Ha inte alltför stort förtroende för experterna utan tänk lite själva!

Det är ju så att jag bestämt att inte längre lägga mig i de kommentarer som kommer i den här bloggen. 

Men flera har frågat det som ”Lena” nu frågar om i sin kommentar och jag skall därför svara på detta. Hon skriver nämligen:

”Självklart borde det vara ett mål att alla ska kunna läsa på acceptabel nivå.

Men är du säker på att:
1, alla har förmågan att någonsin lära sig det
2, alla har tid till den träning som skulle behövas för att kunna läsa på acceptabel nivå
3, alla har den viljestyrka som krävs för att ta tag i något som under hela livet har varit jobbigt”

Ja, jag är alldeles säker på att alla kan lära sig läsa på ett sådant sätt att han eller hon kan ta till sig den information som denne behöver.  Det handlar väl om att tolka texter på en likadan nivå som de flesta andra och det kan alla lära sig.

Det är också min bestämda uppfattning, efter att ha studerat detta i cirka arton år, att de s k kompensatoriska hjälpmedlen och andra dylika ting, stjälper mer än de hjälper och förhindrar att den med t ex dyslexi lär sig läsa på ett godtagbart sätt för individen själv. De som tillhandahåller hjälpmedlen, förlag eller olika sorters s k kunskapscentra, är  ju inte särskilt intresserade av att de som har de här problemen lär sig läsa eftersom då försvinner ju deras jobb, vilket säkerligen är ett gigantiskt problem som få vill tala om.

Sedan skriver Lena, vilket är mycket vanligt:

”Visst vill vi att alla ska kunna gå, men ska vi därför ta bort alla rulllstolar?”

Att jämföra dysfunktioner som dyslexi med fysiska dysfunktioner är tämligen oförskämt. Den med fysisk dysfunktion, som förlamning, kan ofta aldrig någonsin komma ur sitt handikapp, men det menar jag bestämt att den med dyslexi kan.

Så: Ha inte alltför stort förtroende för experterna utan tänk lite själva! Vad är rimligt?

I kommande Dyslexia nätupplaga 6/2008 kommer vi att ta upp en aspekt av läs- och skrivsvårigheter och dyslexi där skolan tagit aktiv del i att skapa dysfunktionerna. Läs Dyslexia nätupplaga! Klicka här för en prenumeration!

Svar på kommentarer

Några av mina inlägg har fått kommentarer. Det tackar jag härmed för. Det är roligt att några vill föra en diskussion.

Mariette Berg reagerar på inlägget ”Diagnosen som kanske inte finns, eller”. Och Berg uppmanar mig: ” Jag tycker att man ska vara mycket försiktig med att säga att diagnoser inte finns om de inte syns.” Men skall inte de som ställer alla dessa nya diagnoser på snart sagt alla mänskliga beteenden som avviker från sådant som vi upplever som normalt, också vara försiktiga? Och vad i himlens namn är normalt?

Att vuxenvärlden är nöjd med att barn och ungdomar får en diagnos och äger problemet förstår jag. Det befriar ju vuxenvärlden från allt ansvar för den eventuella dysfunktionen. Så är det ju också så att barn och ungdomar mår allt sämre och många orkar ej leva mer, men fler och fler vuxna mår allt bättre och fler och fler orkar leva utan att ända sitt liv.

Trevligt att AnnaaM håller med mig i det jag skrev i inlägget ”Föräldrars utsatta situation i läsandet”. Men Annaa jag fann ej inlägget i din Blogg, som du hänvisar till.

Annaa M har också kommenterat inlägget “Idrott en väg till lycka för elever med särskilda behov?”. Och skriver: ”Bara undrar, när senast såg du en elev med svagt självförtroende och utsatt position i klassen stärka sitt självförtroende på gympan? Det finns ju tusentals skildringar över hur det är just där de svaga och mobbade blir särskilt utsatta, inte bara av andra elever utan även av lärare. Ingenting har förändrats sedan jag gick i skolan på 60-talet.”

Nej, det har jag inte sett, tror jag. Men jag antydde också att jag inte vet så mycket om just idrott. Men visst är det en möjlighet för elever med olika former av s k dysfunktioner eller rättare sagt sämre självförtroende, att få mer kraft?