I dagens Sydsvenska blir rektorn Gert Åkesson, kåsören som hånade bland annat dyslektiker, intervjuad. Han förklarar det bland annat så här:
”– Jag skriver inte ”påhittade” utan ”uppfunna” handikapp. Det är skillnad, tycker jag. Med ”uppfunnen” menar jag att dessa sjukdomar/handikapp inte hade något namn före 1980-talet. Då talade man till exempel inte om dyslexi utan om läs- och skrivsvårigheter. När de fick namn, blev problemen tydligare.” (SDS, den 6 oktober 2009)
Förklaringen hänger ju faktiskt inte ihop, att dyslexi inte hade något namn tidigare men benämndes läs- och skrivsvårigheter. Det är inte heller korrekt eftersom den mest vanliga termen, före begreppet dyslexi blev mer allmänt förekommande i språkbruket, var specifika läs- och skrivsvårigheter eller ordblindhet.
Jag tycker det är väldigt bra att det kommer fram i ljuset hur okunniga och vilken ytlig kunskap skolfolk i regel har när det gäller dysfunktioner. Och Gert Åkesson är därtill rektor och en sådan har makt. Korkade människor med makt kan göra mycken, mycken skada.
Nej, skolministern, när skall du ta riktigt tag i det här? Eller är våra barn och ungdomar inte värda det?
Under mycket lång tid, ja mer än i varje fall 80 år, har man hänvisat till likheten med indvider som drabbas av hjärnskada genom olycka eller sjukdom när man diskuterat och tagit ställning till dyslexi. Kulmen lär väl här i Sverige ha varit Juha Keres och David Finers Dyslexi, en populärt skriven bok som rapporterar om att ”vi kan ärva gener som bidrar till eller ökar sårbarheten för dyslexi”. I massmedia har Kere varit nästan lyrisk inför sin upptäckt. Välkänt är också Martin Ingvar, neurofysiologen som uttalar sig om nästan allt och framställs som expert på det mesta i vår värld, som länge propagerat för det biologiska och genetiska spåret.
Nu börjar denna propaganda få genomslag. Dysfunktioner vill en stor majoritet av svenska folket utrota genom aborter:
”Aftonbladets läsare är inte främmande för att överväga abort av foster med den avvikande kromosomuppsättningen. När 20 810 personer hade svarat på Dagens fråga trodde hela 85 procent att de skulle överväga abort.”
Citatet är hämtat ur en artikel( Aftonbladet, 23 oktober 2009) där filosofiprofessor Tännsjö kör sin vanliga litania: ”om det är möjligt för människan så skall hon göra det”:
”– Det är inte farligt att välja bort sjukdomar, det kan tvärtom leda till ett bättre samhälle, säger filosofen Torbjörn Tännsjö.”
Och fortsätter där föraktet för dysfunktioner är extra tydligt:
”Enligt Tännsjös filosofi är det bra om man får ett samhälle med färre människor med problem. Att kunna välja bort dyslexi, färgblindhet och andra svagheter tror han endast skulle leda till något gott.
– Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotmotionella (Sic!) färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle. Individen får mer handlingsutrymme och kommer att styras av sina positiva önskningar istället för av fysiska begränsningar.”
Ja, precis som på 30-talet så används genetiken för att önska bort det som inte stämmer med hur vi tycker att människor skall vara. Detta har precis som då gett upphov till att, i sammanhanget, några fås protester:
”professor Tännsjös resonemang kring vilka foster som bör få överleva och inte. Hans retorik förstärks dessutom av att han går ytterligare ett steg i den ”utjämning” som han eftersträvar. För honom är det inte bara handikappade i största allmänhet som bör ”väljas bort”. Även färgblindhet, dyslexi och andra svagheter bör på samma sätt kunna vara föremål för utrensning. Den enda signifikanta skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger den därefter. I Peter Singers efterföljd vill han minimera svaghet och lidande genom att eliminera de svaga och lidande.”
Ja, Martin Ingvar, Christopher Gillberg, Ingvar Lundberg, Juha Kere, med flera, med flera, är ni nöjda nu när vi håller på att göra alla perfekta? En hake bara, er egen försörjning är måhända hotad.
I det nya numret av Dyslexia nätupplaga, 6/2009, granskas Bertil Hults pris och ett glädjande och hoppfullt besked från regeringen med anledning av Kattmodellen.
Jag skriver om pseudodebatter, som Anna Ankas tankar om livet, och mer allvarliga debatter kring dysfunktioner på Newsmill.
Vill ha en debatt om vad som är viktigt i livet. Våra barns framtid eller hemmafruars tankar om livet. Jag anser i varje fall att barnen är framtiden och viktigast även om en hemmafrus tankegångar kan vara nog så betydelsefulla, men inte i det här perspektivet.
De två senaste kommentarerna här på min blogg och en i raden av artiklar i DN, sätter fokus på ett enormt problem när det gäller barn och ungdomar med olika former av dysfunktioner, ADHD, dyslexi etc etc.
Föräldern skrev nyligen: ”Oss har skolan både försökt att hota och att skuldbelägga. Senast idag hotade rektorn med att anmäla oss till socialtjänsten i stället för att skolan tar tag i mitt barns problem och tillhandahåller tillräckliga resurser.”
