunktioner. Tidigare har detta förakt varit dolt bakom hänvisning till bristande resurser. Nu däremot visas det upp i all sin groteska ondska. Varför det just nu blir så, kan man ju bara spekulera om. Och varför oftast i Skåne? Några säkra svar finns nog inte. Slump?
Denna betraktelse efter att ha läst om en tjej i Svedala som inte fick informera om sin dyslexi för rektorn. Detta ställningstagande från skolledningen eftersom den skola som rektorn leder, Centralskolan, inte behandlat den här tjejen, som har dyslexi, särskilt väl. Så här skriver SDS:
”I tisdags kväll berättade före detta elevrådsordförande Elin Karlsson om sina första två år på gymnasiet. En del i hennes historia handlade om hur viktigt det var att välja en skola som kunde hjälpa henne med dyslexin. Hon berättade också att hon upplevde högstadietiden på Centralskolan som problematisk och att hon kände att hon inte fick tillräckligt med hjälp.
– Rektorn förklarade att de inte ville att jag skulle komma om jag inte ändrade min historia. Med andra ord, om jag skulle berätta om min dyslexi fick jag stanna hemma, säger Elin Karlsson.
Hon sitter med i ungdomsrådet och känner rektor Boel de Maré. Trots det ringde Jeanette Sörensen, studie- och yrkesvägledaren på Centralskolan på uppdrag av rektorn och berättade vad rektorn hade bestämt. Men Elin Karlsson nöjde sig inte med det utan ringde upp Boel de Maré för att få informationen direkt från henne.
– Det var jättejobbigt att ringa Boel. Hon var irriterad och förklarade för mig att jag uttryckt mig illa. Fast hon var inte ens på mötet och hörde vad jag sa, säger Elin Karlsson.
– Det stämmer att jag inte var där men jag går efter vad en förälder har sagt till mig. Det var inte jag som anordnade mötet och jag förstår inte varför jag har blivit inblandad i detta, säger Boel de Maré.
Men du stoppade Elin Karlsson från att prata på torsdagskvällens möte.
– Jag har bara sagt att om hon skulle prata om dyslexi var hon inte välkommen, säger Boel de Maré.” ( Sydsvenskan. se, den 10 november 2009)
(Ursäkta SDS, för det ganska långa citatet!) Kan föraktet och fientligheten vara tydligare? Och att kränka en f d elev som vill så väl. Hon vill ju endast att inte fler skall bli så illa behandlade som hon blev på den här skolan.
I dagens Sydsvenska blir rektorn Gert Åkesson, kåsören som hånade bland annat dyslektiker, intervjuad. Han förklarar det bland annat så här:
”– Jag skriver inte ”påhittade” utan ”uppfunna” handikapp. Det är skillnad, tycker jag. Med ”uppfunnen” menar jag att dessa sjukdomar/handikapp inte hade något namn före 1980-talet. Då talade man till exempel inte om dyslexi utan om läs- och skrivsvårigheter. När de fick namn, blev problemen tydligare.” (SDS, den 6 oktober 2009)
Förklaringen hänger ju faktiskt inte ihop, att dyslexi inte hade något namn tidigare men benämndes läs- och skrivsvårigheter. Det är inte heller korrekt eftersom den mest vanliga termen, före begreppet dyslexi blev mer allmänt förekommande i språkbruket, var specifika läs- och skrivsvårigheter eller ordblindhet.
Jag tycker det är väldigt bra att det kommer fram i ljuset hur okunniga och vilken ytlig kunskap skolfolk i regel har när det gäller dysfunktioner. Och Gert Åkesson är därtill rektor och en sådan har makt. Korkade människor med makt kan göra mycken, mycken skada.
Nej, skolministern, när skall du ta riktigt tag i det här? Eller är våra barn och ungdomar inte värda det?
Var på ett möte igår där ett företag, SvenskTalTeknologi fick presentera och göra reklam för en mängd olika hjälpmedel. Arrangör var Dyslexiförbundet FMLS.
Representanten Fredrik Kohlberg för nämnda företag, hade självklart inte det senaste klart för sig när det gällde dyslexi, Inte alls konstigt eftersom han hämtade det mesta om dyslexi från FMLS hemsida. Men det var inte det som jag ville ta upp utan detta:
Kohlberg drog tydliga paralleller till den som är blind och därmed har verkliga läs- och skrivsvårigheter. Men är dyslektiker funktionellt blinda, så att de behöver mer hjälpmedel än andra? Och kan inte en sådan inställning stjälpa och underminera självförtroendet för den som har fått diagnosen dyslexi? Jo, som ni nog har förstått, anser jag att det är så.
