Nytt nummer av Dyslexia nätupplaga ute nu där Bertil Hults pris granskas

I det nya numret av Dyslexia nätupplaga, 6/2009, granskas Bertil Hults pris och ett glädjande och hoppfullt besked från regeringen med anledning av Kattmodellen.

Klicka här om du vill kika lite i gratisversionen!

Myndigheter, forskare och ideella organisationer förhindrar att dyslektiker lär sig läsa

Idag var det en sådan där dag igen när man tog del av nyheterna på dyslexiområdet då man blir ledsen i hjärtat. En ung tjej, 18 år, uttrycker det nämligen så här på allehanda.se, nu år 2009:

”– Jag gör allt för att slippa läsa, det är tufft och tar energi.”

Samtidigt skriver moderaten Margareta Cederfelt i en motion i riksdagen, författad den 30 september 2009:

”För att förbättra situationen för barn och ungdomar med dyslexi bör samtliga landsting införa personlig förskrivning av hjälpmedel, skoldatatek och utbilda lärare samt skolledare inom grundutbildning men även kontinuerligt under lärarkarriären.

Ett steg i rätt riktning vore att utreda möjligheterna till att utveckla en nationell plan för att på så sätt öka förutsättningarna för barn och ungdomar med dyslexi att erhålla adekvat stöd i grundskola och gymnasium oavsett bostadsort.”

Man förbättrar inte läsandet genom att ge tillgång till hjälpmedel utan då förhindrar man läsinlärningen, kära riksdagsledamot. De ideella organisationerna, med Dyslexiförbundet FMLS i spetsen och flera s k forskare, har ett stort ansvar för att det ser ut som det gör för den unga tjejen ovan . Istället för att klistra på henne ”Dyslexistämpel med rätt eller skyldighet att läsa genom kanaler(hjälpmedel)”, borde läsandet i alla former uppmuntras, så att denna 18-åring inte hade ont i magen när hon ser en text.

Riksdagen och regeringen har mycket dålig kompetens här och litar uteslutande på de ”forskare” och föreningar som ständigt predikar ”hjälpmedelseländet”; ”hjälp till självstjälp”.

Som jag sagt tidigare och tjatar vidare om detta nu: Detta lämnar fältet fritt till konsulter som Kattmodellen och andra vilka ser en möjlighet att tjäna penningar på dessa som blivit stjälpta i sin läsarsjälvkänsla, av forskningen,av regeringen, av riksdagen, av de egna organisationerna. Ja, av hela samhället som på ett enkelt sätt vill osynliggöra den som inte lär sig läsa som alla andra.

Hela artikeln: Klicka här!

Vilken nivå, Alltomskolan?

Idag kommenterar en anhängare till Kattmodellen mina inlägg, ”Andersson”. Ja, vad säger den nivån, Alltomskolan och alla andra som fört fram  Kattmodellen som ett alternativ, om dessa människors intellektuella nivå?

Ganska mycket, eller hur?

Så här skildrar , på tal om detta, Kattmodellens företrädare Patrick Lindblad, som kallar sig VD, mötet med Alltomskolan i sitt nyhetsbrev:

”Alltomskolan.se är ett internetforum för föräldrar vilkas barn går i skolan. Kattis på Alltomskolan intervjuade mig i våras och en fråga som då dök upp var ”Vilka har testat Kattmodellen då?”.

”Ingen.” blev mitt svar.

”Jaha, men då kanske du var alldeles för dyr då?”

”Nä, dom flesta av forskarna i Sverige, samt traditionellt erkända institutioner, inom detta område, har vi erbjudit att både närvara vid våra utbildningar samt testa detta kostnadsfritt. Vi har ett stående erbjudande att vi bjuder på vår tid för seriös forskning om Kattmodellen.”

”Och dom har inte nappat? Varför då?” undrar Kattis.

”Vet inte, det måste du fråga dom om. Personligen vill jag inget hellre än att få forskning inom det här gjord.

[…]

Redan i våras bestämde vi på alltomskolan.se att testa kattmodellen, utbildningen som säger sig hjälpa dyslektiker att bli bra på att läsa och skriva. Vi fick tio gratisplatser till ett värde av totalt drygt 60 000 kronor, och det var nio som kom till utbildningen den 2 oktober i Stockholm.

[…]

– Jag ska lära er ett enda ord perfekt idag – ordet katt, säger Patrick efter att ha småpratat med alla deltagare. Sedan börjar arbetet med att skapa bilden av ordet. Vissa ser ordet katt suddigt eller långt borta. Andra saknar bakgrund och en ser ordet bredvid en katt. Jag sitter själv och försöker se ordet framför mig utan att lyckas! Föräldrarna, som är placerade på ena sidan av rummet, ser ut att göra samma sak.”

Källa: http://www.kattmodell.se/utskick/nyhetsbrev/Nyhetsbrev14okt2008.html.

Ja, ja, det är möjligt att detta kan uppfattas som seriöst av en del. Själv anser jag att det luktar kvacksalveri lång väg och är mycket förvånad över att en seriös organisation som Alltomskolan lånar sig till sådant. Och det är nog fullt troligt  att Patrick skrattar hela vägen till banken eftersom han är ”Kattis” med Alltomskolan.

Alltomskolan används i varje fall stenhårt i Kattmodellens reklamkampanjer och om metoden inte håller som utlovat, menar jag att Alltomskolan har ett enormt ansvar på sina axlar inför framtida eventuellt förtvivlade föräldrar.

Dyslexiveckan inleds i morgon, och?

I morgon inleds dyslexiveckan. Och Dyslexiförbundet FMLS och olika bibliotek har evenemang.

Detta sker varje år och jag undrar: Vad ”i hundan” hjälper det? Däremellan haglar rapporterna att eleverna inte får den hjälp de har rätt till. Och lite strilregn med olika ”gurus” som har det verkliga receptet på dyslexiplågan. Kom till oss och dina problem försvinner! Kattmodell, terapeuter med kognitiv terapi, logopeder, psykologer, hjärnforskare etc etc.

Sydsvenskan rapporterar t ex idag: ”Tomas mamma tycker att skolan försökt hjälpa till redan från början men att lärarna inte har all kunskap som behövs eller tillräckligt med tid för att ge rätt stöd.” (SDS, söndagen den 4 oktober 2009)

Och frågan är om ”Tomas” verkligen kan läsa. Utifrån det som SDS rapporterar verkar det inte så.

Att föräldrar kan bli minst sagt förvirrade, förvånar mig inte. Jag blir också förvirrad och ytterst bekymrad över allt detta virrvarr på dysleximarknaden. Det hjälper ingen, allra minst dyslektiker.

Är det dags regeringen. att ta krafttag här och rensa upp i djungeln?

Ovan nämnda artikel: Klicka här!

Kattmodellens företrädare hotar att anmäla mig och Dyslexia nätupplaga för trakasseri

Här på bloggen har jag kritiserat och diskuterat den s k Kattmodellen. I Dyslexia nätupplaga tog vi upp att VD:n för det företag som ligger bakom modellen, friserat siffror från ett test som Alltomskolan gjort.  Detta har jag också beskrivit på Newsmill.

Alltomskolans test är knappast vetenskapligt eller på något sätt signifikant eftersom det endast var fyra stycken som deltog, inte sju som VD:n påstod i ett pressmeddelande, vilket också är för få. Alltomskolan påtalade också detta när de publicerade resultatet av sitt test. Klicka här för att ta del av det. (Jämför gärna ”pressmeddelande” med  Alltomskolans rapport.)

Min och Dyslexia nätupplagas kritik har blivit besvarad på Kattmodellens forum i långa och tämligen osammanhängande texter, författade av Robert Johansson, som är den vilken konstruerat modellen eller metoden.

Här är ett utdrag ur hans senaste inlägg i ”debatten”:

” Jag kan hjälpa dyslektiker att lära sig skriva och läsa som alla andra.

Vad kan du?

Kritisera utan saklig grund?[…]

Att du inte förstår, vad vi gör, har jag inga bekymmer med.

Vetenskap baseras på sakfrågor, inte personliga åsikter vilket du är fylld utav.

1. Angripa kattmodellen, och när det inte går att komma runt att vi hjälpt verkliga dyslektiker med kattmodellen så

2. angriper du något annat, typ Patrick och hans företag.

3. När du får tillbaka hur onyanserad kritik du ger så fortsätter du med personangrepp på mig.

Bemöt sakfrågan gällande verkliga dyslektiker först, sedan kanske vi  och andra kan ta dig på allvar.

Där har du fel, och innan du erkänner det, har jag inget mer att säga dig.

Fortsätter detta, kan en anmälan göras för trakasseri.

MVH

/Robert Johansson”

Den här mannen vill alltså att vi skall tycka att Kattmodellen är den enda metoden för ”verkliga dyslektiker”. Han och ingen annan kan hjälpa dyslektiker. Snacka om hybris! Och nu hotar han t o m med en anmälan eftersom de båda herrarna, Robert och VD:n Patrick, tydligen inte tål kritik.

Bakom formuleringen ”verkliga dyslektiker” ligger sannolikt att jag i mitt första inlägg om Kattmodellen här på bloggen ifrågasatte om det verkligen var dyslektiker som man hade hjälpt. Att någon kan få en felaktig diagnos finns inte herr Johanssons föreställningsvärld tydligen.

Därtill är det välkänt att sådana här metoder kan ha endast en temporär effekt, så att dyslektikern återgår till sina felaktiga strategier efter ett par år. Men det skall vi inte hoppas utan att Kattmodellen satt igång en inlärning som av någon anledning hindrats tidigare. Antagligen kunde det i princip ha varit vilken metod som helst. Glöm aldrig att människor faktisk kan lära sig läsa och skriva före skolan utan både Kattmodell och andra liknande mer eller mindre suspekta metoder.

Kattmodellen handlar om penningar och inget annat. Kurserna lär vara mycket dyra.

”Alla vägar bär till att bli skolexpert?”

LÄRA Stockholm dimper ner på redaktionen. Den ges ut av utbildningsförvaltningen i Stockholm. Framsidan utgörs av en bild på Richard Gatarski. Men har jag inte sett honom förr? Var inte han ett av dessa ”New Ages gurus”  i början av 90-talet, som mer eller mindre avslöjades vara en ren bluff?

Nej, vid en kontroll av kopplingen till New Age, visade det sig att detta spår nog var felaktigt. Men han var väldigt lik dessa lycksökare i New Age-rörelsen för cirka femton/tjugo år sedan.

Enligt artikeln, som upptar hela  5 sidor av tidningsutrymmet, var han en förespråkare för bredband för tio år sedan.

Det verkar vara mycket lätt att bli betraktad som skolexpert. Catarski uppges vara ekonomie doktor och ser säkert det lätta sättet att tjäna penningar när han möjligen misslyckats  i IT-branschen. Precis som Lindblad som företräder Kattmodellen.

Men vad säger detta om utbildningsorganisationerna i Sverige? Kan föräldrar och elever bättre förstå varför elever med behov av särskilt stöd  inte får den hjälp som de är värda och berättigade till?

Mer om Richard Catarski i Dyslexia nätupplaga 6/2009. Vi skall verkligen kolla upp honom!

Bokenäs skola får pris för ”lek till läslust”

Det finns många tips om enkla vägar till det riktiga läsandet och skrivandet. Kattmodellen är ju en sådan. Mer seriösa metoder däremot är att i lekar erövra och öva upp språkförmågan. Enligt Bohuslänningen har Bokenäs skola en sådan metod. Det är Nya Zeeland som ”spökar” igen vars metod då och då har missuppfattats av svenska pedagoger.

”Emma Morqvist visar att de gjort rimsnurror med bilder – lok rimmar inte med bilden på en hatt, men på krok, snok, bok och –uggla?

– Ja, en uggla är klok och lok rimmar på klok, förklarar Pontus Ejdbring.

– Barnen är inte medvetna om att de tränar ljud, ord och läsning. Även om vi bara ”leker” så finns det hela tiden en medveten tanke, säger förskolläraren Berit Samuelsson som också har särskilda läselektioner i äldre årskurser.

Roligt att läsa

Berit har tillsammans med lågstadielärarna Gunnel Johansson och Margareta Ekstedt två gånger varit på studiebesök på Nya Zeeland för att lära sig mer om metoden RRP, ett intensivt’ lästräningsprogram som är mycket framgångsrikt. Inte minst stärker det självförtroendet och att eleven tycker att det är roligt att läsa, även om denne har läs- och skrivsvårigheter.”

( Bohuslänningen, 16 september 2009)

Nu har, enligt P4Väst, skolan fått det berömda Bertil Hult-priset på 500 000 kronor. Jag gratulerar naturligtvis skolan för utmärkelsen.

Dyslexia nätupplaga planerar en intervju med skolan om lek kontra dyslexi, som jag hoppas blir publicerat i nästa nummer, 6/2009.

Kattmodellen, världssensation eller ren bluff?

Dyslexia nätupplaga har gjort en kritisk undersökning gällande Kattmodellen. Det som är mest underligt är att företaget bakom den nya metoden inte framträder helt öppet. Dessutom uppger de inte korrekta uppgifter för det test som har genomförts, vilket sägs bevisa att Kattmodellen kan åtgärda dyslexi på ett helt nytt och ett mer effektivt sätt. Ja, några av dem som genomgått kursen har t o m uppgett sig vara f d dyslektiker. I så fall är den en världssensation.

Kom gärna med synpunkter om detta. Alla åsikter välkomnas eftersom jag anser att detta måste diskuteras ingående. Representanterna bakom Kattmodellen går ju som sagt ut med att det är en metod som kan lösa bekymren för dyslektiker så att de för alltid blir av med sina läs- och skrivsvårigheterna. Och det är ju oerhört glädjande om det är så. Men hemlighetsmakeriet gör att nog de flesta blir misstänksamma.

Jag har också skrivit om detta på Newsmill.

Diskutera det gärna på det Dyslexia nätupplagas nya forum. Klicka här!

Ett exempel på den hjälp som Kattmodellen erbjuder

På Kattmodellens forum ger man råd som de inte verkar ha kompetens att ge. Om de nu inte är psykologer eller läkare, men det kan inte vara fallet med tanke på hur de agerar. Här ett exempel:

En mamma frågar: ”Min son är 9 år och vill inte läsa, det har inte framkommit om det skulle vara dyslexi, har aldrig varit på tapeten, med jag undrar om inte katt modellen är just modellen för honom.

Han lyssnar gärna, men vill inte läsa. Vi vet snart inte vad vi skall göra, skolan har satt in extra resurser, men hemma funkar det inte, det blir till följd att han vägrar göra läxorna, kan ej läsa instuktionerna osv.. skulle han bli h jälpt av denna modell???

Maggan”

Robert Johansson svarar: ”Vad vi gör baseras på att titta på de kognitiva och neurologiska grunder som dyslektikern har vilket gör att vi kan genomföra ett åtgärdspaket baserat på en individuell basis.

Ibland krävs en förträning av vissa kognitiva funktioner (görs sällan om någonsin i skolan) vilket krävs för läsning och din son kan med Kattmodellen få en åtgärdsplan baserat på hans svårigheter.

Så svaret är ja.

/Robert Johansson”

De ”tittar” alltså på ” de kognitiva och neurologiska” grunderna. Frågan man genast ställer sig är om Robert och Patrick verkligen är psykologer eller läkare. Om inte, bryter de inte då emot kvacksalverilagen(Lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område)?

Kanske inte, men erkänn att det är väldigt nära.

Robert Johansson från Kattmodellen fortsätter att råskälla på mig

Jag och Dyslexia nätupplaga har trampat på några mycket ömma tår. Robert Johansson, företrädare för Kattmodellen har gjort ännu ett inlägg. Här ett utdrag från i morse:

”är en person inte kan förstå att vi kan hjälpa ”verkliga dyslektiker” till att börja läsa och skriva normalt som alla andra så är det ofta typiskt att de försöker göra något annat för att smutskasta de som sysslar med metoden. Denna individ attackerade oss att Kattmodellen inte kunde hjälpa verkliga dyslektiker, när vi då säger att dels att det gör den visst samt att vi har flera som haft och fortfarande har diagnos från erkända instanser som ställer sådana diagnoser, ja då eftersom detta inte kan accepteras (att vår metod faktiskt är så bra) tas andra fula grepp till.

Detta är en vanlig taktik av elaka människor”

För mig är det oförståeligt att personer som säger sig ska hjälpa dyslektiker försöker motarbeta den enda effektiva metoden på marknaden.
Jag undrar mest vad han är rädd för?
Att han inte ska vara dyslektiker längre?
(om han nu är det)

/Robert Johansson”

Jaha, jag är elak. Det säger Robert utan att känna mig. Dessutom tror han att jag är dyslektiker, vilket är intressant.  Kattmodellen arbetar nämligen endast på ett ytligt plan och vet i grunden inte vad dyslexi är för något. De saknar gedigen kunskap på området. Och sådana människor är mycket farliga, om de tillskansar sig makt.

Som sagt, läs vår granskning av Kattmodellen i Dyslexia nätupplaga 4-5/2009. En mindre version publiceras nog på Newsmill. Jag anser nämligen att ett varningsrop måste skickas ut efter att jag sett vad vår granskning kommit fram till.

Vad är det för människor som står bakom Kattmodellen?

Robert Johansson,” Utvecklare av Kattmodellen”, skriver så här om mig och min personlighet på Kattmodellens forum:

”Tydligen är detta en riktigt svårartad problematisk tragisk figur som inte kan acceptera våra resultat på verkliga dyslektiker och som mer är ute för att smutskasta och stjälpa än att hjälpa dyslektikerna överkomma sina svårigheter

Nedan är min respons, om den nu släpps igenom på webbsidan.”

Är detta verkligen seriöst? Och ja Robert, alla åsikter släpps igenom på den här bloggen. Dock inte rena oförskämdheter, ren trams och olagliga personangrepp.

Själva livsluften i ett demokratiskt samhälle är att i öppen kritisk debatt forma ett bättre samhälle. Men det är självklart något fruktansvärt för den som har något att dölja, som ni som företräder den s k Kattmodellen.

Vad som är extra intressant är att Patrick Lindblad, VD för kattmodellen.se, tidigare sysslat med IT, vilket han berättar om på hemsidan (”har en bakgrund i IT-branschen, bl a som IT-säkerhetschef på NordNet”).  Precis som den som ligger bakom Humanisterna, Christer Sturmark. Båda dessa herrar har nog förlorat sina inkomster i IT-branschen. De går istället storstilat ut i något kontroversiellt ämne, religion, dyslexi, kvittar tydligen vad, och försöker skapa en känsla av att de revolutionerar världen. Men gör de det?

Ni får naturligtvis själva bedöma detta, men för mig handlar detta emellertid endast om att göra stora förtjänster och det börjar Kattmodellen göra nu efter Alltomskolans test, som avsiktligt feltolkas av Patrick och Robert. Och det handlar  faktiskt om  verkligt stora summor. För praktiskt taget ingenting.(Inget fel att få stora inkomster för något bra, men att mer eller mindre lura folk, är verkligen inte okej.)

Vem skall säga till dessa unga herrar: Ni är faktiskt nakna?

Läs för allt i världen den kommande artikeln i Dyslexia nätupplaga, betalversionen, så får ni veta fler detaljer.

Företaget bakom Kattmodellen verkar skumt

Det arbetas med det nya numret av Dyslexia nätupplaga där vi i en artikel granskar Kattmodellen. Deras VD, Patrick Lindblad, har nämligen gått ut och sagt att Alltomskolan kommit till strålande resultat och att på grund av detta bör skolorna köpa just Lindblads kurser, vilka är mycket, mycket dyra.

Kattmodellen.se ringdes upp och vi fick till svar: Ring inte mer hit! Frågan var: Vad heter ert företag? Det var Patrick Lindblad själv som svarade. Han lade luren i örat på oss.

Något är skumt med det företaget, om man inte ens vågar säga vad företaget heter. Andra har också vittnat om att man fått märkliga svar om man ringt dit.

Mer om detta i det nya numret, 4-5/2009 som snart kommer ut. Hela historien endast i betalversionen. Klicka här för att beställa en inloggning!

Kattmodellen kämpar för att få acceptans

Som första kommun håller nu Dals-Eds kommun på att testa den s k Kattmodellen, trots att denne inte har någon som helst vetenskapligt stöd eller förankring i vad vi just nu vet om dyslexi. Vad du tycker du om detta?

Delta i Dyslexia nätupplagas undersökning. Klicka på länken nedan!

View Survey

Den ena placebometoden är lika god som någon annan

Idag rapporterar pressen om Tom Cruise som blivit fri från sin dyslexi tack vare Scientologkyrkan. Precis som den s k Kattmodellen är det säkerligen en ren placeboeffekt. Det stärker emellertid självförtroendet så att individen med en dysfunktion som dyslexi eller rättare läs- och skrivsvårigheter, får kraft att komma underfund med skriftens olika djup.

Placeboeffekter är bra för individen men dåligt när de lanseras som mirakelmetoder. Det finns ingen genväg till skriften. Den måste erövras på sina egna villkor.

En av artiklarna: Klicka här!

Allvarlig anklagelse i kommentarerna

Den 1 november riktar en läsare mycket allvarlig anklagelse emot mig. Hon skriver:

”Detta balanserar på gränsen till förtal tycker jag. Tack vara Kattmodell så kan min son skriva och läsa idag.

Tänk till…….
Barbro”

Vet ”Barbro” vad förtal är? Det är definitivt inte förtal när man kritiserar ett fenomen som Kattmodellen. Tvärtom anser jag det vara en skyldighet om man har kunskap om fenomenet.

Det är glädjande att din son blivit hjälpt, men du bör kanske skänka alla de dyslektiker en tanke som inte kan bli hjälpta av en sådan, förmodligen placebometod, som Kattmodellen. Du borde själv tänka till lite ”Barbro”.

Och jag har mycket svårt att tro att det är tack vare Kattmodellen som din son kan skriva och läsa. Varför får inte din son vara en självständig individ som antagligen fixat det själv där han tidigare varit blockerad, möjligen p g a att han känt det jobbigt i skolan eller tiden före skolan. Varför får han inte äga sin egen framgång?

Jag gissar att din son inte har haft dyslexi utan av någon anledning blivit förhindrad att internalisera läs- och skrivförmågan ordentligt. När sedan uppmärksamheten blivit riktat på något annat, så har han fått ro att utveckla sin språkliga förmåga. Detta är inget ovanligt i sammanhanget.

Därtill undrar jag om du känner till det jag kallar ”försvinnande-tendensen”? Kom tillbaka om cirka två år. Det händer nämligen inte så sällan att åtgärder av olika slag försvinner efter ett tag. Detta brukar ske efter ungefär två år då språkbrukaren återvänder till sina gamla strategier när han eller hon inte längre är föremål för olika former av åtgärdsprogram(-modeller), men jag hoppas innerligt att detta inte gäller din son.