Tv-tittande är endast underhållning och ej särskilt farligt

 

Har du hört att det har sagts att tv-tittande kan vara farligt för små barn? Jo, det har du nog men nu är det kanske konstaterat att TV varken gör barnen klokare eller särskilt mycket dummare, enligt en undersökning som Aftonbladet refererar till i artikeln ”Småbarn lär sig ingenting av tv-tittande”.

Den s k dumburken är väl vad den skall vara, d v s ren och skär underhållning. Och kan man någon gång lära sig något av den är det väl aldrig fel men man bör sluta att varna för den levande möbeln i vardagsrummet. Den är ej farlig för barn!

Artikeln: Klicka här!

Bra förslag på Alla hjärtans dag!

Som jag påpekat på den här bloggen tidigare, så respekterar inte svenska myndigheter Barnkonventionen. Malmö kommun t ex bryr sig inte nämnvärt om att barn blir hemlösa och allt vad det för med sig. 

Den senaste skandalen är ju att en sjuttonårig flicka skall utvisas till Kroatien till en pappa som misshandlat henne och sannolikt väntar på sin hämnd där.

Därför är det förslag som Unicef i Sverige kommer med idag på Alla hjärtans dag på Svenska Dagbladets debattsida, Brännpunkt, alldeles utmärkt. De föreslår nämligen:

”Om barnkonventionen börjar gälla som svensk lag skulle det innebära att det enskilda barnets rättssäkerhet skulle stärkas och att barnets bästa skulle komma i främsta rummet på ett mycket tydligare sätt än idag.”

Jag bara säger: LÅT OSS GÖRA DETTA MYCKET SKYNDSAMT!

 

Artikeln: Klicka här!

Ha inte alltför stort förtroende för experterna utan tänk lite själva!

Det är ju så att jag bestämt att inte längre lägga mig i de kommentarer som kommer i den här bloggen. 

Men flera har frågat det som ”Lena” nu frågar om i sin kommentar och jag skall därför svara på detta. Hon skriver nämligen:

”Självklart borde det vara ett mål att alla ska kunna läsa på acceptabel nivå.

Men är du säker på att:
1, alla har förmågan att någonsin lära sig det
2, alla har tid till den träning som skulle behövas för att kunna läsa på acceptabel nivå
3, alla har den viljestyrka som krävs för att ta tag i något som under hela livet har varit jobbigt”

Ja, jag är alldeles säker på att alla kan lära sig läsa på ett sådant sätt att han eller hon kan ta till sig den information som denne behöver.  Det handlar väl om att tolka texter på en likadan nivå som de flesta andra och det kan alla lära sig.

Det är också min bestämda uppfattning, efter att ha studerat detta i cirka arton år, att de s k kompensatoriska hjälpmedlen och andra dylika ting, stjälper mer än de hjälper och förhindrar att den med t ex dyslexi lär sig läsa på ett godtagbart sätt för individen själv. De som tillhandahåller hjälpmedlen, förlag eller olika sorters s k kunskapscentra, är  ju inte särskilt intresserade av att de som har de här problemen lär sig läsa eftersom då försvinner ju deras jobb, vilket säkerligen är ett gigantiskt problem som få vill tala om.

Sedan skriver Lena, vilket är mycket vanligt:

”Visst vill vi att alla ska kunna gå, men ska vi därför ta bort alla rulllstolar?”

Att jämföra dysfunktioner som dyslexi med fysiska dysfunktioner är tämligen oförskämt. Den med fysisk dysfunktion, som förlamning, kan ofta aldrig någonsin komma ur sitt handikapp, men det menar jag bestämt att den med dyslexi kan.

Så: Ha inte alltför stort förtroende för experterna utan tänk lite själva! Vad är rimligt?

I kommande Dyslexia nätupplaga 6/2008 kommer vi att ta upp en aspekt av läs- och skrivsvårigheter och dyslexi där skolan tagit aktiv del i att skapa dysfunktionerna. Läs Dyslexia nätupplaga! Klicka här för en prenumeration!

Är inte dyslexiforskningen grundläggande för all annan forskning?

Regeringen eller Alliansen som de gärna vill kalla sig, skriver på DN-debatt idag om deras framtida satsning på forskning:

“I fråga om pengar måste det bli den största utgiftsreform som alliansregeringen presenterar i höst.”

Men hör och häpna, inte med ett ord nämner man den mest grundläggande forskningen: Dyslexiforskningen. Man nämner däremot “ energilagring och elöverföring”;”batteritekniken så att elbilar kan ersätta bensinbilarna”;”[b]iobränslen med god energieffektivitet”;”[k]unskapen om genernas uppbyggnad”;”[h]oppet att kunna hitta bot mot sjukdomar som cancer och Alzheimer” etc etc. Men alla dessa discipliner som ligger bakom de fina orden om den moderna forskningen är helt beroende av om våra elever i grundskola och gymnasium kan läsa och skriva på ett godtagbart sätt. 

Varför nämns aldrig dyslexiforskningen i sådana här sammanhang? Vad blir effekten av det? Dyslexiforskningen får knappast några penningar alls utom till de mest etablerade och de är oftast inte de mest kunniga på området. Ett exempel som jag nämnt är ju Mats Myrberg, som uttalar sig som professor i dyslexisammanhang trots att inte har någon som helst högre och djupare akademisk kompetens på området. Lundberg har vad jag förstår lämnat dyslexiområdet och ägnar sig istället åt dyskalkyli. Ingvar Lundberg tycks ha blivit uttråkad av ämnet och det beror nog på att dyslexin inte är något som berört honom in på bara skinnet, som är fallet när det gäller mig själv. Jag har nämligen sett hur ett barn kan bli språkligt misshandlat i skolan och vet också hur det känns att bli behandlad som en ”skolidiot”.

Vad blir förlängningen av detta delvisa dyslexi-ointresse från makthavarna? Jo, enligt min mening att all forskning blir sämre eftersom många begåvade barn och ungdomar aldrig får det självförtroende som krävs för att nå forskarnivå. Urvalet blir helt enkelt mycket, mycket mindre och förmodligen sämre.

Har regering och riksdag kommit längre än vad bilden signalerar?

Skäms, Sverige! Skäms, regeringen! Skäms, riksdagen! Ja, skäms alla ni som inte skänker dyslexiforskningen en enda tanke, mer än när ni skall klaga på våra fina ungdomar eftersom de missar en bokstav eller skriver en bokstav för mycket! Ni missar säkert väldigt mycket!

Artikeln: Klicka här!

Nu är Ingvar Lundberg även matematikexpert!

Det krävs inte mycket att bli expert. När jag för flera år sedan konfronterade framlidne Curt von Euler med detta fenomen att läkare menar sig vara experter på allt, sa han: ”Ja, läkarvetenskapen innehåller många discipliner”.

Nu har professorn emeritus i psykologi, Ingvar Lundberg, som länge intresserat sig för dyslexi, börjat lansera sig som expert på dyskalkyli. I Svenska dagbladet den 25 juni säger han:

” – Jo, det är helt uppenbart att begreppet dyskalkyli kommer att användas mycket mer i framtiden, konstaterar psykologiprofessorn Ingvar Lundberg i Göteborg.”

Lundberg är dock inte aktiv forskare utan pensionär. Men det här är ytterst intressant, eftersom det bekräftar min sedan länge drivna tes: Forskare bedriver i regel inte sin forskning för att de brinner för ett ämne utan ytterst gäller det att bli känd på sin forskning och få folkets jubel. I varje fall är det så för Lundberg och hans gelikar (glöm inte Gillberg) som vill profitera så mycket som möjligt på det bevingade ordet: Forskning!?

Har ni märkt hur vissa uttalar ordet FORSKNING, som om det vore något väldigt fint och nästan heligt? Nästan så att jag skäms för att vara forskare. Det är nämligen inte särskilt fint eller glamoröst men ytterst intressant.

Ja, nu har jag bloggat om aktiva pensionärer som inte släpper in yngre krafter utan blockerar så mycket de kan och mina tankar om hur ord kan få en helt annan innebörd än vad de ursprungligen skulle beteckna.

Vad tycker du? Är mitt resonemang rena rappakaljan? 

Läs hela artikeln: Klicka här!

Professor Martin Ingvar är inte lingvist utan hjärnforskare!

Apropå den här kommentaren på denna min blogg:

”Har du passerat en viss ålder (ca: 9-11 år)har det hänt så mycket i din hjärna att om du inte redan fått den rätta pedagogiska hjälpen för att komma över tröskeln till ett liv där du kan läsa så behövs det kompensation i form av hjälpmedel.[…]Martin Ingvar som forskar på detta bekräftade detta (inte med samma ord) för ett par veckor sedan vid en föreläsning i Hallsberg.”

Martin Ingvar är en av dessa forskare som tyvärr uttalar sig om allt från Gud i hjärnan i SVT:s Existens till som ovan läs- och skrivmognaden. Det finns dock inga tydliga fonologiska belägg för att man inte skulle kunna lära sig läsa och skriva precis som alla andra när man passerat en viss ålder. Det är mycket omtvistat.

Martin Ingvar tycks inte vara nöjd med att endast vara expert på hjärnan utan kliver in på både de teologiska spörsmålen och de lingvistiska men då uttalar han endast sina åsikter och inte vad han har vetenskapliga belägg för. Det var nämligen mycket tydligt i programmet Existens att det var Ingvars egna åsikter som vi skulle betrakta som vetenskap. Så också i inlägg på DN:s debattsida.

Som jag uppmanat tidigare: Gör inte neurologerna till våra nya Överstepräster som anser sig vara experter på allt i vår verklighet. Det är de nämligen inte!

Att de håller föreläsningar betyder ju också att de vill tjäna pengar på sin hjärnforskning på alla livets områden. För Martin Ingvar fick väl rejält betalt, eller hur?

Varför svarar redaktören inte?

Ni kanske undrar, ni som läser min Blogg, varför jag inte svarar längre på kommentarerna som min Blogg får. Jo, jag tror att det är fel att göra så. Den efterföljande debatten i kommentarerna är också viktig och den skall jag nog inte lägga mig i.

Om du som kommenterar mina inlägg ändå vill att jag skall reagera kan du e-posta mig: tommy.wingren@dyslexia.se.

Jag svarar alltid alla. Det finns ingen högfärd i mig även om jag kan låta lite kaxig i mina inlägg.

Ha det fortsatt fint och var rädd om er!

Vi kan tyvärr inte längre stödja www.feliciasliv.se

Vi har under en längre tid stött Felicias mamma som kämpar för att hennes dotter skall få upprättelse eftersom hon misstänker att någon på ett behandlingshem bragt henne om livet.

Webbsidan, www.feliciasliv.se, innehåller dock grova utfall emot människor som är psykiskt sjuka, t ex Englas mördare, som säkerligen har en mycket allvarlig psykisk problematik och behöver avancerad hjälp. Felicias mamma skrev nyligen exempelvis om honom: ”JAG HOPPAS I ALLA FALL ATT NÅGON SKJUTER SKALLEN AV DEN GRISEN […] för så många han har förstört livet för!!” i Felicias Gästbok. Inlägg som säger emot denna hemska människosyn tas bort.

Wingrens Skrivinstitut och Dyslexia nätupplaga står för de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde oavsett vilka problem de hamnar i. Vi är mycket medvetna om att det är svårt att försvara när en man i medelåldern ger sig på en liten 10-årig flicka, men hat och våld emot en sådan person är säkert inte en lösning i ett civiliserat samhälle. Vår policy går därmed inte ihop med utfall som ovan och vi tar omedelbart bort alla länkar till sidan samt beklagar om någon undrat varför vi länkar till en sådan sida.

Apropå min medverkan i alltomskolan.se

Jag medverkar i en artikel om Kattmodlen, på webbsidan alltomskolan.se, bl a kommenterar jag Mats Myrberg, professor i specialpedagogik, resonemang om fonologi och dyslexi. Detta kom dock inte med men är ytterst viktigt i sammanhanget:

”Det är nämligen så att fonologin grundläggs i tre/fyra års ålder. Då bestäms vilka parametrar i den fonologiska förmågan som den lilla språkbrukaren behöver för just det specifika språket. Fonologin befinner sig på en högre nivå än fonetiken och bestämmer hur ljuden på den fonetiska nivån skall organiseras.

Om man skall förebygga språkbekymmer i den fonologiska modulen, bör man självfallet börja före tre års ålder. Det har jag dock inte sett någonstans att man krävt.

Självklart kan man åtgärda utvecklingsdyslexi i senare år, men då måste vi veta exakt vad det är i fonologin som eventuellt blivit fel i tidigare år. Och det vet vi inte idag”

Detta är en reaktion på följande uttalande från Mats Myrberg: ”Forskningens entydiga budskap om metoder som hjälper elever med dyslexiproblem är för det första att man måste utveckla deras fonologiska förmåga, och för det andra att det måste ske tidigt (före 10-12-årsåldern).”

Ordet forskning skall här tolkas som Ingvar Lundbergs, professor emeritus, populärt skrivna skrifter som handlar om dyslexi.

Men detta är ett rent sakfel: ”Att lära sig känna igen helord är inte att lära sig läsa, säger Mats Myrberg till alltomskolan.se”

Vi lär oss sannolikt att läsa både med helordsmetoden(topdown) och med den a k ljudningsmetoden(bottom-up).

För ytterligare information, om ni tycker ovanstående är tämligen obegripligt, klicka här,så får du veta exakt vad nämnda artikel handlade om.

Överdrifter av läsforskare gynnar inte elever med läs- och skrivsvårigheter

Det finns många myter när det gäller läsning. En av dessa är att de duktiga eleverna ägnar den mesta tiden åt att läsa böcker av olika slag. Denna myt drabbar säkert den som har problem med läsningen eftersom det blir något oöverstigligt att nå upp till de andra ”som bara läser och läser”. Ja, frågan är om inte myten hjälper till att skapa problem för de elever som är i riskzonen för dyslexi och dylika jobbiga ting.

Sanningen är ju att de flesta människor läser lagom utan stress och det skall de göra. Mången duktig elev jag mött har läst endast läroböckerna och inte den mängd som man hade trott.

I Aftonbladet den 2 april i år förmedlar Bo Sundblad denna myt. Minns ni Sundblad? Det var pedagogen som någon gång i slutet av 80-talet eller i början av 90-talet blev hånad av en känd portalfigur inom dyslexietablissemanget eftersom Sundblad hade skrivit en undermålig doktorsavhandling, som han kvickt fick dra tillbaka.

(Jag nämner inte hånarens namn eftersom denne inte är med oss längre och därmed inte kan försvara sig.)

Numera kämpar Bo Sundblad för att hålla kvar sig i rollen som läsforskare, men det är inte Sundblad. Han är pedagog och inte lingvist.(Jag vet att vissa av er tycker det är tjatigt, det här med lingvistik, men vilka skall forska kring läsning om inte lingvister?)

I sin iver att få barn, ungdomar och kanske vuxna att läsa drar Sundblad verkligen till det: ”Genom att läsa utvecklar barn också sin fantasi, sin förmåga att reflektera och sin förmåga till abstrakt tänkande.”

Att den som inte kan läsa därmed inte kan tänka abstrakt, är rent nonsens!

Sundblad läs ”Muntlig och skriftlig kultur, teknologiseringen av ordet” av Walter J. Ong!

Läs hela artikeln genom att klicka här.

Sådant som vi hört många gånger förr i t ex kvällspressen framställs som sensation

Föräldrakraft är ju en ganska bra tidskrift, generellt sett. Men i skildringen av specifika dysfunktioner brister det rejält. Inför det första numret i år, 1/2008, får vi veta att kronprinsessan Victoria skall intervjuas. Reklam för denna intervju strömmar fortfarande in långt efter att numret kommit ut.

Men vad är det då som är så speciellt med den här intervjun och som skiljer den från t ex kvällspressens frågor till Victoria om hennes eventuella dyslexi? Svar: Inget. Victoria hade problem med skriften i skolan. Hon läste sin första bok för ett litet tag sedan. Därtill säger hon att det inte behöver vara så komplicerat. Vad behöver inte vara så komplicerat? Dysfunktionen är och förblir komplicerad och en  gåta, som vi för närvarande inte fullt ut kan förstå.

Inga följdfrågor som tar reda på hur det exakt var och varför kronprinsessan kan vara så säker på att det var dyslexi hon hade och har. Föräldrakraft saknar kunskap på det här området för att ställa rätt frågor till forskare och de som har dyslexi.

Inom parentes sagt, i samma nummer säger Mats Myrberg, professor i specialpedagogik(som inte heller är expert på dyslexi) att det gäller att arbeta med självförtroendet. Ja, det sa man för ganska länge sedan, närmare bestämt 1988 och det var Karin Taube och hennes avhandling ”Reading acquisition and self-concept” som satte fingret på det. 

Det har faktiskt hänt ganska mycket sedan 1988 Föräldrakraft och Mats Myrberg, i varje fall på dyslexiområdet. 

Glad påsk och mina tankar går till….

I dag är det påskafton. Glad påsk!

 

Trots feststämning går mina tankar till alla dem i Sverige som inte kan läsa och skriva på en adekvat nivå. De behöver inte vara mästare. De behöver inte bli författare, som en del skryter om att de är. Men de har förbanne mig rätt att förstå och göra sig förstådda i skrift, precis som alla andra i vårt land, särskilt som Internetanvändandet blivit så utbrett och vanligt förekommande i allt fler sammanhang. 

De ”skriftlösa” tror också att andra kan skriva och stava nästan perfekt, vilket är en myt. Inte många som skriver uttrycker sig särskilt bra, men de flesta kan göra sig någorlunda förstådda.

Dyslektiker och andra med läs- och skrivsvårigheter, skriv som bara attan, så kanske det lossnar på något sätt. Berättande handlar ju inte om stavning.

Ha de fint alla med lamm och ägg, men skänk ”de skriftlösa” i vårt land en tanke. De förvägras en mänsklig rättighet— skriften!

När skall USA:s skolproblem bli våra?

Det har hänt förr i USA men nu börjar det väl bli för mycket. Elever och f d elever som öppnar eld i skolan för att döda sig själva och ta så många oskyldiga människor som möjligt med sig i döden, kanske för att slippa vara ensamma även där. Detta hände nyligen:

”The gunman who killed five students and then himself at Northern Illinois University on Thursday was an award-winning gradsate student, described by professors as friendly and respectful.

Stephen Kazmierczak, 27, donned a dark coat and black ski cap before he began firing into a crowded lecture hall. But that was an image in sharp contrast to the well-adjusted man who was attending the University of Illinois at Urbana-Champaign.

He looked like every other middle-class, clean-cut college kid,” said Christopher R. Larrison, a professor of social work who hired Kazmierczak last fall to help record research project data. ”He was a personable young man, very earnest.

But Kazmierczak’s life also appeared to be turbulent. According to police and people who knew him, he bounced around in side jobs and had stopped taking medication, leaving his behavior ”erratic.” He also may have been in a romantic relationship that recently ended.”

Källa:Los Angels Times.

Precis som här i Malmö, kan inte skolan se bortom närvaro och resultat. Om en elev mår dåligt, så dåligt att denne kan mörda både sig själv och andra, t o m vara så pressad att man riskerar att ”falla” från en balkong, ja, då borde skolan kunna se det i tid.

Orsaken som jag ser den är skolans fokusering på resultat. Presterar eleven och om eleven är i skolan nästan varje dag, så är det inga bekymmer ur skolans synvinkel.

Men skolledningar runt om i världen, så enkelt är det inte. Ni är och förblir delansvariga i hur eleverna mår psykiskt och det är er förbaskade skyldighet att försöka se till att alla elever mår så bra som det bara är möjligt.

Jag förutspår, om inget radikalt görs, att vi får USA:s nuvarande problem om några år. Men jag hoppas innerligt att jag har fel.

Här lite historia från 1997 som ett Blogg-PS:

IN KENTUCKY: A student reacts at Heath High School in West Paducah, where in December 1997 Michael Carneal, 14, killed three classmates and wounded five more during a prayer circle. Principal Bill Bond has since worked with school administrators around the country to curb on-campus bullying.

December 1, 1997

Källa: Los Angeles Times.

 

 

Pensionerad professor ingår i expertgrupp.Skandal!

I ett pressmeddelande idag, informerar regeringen och utbildningsdepartementet att Ingvar Lundberg, professor emeritus, ingår i den nya utredningen om lärarutbildningen.

Hur kan regeringen använda en pensionerad professor, som redan i slutet av 80-talet upphörde med sin forskning? Lundberg har nämligen inte tillfört dyslexiforskningen något som helst nytt sedan dess utan i bästa fall utnyttjat andra forskares resultat.

Regeringen, skolministern och dennes sakkunniga verkar vara mycket okunniga om dyslexiforskningen i Sverige men om vi skall göra något radikalt åt elevernas bristande inlärning, bör regering och riksdag satsa på aktiva forskare och inte på sådana som för länge sedan borde ha lämnat det offentliga rummet och ge utrymme åt yngre krafter.

 Skandal igen. Det är alltför ofta man får använda detta ord om skolpolitiken i Sverige, men varken denna regering eller den tidigare gör något reellt åt skolbekymren.  

Varför är inte myndigheterna rädda om oss?(2)

Bakgrunden till nedanstående upprörande film: 

”Jag fann min dotter på en servering i Aneby. Hon hade då rymt från barnhemmet Oasen. Här är hennes berättelse och polishämtningen i hemmet tidigt nästa morgon. Tre stora poliser för att hämta en 14-årig flicka vars enda brott är att hon efter fyra års socialvård fortfarande föredrar att bo hemma hos sin pappa och gå i vanlig skola. Hon låg och sov när de kom. Två poliser slet upp henne ur sängen medans den tredje uppehöll mig. 

Barnhemmet Oasen i Aneby får 4260:- per dygn av skattemedel för att hålla min dotter i fångenskap. Trots att Folkhälsominister Maria Larsson dagen innan sagt att man måste lyssna mer på barnen kan vi här konstatera att det fortfarande är precis som på femtiotalet. Alltsedan hon omhändertogs 20030530 har min dotter velat flytta hem till mig.”

Detta bara stärker mig i min uppfattning sedan 25 år: Håll myndigheterna på så långt avstånd som möjligt för när de griper in kan vad som helst hända med din anhörig.   

Vart är vi på väg?

Idag läste jag i Metro att en man hade gripits för att han hade för stora muskler. Han misstänktes ha använt sig av någon form av dopningspreparat. ” Hans muskler var onormala, enligt polisen.”

Vart är vi och samhället på väg när rena hysteri- och paniktendenser
t o m påverkar polisen i deras dagliga arbete? Skall vi inte kunna lita på någon myndighet i detta land utan ständigt förutsätta att deras enda syfte är att ”sätta dit oss”. Inte att skydda och stödja oss om vi har bekymmer.

Denna farhåga gäller alla myndigheter: polis, social myndighet, skolverk, skatteverk, kommunala och statliga myndigheter etc. etc. De blir mer och mer allmänhetens fiende nummer ett. Tyvärr, tyvärr.

Man har ju varit på…

Man har ju varit på semester, kortsemester naturligtvis, men man ser att en del har läst Bloggen. Kul.

Inte mycket har dock hänt på skolfronten under den här tiden. Kanske sker det något spännande fram i höst.

Vi håller väl tummarna för det!

Boken en sommarplåga?

Det är sommar och en ”dö” månad, juli. Läser morgontidningen och stöter på en uppfriskande artikel om tvånget att läsa under semestern. Sara Frostberg Lowery skriver nämligen i SDS att det är ett måste att läsa de nödvändiga böckerna för ” höstens fikapauser, då semesterläsningen ska redovisas”.

Jag bara säger: Läsningen skall alltid vara ett nöje och en skön upplevelse, aldrig ett tvång för att man skall framstå som mer eller mindre intellektuell. Och detta skrivs av en man som nästan drunknar i böcker av olika slag.

Annonspriserna

Nu har vi äntligen fått ut ett nytt nummer. Läsarna har fått vänta alltför länge. Men det blev ett fullspäckat dubbelnummer med mycken information för den som arbetar med dyslexi och inlärningsproblematik.

Problemet är dock att få ut information om att ett nummer kommit ut. Jag mejlade till den nya tidskriften Föräldrakraft och bad om ett pris för en liten textannons på två rader med totalt 3 ord plus webbadressen. Den skulle kosta 2 900 kronor för införsel i ett nummer och förmodligen +moms.

Minns ni som är gamla nog, Arne Tammer och hans ”en kvart om dagen”. Han berättade i en intervju i DN för flera år sedan, Tammer dog ju tyvärr 2002, att tidningarna började ta rejält betalt för sina annonser i slutet av 70-talet, så han fick lägga ned sin verksamhet.

Hur tänker tidskrifter och tidningar när de har så höga priser för sina annonser? Det är endast de riktigt stora som klarar av att betala dessa priser, men små aktörer kan verkligen ha något viktigt att säga också, särskilt när det gäller sådana ting som dyslexi och inlärningsproblematik.

Hade varit intressant om någon ansvarig på en tidning eller tidskrift kommenterade detta.

Nu har sommaren kommit och tystnaden är här igen

Ja, nu är det ganska tyst i Sverige. Nu har vi kommit till den månad, juli, då Sverige nästan står helt stilla. Inte många e-mejl får man. Inte många läser denna Blogg. Vad gör man?

Man ligger väl vid stranden och funderar över hur det senaste arbetsåret egentligen blev. Gjorde jag rätt där och där, eller var jag helt fel ute?

Jo, hur blev det? Skriv gärna en kommentar och meddela oss hur det egentligen blev och hur du planerar att fortsätta din framgångsresa eller hur du kommer att förändra så allt blir mycket bättre.

Sommarlovet-07

Nu är sommarlovet här. Och alla lärare
och elever kopplar av och tänker kanske
efter: Hur var det senaste läsåret?

Ja, hur var det? Skriv hur det var i kommentaren
här eller skriv ett mejl till mig:

tommy.wingren@dyslexia.se

Ha det bra i solen, men bli ej för brun och
inte heller för blöt när regnen kommer.

Hej alla!

Här har ni min nya blogg.

Gör gärna inlägg.