Den som behöver skriva och läsa mer än någon annan, uppmanas t o m av den egna intresseorganisationen att förlita sig på ”maskiner” av olika slag. En guldgruva naturligtvis för många, många företag som tjänar miljoner på detta, men en tragedi för den som förvägras att erövra läsandets och skrivandets underbara marker.
FMLS förser sina medlemmar med ett gult kort att lämna fram på t ex banken: ”Jag har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Ibland behöver jag hjälp av min omgivning att fylla i blanketter m.m. Tack för att du hjälpte mig!” Närmre gruppen blinda kan man väl inte komma.
Sedan: Jag vet att jag skrivit om detta tidigare. Viktiga ting dyker ofta upp här på bloggen. Det bör upprepas tills det sker en förändring.
Gert Åkesson, rektorn i Vellinge som hånade bland annat dyslektiker, går nu ut och försöker förklara följande:
”Ibland blir det någon mix av statlig, regional och självutnämnd myndighet. Exempel på det senare är föreningar och råd som bildas kring alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Asberger, Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism … endast fantasin sätter gränser.” ( SDS)
Så här förklarar Åkesson det på skolans hemsida:
”I ett inskjutet stycke reagerar jag emot när olika intresseföreningar blir myndighetslika. Den som läser hela kåseriet och inte brottstycken inser detta.
Exemplen är illa valda och den eller de som känner sig kränkta ber jag uppriktigt om ursäkt.
Exemplen pekar dock på en rad sjukdomar/handikapp som förr hade andra namn eller framträtt under de senaste decennierna. Detta oroar mig då jag både i yrke och privat träffar på fall, några har jag mycket nära mig. Jag har anledning att gång på gång ställa frågan; Är detta något i vårt moderna sätt att att leva som är fel och framkallar t ex anorexi?”
Jag har läst hela kåseriet när det var intakt. Nu har gratistidningen emellertid tagit bort det inskjutna stycket som citeras ovan. Att ett fenomen får ett annat namn betyder ju inte att det inte fanns tidigare. Att hävda något sådant är inte bara okunnigt utan i högsta grad ointelligent och tämligen korkat.
Nej, Åkesson, ditt försvarstal håller inte. Din syn på dysfunktioner är sådan att du inte borde vara rektor. Och många med dig. Dessvärre görs det inget åt denna kultur ute på skolorna, som jag tror är mer vanlig än vad någon tror.
Igår skrev jag också om rektorn på Solbergaskolan som gick på spa när skolan sparade in på resurserna till eleverna med särskilda behov. I dagens DN går två politiker ut och kräver att ansvarig politiker, Lotta Edholm, skall avsätta rektorn men:
”Både Karl Bern och Jan Bressler hade kontakt med partikollegan Lotta Edholm under onsdagen, och fick då beskedet att hon som skolborgarråd inte har rätt att avsätta en enskild rektor. Det ansvaret vilar på tjänstemännen.
- Jag blev väldigt förvånad över beskedet. Som skolchef bär hon det högsta ansvaret för skolorna här i Stockholm. Hade jag suttit på hennes stol hade jag sett till att ordna upp det här, säger Karl Bern och fortsätter:
- Vi politiker får aldrig glömma bort vilka vi representerar. Vi är inte ombudsmän för skolans rektorer, vi ska representera medborgarna. Om man någon gång måste trampa en rektor på tårna så måste man kunna leva med det.”( Dagens Nyheter 29 oktober 2009)
Snälla nå´n, om inte politikerna själva vet vilken makt de har över förvaltningarnas tjänstemän, hur skall vi vanliga medborgare då kunna agera emot höga tjänstemän, som agerar omoraliskt eller så nära gränsen till det olagliga som man kan komma? Inte heller tycks Skolinspektionen, JO eller JK kunna agera med kraft.
Något verkar ordentligt ruttet här, faktiskt, vänskapskorruption så det riktigt stänker om det. Eller har jag fel i mina onda aningar?