Så får inte en rektor behandla föräldrar som är rädda för att det skall gå illa för deras barn, vilka eventuella problem de annars har är irrelevant i sammanhanget. Och det kan verkligen gå illa. Det kan i värsta fall resultera i missbruk, psykisk ohälsa eller kriminalitet och där tar skolan inte sitt ansvar.
Precis som rektorn ovan antyder menar skolan att det är ytterst föräldrarnas fel att deras barn inte kan lära sig som alla andra eller kan uppföra sig som majoriteten av elever. Men eleverna kommer till skolan med olika egenheter som har med deras familj att göra och det är skolans skyldighet att utveckla varje elev utifrån sina förutsättningar och utgångspunkter, d v s utifrån de egenheter som elever fått hemifrån och bygga vidare på detta till något positivt.
Det är dock ett faktum att skolverksamheten inte utvecklar eleverna utifrån deras förutsättningar utan att de elever som inte passar in i skolvärldens inbillade normalitetsmall, utvecklas istället av skolan till elever med dysfunktioner av olika slag. Skolan har t o m en stab för just detta syfte; specialpedagoger, sjuksköterska och kanske externa logopeder etc etc.
Ja, jag vet att detta är kontroversiellt det jag nyss skrev men jag är nästan alldeles säker på att elevernas dysfunkioner har främst strukturella orsaker på ett makroplan i samhället och på ett mikoplan i skolans värld. Det är verkligen inte familjernas fel. De familjer vars barn inte passar in i mallen, tvingas emellertid in i dysfunktionernas virrvarr och det är enormt plågsamt för föräldrarna att se sina barn lida och inte kunna göra något. Den som anmäler händer nämligen detta:
DN den 31 maj 2009:” ‘Sedan pojken började stanna hemma från skolan i januari 2009, går det inte att se att skolan arbetat med motivationsskapande åtgärder i någon större utsträckning.’ Formuleringarna i Skolinspektionens bedömning är med avsikt desamma som när Skolverket kritiserade Solbergaskolan för sin behandling av Fredrik redan 2006, berättar Tommy Nilsson.”
Ja, skolor anmäls och Skolinspektionen ryter till lite. Vad händer sedan? Ingenting. Kommuner och skolor kan bryta emot lagen bäst de vill. Detta vill den nuvarande ministern ändra på. Låt det komma snabbt och stäng genast skolor som den ovan!!
Jag har alltid varit förvånad över hur okritiskt och nedlåtande man behandlar den som har läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi. Det finns också ekonomiska intressen bakom denna nedlåtande attityd och det skall vi aldrig förglömma i sammanhanget.
I Dagens Samhälle går nämligen de som tjänar penningar på s k Lättläst, ut i en debattartikel, antagligen utan vederbörlig faktaunderlag och hävdar implicit att det låga deltagandet i EU-valet kan bero på att det saknas lättläst information.
En av undertecknarna är professor Mats Myrberg, som visserligen länge gjort ett oseriöst intryck(han är ju inte expert på t ex dyslexi, vilket han gärna vill framstå som och håller föreläsningar i ämnet) men att en vetenskapsman lånar sig till sådana här spektakulära utspel i Mammons tjänst, är förödande för forskningen.
Varför i himmelens namn skulle inte den som har läs- och skrivsvårigheter förstå att man kan rösta i EU-valet? Är även hörseln drabbad och alla andra förmågor som inte har med läsandet att göra?
Däremot är det väl en demokratisk rättighet att få lov att avstå från att rösta även i EU-valet.
Jag har fått en intressant kommentar. Det är Helén Sämfors som menar att jag bör ta reda på fakta först innan jag uttalar mig. Det har jag gjort i snart tjugo år nu. Dessvärre har inte mycket hänt sedan jag inledde mitt studium av fenomenet dyslexi. Det gör också att charlataner som Kattmodellen kan få fritt spelrum eftersom kloka föräldrar med rätta tröttnar på s k experter som Sämfors när de ser att deras barn och ungdomar inte blir hjälpta på riktigt.
Sämfors hänvisar till att hon är legitimerad logoped samtidigt som hon menar att dyslexiforskningen är överens om vad dyslexi är. Hur många dyslexiforskare säger att dyslexi är en form av språkstörning, SLI? Alla?
Att vara legitimerad logoped, betyder inte att man därmed är expert på dyslexi. Särskilt inte när man inte följer med i den internationella forskningen, vilket inte Helén Sämfors kan göra med den kommentar som hon levererat. Socialstyrelsen bör ta ett större ansvar här och utarbeta tydliga riktlinjer baserat på den senaste dyslexiforskningen, där de framförallt måste gå utomlands eftersom dyslexiforskningen i Sverige är minimal för att inte säga obefintlig.
De logopeder som skall arbeta med dyslexi borde vara specialutbildade. Precis som vi har ”allmänläkare” och ”specialistläkare” bör vi ha ”allmänlogopeder” och ”specialister i t ex dyslexilogopedi”.
