”Mina bästa sidor är ordblinda, UR:s förlag, där nio kända och framgångsrika svenskar från delvis helt olika branscher skriver om sin dyslexi.”

De sedvanliga missuppfattningarna visavi dyslexi, naturligtvis:

Vissa begåvningar synes följa med dyslexin, t. ex. kreativitet, initiativförmåga, överblick, förmåga att se ur olika perspektiv, kompensationsförmåga, konstnärlighet m.m. Bokens författare har alla lyckats vända sina begränsningar till styrkor. I Mina bästa sidor är ordblinda berättar de hur.” Källa: UR: s  s k pressrelease.

Dessa begåvningar har inget med dyslexin att göra.

Reportage om detta i radion och Petters upplevelse av läs- och skrivsvårigheter, ungefär samma upplevelse för kändisar  som för s k vanliga människor och deras dyslexi: Klicka här!

Mer om detta och en analys i ett kommande nummer av Dyslexia nätupplaga. Läs den om du vill veta mer på djupet. Besök vår webbutik.

Idag kommenterar Sämfors intresseorganisation denna min kritik:

”Jag vill bara tillägga att Helén Sämfors är en av de många legitimerade logopeder i vårt land som är specialiserad på dyslexi, tal- och språkutveckling. Hon är en skicklig yrkeskvinna med kunskap, patos och stor potential. Hon vet vad hon talar om.

Jag kan tipsa om mycket vederhäftiga böcker som utkommer i mars-april med övergripande titel: Dyslexi – förbannelse eller möjlighet? förtattade av leg logopeder Ulla Föhrer och Eva Magnusson. Jag ska själv kasta mig över dem.

Hälsningar, Elisabet Mohammar ledamot i styrelsen för Svenska Logopedförbundet”

Ett standardsvar från en intresseorganisation, som saknar verkliga bevis för det fina omdömet av en medlem. Att bara vara högröstad betyder inte att man har kunskap och verkligen kan det man vill tjäna penningar på, i det här fallet dyslexi, som är ett så komplicerat område. Logopedutbildningen ger väl ingen specialistkompetens i dyslexi.

Svenska Logopedförbundets försvar av en medlem är emellertid mycket avslöjande. Det visar sig nämligen vara värre än vad jag befarade. Elisabet Mohammar, som väl själv bör vara logoped, förstår inte att hon hänvisar till en forskare, Eva Magnusson, som inte är dyslexiforskare. Magnusson har nämligen inriktat sig på språkstörda barn och ungdomar tillsammans med Kerstin Nauclér. Och Ulla Föhrer är  enligt uppgift ”leg. Logoped vid enheten för logopedi och foniatri, Huddinge Universitetssjukhus”. Någon avhandling i ämnet dyslexi av henne har jag inte sett. Det vill säga ej heller Föhrer är någon dyslexiforskare.

Logopederna som säger sig vara experter på dyslexi baserar tydligen sin yrkesroll på skrifter och dokument författat av personer som inte är experter på området.  Där har du, kära bloggläsare, menar jag, orsaken till att det ser ut som det gör på dyslexiområdet.

Förlorarna? Som vanligt barn och ungdomar som inte får den bästa hjälp som finns, nämligen den som har sitt fundament i den senaste och moderna forskningen. Och den forskningen finns inte i huvudsak i Sverige utan på den internationella nivån. Här är den mesta dyslexiforskningen skrämmande amatörmässig.

(Dyslexiförbundet FMLS har t o m hånat mig här på bloggen för min inställning i det här, vilket gjort att jag inte förnyat mitt medlemskap. De har för övrigt hånat mig sedan jag startade Dyslexia 1994. Kränkningen här på bloggen var endast den berömda droppen. Jag återkommer till detta vid ett senare tillfälle eftersom jag har mycket avslöjande uppgifter om den ”intresseorganisationen”.)

Den här inställningen har verkligen spridit sig och fått ett verkligt genomslag. Så här skriver Landstingen och regionerna i samverkan,  Råd om vård på webben och telefon:

”Taltidningen kan man använda om man inte kan eller har svårigheter att ta del av skriven text, exempelvis om man har synskada, afasi eller dyslexi.”

Vilka svårigheter har då dyslektiker med att läsa? Jo, de kan läsa men det tar i regel längre tid än för ”normalläsaren”. Det betyder dock absolut inte att de kan jämställas med den som har någon form av synskada. Jag förvånas över att den med dyslexi vill rida på en så allvarlig dysfunktion som synskada och blindhet när de ingalunda har en sådan på något sätt likartad dysfunktion.

Jag tar gärna del av vad du som har dyslexi och du som är förälder till en dyslektiker, tycker om dessa mina synpunkter på organisationer som kämpar för att den med dyslexi skall bli ännu mer handikappad än vad som är nödvändigt. Mejla mig gärna på tommy.wingren@dyslexia.se.

”[A]nders har en inkomst på 6256 kronor i månaden och en hyra på drygt 7000. Han går alltså back ungefär 800 kronor varje månad. Liksom många andra personer med omfattande funktionsnedsättning får han ett bidrag från sina föräldrar på några tusenlappar varje månad. När dagen kommer då de inte längre finns eller har råd att skjuta till pengar är han hänvisad till försörjningsstöd, socialbidrag, från kommunen.

Anders är långt ifrån ensam. Han delar sin livssituation med många andra personer med utvecklingsstörning och/eller autism. Inkomstklyftorna ökar och Anders blir allt fattigare. Flera statliga utredningar har påpekat att detta inte är acceptabelt. Nu är det hög tid att regeringen agerar.” ( Svenska Dagbladet, den 1 mars 2010)

Som vanligt är det kommunerna som inte tar sitt ansvar och som på alla sätt försöker spara in penningar och till och med tjäna pengar på även de mest utsatta och oskyddade, som personer med olika former av utvecklingstörning:

”Förklaringen till den uppkomna situationen är flera: dels har många kommuner under flera år försökt och lyckats att hitta kryphål i Lagen om särskilt stöd, LSS, som gör att de kan ta ut höga hyror av denna grupp” ( Svenska Dagbladet, den 1 mars 2010)

När skall riksdagen och regeringen förstå att kommunerna måste ha mycket strängare tyglar? I flera kommuner tycks det inte finnas vare sig medkänsla eller ens en strävan att värna och skydda de mest utsatta. Tvärtom, man drar sig inte ens för att tjäna pengar på dem. Horribelt!

Läs denna viktiga artikel: Klicka här!

Och det här beteendet från kommunernas sida gäller också personer som har s k dolda funktionshinder, dyslektiker, barn och ungdomar med ADHD etc etc.

”Att hon skulle gå ett praktiskt program har hon varit klar över länge.
– Jag har svår dyslexi och får till exempel göra proven muntligt. Det passar mig bättre att arbeta praktiskt.” (Handelsnytt, 2010-02-26)

Dyslexi är det alltid synonymt med praktiskt arbete? Jag hoppas inte det utan att ungdomarna väljer arbete som de verkligen vill ha även om det blir lite extra arbete om man har någon dysfunktion av något slag.

Artikeln: Klicka här!

Flera handikappsorganisationer däribland Dyslexiförbundet FMLS protesterar i Göteborgsposten över den nya lärarutbildningen som saknar grundläggande kunskaper i specialpedagogik för alla lärare:

” Eftersom regeringen inte vågar ge obligatorisk kunskap om funktionshindrade till blivande lärare får detta parollen ”en skola för alla” att blekna. Propositionen strider också mot flera konventioner. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning erkänns rätten till utbildning, utan diskriminering och på lika villkor. För att detta ska bli verklighet måste pedagogers kompetens att möta och undervisa elever med olika funktionsnedsättning framhållas. Propositionen strider också emot huvudprinciperna i FN:s konvention om barns rättigheter som slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde, ingen får diskrimineras.”( GP, den 15 februari 2010)

Om Dyslexiförbundet FMLS hade tagit Dyslexia(pappersupplagan) och senare Dyslexia nätupplaga på allvar och även läst desamma, hade organisationen också visst att Jan Björklund, nuvarande utbildningsminister, aldrig har vågat bli intervjuad av Dyslexia. Han vet nämligen att han har bristande kunskaper och insikter i den specialpedagogiska problematiken.

Dyslexiförbundet FMLS är faktiskt en skam och genom att inte ta del av all diskussion och all information kring dyslektiker, motarbetar de faktiskt indirekt elever med dyslexi. De vill lysa i offentlighetens ljus men vill inte göra något reellt för den grupp de företräder. De trampar endast omkring i gamla hjulspår som hittills inte givit så väldigt mycket.

Prov på Dyslexiförbundet FMLS översittarstil finner du i en kommentar som förbundet gjort här på bloggen:

” Det tillhör ibland tyvärr nödvändigheten att bemöta påståenden eftersom man omnämns – trots att de är så tossiga att det nästan känns lönlöst.”

( Dyslexiförbundets FMLS’ Sven Eklöf)

Om det här förbundet inte haft en sådan tråkig inställning till Dyslexia, hade de möjligen också kunnat påverka Björklund på ett mer effektivt sätt före ministerposten. Jo, fler vi är ju bättre lär det gå att förändra till det bättre för dem med olika former av dysfunktioner. Eller?

Artikeln: Klicka här!

Artikeln: Klicka här!

”När jag var statsminister i Sverige, hade den dåvarande presidenten Bill Clinton och jag det första epostutbytet mellan två statsöverhuvuden”, sa Bildt till tidningen.

Men Bildt har alltså aldrig varit något statsöverhuvud. Den positionen innehas av en annan Carl, Kung Carl XVI Gustaf.”

( DN, 7 februari 2010)

Aftonbladet, den 8 februari:

”– When I was prime minister of Sweden, then President Bill Clinton and I had the first e-mail exchange between heads of state, sa Bildt till Washington Post.

Om det var knagglig engelska eller kunskapsbrist som orsakade felsägningen var Bildt i går förhindrad att svara på. Han satt på ett plan till Mexiko.”

Alla kan säga fel, alla kan skriva fel. Kungen har blivit mer eller mindre hånad i många år för sina läs- och skrivsvårigheter. Bokstäverna kommer lite fel ibland, även så orden i det löpande talet. Men Bildt har ovan visat att vi alla kan göra fel. Det antyds t o m i Aftonbladet att han kanske inte är så bra på engelska, som vi alla trott.

Kan vi inte lära något av detta och tona ned alla och ej så komiska, hånfulla kommentarer om sådana misstag i skrift och i talet som vi alla gör då och då? Glöm ej heller att engelska inte är vårt modersmål om vi är födda i Sverige.

Artikeln: Klicka här!

Samma artikel med lite mer innehåll i Aftonbladet: Klicka här!

Att kommunerna nästan helt struntar i det uppväxande släktet, har vi idag fått ytterligare ett bevis på. Det är lektorn i idrottsvetenskap, Ingegerd Ericsson, vid Malmö högskola och professorerna Patrik Grahn och Erik Skarbäck, vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp, som i SDS riktar uppmärksamhet på att kommunerna minskat på de gröna områdena i städerna:

”På 30 år från 1970 till 2000 sjönk den allmänna tillgängliga marken i tätorter, det vill säga torg, gågator och grönområden, från 40 procent till 31 procent och i de tre största städerna till 27 procent.

Forskning visar att klyftan mellan fysiskt aktiva och passiva barn har ökat. Färre grönytor kring bostadsområden får barn att röra sig mindre, vilket på sikt kan få allvarliga hälsokonsekvenser.” (Sydsvenskan, den 7 februari 2010)

Mer grönytor kan självklart hjälpa elever med olika former av bekymmer och minskade gröna ytor förvärrar naturligtvis deras problem:

”Flera studier visar att barn med omogen, otränad motorik behöver många tillfällen och möjligheter att öva sin grovmotorik. Skolans två idrottslektioner per vecka är inte tillräckligt. Det behövs mer motorikträning i skolan och en stimulerande och utmanande närmiljö för barns spontanaktiviteter.  (Sydsvenskan, den 7 februari 2010)

För varje dag blir det allt tydligare tycker jag: I praktiken struntas det helt i elevernas inlärning och psykiska hälsa. Från samhällsplanering på makroplanet till de kommunala förvaltningarna på mikroplanet. Det görs endast sådant som man måste och tyvärr knappt det.

Detta kommer att bli kostsamt för samhället på lång sikt eftersom vi vet att många elever med dysfunktioner, som till exempel läs- och skrivsvårigheter, kan hamna i svårigheter senare livet.

Artikeln: Klicka här!

Ja, så låter det i teorin men den hårda praktiska verkligheten är en helt annan. Annika Taesler riktar uppmärksamheten(DN-debatt idag) på den svenska dubbelmoralen visavi funktionsnedsättning med exempel från SVT, som har ett särskilt ansvar. Hon intervjuade, som en del av en mastersutbildning, 28 personer inom Sveriges television och då blir det, tycker jag, väldigt tydligt att alla verkligen inte duger i vårt samhälle:

”Än värre blev det när intervjuerna handlade om representation i tv-rutan. De flesta hävdade bestämt att en rullstol skulle störa och ta fokus från programmet, vilket gör det omöjligt att ha en programledare som sitter ned under sändning. En högt uppsatt person på nyhetsredaktionen gjorde gällande att funktionshindrade hålls borta från tv-rutan av omtanke om dem själva, då den uppmärksamhet som ofta följer av medieexponering kan vara ”svår för dem att hantera”.

Ju fler personer jag träffade, desto mer uppenbart blev det att Sveriges Television lider av både okunskap och rädsla när det kommer till frågan om funktionshinder. I företagets värld är en rullstol så mycket mer än bara ett fortskaffningsmedel. Den symboliserar något främmande och avvikande, som man inte vet hur man ska hantera och därför väljer att blunda för.”( Dagens Nyheter, den 31 januari 2010)

Detta gäller säkerligen de flesta med dysfunktioner. Den svenska dubbelmoralen kan verkligen stundtals vara oerhört grym.

Läs denna viktiga artikel i sin helhet: Klicka här!