Igår skrev jag om rektor Åkesson i Vellinge, Sundsgymnasiet, som i ett kåseri hånat dysfunktioner som t ex dyslexi. Nu tar pliktskyldigt Vellinge kommun avstånd från den egna rektorn i ett pressmeddelande. Detta är den alltför vanliga tågordningen i sådana här fall:
1. En rektor avslöjar vad denne egentligen tycker om elever med dysfunktioner.
2. Arbetsgivaren, kommunen, tar avstånd och drar den vanliga litanian hämtad från Skolverket.
3. Efter några veckor glöms det bort och verksamheten kan fortsätta som vanligt.
I Sydsvenskan vittnar också en förälder från Vellinge kommun att hennes son, som har dyslexi. inte fått den hjälp under hela grundskoletiden som han har rätt till. Så Åkesson har antagligen endast gett uttryck för den syn man inom Vellinge kommun har på elever med dysfunktioner. Dessa elever är nog inte önskvärda och de kostar en hel del penningar som den här kommunen förmodligen använder till annat. Sådant vågar man emellertid inte uttrycka offentligt. Den kommunala fegheten är ju som bekant utbredd.
Kommunen säger sig i Åkessons fall värna om yttrandefriheten. Och jag säger bara: Om landets kommuner följt de mänskliga rättigheterna för sin personal fullt ut och inte bara när det var bekvämt för kommunen, skulle vi inte ha all den mobbning och kränkande behandling som vi har i dag på alltför många skolor( en minoritet dock, men en skola som kränker är en för mycket).
Rektorerna Ann Katrin Averstedt och Gert Åkesson gemensamt? Jo, de tycks inte ha mycket till övers för elever med behov av särskilt stöd. Averstedt gick på en exklusiv kurs för 60 000 kronor samtidigt som de nämnda eleverna vägrades medel eftersom skolan inte ansåg sig ha råd. Åkesson skriver i en lokal gratistidning i Skåne att bland annat dyslexi är en ”påhittad” dysfunktion.
Vad säger detta oss? Jo, att som jag skrivit tidigare här på bloggen, ointresset för dysfunktioner som dyslexi växer och okunskapen är enorm. Ovanstående rektorer är bara ett symtom på detta.
Inte ens de journalister som skriver artiklar om dysfunktioner, som ”JESSICA ZIEGERER OCH LINDA STARK” i artikeln ”Rektorn ser dyslexi som uppfunnet handikapp” i SDS, vet vad dyslexi egentligen är. De ger läsarna denna beskrivning: ”Barn som har problem med att dela upp talade ord i fonem har särskilt stora svårigheter att komma till rätta med den.alfabetiska koden. Deras inre föreställningar om talade ord är diffusa, och de har svårt att bli medvetna om hur ord låter.” Ja, så anser nog Ingvar Lundberg, professor emeritus, i förenklad form att vi skall se på det, för att han skall kunna sälja sin metod, den s k Bornholmsmodellen, till skolorna. Men det är definitivt ingen beskrivning som alla dyslexiforskare är överens om. Långt ifrån!
Att journalister för övigt hämtar sin information från Dyslexiförbundet FMLS, en intresseorganisation som saknar vetenskaplig kompetens, och NE, där en forskare skrivit, Lundberg, är bedrövlig journalistik eftersom den sprider ensidig information om fenomenet och ger upphov till reaktioner av ointresse och förakt som rektorerna ovan ger uttryck för.
Under mycket lång tid, ja mer än i varje fall 80 år, har man hänvisat till likheten med indvider som drabbas av hjärnskada genom olycka eller sjukdom när man diskuterat och tagit ställning till dyslexi. Kulmen lär väl här i Sverige ha varit Juha Keres och David Finers Dyslexi, en populärt skriven bok som rapporterar om att ”vi kan ärva gener som bidrar till eller ökar sårbarheten för dyslexi”. I massmedia har Kere varit nästan lyrisk inför sin upptäckt. Välkänt är också Martin Ingvar, neurofysiologen som uttalar sig om nästan allt och framställs som expert på det mesta i vår värld, som länge propagerat för det biologiska och genetiska spåret.
Nu börjar denna propaganda få genomslag. Dysfunktioner vill en stor majoritet av svenska folket utrota genom aborter:
”Aftonbladets läsare är inte främmande för att överväga abort av foster med den avvikande kromosomuppsättningen. När 20 810 personer hade svarat på Dagens fråga trodde hela 85 procent att de skulle överväga abort.”