Det verkliga problemet är att det förekommer ingen avancerad diskussion och kritik mellan dyslexiforskare i Sverige, vilket brukar vara vetenskapens själva livsluft. Mats Myrbergs påstående att det finns en konsensus mellan dyslexiforskare stämmer inte. Vad som däremot råder är en förödande , nästan religiös, konformism på området. Kompakt tystnad och rädsla för att stötta sig med de ledande inom dyslexisamhället, är det som är mest tydligt när man inleder sin forskarbana på dyslexiområdet. Ett förhållande som ytterst drabbar barn, ungdomar och vuxna med dyslexi, som inte får den hjälp som de annars hade kunnat få med aktiva och kritiskt diskuterande vetenskapsmän och vetenskapskvinnor.
De som antagligen tjänar mest på allt detta är dock personer som Sämfors och metoder som Kattmodellen.
Idag kom ett pressmeddelande. Regeringen avser att förändra gymnasieskolan helt. Bland annat skall inte gymnasiets yrkeslinjer längre kunna ge behörighet till högskolan. Dessa linjer skall mer strikt anpassas till det framtida yrket.
Detta välkomnas eftersom jag anser att dagens gymnasieskola inte klarar av att ge alla elever den bildning som de i och för sig så väl behöver. Vi som har velat våra ungdomar så väl, så väl, får ge oss. Det håller helt enkelt inte!
Läser Dalademokraten och en speciallärare uttalar sig självsäkert om ADHD och el-känslighet:
” ADHD beror till 90 procent på det här, säger Marianne, som är speciallärare i grunden.
Hon märkte att hennes elever blev oroliga och okoncentrerade efter att ha arbetat under lysrör eller tittat på teve. Hon råder familjer med ADHD-barn att prova att rensa bort elektronik i hemmet. ”(Dalademokraten 27/3-09)
Samma barn som kanske är oerhört koncentrerade på sitt dataspel eller spelet i mobilen. Livligt engagerade på olika s k chattsidor.
Något stämmer inte, som jag påpekat många gånger och det tycks som om vem som helst kan gör en beskrivning av det som eleven förmodas lida av. Dessa beskrivningar, även om de sinsemellan är oförenliga, tas på högsta allvar av pressen och de flesta journalister.
Nu är det vetenskapligt bevisat, elever med särskilda behov har det särskilt besvärligt i Malmö. Forskare från Malmö högskola har nämligen kommit fram till:
”Forskningsrapporten visar att mer än hälften, 57 procent, upplever att de inte fick något extra stöd i skolan.”
Malmös kommunalråd Agneta Eriksson(s) besvarar detta med:
”– Det är elevernas upplevelse. Mycket av stödverksamheten är integrerad i den vanliga undervisningen. Det gör kanske att de inte märker den, säger Agneta Eriksson.”
Först tänkte jag: ”Läste jag verkligen rätt”. Sedan är det bara att ställa den retoriska frågan till kommunalrådet med ansvar för skolverksamheten i Malmö: ”Tror du att elever med särskilda behov är så avtrubbade och har så bristande intelligens att de inte ”märker” när de får hjälp?”.
Det illustrerar däremot den enorma brist på kompetens som politiker i ledande ställning, vilka styr Malmös skolor, kan ha. Detta gör naturligtvis att de tillsätter höga tjänstemän och skolledare på skolorna med samma låga kompetens som de själva.
Bara att konstatera, som jag gjort så många gånger i denna blogg: Stackars elever och lärare i Malmö med sådana ledare för verksamheten. Med hopp om att det inom en snar framtid blir bättre och att hela ledningsstrukturen för skolverksamheten i Malmö,byts ut med ledare vilka har kompetens och insikt.
Det rasar en mycket intressant debatt i Västmanlands Läns tidning. Här ett citat ur den senaste i raden av inlägg, som verkligen väckte mitt intresse:
”Dyslexi är en språkstörning på neurologisk bas, inom det området har logopeden sin specialkompetens.”
Den som här uttalar sig är Helén Sämfors som driver ett privat konsultföretag. Men har Sämfors de specialistkunskaper som Socialstyrelsen kräver för att få lov att ställa en diagnos? Hon hävdar ju att dyslexi är en språkstörning. En analys som inte bygger på gedigen vetenskaplig grund, vilket en diagnos självklart bör göra.
Här som i alla andra liknande fall: Bör privata ekonomiska intressen styra och ha inflytande över diagnosinstrumentet? Sämfors tjänar ju mer penningar om dyslexi blir någon form av språkstörning.
Nu är det sagt, kanske ännu en gång, av en forskare. ADHD och möjligen liknande psykiatriska åkommor, kan vi få väldigt lätt och de här forskarna tycks mena att det är väldigt enkelt att ”skada hjärnan” med yttre stimuli:
”– Om en ung hjärna utsätts för en värld där allting går fort och där allt reagerar direkt när man trycker ner en tangent kan hjärnan vänja sig vid det. Barnen kan då kanske börja vänta sig lika snabba svar i verkligheten. Sånt beteende kommer vi då att beteckna som attention deficit disorder (ADHD), säger Susan Greenfield till Daily Mail. ”(Metro-Nyheter)
Hur länge skall, ändå så pass många, tro på dessa ADHD-forskare och liknade s k vetenskapsmän? För mig framträder de allt mer som gamla tiders charlataner.
Därtill behandlas andra med allvarliga bekymmer mycket illa i Malmö, som vanligt är det lätt att tänka. Om man nu får tro en artikel i Sydsvenskan i lördags. Är det lika illa på andra håll tro?
Dyslexibegreppet dyker upp i det mest omöjliga och möjliga sammanhang. Nu senast i rättegången med anledning av fildelning, The Pirate Bay-historien:
”Neijs svar blev att han bara läste upp ett tal som en person på Piratbyrån skrivit åt honom – själv skulle han inte ha kunnat formulera sig så väl eftersom han är dyslektiker, uppgav han. ” (sydsvenskan.se, 19 februari, 2009)
Dyslektiker har främst problem med stavningen och något sämre läsförståelse. Men att en dyslektiker skulle ha särskilt svårt för att formulera sig muntligt är inte sant. Tvärtom finns det dyslektiker som kompenserar problemen med skriften så att de blir alldeles utmärkta och strålande talare.
Självklart utnyttjar Fredrik Neijs sin eventuella dyslexi. Men denna missuppfattning visavi dyslexi är dessvärre mycket vanlig.
Psykiatrin nöjer ju sig som bekant inte med att sjukdomsförklara de flesta i sin samtid utan ägnar sig även åt att diagnostisera historiska personer, vilket väl borde vara omöjligt eftersom en diagnos lämpligen bör ske i ett nära möte med en patient. Men sådana ”futiliteter” behöver inte psykiatrikerna för att vara säkra på att förklara någon vara sjuk.
Idag berättar Telegraph om en professor som menar att Charles Darwin led av Aspergers syndrom:
”Darwin, the author of On the Origin of Species which sets out the theory of natural selection, had an extraordinary attention to detail but had difficulties with social interaction, according to Prof Michael Fitzgerald of Dublin’s Trinty College.
Prof Fitzgerald believes that Darwin, who was born on Feb12, 200 years ago, was suffering from a behavioural disorder.
Today he will tell the annual meeting of the Royal College of Psychiatrists’ Faculty of Academic Psychiatry, and says Darwin was probably suffering from Asperger’s syndrome.”
I den somatiska disciplinen måste man i varje fall gräva upp liket för en diagnos, inte så för psykiatrin.
Ni som vurmar för och försvarar psykiatrins benägenhet att sjukdomsförklara all sköns variation i den mänskliga populationen, får ni inte det minsta obehagskänsla inför detta?
Statsrådet Nyamko Sabuni har hamnat i bryderi. Integrations- och jämställdhetsministern samt faktiskt demokratiministern, har presenterat och mottagit en vetenskapligt undermålig rapport från Förvarshögskolan om bekymren på Rosengård här i Malmö.
Själv reagerade jag på att man använde termen respondenter istället för det brukliga informanter. Rapporten har ju som alla vet underkänts av etablerade forskare på området.
Trots detta dåliga och erbarmliga underlag, så framhärdar ministern bland annat på Newsmill och pekar på enstaka händelser:
”De senaste nätterna har det utbrutit stenkastning mot bilar, fyrverkerier avlossade mot polis och bränder i Rosengård i Malmö. Den hotfulla miljön innebär att räddningstjänsten drar sig från att ta sig till bostadsområdet. Stenkastarna har lyckats skapa våld och konfrontation samt begränsa tillgången till grundläggande samhällsservice. Offren är de boende i Rosengård.”
Och detta är en regering som sagt att kunskap, kompetens och forskning är väldigt viktigt men själv lyssnar inte regeringen på den kunskap, kompetens och forskning som finns.
Det är intressant att läsa insändare om dyslexi. Då får man veta vad allmänheten känner till om fenomenet.
Idag är det Västerås kommun som får kritik av en förälder i en insändare och man ser att synen på och kunskaperna om dyslexi inte förändrats på säg femton, tjugo år. Så här uttrycks det nämligen idag på Vestmanlands Läns Tidning hemsida, vlts.se:
”Tidigare anlitade Västerås kommun den privata Logopedbyrån, men enligt vad jag har fått erfara från skolan, gör man inte det längre. Istället har Västerås anställt en egen person som ska göra alla dyslexiutredningar. En person till alla barn som behöver en utredning! Tio procent av befolkningen har dyslexi. När jag har ifrågasatt de långa vänte tiden får jag till svar:
”Det är så dålig ekonomi nu. Dyslexiutredningar är dyrt.” Enligt skolan prioriteras barn på högstadiet och gymnasiet!
Jag får det inte att gå ihop. Skrev inte Alliansen i ett inlägg i VLT den 28 januari att det var barnens år 2008 och man hade satsat extra på barnen? Ändå verkar väntan på en dyslexiutredning vara längre än någonsin. Det viktigaste är väl att barnet får hjälp, inte att få en diagnos, får jag till svar av skolan.”
Har vi inte hört det förut? Det råder en stenhård status quo på dyslexiområdet. Det går inte framåt alls, inte heller bakåt, men dyslexiföreträdarna står och stampar i samma fotspår år ut och år in. Skolan säger sig samtidigt inte ha resurser ett år och drar in någon enhet, som efter några år uppstår igen. Och så håller det ”dyslektiska ekorrhjulet” på decennium efter decennium.
Vissa traditionella dyslexiforskare, i regel psykologer, har monopol på forskningsmedel medan den moderna dyslexiforskningen, om den finns över huvud i Sverige, är oerhört eftersatt.
Vi är många om ifrågasätter de psykiatriska diagnoserna som ADHD, DAMP, Asperger och allt vad de heter. Ikväll rapporterar dock Aftonbladet att även mer allvarliga psykiska tillstånd kan ifrågasättas. En konstelev har nämligen spelat psykiskt sjuk och blivit tvångsvårdad med bältesläggning som lugnande medel trots att hon var fullt frisk.
Det som stämmer till oro för denna osäkerhet i diagnos och bedömning av individer med psykisk ohälsa, är att många barn och ungdomar riskerar att hamna i stora bekymmer i vuxen ålder eftersom de kan ha fått felaktig diagnos i skolåldern.
Det här illustrerar ju med all önskvärd tydlighet att de psykiatriska diagnoserna är väldigt osäkra. Man hade då önskat mer ödmjukhet från läkarnas sida.
Läser i Helsingborgs Dagblad frågor och svar om dyslexi och slås av att även den som svarar inte har helt klart för sig vad dyslexi är. Ett exempel:
”Vad tror du anledningen är till att så många fler får diagnosen idag än för några år sedan?
— För att man har blivit duktigare på att skilja ut vad som är vad. Men också för att man jobbar på ett annat sätt i skolan där det krävs mer att eleverna ska inhämta sin kunskap själv och skriva egna arbeten. Det är inte så mycket katederundervisning. Vi går också fler år i skolan och det är viktigt att bli godkänd i kärnämnena för att bli behörig till gymnasiet. Det är oftast även svårt med engelskan när man har dyslexi, som det var förr. Det märks tydligare vilka som har det svårare i kombination”
Det finns verkligen ingen vetenskaplig undersökning som tyder på att dyslexi har ökat. Ja, vi vet inte ens hur många som har dyslexi. Procenttalen som anges, 5-8%, är uppskattningar,som antas vara sannolika, vilket självklart inte är någon objektiv fakta.
Bäst vore om man slutade, från s k experthåll, tala så självsäkert om dyslexi. Vi vet helt enkelt alltför lite för närvarande. Det betyder att detta är felaktigt: ”För att man har blivit duktigare på att skilja ut vad som är vad”. Nej, vi vet inte mer än vad vi visste för några år sedan. Tyvärr!
Om det är så att fler får diagnos, kan det antas att fler som har svårighet med att stava får diagnosen dyslexi på oriktiga grunder, men även det är ett antagande och inget som vi vet med säkerhet.
Idag presenteras Långtidsutredningen och så här beskriver utredarna på DN-debatt skolsituationen i landet:
”För elever som tidigt visat svaga skolresultat förvärras successivt dessa under hela skolgången. Svenska skolan förefaller därmed ha misslyckats med att vända en negativ utveckling för de svagaste eleverna. För att minska andelen som misslyckas med sina gymnasiestudier måste därför insatser genomföras som hjälper eleverna tidigt i skolgången. Både med utgångspunkt från individer och samhället är tidiga insatser effektiva. Att minska andelen som lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg handlar därmed kanske främst om att förbättra för- och grundskolan.”( DN, 28/11-2008)
Det har man sagt länge. Det har gjorts åtgärder under många år. Har man i varje fall sagt. I skolorna har det gjorts upp åtgärdsprogam och individuella studieplaner. Lärarna har deltagit i olika konferenser där de bland annat lyssnat på Martin Ingvars budskap och kritik av skolan. Varför blir det då inte bättre utan tvärtom sämre?
Jo, min vid det här laget lite uttjatade teori och hypotes: Samhället satsar inte på rätt sorts forskare som sedan skolfolk kan lyssna på utan de ger överdriven uppmärksamhet och resurser åt den neurologiska hjärnforskningen, som inte kan det specifika bekymret utifrån sin egen forskning. Det hjärnforskarna kan göra är att berätta hur hjärnan reagerar inför problemet och där är det stopp.
Som det nu är sprider hjärnforskarna därmed endast osäkerhet hos skolpersonalen, vilket de gjort under väldigt många år. De säger: Det går att göra något åt. Men berättar inte i detalj hur eftersom de helt enkelt inte vet det.
Åtgärd: Befria oss från dessa hjärnforskare som gör mer skada än nytta!
Jag tycker det är intressant att följa professorn i integrativ medicin som också är chef för institutets Osher centrum för integrativ medicin, Martin Ingvar, i hans kamp för att bli en auktoritet på dyslexiområdet. Nu senast i en intervju i Kommunalarbetaren. Här kommer några citat från den intervjun med mina kommentarer:
”Vissa lärare använder verkningslösa metoder. Hur ska det bemötas?
Genom upplysning. Läsning handlar om att automatisera ett visst beteende. Det gäller att traggla för att nå upp till grundförutsättningarna.”
Lärare! Nu vet ni det. Anledningen till att inte alla era elever lär sig ”automatisera” läsandet, beror på att ni inte är tillräckligt envisa. Uttalat av en hjärnforskare som också hävdar att dyslexi är medfött och i ringa grad ett utslag av miljön.
” Vad ska läsarna göra för att få lära sig mer?
Ett tips är så klart att läsa min bok. Det är därför jag har skrivit den. Arbetar man inom förskolan är det bra att köpa in Bornholmsmodellen. Boken innehåller språklekar som är roliga och bra för språkutvecklingen hos alla barn.”
Där kom det. Läs Ingvars bok, så löser det sig, trots att boken i huvudsak bygger på vad andra kommit fram till, och hänvisning till en uråldrig metod, Bornholmsmodellen, som bevisligen inte gett flertalet dyslektiker någon lindring.
”Har du själv personer med dyslexi i din närhet?
Det har jag på lite olika håll. Det är så pass vanligt att det inte är något konstigt med det.”
Jag är nog ganska säker på att det inte är Martin Ingvars egna barn som har dyslexi, för i så fall hade de väl varit hjälpta vid det här laget, om det inte beror på pappas lathet förstås.
Ärligt talat: Finns det något annat vetenskapligt område där man blir expert så snabbt och ganska lätt? Kan man till exempel skriva en liten bok om cancer och sedan kalla sig expert på det området?
I skolan får man lära sig att vara kritisk och gå emot strömmen men när man verkligen gör så, blir det verkligen problem. Som jag även sett i kommentarerna på den här bloggen, är det mycket känsligt att ifrågasätta diagnoser. Jag har bland annat hävdat att en diagnos som DAMP är märklig och att den som fått diagnosen dyslexi och sedan blir hjälpt av en metod som Kattmodellen, stämmer till eftertanke.
Jag är dock inte ensam om att ifrågasätta och vara lite modig. En modig journalist på Gotlands Tidningar är Lars Lundström. Han ifrågasätter också fenomenet ADHD och skriver följande med utgångspunkt i Eva Kärfves bok ”Hjärnspöken, DAMP och hotet emot folkhälsan”:
”Varför var diagnosen så viktig att den inte fick diskuteras? Skuldfriheten? Eller att barnets problem äntligen erkändes? Men åter – varför krävdes en diagnos? Socialstyrelsen drog dock öronen åt sig och gav Thomas Ljungberg i uppdrag att gå igenom den samlade forskningen i ämnet. Han kunde konstatera att det faktiskt förelåg ett mycket begränsat stöd för uppfattningen om ADHD/DAMP som en neuropsykiatriskt betingad störning.[…]
Ljungberg noterar den enorma mängden bevis för att så kallade orsaksförhållanden kan verka i motsatt riktning. Även om det är möjligt att påvisa förändringar i vissa hjärnområden, så är det därför inte möjligt att fastställa om dessa förändringar är orsak till individens svårigheter eller om de orsakas av svårigheterna.[…]Varför är det då så svårt att acceptera att koncentrationssvårigheter kan utvecklas under vissa miljöbetingelser, men inte under andra?
Är det som vanligt läkemedelsindustrin som styr och enbart är intresserad av att sälja mängder av kemiska preparat, inte av att finansiera forskning kring miljöeffekter och hur koncentrations-svårigheter kan undvikas eller tidigt tränas bort?”
Och självklart blev han genast attackerad av dem som säger sig veta mer:
”jag kan inte förstå Lundströms behov av att trampa på människor som har fått diagnosen ADHD. Inte heller förstår jag hans behov av att attackera föräldrar till barn med denna diagnos.”(Rosita Brolin)
”Författaren är ingen känd auktoritet på området. Vi ser också direkt att hans åsikter ligger långt ifrån det som Socialstyrelsen, FN:s forskningsorgan Unesco med flera andra auktoriteter på området idag hävdar.[…]Vi blir bestörta när vi inser att han tror att diagnosen skulle kunna ställas i stort sett på vem som helst som känner sig okoncentrerad och rastlös, vid ett enda läkarbesök. Så går det naturligtvis inte till! För att avgöra om en person har ADHD krävs en noggrann utredning.[…]Vi ställer oss också främmande till påståendet att ADHD främst skulle drabba socialgrupp tre. I själva verket finns detta funktionshinder i alla samhällsklasser och i alla yrkesgrupper. En sak är vi dock överens med Lundström om. Självklart har även miljön stor betydelse för hur livet blir för en individ.”(Anki Sandberg, Ordförande Riksförbundet Attention, Kina Sundahl och Mikael Lindholm Vice ordförande Attention Gotland)
Ett samhällsfenomen som inte får diskuteras och sättas under debatt, är det något lurt med. Företrädarna för Attention säger ovan att Lundström inte är expert. Men är Anki, Kina och Mikael själva experter? Eller får man endast ha synpunkter när man har rätt åsikter i sakfrågan?
Ja, som jag hävdat tidigare och därmed instämmer i Lundströms rättmätiga ifrågasättande av tämligen diffusa diagnoser, som avser möjligen normala beteenden, att t ex stänga av när det är för tråkigt i skolan men ha enorm koncentration när det gäller ett spännande tv-spel hemma där man trivs. Det är något som inte stämmer här och är ett verkligt hot mot folkhälsan, som Kärfve sedan länge hävdat.
Den 1 november riktar en läsare mycket allvarlig anklagelse emot mig. Hon skriver:
”Detta balanserar på gränsen till förtal tycker jag. Tack vara Kattmodell så kan min son skriva och läsa idag.
Tänk till…….
Barbro”
Vet ”Barbro” vad förtal är? Det är definitivt inte förtal när man kritiserar ett fenomen som Kattmodellen. Tvärtom anser jag det vara en skyldighet om man har kunskap om fenomenet.
Det är glädjande att din son blivit hjälpt, men du bör kanske skänka alla de dyslektiker en tanke som inte kan bli hjälpta av en sådan, förmodligen placebometod, som Kattmodellen. Du borde själv tänka till lite ”Barbro”.
Och jag har mycket svårt att tro att det är tack vare Kattmodellen som din son kan skriva och läsa. Varför får inte din son vara en självständig individ som antagligen fixat det själv där han tidigare varit blockerad, möjligen p g a att han känt det jobbigt i skolan eller tiden före skolan. Varför får han inte äga sin egen framgång?
Jag gissar att din son inte har haft dyslexi utan av någon anledning blivit förhindrad att internalisera läs- och skrivförmågan ordentligt. När sedan uppmärksamheten blivit riktat på något annat, så har han fått ro att utveckla sin språkliga förmåga. Detta är inget ovanligt i sammanhanget.
Därtill undrar jag om du känner till det jag kallar ”försvinnande-tendensen”? Kom tillbaka om cirka två år. Det händer nämligen inte så sällan att åtgärder av olika slag försvinner efter ett tag. Detta brukar ske efter ungefär två år då språkbrukaren återvänder till sina gamla strategier när han eller hon inte längre är föremål för olika former av åtgärdsprogram(-modeller), men jag hoppas innerligt att detta inte gäller din son.
Rektor Börje Ehrstrand har antagligen tjänat en del penningar på boken “Rinkebyskolan” och alla föredrag han hållit runt om i landet där han har gett råd till andra skolor, samtidigt som hans egen skola varit sämre eller lika dålig som alla andra skolor.
Riktigt alarmerande är följande, om DN ursäktar något:
“År 2005 fick du ta emot Kungliga sällskapet Pro Patrias stora guldmedalj med motiveringen at du byggt upp en av Sveriges bästa skolor. Samma år lämnade mer än var fjärde elev Rinkebyskolan utan behörighet att läsa vidare på gymnasiet. Hur går det här ihop?
- De som delar ut priset ser det nog på lite längre sikt. Vi har lyckats skapa en klotterfri skola, den är inte vandaliserad, vi har samarbete med socialtjänsten och vi har en utbyggd elevvård. Skolan är ju inte bara kunskaper.” ( DN, 20 oktober 2008)
Så rektorn för Rinkebyskolan skall ha pris för att han gör sitt jobb. Varför skall inte andra rektorer också ha pris då?
Ehrstrand menar i intervjun med DN mycket överraskande att kunskaper inte är det viktigaste:
“I en artikel som ni presenterar på er hemsida säger du att Rinkebyskolans vision är att “de elever som går ut Rinkebyskolan ska vara vinnare på den framtida arbetsmarknaden”. Hur väl tycker du att ni lever upp till detta?
- Utifrån sina egna förutsättningar ska de prestera maximalt och klara sig på bästa möjliga sätt på framtidens arbetsmarknad, inte bara kunskapsmässigt utan även socialt. ( DN, 20 oktober 2008)
Det strider delvis emot vad han så högtidligt säger till Yvonne Busk i hennes bok ”Rinkebyskolan”:
”Samtidigt återvänder han(Ehrstrand, min anm) hela tiden till de fundamentala principer han envist hållit fast vid sedan han blev rektor för Rinkebyskolan. Vikten av goda kunskaper och god hälsa, helhetssynen och regler för god hälsa.” ( Busk, 2003, s 168)
Märk att kunskaper betonas särskilt och det här med goda kunskaper framhölls särskilt när Rinkebyskolan och dess rektor framställdes som ett föredöme i skolans värld.
Vad tycker utbildningsministern om en rektor som så klart tillbakavisar kravet om att eleverna skall ha gedigna kunskaper för att klara livet utanför skolan, i arbetslivet eller i vidare studier?
Nej, det blir allt tydligare för mig att det verkliga problemet är skolledningarna. Det är så uppenbart att rektorerna gärna vill “lysa som solen Karlstad” men inte vill göra det gigantiska arbete som krävs för en sådan berömmelse.
Det är ju så att jag bestämt att inte längre lägga mig i de kommentarer som kommer i den här bloggen.
Men flera har frågat det som ”Lena” nu frågar om i sin kommentar och jag skall därför svara på detta. Hon skriver nämligen:
”Självklart borde det vara ett mål att alla ska kunna läsa på acceptabel nivå.
Men är du säker på att:
1, alla har förmågan att någonsin lära sig det
2, alla har tid till den träning som skulle behövas för att kunna läsa på acceptabel nivå
3, alla har den viljestyrka som krävs för att ta tag i något som under hela livet har varit jobbigt”
Ja, jag är alldeles säker på att alla kan lära sig läsa på ett sådant sätt att han eller hon kan ta till sig den information som denne behöver. Det handlar väl om att tolka texter på en likadan nivå som de flesta andra och det kan alla lära sig.
Det är också min bestämda uppfattning, efter att ha studerat detta i cirka arton år, att de s k kompensatoriska hjälpmedlen och andra dylika ting, stjälper mer än de hjälper och förhindrar att den med t ex dyslexi lär sig läsa på ett godtagbart sätt för individen själv. De som tillhandahåller hjälpmedlen, förlag eller olika sorters s k kunskapscentra, är ju inte särskilt intresserade av att de som har de här problemen lär sig läsa eftersom då försvinner ju deras jobb, vilket säkerligen är ett gigantiskt problem som få vill tala om.
Sedan skriver Lena, vilket är mycket vanligt:
”Visst vill vi att alla ska kunna gå, men ska vi därför ta bort alla rulllstolar?”
Att jämföra dysfunktioner som dyslexi med fysiska dysfunktioner är tämligen oförskämt. Den med fysisk dysfunktion, som förlamning, kan ofta aldrig någonsin komma ur sitt handikapp, men det menar jag bestämt att den med dyslexi kan.
Så: Ha inte alltför stort förtroende för experterna utan tänk lite själva! Vad är rimligt?
I kommande Dyslexia nätupplaga 6/2008 kommer vi att ta upp en aspekt av läs- och skrivsvårigheter och dyslexi där skolan tagit aktiv del i att skapa dysfunktionerna. Läs Dyslexia nätupplaga! Klicka här för en prenumeration!
Måndag. Undrar hur man har det i skolverksamheten idag. Hoppas man slipper hån och annat som ta bort fokus.Vad tycker DU?1 week ago
FN: Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
I dagens Sydsvenska blir rektorn Gert Åkesson, kåsören som hånade bland annat dyslektiker, intervjuad. Han förklarar det bland annat så här:
Under mycket lång tid, ja mer än i varje fall 80 år, har man hänvisat till likheten med indvider som drabbas av hjärnskada genom olycka eller sjukdom när man diskuterat och tagit ställning till dyslexi. Kulmen lär väl här i Sverige ha varit Juha Keres och David Finers Dyslexi, en populärt skriven bok som rapporterar om att ”vi kan ärva gener som bidrar till eller ökar sårbarheten för dyslexi”. I massmedia har Kere varit nästan lyrisk inför sin upptäckt. Välkänt är också Martin Ingvar, neurofysiologen som uttalar sig om nästan allt och framställs som expert på det mesta i vår värld, som länge propagerat för det biologiska och genetiska spåret.
Jag skriver om pseudodebatter, som Anna Ankas tankar om livet, och mer allvarliga debatter kring dysfunktioner på Newsmill.
Jag har alltid varit förvånad över hur okritiskt och nedlåtande man behandlar den som har läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi. Det finns också ekonomiska intressen bakom denna nedlåtande attityd och det skall vi aldrig förglömma i sammanhanget.
Idag kom ett pressmeddelande. Regeringen avser att förändra gymnasieskolan helt. Bland annat skall inte gymnasiets yrkeslinjer längre kunna ge behörighet till högskolan. Dessa linjer skall mer strikt anpassas till det framtida yrket.
Läser Dalademokraten och en speciallärare uttalar sig självsäkert om ADHD och el-känslighet:
Nu är det vetenskapligt bevisat, elever med särskilda behov har det särskilt besvärligt i Malmö. Forskare från Malmö högskola har nämligen kommit fram till:
Det rasar en mycket intressant debatt i Västmanlands Läns tidning. Här ett citat ur den senaste i raden av inlägg, som verkligen väckte mitt intresse:
Nu är det sagt, kanske ännu en gång, av en forskare. ADHD och möjligen liknande psykiatriska åkommor, kan vi få väldigt lätt och de här forskarna tycks mena att det är väldigt enkelt att ”skada hjärnan” med yttre stimuli:
Dyslexibegreppet dyker upp i det mest omöjliga och möjliga sammanhang. Nu senast i rättegången med anledning av fildelning, The Pirate Bay-historien:
Psykiatrin nöjer ju sig som bekant inte med att sjukdomsförklara de flesta i sin samtid utan ägnar sig även åt att diagnostisera historiska personer, vilket väl borde vara omöjligt eftersom en diagnos lämpligen bör ske i ett nära möte med en patient. Men sådana ”futiliteter” behöver inte psykiatrikerna för att vara säkra på att förklara någon vara sjuk.
Statsrådet Nyamko Sabuni har hamnat i bryderi. Integrations- och jämställdhetsministern samt faktiskt demokratiministern, har presenterat och mottagit en vetenskapligt undermålig rapport från Förvarshögskolan om bekymren på Rosengård här i Malmö.
Det är intressant att läsa insändare om dyslexi. Då får man veta vad allmänheten känner till om fenomenet. 
Vi är många om ifrågasätter de psykiatriska diagnoserna som ADHD, DAMP, Asperger och allt vad de heter. Ikväll rapporterar dock Aftonbladet att även mer allvarliga psykiska tillstånd kan ifrågasättas. En konstelev har nämligen spelat psykiskt sjuk och blivit tvångsvårdad med bältesläggning som lugnande medel trots att hon var fullt frisk.
Läser i Helsingborgs Dagblad frågor och svar om dyslexi och slås av att även den som svarar inte har helt klart för sig vad dyslexi är. Ett exempel:
