Ny bok – dyslexi och kändisar

Ny bok om kändisar och deras dyslexi:

”Mina bästa sidor är ordblinda, UR:s förlag, där nio kända och framgångsrika svenskar från delvis helt olika branscher skriver om sin dyslexi.”

De sedvanliga missuppfattningarna visavi dyslexi, naturligtvis:

Vissa begåvningar synes följa med dyslexin, t. ex. kreativitet, initiativförmåga, överblick, förmåga att se ur olika perspektiv, kompensationsförmåga, konstnärlighet m.m. Bokens författare har alla lyckats vända sina begränsningar till styrkor. I Mina bästa sidor är ordblinda berättar de hur.” Källa: UR: s  s k pressrelease.

Dessa begåvningar har inget med dyslexin att göra.

Reportage om detta i radion och Petters upplevelse av läs- och skrivsvårigheter, ungefär samma upplevelse för kändisar  som för s k vanliga människor och deras dyslexi: Klicka här!

Mer om detta och en analys i ett kommande nummer av Dyslexia nätupplaga. Läs den om du vill veta mer på djupet. Besök vår webbutik.

Logopederna avslöjar sin bristande kunskap visavi dyslexi här på bloggen

Här på bloggen har jag ifrågasatt om alla logopeder verkligen har den kunskap som krävs för att ställa diagnos och arbeta med dyslektiker. Jag har tagit logopeden Sämfors som exempel eftersom hon håller dyslexiföreläsningar.

Idag kommenterar Sämfors intresseorganisation denna min kritik:

”Jag vill bara tillägga att Helén Sämfors är en av de många legitimerade logopeder i vårt land som är specialiserad på dyslexi, tal- och språkutveckling. Hon är en skicklig yrkeskvinna med kunskap, patos och stor potential. Hon vet vad hon talar om.

Jag kan tipsa om mycket vederhäftiga böcker som utkommer i mars-april med övergripande titel: Dyslexi – förbannelse eller möjlighet? förtattade av leg logopeder Ulla Föhrer och Eva Magnusson. Jag ska själv kasta mig över dem.

Hälsningar, Elisabet Mohammar ledamot i styrelsen för Svenska Logopedförbundet”

Ett standardsvar från en intresseorganisation, som saknar verkliga bevis för det fina omdömet av en medlem. Att bara vara högröstad betyder inte att man har kunskap och verkligen kan det man vill tjäna penningar på, i det här fallet dyslexi, som är ett så komplicerat område. Logopedutbildningen ger väl ingen specialistkompetens i dyslexi.

Svenska Logopedförbundets försvar av en medlem är emellertid mycket avslöjande. Det visar sig nämligen vara värre än vad jag befarade. Elisabet Mohammar, som väl själv bör vara logoped, förstår inte att hon hänvisar till en forskare, Eva Magnusson, som inte är dyslexiforskare. Magnusson har nämligen inriktat sig på språkstörda barn och ungdomar tillsammans med Kerstin Nauclér. Och Ulla Föhrer är  enligt uppgift ”leg. Logoped vid enheten för logopedi och foniatri, Huddinge Universitetssjukhus”. Någon avhandling i ämnet dyslexi av henne har jag inte sett. Det vill säga ej heller Föhrer är någon dyslexiforskare.

Logopederna som säger sig vara experter på dyslexi baserar tydligen sin yrkesroll på skrifter och dokument författat av personer som inte är experter på området.  Där har du, kära bloggläsare, menar jag, orsaken till att det ser ut som det gör på dyslexiområdet.

Förlorarna? Som vanligt barn och ungdomar som inte får den bästa hjälp som finns, nämligen den som har sitt fundament i den senaste och moderna forskningen. Och den forskningen finns inte i huvudsak i Sverige utan på den internationella nivån. Här är den mesta dyslexiforskningen skrämmande amatörmässig.

Missuppfattningen att jämställa dyslexi med blindhet sprider sig

Svenska Dyslexiföreningen och Dyslexiförbundet FMLS(tidigare endast FMLS) har länge starkt propagerat för inspelningar för dyslektiker istället för text. Vad som förvånat och delvis skrämt mig under de drygt tjugo år som jag följt dessa organisationers agerande är att de inte med kraft kämpat för att alla skall kunna ta del av texter. Detta har självklart välkomnats av allt fler aktörer som ser att de kan få betydande inkomster på detta.

(Dyslexiförbundet FMLS har t o m hånat mig här på bloggen för min inställning i det här, vilket gjort att jag inte förnyat mitt medlemskap. De har för övrigt hånat mig sedan jag startade Dyslexia 1994. Kränkningen här på bloggen var endast den berömda droppen. Jag återkommer till detta vid ett senare tillfälle eftersom jag har mycket avslöjande uppgifter om den ”intresseorganisationen”.)

Den här inställningen har verkligen spridit sig och fått ett verkligt genomslag. Så här skriver Landstingen och regionerna i samverkan,  Råd om vård på webben och telefon:

”Taltidningen kan man använda om man inte kan eller har svårigheter att ta del av skriven text, exempelvis om man har synskada, afasi eller dyslexi.”

Vilka svårigheter har då dyslektiker med att läsa? Jo, de kan läsa men det tar i regel längre tid än för ”normalläsaren”. Det betyder dock absolut inte att de kan jämställas med den som har någon form av synskada. Jag förvånas över att den med dyslexi vill rida på en så allvarlig dysfunktion som synskada och blindhet när de ingalunda har en sådan på något sätt likartad dysfunktion.

Jag tar gärna del av vad du som har dyslexi och du som är förälder till en dyslektiker, tycker om dessa mina synpunkter på organisationer som kämpar för att den med dyslexi skall bli ännu mer handikappad än vad som är nödvändigt. Mejla mig gärna på tommy.wingren@dyslexia.se.

De mest utsatta och oskyddade blir alltmer glömda och fattiga

Idag har Anna-Lena Krook och Eva Nordin Olson skrivit ett oerhört viktigt debattinlägg på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Krook är förbundsordförande för Riksförbundet för barn och unga med utvecklingsstörning och Olson leder Autism- och Aspergerförbundet. De skriver:

”[A]nders har en inkomst på 6256 kronor i månaden och en hyra på drygt 7000. Han går alltså back ungefär 800 kronor varje månad. Liksom många andra personer med omfattande funktionsnedsättning får han ett bidrag från sina föräldrar på några tusenlappar varje månad. När dagen kommer då de inte längre finns eller har råd att skjuta till pengar är han hänvisad till försörjningsstöd, socialbidrag, från kommunen.

Anders är långt ifrån ensam. Han delar sin livssituation med många andra personer med utvecklingsstörning och/eller autism. Inkomstklyftorna ökar och Anders blir allt fattigare. Flera statliga utredningar har påpekat att detta inte är acceptabelt. Nu är det hög tid att regeringen agerar.” ( Svenska Dagbladet, den 1 mars 2010)

Som vanligt är det kommunerna som inte tar sitt ansvar och som på alla sätt försöker spara in penningar och till och med tjäna pengar på även de mest utsatta och oskyddade, som personer med olika former av utvecklingstörning:

”Förklaringen till den uppkomna situationen är flera: dels har många kommuner under flera år försökt och lyckats att hitta kryphål i Lagen om särskilt stöd, LSS, som gör att de kan ta ut höga hyror av denna grupp” ( Svenska Dagbladet, den 1 mars 2010)

När skall riksdagen och regeringen förstå att kommunerna måste ha mycket strängare tyglar? I flera kommuner tycks det inte finnas vare sig medkänsla eller ens en strävan att värna och skydda de mest utsatta. Tvärtom, man drar sig inte ens för att tjäna pengar på dem. Horribelt!

Läs denna viktiga artikel: Klicka här!

Och det här beteendet från kommunernas sida gäller också personer som har s k dolda funktionshinder, dyslektiker, barn och ungdomar med ADHD etc etc.

Är dyslexi alltid synonymt med praktiskt arbete?

Det är med blandade känslor jag tar del av en artikel i Handelsnytt:

”Att hon skulle gå ett praktiskt program har hon varit klar över länge.
– Jag har svår dyslexi och får till exempel göra proven muntligt. Det passar mig bättre att arbeta praktiskt.” (Handelsnytt, 2010-02-26)

Dyslexi är det alltid synonymt med praktiskt arbete? Jag hoppas inte det utan att ungdomarna väljer arbete som de verkligen vill ha även om det blir lite extra arbete om man har någon dysfunktion av något slag.

Artikeln: Klicka här!

FMLS visste ej om: Björklunds bristande kunskap om och ointresse för elever med dysfunktioner

Flera handikappsorganisationer däribland Dyslexiförbundet FMLS protesterar i Göteborgsposten över den nya lärarutbildningen som saknar grundläggande kunskaper i specialpedagogik för alla lärare:

” Eftersom regeringen inte vågar ge obligatorisk kunskap om funktionshindrade till blivande lärare får detta parollen ”en skola för alla” att blekna. Propositionen strider också mot flera konventioner. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning erkänns rätten till utbildning, utan diskriminering och på lika villkor. För att detta ska bli verklighet måste pedagogers kompetens att möta och undervisa elever med olika funktionsnedsättning framhållas. Propositionen strider också emot huvudprinciperna i FN:s konvention om barns rättigheter som slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde, ingen får diskrimineras.”( GP, den 15 februari 2010)

Om Dyslexiförbundet FMLS hade tagit Dyslexia(pappersupplagan) och senare Dyslexia nätupplaga på allvar och även läst desamma, hade organisationen också visst att Jan Björklund, nuvarande utbildningsminister, aldrig har vågat bli intervjuad av Dyslexia. Han vet nämligen att han har bristande kunskaper och insikter i den specialpedagogiska problematiken.

Dyslexiförbundet FMLS är faktiskt en skam och genom att inte ta del av all diskussion och all information kring dyslektiker, motarbetar de faktiskt indirekt elever med dyslexi. De vill lysa i offentlighetens ljus men vill inte göra något reellt för den grupp de företräder. De trampar endast omkring i gamla hjulspår som hittills inte givit så väldigt mycket.

Prov på Dyslexiförbundet FMLS översittarstil finner du i en kommentar som förbundet gjort här på bloggen:

” Det tillhör ibland tyvärr nödvändigheten att bemöta påståenden eftersom man omnämns – trots att de är så tossiga att det nästan känns lönlöst.”

( Dyslexiförbundets FMLS’ Sven Eklöf)

Om det här förbundet inte haft en sådan tråkig inställning till Dyslexia, hade de möjligen också kunnat påverka Björklund på ett mer effektivt sätt före ministerposten. Jo, fler vi är ju bättre lär det gå att förändra till det bättre för dem med olika former av dysfunktioner. Eller?

Artikeln: Klicka här!

Betyg på lärare uppe till diskussion igen. Varför?

På Dagens Nyheters debattsida idag tar Lärarnas riksförbund(LR) och en forskare upp detta med betyg på lärare igen. Ett begrepp eller uttryck som mig veterligen först lanserades av Ilmar Reepalu i Malmö, som verkligen inte är någon expert på skolan men däremot en makthavare som verkligen utövar makt. Är det så att makthavare numera är de yttersta experterna på skolan? I så fall tycker jag synd om eleverna, lärarna, rektorerna, ja alla inom skolans verksamhet.

Artikeln: Klicka här!

Alla kan säga fel, alla kan skriva fel

Vår utrikesminister Carl Bildt har gjort en befriande blunder, enligt Dagens Nyheter:

”När jag var statsminister i Sverige, hade den dåvarande presidenten Bill Clinton och jag det första epostutbytet mellan två statsöverhuvuden”, sa Bildt till tidningen.

Men Bildt har alltså aldrig varit något statsöverhuvud. Den positionen innehas av en annan Carl, Kung Carl XVI Gustaf.”

( DN, 7 februari 2010)

Aftonbladet, den 8 februari:

”– When I was prime minister of Sweden, then President Bill Clinton and I had the first e-mail exchange between heads of state, sa Bildt till Washington Post.

Om det var knagglig engelska eller kunskapsbrist som orsakade felsägningen var Bildt i går förhindrad att svara på. Han satt på ett plan till Mexiko.”

Alla kan säga fel, alla kan skriva fel. Kungen har blivit mer eller mindre hånad i många år för sina läs- och skrivsvårigheter. Bokstäverna kommer lite fel ibland, även så orden i det löpande talet. Men Bildt har ovan visat att vi alla kan göra fel. Det antyds t o m i Aftonbladet att han kanske inte är så bra på engelska, som vi alla trott.

Kan vi inte lära något av detta och tona ned alla och ej så komiska, hånfulla kommentarer om sådana misstag i skrift och i talet som vi alla gör då och då? Glöm ej heller att engelska inte är vårt modersmål om vi är födda i Sverige.

Artikeln: Klicka här!

Samma artikel med lite mer innehåll i Aftonbladet: Klicka här!

Tänk att det i praktiken struntas så i elevernas inlärning och utveckling

I flera inlägg har jag riktat uppmärksamhet på hur kommunerna nästan helt struntar i elevernas inlärning och utveckling i den kommunala praktiska verkligheten. Som vanligt är det ju inte fina ord i olika dokument som räknas. Sådana välformulerade ord har varken elever eller föräldrar någon som helst nytta av när det inte märks i praktiken och i skolornas verksamhet.

Att kommunerna nästan helt struntar i det uppväxande släktet, har vi idag fått ytterligare ett bevis på. Det är lektorn i idrottsvetenskap, Ingegerd Ericsson, vid Malmö högskola och professorerna Patrik Grahn och Erik Skarbäck, vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp, som i SDS riktar uppmärksamhet på att kommunerna minskat på de gröna områdena i städerna:

”På 30 år från 1970 till 2000 sjönk den allmänna tillgängliga marken i tätorter, det vill säga torg, gågator och grönområden, från 40 procent till 31 procent och i de tre största städerna till 27 procent.

Forskning visar att klyftan mellan fysiskt aktiva och passiva barn har ökat. Färre grönytor kring bostadsområden får barn att röra sig mindre, vilket på sikt kan få allvarliga hälsokonsekvenser.” (Sydsvenskan, den 7 februari 2010)

Mer grönytor kan självklart hjälpa elever med olika former av bekymmer och minskade gröna ytor förvärrar naturligtvis deras problem:

”Flera studier visar att barn med omogen, otränad motorik behöver många tillfällen och möjligheter att öva sin grovmotorik. Skolans två idrottslektioner per vecka är inte tillräckligt. Det behövs mer motorikträning i skolan och en stimulerande och utmanande närmiljö för barns spontanaktiviteter.  (Sydsvenskan, den 7 februari 2010)

För varje dag blir det allt tydligare tycker jag: I praktiken struntas det helt i elevernas inlärning och psykiska hälsa. Från samhällsplanering på makroplanet till de kommunala förvaltningarna på mikroplanet. Det görs endast sådant som man måste och tyvärr knappt det.

Detta kommer att bli kostsamt för samhället på lång sikt eftersom vi vet att många elever med dysfunktioner, som till exempel läs- och skrivsvårigheter, kan hamna i svårigheter senare livet.

Artikeln: Klicka här!

Den svenska dubbelmoralen är stundtals oerhört grym

Utåt tycks alla vara rörande överens om att samtliga medborgare skall få plats i vårt samhälle på lika villkor. Den med funktionsnedsättning skall också få plats och med olika hjälpmedel får den med dysfunktion precis samma mänskliga villkor som alla andra.

Ja, så låter det i teorin men den hårda praktiska verkligheten är en helt annan. Annika Taesler riktar uppmärksamheten(DN-debatt idag) på den svenska dubbelmoralen visavi funktionsnedsättning med exempel från SVT, som har ett särskilt ansvar. Hon intervjuade, som en del av en mastersutbildning, 28 personer inom Sveriges television och då blir det, tycker jag, väldigt tydligt att alla verkligen inte duger i vårt samhälle:

”Än värre blev det när intervjuerna handlade om representation i tv-rutan. De flesta hävdade bestämt att en rullstol skulle störa och ta fokus från programmet, vilket gör det omöjligt att ha en programledare som sitter ned under sändning. En högt uppsatt person på nyhetsredaktionen gjorde gällande att funktionshindrade hålls borta från tv-rutan av omtanke om dem själva, då den uppmärksamhet som ofta följer av medieexponering kan vara ”svår för dem att hantera”.

Ju fler personer jag träffade, desto mer uppenbart blev det att Sveriges Television lider av både okunskap och rädsla när det kommer till frågan om funktionshinder. I företagets värld är en rullstol så mycket mer än bara ett fortskaffningsmedel. Den symboliserar något främmande och avvikande, som man inte vet hur man ska hantera och därför väljer att blunda för.”( Dagens Nyheter, den 31 januari 2010)

Detta gäller säkerligen de flesta med dysfunktioner. Den svenska dubbelmoralen kan verkligen stundtals vara oerhört grym.

Läs denna viktiga artikel i sin helhet: Klicka här!

Suspekt föreläsning(Kattmodellen, naturligtvis) på hemlig adress

Nu går Kattmodellens Patrick Lindblad ut och informerar om att han skall hålla en föreläsning med mottot:

”En eftermiddag för alla som lurats tro att det tar lång tid och är svårt att bli av med dyslexi/läs- och skrivsvårigheter.”

Denna ”historiska” händelse skall äga rum den 11 februari i år, men platsen är än så länge hemlig. Det enda de säger är att den skall vara på Södermalm i Stockholm, detta naturligtvis för att undvika massmedia och dylika granskande personer.

Det skulle vara mycket trevligt om någon som skall gå på föreläsningen rapporterar till oss andra hur det var. Följande finner jag emellertid något smaklöst och tyder på en enastående nedlåtande attityd gentemot dyslektiker:

”Beroende på tillgång till dyslektiker kommer vi även att ha en demonstration.”

Men Kattmodellen handlar ju inte om empati och omtanke utan om att tjäna så mycket penningar som möjligt till vilket pris som helst. Jag har genom Dyslexia nätupplaga riktat regeringens uppmärksamhet på den här typen av verksamhet och hoppas de gör något åt all sådan här kvacksalveri.

Även om jag är mycket kritisk till den här organisationen kan jag bjuda den som möjligtvis är intresserad en hänvisning. Anmälan görs nämligen på Kattmodellens hemsida: Klicka här!

När kan man ”skriva” som författare?

Jag fick ett brev med en medföljande bok 1999,  från en f d elev som gått en privat skrivarkurs som jag ledde, en tämligen populär korrespondenskurs:

”I brevet för den 8/4-98 så skrev du en mening som löd så här: ‘Får man ett dedikationsexemplar när din första bok kommer ut?’ Då skrattade jag lite för mig själv och tänkte att någon bok blir det väl aldrig.

Nu har det gått ett år sen du skrev det och under av alla under…här kommer romanen.”

Skrivareleven var dyslektiker och jag hade svarat på en fråga: ”Kan jag bli författare när jag är dyslektiker?”. Ja, det kan du, menade jag, eftersom du kan berätta och att berätta handlar om något annat och så mycket mer än att kunna stava och andra mer formella ting.

Detta kom jag att tänka på när jag tar del av Anders  Hellbergs artikel i DN, ”Stieg  Larsson kunde inte skriva”. Mediokra skribenter som  Kurdo Baksi och nämnda Hellberg behärskar möjligen den formella delen av skrivandet men författande handlar verkligen inte om det. Det handlar om att kunna berätta på ett sätt att det griper tag och fängslar läsaren och det kan sannerligen inte alla. Men Stieg Larsson kunde detta med bravur även om han möjligen ville ha hjälp med de mer formella tingen, vilket de allra flesta författare lär göra.

Tänk på det alla dyslektiker! Vad än svenskläraren och skolan säger, kan du berätta på ett unikt sätt så kan du också författa.

Artikeln: Klicka här!

Förhindras verkliga förändringar i skolan av dem som tjänar penningar på elevers bekymmer?

En läsare av vårt Nyhetsbrev och möjligen av gratisversionen av Dyslexia nätupplaga skriver till redaktionen:

”Vill inte ha dyslexia nätupplaga per email länge. Tycker inte att den ger en bra bild av vad dyslexi är.”

Läsaren har inte velat(eller kunnat?) precisera sin bedömning, d v s varför vi inte ger en ”bra bild” av dyslexin.

Dyslexiförbundet FMLS:s representant har kommenterat den här bloggen bland annat så här:

”Det tillhör ibland tyvärr nödvändigheten att bemöta påståenden eftersom man omnämns – trots att de är så tossiga att det nästan känns lönlöst.
Dyslexiförbundet FMLS och hela det svenska samhället bedömer idag att dyslexi är en funktionsnedsättning – att inte acceptera detta är tossigt.”

Dyslexiförbundet har tydligen fått en viss hybris eftersom deras bedömning skall omfatta ”hela samhället”. Det om något tycker jag är ”tossigt”. Att inte välkomna kritisk diskussion är ovetenskapligt och tämligen avslöjande.

Vad beror detta på? Jo, enligt mig är det tydligt efter att ha studerat detta i snart tjugo år nu. Dyslexiförbundet FMLS, Svenska Dyslexiförbundet etc har intresse av att dyslektikern förblir i sin dyslexi och endast kan bli hjälpt av tekniska lösningar. Läsaren som citeras ovan är kanhända specialpedagog som t o m skaffat sig en utbildning och då faller den yrkestillvaron om alla elever i ett slag sluppit sina funktionsnedsättningar. Denna aspekt diskuteras inte alls.

Vad leder detta till? Ja, vi kan ta ett aktuellt exempel här i Malmö:

”– Helt klart är läget fortfarande bekymmersamt och det är alldeles för många Malmöelever som inte klarar kraven, sa skolkommunalrådet Agneta Eriksson (S).

Det var för sju år sedan.

2005–2008 satsade kommunen och staten 148 miljoner kronor för att göra Malmö lika bra som övriga landet.

Det har inte gett tillräckliga resultat. Skillnaden är fortfarande stor visar färsk statistik från höstterminsbetygen.

Endast 70,8 procent av niorna på kommunens högstadieskolor har gymnasiebehörighet. Nästan var tredje elev riskerar att hamna utanför gymnasiet. Vid samma tid förra året låg behörigheten på 74,3 procent.” (Sydsvenskan, den 15 januari 2010)

Artikeln!

148 miljoner och det blir bara sämre. Talar inte det sitt tydliga språk? Och om vi då lägger till vad alla intresseorganisationer kostar samhället(statsbidrag och andra bidrag), all specialundervisning, all specialutbildning av lärare etc. etc.

Jag menar att den organisation som byggts upp kring till exempel dyslektiker inte är endast av godo för dem med funktionsnedsättningar, även om ett fåtal förhoppningsvis kan bli hjälpta. Det är väldigt många som tjänar pengar på detta och vill ha kvar sin försörjning. Därtill vägrar skolorna att ta till sig den moderna forskning som finns, nästan enbart utländsk eftersom svensk dyslexiforskning är närmast obefintlig.

Tossigt Dyslexiförbundet FMLS? Ja, säg det till den vuxne dyslektikern som  ni inte gett möjlighet att erövra skriften på sina egna villkor i unga år utan förhindrats eftersom ni gynnar dem som marknadsför olika typer av hjälpmedel. Tydliga vetenskapliga belägg har ni inte heller för denna er inställning visavi dyslexi.

Detta måste i varje fall seriöst diskuteras! Och inte med metoder som mer liknar härskarstrategier än en seriös vilja till kritisk diskussion.

Som bekant gäller detta inte bara elever med dysfunktioner utan alla elever. I dagens SVD:

”Under lång tid har svenska elever tappat mark jämfört med kamrater i andra länder. I början av december kom den senaste TIMMS-mätningen, som visar att svenska gymnasister från 1995 till 2008 har sjunkit från topp till medel i fysik och från medel till ”långt under det internationella genomsnittet” i matematik. Signalen är tyvärr bara den senaste av många. Det här betyder inte att alla svenska skolor är undermåliga, men uppenbarligen får alldeles för många elever ut alldeles för lite av sina skolår.”

Artikeln!

Elevvittnesmål:

”Vilket är det jobbigaste ämnet i skolan då?
– Det är några stycken, säger Isak och ler. Det kan vara kul på matten och engelskan ibland, men jag gillar inte alls svenska. Vi har en massa häften som vi jobbar i och så läser vi väldigt mycket i en svenskabok, om konsonanter och så. På engelskan ska vi ha redovisning inför klassen nu, vi jobbar i grupper och ska göra dialoger, det blir som teater.”

Artiklen!

Är det bara s k problemskolor som brister?

Under den förra regeringen fick vi ett nytt begrepp när det gäller elever som inte fixar skolan. De skulle benämnas ”elever med behov av särskilt stöd”. Tidigare var benämningen ”elever med särskilda behov”. Förändringen skulle flytta fokus från individen som problemområde till en syn där även skolmiljön runt eleven hade betydelse.

Detta slog aldrig igenom så idag låter det så här i ett aktuellt ärende:

”Skolinspektionen koncentrerar sig på problemskolorna från nästa år –skolor som myndigheten funnit under en granskning som pågått sedan 2003.

Rapporten från granskningen av 6 000 skolor är nu klar. Bland de större bristerna är att barn med särskilda behov inte får rätt hjälp och att elevernas kunskapsutveckling inte följs upp – kontrollen av vad de lär sig är för dålig, skriver Dagens Nyheter.

[…]

Störst är problemen i de yngre årskullarna. Många lärare har blivit förvånade när de fått frågor om barnens utveckling. Det är lärare som tycker att det är fel att kontrollera och mäta eleverna. Lärarnas chefer, rektorerna, saknar i sin tur ofta en samlad bild av kunskapsresultaten.

Skolorna vet inte heller om stödinsatserna till behövande elever hjälper eftersom utvärderingen sker så sälla(SIC!).” ( Aftonbladet, den 8 januari 2009)

Den frågan man ställer sig med anledning av denna rapport i massmedia är: Kan det verkligen vara så att det endast är s k problemskolor som är bekymret? Är det inte istället ett systemfel, från riksdagen ner till den enskilde läraren?

Med exemplet som jag inledde med, illustreras nämligen med all önskvärd tydlighet, tycker i varje fall jag, att det som beslutas på central nivå aldrig eller mycket sällan, verkligen når ned till den som skall utföra det på lokalnivå.

Artikeln: Klicka här!

Samma artikel i Sydsvenskan: Klicka här!

Skolinspektionens arbete kommenteras på DN:s ledarsida, den 9 januari: Klicka här!

Ett riktigt Gott Nytt År till ALLA

Idag är det nyårsafton, den 31 december 2009. Ett nytt år står för dörren. Vad kommer det att innebära?

Kommer makthavare att ge oss ett hejdundrande nyårslöfte: ”Vi skall göra allt vad som står i vår makt, så att ALLA elever, oavsett förutsättningar, får ett så bra liv som det bara är möjligt i skolan, på fritidsgården eller var de än befinner sig?”.  Kommer ett sådant löfte att ges? Troligen inte. Vi som vill förändring får hoppas på att konsekvenserna av olika former av dysfunktioner även drabbar forskare, politiker, skolfolk i ledande ställning och makthavare in på bara skinnet.

Då hade det blivit förändring, det vill jag lova. Då hade det minsann gått undan!

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag ALLA(även ovan uppräknade).

En logopeds kunskap om läs- och skrivsvårigheter, exempelvis Sämfors

Helén Sämfors, logoped, har här på bloggen invänt emot den kritik jag har uttalat emot logopeder och deras oftast minimala kunskaper om dyslexi. Trots detta anlitas logopeder för utredning och Sämfors driver en privat firma, vad jag förstår, och tjänar säkert åtskilligt på detta. Hon lär anlitas av bland annat kommuner.

Nu läser jag i Föräldraföreningen för Dyslektiska Barns (FDB) medlemstidning att Sämfors sagt så här på en föreläsning:

”-Personer med läs- och skrivsvårigheter har ofta svårt med ordmobilisering, detta att ur minnet plocka fram rätt ord”.(FDB:s Nyheter, 4/2009)

Vad i all sin da´r är detta? Det skulle betyda att den med läs- och skrivsvårigheter skulle ha mycket svårt att tala, eftersom det inte tycks finnas några ”rätta ord” i deras mentala lexikon. Att så inte är fallet vet ju de flesta, om inte alla.

Fräls oss, nu i juletid, från alla dessa kvacksalvare i dyslexi- och ”läs- och skrivsvårighetsbranschen”! Kattmodeller, okunniga logopeder, okunniga läkare, okunniga rektorer etc etc.

Läs Sämfors kommentar av ett tidigare inlägg: Klicka här!

Intresseorganisationen som motverkar sina egna syften avtackar trotjänare

Vet du vem Allan Nilsson är på Dyslexiförbundet FMLS? Inte. Se detta avsnitt där man avtackar en mans gärning och sådana personer finns det inte många av i organisationen. Tyvärr. Tyvärr.

Kanske har den ”nya” generationen som nu styr åtskilligt att lära av honom och den ödmjukhet som han hade.

Se följande videoklipp och lägg särskilt märke till vad Allan Nilsson vill att organisationen skall göra vilket den verkligen inte gör idag!

Tidig läsning. Ragnhild Söderbergh aktuell igen?

Man trodde att professor emeritus Ragnhild Söderberghs idéer om språkinlärning var glömd. Hennes professur i Lund är däremot ”begraven”, vilket är oerhört synd. Vi behöver nämligen mycken forskning i barnspråk.

Den som inte vet, var Söderberghs tanke att det mycket tidigt, i tre, fyra års åldern, skulle tränas för läsning med hjälp av lappar på objekten, t ex BORD, LAMPA.

Ett steg längre än det är väl: ”Lär din baby läsa”.  Så här förklarar en av förespråkarna för den här s k helordsmetoden:

”Den metoden vi pratar om här brukar bl.a. kallas för ordbildsmetoden eller helordsmetoden och innebär att man snabbt visar ett kort med ett ord på för barnet. Detta är en mycket effektiv metod eftersom information som presenteras snabbt tas upp av den högra hjärnhalvan, vilket gör att barnet lär sig läsa eller memorera ordet omedvetet och lätt.

Denna metod att använda kort med ett ord på utarbetades av Glenn Doman. Han grundade 1955 ”the Institutes for the Achievement of Human Potential” och publicerade 1964 sin bok ”How to teach your baby to read”. Doman som är pionjär när det gäller forskning om hjärnans utveckling hos barn, tror att människan inte ens kommer i närheten av sin potentiella intelligens, eftersom hon inte utsätts för tillräcklig eller rätt stimuli redan vid mycket tidig ålder. Han säger bl.a. att ”Varje barn som föds har större potentiell intelligens än vad Leonardo da Vinci använde under hela sin livstid”.

Doman säger att undervisningen bör börja under det första året av ett barns liv, eftersom det är då som hjärnan utvecklas som mest. Ju mer den används, ju mer utvecklas den. Innan 5 års ålder kan ett barn väldigt lätt absorbera stor mängd information. Om barnet är yngre än fyra år är det lättare och mer effektivt och före tre års ålder ännu lättare och effektivare. Före två års ålder är det lättast och mest effektivt.

Doman poängterar också precis som alla andra förespråkare för denna metod att det måste vara roligt. Det måste vara på barnets villkor och det måste vara en lek. Att lära sig detta är för barnen en lek. Domans dotter, Janet Doman som tagit över efter sin far nämner att denna teknik är så effektiv eftersom det är föräldrarna eller någon annan närstående som lär barnet. Det är en lek i en mycket trygg miljö.”

Ja, vad tycker du? Skall man lära väldigt unga att läsa eller skall man vänta till första klass? Det kan vara en väntan som blir kostbar för barnet. Det är inte alls samma sak att lära det i skolan som att på ett lekfullt sätt lära det nästan själv.

Källa och länk: Klicka här!

Har vi behov av specialtidskrifter som okritiskt förmedlar det gamla vanliga om dysfunktioner

Idag damp specialtidskriften föräldrakraft ner på redaktionen igen. Jag har emellertid slutat hoppas på några spännande nyheter eller infallsvinklar i den tidskriften. Däremot brukar jag söka efter artiklar om dyslexi eller om läs- och skrivsvårigheter eftersom jag kan det bäst.

Jag fann följande: Simon tog studenten trots grav dyslexi och språkstörning. Det hemska med följande tycks inte beröra den som ger ut en sådan här tidskrift:

”Idag är jag 22 år och kan fortfarande inte läsa en halv A4-sida med text.”

”Än idag måste Simon fortsätta arbeta hårt och envist, även om han äntligen har hjälpmedel som fungerar.”

Ur föräldrakraft nr 6 2009, s 38.

I en annan artikel berättas om en IT-expert och specialpedagog som själv har bekymmer. ”Experten” tycker att tekniska hjälpmedel är den enda saliggörande ”medicinen” emot funktionsnedsättning. Att verkligen lära sig läsa tycks inte vara något alternativ. Ingen tänker heller på att vi håller på att göra en stor minoritet av befolkningen funktionellt handikappade.

Dessa artiklar skulle lika gärna kunna ha skrivits i en dagstidning med sedvanliga och oftast okunniga journalister, vilka också saknar kunskap för att kunna ställa kritiska frågor om de dysfunktioner som man skriver om.

Kanske vill de flesta ha det så här men jag anser emellertid att alla har rätt att lära sig läsa och skriva ordentligt utan kryckor.

På EU-nivå skärps skyddet för den funktionsnedsatte. Hur skall kommunerna tackla det?

Samtidigt som kommunerna blir alltmer ointresserade av dysfunktioner kom just nu ett glädjande besked från regeringen, som nu sköter EU:s ordförandeskap:

”Idag, den 26 november, antog EU:s ministerråd beslut om att EU ska tillträda FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det är första gången en regional organisation tillträder en FN-konvention om mänskliga rättigheter.”

Hur skall kommunerna tackla detta? Bryta emot det brukar ju vara lösningen. Vad gör regeringen då?

Nu blir det bara en notis, det där med dysfunktioner

Flera gånger har jag skrivit om och diskuterat det stigande ointresset från kommuner, som har det yttersta ansvaret för medborgarna, och från skolor när det gäller elever med olika former av dysfunktioner.

Nu tycks det dock vara så vanligt att elever med läs – och skrivsvårigheter inte får tillräcklig undervisning, att massmedia endast meddelar detta med en notis. Notisen idag i SDS pappersupplaga:

”En friskola i Malmö får kritik från Skolinspektionen sedan det uppdagats att en elev med skrivsvårigheter hänvisats till självstudier.”( s C9)

Vad hjälper den kritiken? Föga, eller inte alls. Det verkar vara så att kommuner och skolor kan strunta i alla de regler och lagar som gäller alla andra medborgare i vårt land. Vad sänder det för signaler?

Ännu ett exempel:

”Lagen innebär att friskolorna får ett snitt av hela kommunens skolhyror. Men i Vellinge gör den nya lagen ingen skillnad.

– Nej, vi betalar ju hela hyran både till kommunala och privata skolor. Då blir det på lika villkor, säger Carina Larsson (M), ordförande i M-nämnden.

Är det rätt att bryta mot lagen?

– Vi har tolkat det så att det går att göra ett undantag. Vi gör inte bara ett undantag för friskolorna utan för alla skolor.”

Artikeln: Klicka här!

Det är alltså rätt att bryta emot lagen om det tjänar de egna intressena. Tänk på det, om du är arbetslös eller fattig. Gå in och ta det, om du tycker det är rätt att göra så. Men ursäkta det går ju inte, det är ju bara kommuner som kan göra så. Endast kommuner och politiker har en laglös frizon!

Lärarfack försöker få uppmärksamhet med anledning av hånande rektor

Nu försöker Lärarnas riksförbund, LR, dra nytta av uppmärksamheten kring den hånande rektorn i Vellinge:

” I brevet till kommunen menar Lärarnas riksförbund att lärarnas arbetsmiljösituation har påverkats och att Vellinge kommun måste vidta åtgärder.

– Vi anser att det inte bara är att gå vidare, som kommunen har gjort. Istället måste kommunen göra något, exempelvis kan man utbilda Gert Åkesson, säger Lars Hemzelius.

En sådan utbildning kan handla om inlärningssvårigheter och funktionsnedsättningar, enligt brevet.” ( Sydsvenskan,den 15 november 2009)

Detta är och förblir rent hyckleri, LR. Var i himmelens namn har ni varit tidigare? Jo, jag vet av personlig erfarenhet: I vänskapskorruption med de flesta skolledningar och förvaltningsledningar i landet. Så länge som det inte uppmärksammas i pressen kan ni hålla sådana här dåliga ledningar om ryggen eftersom de i regel ger era s k förtroendevalda förmåner av olika slag. Och en sådan ”förtroendevald” är i princip omöjlig för medlemsopinionen att avsätta eftersom det inte råder verklig demokrati, i varje fall inte inom LR.

Så enligt min åsikt och erfarenhet måste det göras rejäla genomgångar av lärarfacken, skolledningar, förvaltningsledningar och de lärare som har ledande positioner. Håller dessa personer måttet? Nej, väldigt många gör inte det och så länge en sådan fundamental uppryckning av skolverksamheten i Sverige inte görs, kommer vi att ha elever som inte lär sig och som ställs utanför det svenska samhället i tidiga år. Där elever t o m hånas. De inblandade organisationerna håller nämligen gemensamt upp och indirekt stödjer denna delvis dysfunktionella skolverksamhet i Svea rike.

Artikeln: Klicka här!

Dyslexi jämställs ofta med blindhet

Ibland kritiserar jag organisationer som Dyslexiförbundet FMLS för att ge sken av att dyslexi är en dysfunktion i paritet med blindhet. Och dyslektiker är långt ifrån blinda. Ja, det är oförskämt emot dem som verkligen är blinda att parasitera på deras allvarliga dysfunktion.

Det är dåvarande FMLS:s iver att bli klassad som handikapporganisation som ligger bakom detta. Detta har också misstolkats som om dyslexi skulle ha blivit klassat som handikapp, vilket inte är fallet. Det enda som skedde, 1990, var att FMLS blev uppsatta på en lista av regeringen där man gav bidrag till handikapporganisationer. Inget formellt beslut således.

Dyslexiförbundet FMLS:s iver har dock fått den effekten att allmänheten förknippar ofta dyslexi med blindhet. Här ett exempel av många:

”Den nya e-bokläsaren Intel Reader vänder sig framförallt till personer som är synskadade eller lider av dyslexi. Intel Reader har en inbyggd kamera som kan ta bilder av text för at sedan översätta texten till tal.” ( pcforalla.idg.se)

Läsaren kostar ca 10 200 kronor. Det blir dyrt att hamra in handikappstämpeln i allmänhetens medvetande. Dyrt för den med dysfunktion. Intresseorganisationen inkasserar statsbidrag varje år och är nog glada. Det verkliga priset får, som sagt, dyslektikerna betala.

Informationsvideo och länk för att du, kära bloggläsare, själv skall kunna ta ställning:

Artikeln: Klicka här!

Skolledningarnas fientlighet gentemot dysfunktioner tar sig allt mer groteska uttryck i Skåne

Jag tycker att det är bra att allmänheten får se hur ointresserade, jag rent ut sagt fientliga, vissa skolledningar kan vara när det gäller dyslexi och liknande dysfunktioner. Tidigare har detta förakt varit dolt bakom hänvisning till bristande resurser. Nu däremot visas det upp i all sin groteska ondska. Varför det just nu blir så, kan man ju bara spekulera om. Och varför oftast i Skåne? Några säkra svar finns nog inte. Slump?

Denna betraktelse efter att ha läst om en tjej i Svedala som inte fick informera om sin dyslexi för rektorn. Detta ställningstagande från skolledningen eftersom den skola som rektorn leder, Centralskolan, inte behandlat den här tjejen, som har dyslexi, särskilt väl. Så här skriver SDS:

”I tisdags kväll berättade före detta elevrådsordförande Elin Karlsson om sina första två år på gymnasiet. En del i hennes historia handlade om hur viktigt det var att välja en skola som kunde hjälpa henne med dyslexin. Hon berättade också att hon upplevde högstadietiden på Centralskolan som problematisk och att hon kände att hon inte fick tillräckligt med hjälp.

– Rektorn förklarade att de inte ville att jag skulle komma om jag inte ändrade min historia. Med andra ord, om jag skulle berätta om min dyslexi fick jag stanna hemma, säger Elin Karlsson.

Hon sitter med i ungdomsrådet och känner rektor Boel de Maré. Trots det ringde Jeanette Sörensen, studie- och yrkesvägledaren på Centralskolan på uppdrag av rektorn och berättade vad rektorn hade bestämt. Men Elin Karlsson nöjde sig inte med det utan ringde upp Boel de Maré för att få informationen direkt från henne.

– Det var jättejobbigt att ringa Boel. Hon var irriterad och förklarade för mig att jag uttryckt mig illa. Fast hon var inte ens på mötet och hörde vad jag sa, säger Elin Karlsson.

– Det stämmer att jag inte var där men jag går efter vad en förälder har sagt till mig. Det var inte jag som anordnade mötet och jag förstår inte varför jag har blivit inblandad i detta, säger Boel de Maré.

Men du stoppade Elin Karlsson från att prata på torsdagskvällens möte.

– Jag har bara sagt att om hon skulle prata om dyslexi var hon inte välkommen, säger Boel de Maré.” ( Sydsvenskan. se, den 10 november 2009)

(Ursäkta SDS, för det ganska långa citatet!) Kan föraktet och fientligheten vara tydligare? Och att kränka en f d elev som vill så väl. Hon vill ju endast att inte fler skall bli så illa behandlade som hon blev på den här skolan.

Artikeln: Klicka här!

Skolfolket har i regel mycket bristande kunskaper och insikter kring dysfunktioner

I dagens Sydsvenska blir rektorn Gert Åkesson, kåsören som hånade bland annat dyslektiker, intervjuad. Han förklarar det bland annat så här:

”– Jag skriver inte ”påhittade” utan ”uppfunna” handikapp. Det är skillnad, tycker jag. Med ”uppfunnen” menar jag att dessa sjukdomar/handikapp inte hade något namn före 1980-talet. Då talade man till exempel inte om dyslexi utan om läs- och skrivsvårigheter. När de fick namn, blev problemen tydligare.” (SDS, den 6 oktober 2009)

Förklaringen hänger ju faktiskt inte ihop, att dyslexi inte hade något namn tidigare men benämndes läs- och skrivsvårigheter. Det är inte heller korrekt eftersom den mest vanliga termen, före begreppet dyslexi blev mer allmänt förekommande i språkbruket, var specifika läs- och skrivsvårigheter eller ordblindhet.

Jag tycker det är väldigt bra att det kommer fram i ljuset hur okunniga och vilken ytlig kunskap skolfolk i regel har när det gäller dysfunktioner. Och Gert Åkesson är därtill rektor och en sådan har makt.  Korkade människor med makt kan göra mycken,  mycken skada.

Nej, skolministern, när skall du ta riktigt tag i det här? Eller är våra barn och ungdomar inte värda det?

Artikeln i SDS: Klicka här!