Citatet är hämtat ur en artikel( Aftonbladet, 23 oktober 2009) där filosofiprofessor Tännsjö kör sin vanliga litania: ”om det är möjligt för människan så skall hon göra det”:
”– Det är inte farligt att välja bort sjukdomar, det kan tvärtom leda till ett bättre samhälle, säger filosofen Torbjörn Tännsjö.”
Och fortsätter där föraktet för dysfunktioner är extra tydligt:
”Enligt Tännsjös filosofi är det bra om man får ett samhälle med färre människor med problem. Att kunna välja bort dyslexi, färgblindhet och andra svagheter tror han endast skulle leda till något gott.
– Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotmotionella (Sic!) färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle. Individen får mer handlingsutrymme och kommer att styras av sina positiva önskningar istället för av fysiska begränsningar.”
Ja, precis som på 30-talet så används genetiken för att önska bort det som inte stämmer med hur vi tycker att människor skall vara. Detta har precis som då gett upphov till att, i sammanhanget, några fås protester:
”professor Tännsjös resonemang kring vilka foster som bör få överleva och inte. Hans retorik förstärks dessutom av att han går ytterligare ett steg i den ”utjämning” som han eftersträvar. För honom är det inte bara handikappade i största allmänhet som bör ”väljas bort”. Även färgblindhet, dyslexi och andra svagheter bör på samma sätt kunna vara föremål för utrensning. Den enda signifikanta skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger den därefter. I Peter Singers efterföljd vill han minimera svaghet och lidande genom att eliminera de svaga och lidande.”
Ja, Martin Ingvar, Christopher Gillberg, Ingvar Lundberg, Juha Kere, med flera, med flera, är ni nöjda nu när vi håller på att göra alla perfekta? En hake bara, er egen försörjning är måhända hotad.
I dag tar Kattis Ahlström upp något viktigt om våra barn. Hon har reagerat på Louise Hallins program i SVT, ”Ett fall för Louise”:
”Förra veckan kunde vi i Sveriges Television se en nioårig pojke berätta om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Vi fick även se hur pappan satt på pojken och höll hans armar på ett sätt som förde tankarna till ett brutalt polisgrepp, detta utan att teamet bakom kameran ingrep.”( Dagens Nyheter, 24 oktober 2009)
Hallin är psykoterapeuten och sjuksköterskan vilken lanserar sig starkt i böcker och tv-program som en klok och utbildad ”Nanny”. Vad det egentligen handlar om är ju att göra karriär på barns elände.
Sammalunda är fallet med en del professorer, psykologer, logopeder etc etc, när det gäller elever med behov av särskilt stöd.
I Sverige har det varit väldigt få tills nu som sett denna utkomstmöjlighet, men jag tror att detta exploaterande av barns förtvivlan i vuxenvärlden ökar lavinartat i takt med arbetslöshet och ekonomisk kris i samhället. När man riskerar att bli utan jobb och pengar, finns inget heligt längre, inte ens barnen.
Det jobbas på ett nytt nummer och det finns åtskilligt att skriva om när det gäller dysfunktioner i skolverksamheten runt om i landet. Inte minst de kränkningar som jag tar upp här på bloggen, de bara fortsätter och fortsätter… Detta skrivs det visserligen inte om i Dyslexia nätupplaga eftersom tidskriften på nätet tar upp i huvudsak mer vetenskapliga spörsmål.
Åter till kränkande behandling i skolans värld: Nu senast tog tydligen Uppdrag granskning i SVT upp ett fall, vilket jag ej själv sett. Men Svenska Dagbladet rapporterar om det. Klicka här!
Och det är som vanligt, politikerna bryr sig inte ett dugg om det. Om de hade gjort det, på allvar hade vi inte haft de här problemen ute i skolorna. Där mången personal och alltför många elever mobbas dagligen och där helt normala barn och ungdomar sätts i åtgärder som är vikta för den som har en tydlig och uppenbar skada, t ex utvecklingsstörning.
Om det hade gällt politikernas egna anställning, den egna situationen i arbetet eller det egna barnet, då skall ni tro att det blivit fart. Men nu är det ju andra som drabbas och då struntar de fullkomligt i det. De har ju sin trygghet i varje fall fyra år. Deras avgångsvederlag är ju sedan minst sagt generös om man får tro media. Däremellan sysslar de med sina favoritfrågor.
Tänk på det inför valet. Vem har ställt upp för dig som lärare i svårighet eller för ditt barn om du är förälder och vem har inte gjort det?
I det nya numret av Dyslexia nätupplaga, 6/2009, granskas Bertil Hults pris och ett glädjande och hoppfullt besked från regeringen med anledning av Kattmodellen.
Idag var det en sådan där dag igen när man tog del av nyheterna på dyslexiområdet då man blir ledsen i hjärtat. En ung tjej, 18 år, uttrycker det nämligen så här på allehanda.se, nu år 2009:
”– Jag gör allt för att slippa läsa, det är tufft och tar energi.”
Samtidigt skriver moderaten Margareta Cederfelt i en motion i riksdagen, författad den 30 september 2009:
”För att förbättra situationen för barn och ungdomar med dyslexi bör samtliga landsting införa personlig förskrivning av hjälpmedel, skoldatatek och utbilda lärare samt skolledare inom grundutbildning men även kontinuerligt under lärarkarriären.
Ett steg i rätt riktning vore att utreda möjligheterna till att utveckla en nationell plan för att på så sätt öka förutsättningarna för barn och ungdomar med dyslexi att erhålla adekvat stöd i grundskola och gymnasium oavsett bostadsort.”
Man förbättrar inte läsandet genom att ge tillgång till hjälpmedel utan då förhindrar man läsinlärningen, kära riksdagsledamot. De ideella organisationerna, med Dyslexiförbundet FMLS i spetsen och flera s k forskare, har ett stort ansvar för att det ser ut som det gör för den unga tjejen ovan . Istället för att klistra på henne ”Dyslexistämpel med rätt eller skyldighet att läsa genom kanaler(hjälpmedel)”, borde läsandet i alla former uppmuntras, så att denna 18-åring inte hade ont i magen när hon ser en text.
Riksdagen och regeringen har mycket dålig kompetens här och litar uteslutande på de ”forskare” och föreningar som ständigt predikar ”hjälpmedelseländet”; ”hjälp till självstjälp”.
Som jag sagt tidigare och tjatar vidare om detta nu: Detta lämnar fältet fritt till konsulter som Kattmodellen och andra vilka ser en möjlighet att tjäna penningar på dessa som blivit stjälpta i sin läsarsjälvkänsla, av forskningen,av regeringen, av riksdagen, av de egna organisationerna. Ja, av hela samhället som på ett enkelt sätt vill osynliggöra den som inte lär sig läsa som alla andra.
I morgon inleds dyslexiveckan. Och Dyslexiförbundet FMLS och olika bibliotek har evenemang.
Detta sker varje år och jag undrar: Vad ”i hundan” hjälper det? Däremellan haglar rapporterna att eleverna inte får den hjälp de har rätt till. Och lite strilregn med olika ”gurus” som har det verkliga receptet på dyslexiplågan. Kom till oss och dina problem försvinner! Kattmodell, terapeuter med kognitiv terapi, logopeder, psykologer, hjärnforskare etc etc.
Sydsvenskan rapporterar t ex idag: ”Tomas mamma tycker att skolan försökt hjälpa till redan från början men att lärarna inte har all kunskap som behövs eller tillräckligt med tid för att ge rätt stöd.” (SDS, söndagen den 4 oktober 2009)
Och frågan är om ”Tomas” verkligen kan läsa. Utifrån det som SDS rapporterar verkar det inte så.
Att föräldrar kan bli minst sagt förvirrade, förvånar mig inte. Jag blir också förvirrad och ytterst bekymrad över allt detta virrvarr på dysleximarknaden. Det hjälper ingen, allra minst dyslektiker.
Är det dags regeringen. att ta krafttag här och rensa upp i djungeln?
Igår meddelade ju regeringen och utbildningsminister Jan Björklund att IV-programmet skulle läggas ner och att man samtidigt skulle öka inträdeskraven till gymnasiet.
Vad inte Björklund och regeringen tycks förstå är att eleverna med behov av särskilt stöd, både behöver mer resurser och inte minst mycken mer uppmärksamhet. Så här kan det nämligen te sig att vara engagerad förälder:
”Hans handikapp skapar irritation hos andra, det går nästan inte en dag utan att hans mamma får en påringning från skolan.” Nu har Olle hamnat i bråk igen”. Olle har fått diagnosen ADHD, men det har inte resulterat i att han får ökat stöd i skolan.
– Lärarna är frustrerade över att det finns dåligt med resurser, Olle kanske inte kommer att klara målen för klass fem, säger Olles mamma. Anna har kämpat för att Olle ska få mer hjälp i skolan, men utan resultat.
– Jag ringde till Anneli Hedberg (s), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, för fyra år sedan, hon skulle återkomma till mig när hon ” tagit del i ärendet” men jag har fortfarande inte fått något svar, säger hon.”(Katrineholms-Kuriren, 29 september 2009)
Det riktigt typiska här är ju att politikerna är så vilsna när det gäller de här problemen. De vägrar svara eller säger att de skall återkomma och gör det aldrig. Hur kan det vara så och Jan Björklund är du lika vilsen och okunnig? Det gäller faktiskt våra barn och ungdomar, samhällets och allas vår framtid.
”- Gamla IV ska bort. Vi måste stoppa utslagningen från gymnasiet, säger utbildningsminister Jan Björklund.
De elever som i dag går på IV-programmet är en heterogen grupp, med alltifrån studiemotiverade ungdomar som saknar något enstaka betyg till studietrötta ungdomar med stora kunskapsluckor. För att möta de olika behoven behövs tydliga, flexibla och individanpassade studievägar. Därför föreslås fem olika så kallade särskilda program för dessa elever:
- preparandutbildning,
- programinriktat individuellt val,
- yrkesintroduktion,
- individuellt alternativ samt
- språkintroduktion.
Dessa program ska hjälpa eleverna vidare till fortsatta studier på ett nationellt gymnasieprogram eller till att komma in på arbetsmarknaden.
Nya, skärpta behörighetsregler till gymnasiets yrkesprogram finns också med i förslaget. För att vara behörig ska eleven ha minst godkända betyg i svenska eller svenska som andraspråk, engelska, matematik och i ytterligare fem ämnen. Det innebär högre krav än i dag, då godkänt betyg krävs i svenska, engelska och matematik.”(Pressmeddelande den 28 september från regeringen)
Det första förslaget, att avskaffa individuella programmet, IV, låter ju bra eftersom IV-programmet misslyckats med sin uppgift, att alla elever skall få en gymnasieutbildning. Men det andra förslaget med skärpta behörighetskrav till gymnasiet, hur har Jan Björklund och utbildningsdepartementet tänkt där? Redan nu är det en stor minoritet som inte klarar dagens krav. Kommer inte fler än i dagens IV-program att befolka specialprogrammen? Har man inte då bara strukturerat om utan att göra något reellt åt ”IV-problemet”?
Jag skriver om pseudodebatter, som Anna Ankas tankar om livet, och mer allvarliga debatter kring dysfunktioner på Newsmill.
Vill ha en debatt om vad som är viktigt i livet. Våra barns framtid eller hemmafruars tankar om livet. Jag anser i varje fall att barnen är framtiden och viktigast även om en hemmafrus tankegångar kan vara nog så betydelsefulla, men inte i det här perspektivet.
Det finns många tips om enkla vägar till det riktiga läsandet och skrivandet. Kattmodellen är ju en sådan. Mer seriösa metoder däremot är att i lekar erövra och öva upp språkförmågan. Enligt Bohuslänningen har Bokenäs skola en sådan metod. Det är Nya Zeeland som ”spökar” igen vars metod då och då har missuppfattats av svenska pedagoger.
”Emma Morqvist visar att de gjort rimsnurror med bilder – lok rimmar inte med bilden på en hatt, men på krok, snok, bok och –uggla?
– Ja, en uggla är klok och lok rimmar på klok, förklarar Pontus Ejdbring.
– Barnen är inte medvetna om att de tränar ljud, ord och läsning. Även om vi bara ”leker” så finns det hela tiden en medveten tanke, säger förskolläraren Berit Samuelsson som också har särskilda läselektioner i äldre årskurser.
Roligt att läsa
Berit har tillsammans med lågstadielärarna Gunnel Johansson och Margareta Ekstedt två gånger varit på studiebesök på Nya Zeeland för att lära sig mer om metoden RRP, ett intensivt’ lästräningsprogram som är mycket framgångsrikt. Inte minst stärker det självförtroendet och att eleven tycker att det är roligt att läsa, även om denne har läs- och skrivsvårigheter.”
( Bohuslänningen, 16 september 2009)
Nu har, enligt P4Väst, skolan fått det berömda Bertil Hult-priset på 500 000 kronor. Jag gratulerar naturligtvis skolan för utmärkelsen.
Dyslexia nätupplaga planerar en intervju med skolan om lek kontra dyslexi, som jag hoppas blir publicerat i nästa nummer, 6/2009.
I pressen läser man och på e-post får jag bekräftelse på att skolor och kommuner inte menar sig behöva följa lagar och regler som vi andra i samhället måste göra. Vad betyder den attityden i den offentliga verksamheten, som blir alltmer vanligt i Sverige, för det uppväxande släktet?
Den senaste i raden är Solbergaskolan som under en längre tid kränkt en elev som har autism och ADHD. De har fått kritik av Skolinspektionen, vilket både kommunen, Stockholm stad, och skolan högaktligen struntar i.
Det måste vara fullständigt hopplöst att vara förälder när man försöker skydda sitt barn och den instans, som har hand om ens barns uppfostran(den så viktiga sekundära socialiseringen), är den som kränker värst. I det här fallet hotas till och med föräldrarna med böter eftersom de inte ser någon annan råd än att skydda sin son genom att hålla honom hemma.
När i himmelens namn skall staten gripa in i det kommunala skoleländet. I varje fall är det så i allt fler och alltför många kommuner. Det finns självklart kommuner och skolor som sköter sig alldeles utmärkt, men de tycks bli färre och färre.
Har just fått det nya numret av tidskriften Föräldrakraft i min hand som sänds till redaktionen. Varje gång letar jag nästan förgäves efter något nytt och intressant om dyslexi. Men inte mycket finner jag.
Min något retoriska fråga till Valter Bengtsson, som är ansvarig utgivare för tidskriften: Behöver inte dyslektiker föräldrakraft? Jag trodde att det var just det de mest behövde.
Det finns och har dock funnits information och artiklar om dyslexi men då har det varit helt okritisk upplysning och delvis felaktig med hänsyn till modern dyslexiforskning.
Som i detta nummer jag nu håller i handen, där finns det en liten artikel där man intervjuar Inger Rålenius, som själv är dyslektiker och som berättar samma historia år efter år och som hon har gjort på åtskilliga konferenser och föreläsningar. Och det handlar då verkligen inte om vad modern dyslexiforskning kommit fram till utan det sedvanliga hjälpmedelseländet, som sannolikt låser fast dyslektiker i felaktiga strategier.
Ja, dyslektiker och era föräldrar, ni är numera en tämligen bortglömd grupp. Ni behöver nyheter och hopp men får det gamla vanliga som ni fått i snart fyrtio år nu, uppskattningsvis.( Den s k språkliga medvetenheten lanserades av Liberman på 70-talet.)
Men detta öppnar ju självklart för suspekta metoder som Kattmodellen.
Nu har vi ordnat ett forum för fria diskussioner kring dyslexi och inlärningssvårigheter.
Delta i den viktiga debatten och samtalen kring barn och ungdomar med dysfunktioner av olika slag. Tystnad leder ingenstans men fria samtal, även om de ibland kan vara hårda, kan leda mycket långt.
Detta är den senaste i en lång rad exempel på att elever med dysfunktioner föraktas i skolverksamheten, utom när skolan kan få extra statsbidrag:
”Skolan i Karesuando har inte uppfyllt kravet på elevens rätt till särskilt stöd. Det anser skolinspektionen som nu riktar kritik mot skolan.
Eleven hade tal- och lässvårigheter och föräldrarna misstänkte att det kunde bero på dyslexi. Men när de bad om extra stöd lyssnade inte skolan. Detta var när eleven gick i fjärde klass.
Under åren som följde fortsatte föräldrarna att begära extra stöd för eleven, men de tyckte inte att skolan lyssnade. I årskurs nio stod det klart att eleven inte skulle kunna få betyg i alla ämnen. Då anmälde föräldrarna skolan till skolinspektionen.” ( Norrbottenskuriren)
När skall riksdag och regering vakna? Detta är ju en hopplös situation eftersom skolorna kan fortsätta med sitt ointresse och förakt utan att något radikalt sker och då kan skolorna också fortsätta att kränka fler och fler elever på det här sättet.
Visserligen har Jan Björklund aviserat att skolinspektionen skall få mer muskler och kunna bötfälla och stänga skolor. Men gör det NU! Föräldrar till de här lidande barnen har fått mer än nog!
Inom parentes sagt, märker jag verkligen föraktet när jag arbetar med Dyslexia nätupplaga i mejl och brev som redaktionen får från vissa skolor och kommuner i landet. Det är en minoritet av skolor och kommuner som uppvisar detta tråkiga beteende men tyvärr är de alltför många ändå.
På Rönninge gymnasium, i Salems kommun, sköter en skolassistent det här med information om dyslexi och inlärningsvårigheter. Otroligt!Vad tycker DU?16 hours ago
FN: Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
Nu försöker Lärarnas riksförbund, LR, dra nytta av uppmärksamheten kring den hånande rektorn i Vellinge:
Jag tycker att det är bra att allmänheten får se hur ointresserade, jag rent ut sagt fientliga, vissa skolledningar kan vara när det gäller dyslexi och liknande dysfunktioner. Tidigare har detta förakt varit dolt bakom hänvisning till bristande resurser. Nu däremot visas det upp i all sin groteska ondska. Varför det just nu blir så, kan man ju bara spekulera om. Och varför oftast i Skåne? Några säkra svar finns nog inte. Slump?
I dagens Sydsvenska blir rektorn Gert Åkesson, kåsören som hånade bland annat dyslektiker, intervjuad. Han förklarar det bland annat så här:
Var på ett möte igår där ett företag, SvenskTalTeknologi fick presentera och göra reklam för en mängd olika hjälpmedel. Arrangör var Dyslexiförbundet FMLS.
Under mycket lång tid, ja mer än i varje fall 80 år, har man hänvisat till likheten med indvider som drabbas av hjärnskada genom olycka eller sjukdom när man diskuterat och tagit ställning till dyslexi. Kulmen lär väl här i Sverige ha varit Juha Keres och David Finers Dyslexi, en populärt skriven bok som rapporterar om att ”vi kan ärva gener som bidrar till eller ökar sårbarheten för dyslexi”. I massmedia har Kere varit nästan lyrisk inför sin upptäckt. Välkänt är också Martin Ingvar, neurofysiologen som uttalar sig om nästan allt och framställs som expert på det mesta i vår värld, som länge propagerat för det biologiska och genetiska spåret.
I dag tar Kattis Ahlström upp något viktigt om våra barn. Hon har reagerat på Louise Hallins program i SVT, ”Ett fall för Louise”:
Det jobbas på ett nytt nummer och det finns åtskilligt att skriva om när det gäller dysfunktioner i skolverksamheten runt om i landet. Inte minst de kränkningar som jag tar upp här på bloggen, de bara fortsätter och fortsätter… Detta skrivs det visserligen inte om i Dyslexia nätupplaga eftersom tidskriften på nätet tar upp i huvudsak mer vetenskapliga spörsmål.
Idag var det en sådan där dag igen när man tog del av nyheterna på dyslexiområdet då man blir ledsen i hjärtat. En ung tjej, 18 år, uttrycker det nämligen så här på allehanda.se, nu år 2009:
I morgon inleds dyslexiveckan. Och Dyslexiförbundet FMLS och olika bibliotek har evenemang.
Igår meddelade ju regeringen och utbildningsminister Jan Björklund att IV-programmet skulle läggas ner och att man samtidigt skulle öka inträdeskraven till gymnasiet.
Idag skickade regeringen ut ett pressmeddelande:
Jag skriver om pseudodebatter, som Anna Ankas tankar om livet, och mer allvarliga debatter kring dysfunktioner på Newsmill.
Det finns många tips om enkla vägar till det riktiga läsandet och skrivandet. Kattmodellen är ju en sådan. Mer seriösa metoder däremot är att i lekar erövra och öva upp språkförmågan. Enligt Bohuslänningen har Bokenäs skola en sådan metod. Det är Nya Zeeland som ”spökar” igen vars metod då och då har missuppfattats av svenska pedagoger.
I pressen läser man och på e-post får jag bekräftelse på att skolor och kommuner inte menar sig behöva följa lagar och regler som vi andra i samhället måste göra. Vad betyder den attityden i den offentliga verksamheten, som blir alltmer vanligt i Sverige, för det uppväxande släktet?
Har just fått det nya numret av tidskriften Föräldrakraft i min hand som sänds till redaktionen. Varje gång letar jag nästan förgäves efter något nytt och intressant om dyslexi. Men inte mycket finner jag.
Nu har vi ordnat ett forum för fria diskussioner kring dyslexi och inlärningssvårigheter.
Detta är den senaste i en lång rad exempel på att elever med dysfunktioner föraktas i skolverksamheten, utom när skolan kan få extra statsbidrag:
