Skolfolket har i regel mycket bristande kunskaper och insikter kring dysfunktioner

I dagens Sydsvenska blir rektorn Gert Åkesson, kåsören som hånade bland annat dyslektiker, intervjuad. Han förklarar det bland annat så här:

”– Jag skriver inte ”påhittade” utan ”uppfunna” handikapp. Det är skillnad, tycker jag. Med ”uppfunnen” menar jag att dessa sjukdomar/handikapp inte hade något namn före 1980-talet. Då talade man till exempel inte om dyslexi utan om läs- och skrivsvårigheter. När de fick namn, blev problemen tydligare.” (SDS, den 6 oktober 2009)

Förklaringen hänger ju faktiskt inte ihop, att dyslexi inte hade något namn tidigare men benämndes läs- och skrivsvårigheter. Det är inte heller korrekt eftersom den mest vanliga termen, före begreppet dyslexi blev mer allmänt förekommande i språkbruket, var specifika läs- och skrivsvårigheter eller ordblindhet.

Jag tycker det är väldigt bra att det kommer fram i ljuset hur okunniga och vilken ytlig kunskap skolfolk i regel har när det gäller dysfunktioner. Och Gert Åkesson är därtill rektor och en sådan har makt.  Korkade människor med makt kan göra mycken,  mycken skada.

Nej, skolministern, när skall du ta riktigt tag i det här? Eller är våra barn och ungdomar inte värda det?

Artikeln i SDS: Klicka här!

Fler och fler skolor och rektorer avslöjar vad de egentligen tycker om dysfunktioner. Vad betyder det?

Rektorerna Ann Katrin Averstedt och Gert Åkesson gemensamt? Jo, de tycks inte ha mycket till övers för elever med behov av särskilt stöd. Averstedt gick på en exklusiv kurs för 60 000 kronor samtidigt som de nämnda eleverna vägrades medel eftersom skolan inte ansåg sig ha råd. Åkesson skriver i en lokal gratistidning i Skåne att bland annat dyslexi är en ”påhittad” dysfunktion.

Vad säger detta oss? Jo, att som jag skrivit tidigare här på bloggen, ointresset för dysfunktioner som dyslexi växer och okunskapen är enorm. Ovanstående rektorer är bara ett symtom på detta.

Inte ens de journalister som skriver artiklar om dysfunktioner, som ”JESSICA ZIEGERER OCH LINDA STARK” i artikeln ”Rektorn ser dyslexi som uppfunnet handikapp” i SDS, vet vad dyslexi egentligen är. De ger läsarna denna beskrivning: ”Barn som har problem med att dela upp talade ord i fonem har särskilt stora svårigheter att komma till rätta med den.alfabetiska koden. Deras inre föreställningar om talade ord är diffusa, och de har svårt att bli medvetna om hur ord låter.” Ja, så anser nog Ingvar Lundberg, professor emeritus, i förenklad form att vi skall se på det, för att han skall kunna sälja sin metod, den s k  Bornholmsmodellen, till skolorna. Men det är definitivt ingen beskrivning som alla dyslexiforskare är överens om. Långt ifrån!

Att journalister för övigt hämtar sin information från Dyslexiförbundet FMLS, en intresseorganisation som saknar vetenskaplig kompetens, och NE, där en forskare skrivit, Lundberg, är bedrövlig journalistik eftersom den sprider ensidig information om fenomenet och ger upphov till reaktioner av ointresse och förakt som rektorerna ovan ger uttryck för.

Länkar: Skola fick betala… Rektor ser dyslexi som uppfunnet Dyslexi uppfunnet handikapp

Varför är ni politiker så vilsna när det gäller elever med behov av särskilt stöd?

Igår meddelade ju regeringen och utbildningsminister Jan Björklund att IV-programmet skulle läggas ner och att man samtidigt skulle öka inträdeskraven till gymnasiet.

Vad inte Björklund och regeringen tycks förstå är att eleverna med behov av särskilt stöd, både behöver mer resurser och inte minst mycken mer uppmärksamhet. Så här kan det nämligen te sig att vara engagerad förälder:

”Hans handikapp skapar irritation hos andra, det går nästan inte en dag utan att hans mamma får en påringning från skolan.” Nu har Olle hamnat i bråk igen”.
Olle har fått diagnosen ADHD, men det har inte resulterat i att han får ökat stöd i skolan.


– Lärarna är frustrerade över att det finns dåligt med resurser, Olle kanske inte kommer att klara målen för klass fem, säger Olles mamma.
Anna har kämpat för att Olle ska få mer hjälp i skolan, men utan resultat.


– Jag ringde till Anneli Hedberg (s), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, för fyra år sedan, hon skulle återkomma till mig när hon ” tagit del i ärendet” men jag har fortfarande inte fått något svar, säger hon.”(Katrineholms-Kuriren,  29 september 2009)

Det riktigt typiska här är ju att politikerna är så vilsna när det gäller de här problemen. De vägrar svara eller säger att de skall återkomma och gör det aldrig. Hur kan det vara så och Jan Björklund är du lika vilsen och okunnig? Det gäller faktiskt våra barn och ungdomar, samhällets och allas vår framtid.

Spel och inlärning, kan det vara nå´t?

Nu går Studentlitteratur samman med spelutvecklingsbolaget  Hello Ther för att skapa läromedel som leker fram eller rättare leker in kunskap. I ett pressmeddelande idag säger man bland annat:

”Första samarbetsprojektet är kring Magic! 5, en lärobok i engelska för femteklassare som kommer under oktober i år. Det digitala stödet som finns till boken kompletteras med en kapitelbaserad spelvärld där eleven blir del av en spännande story och måste använda sina engelskakunskaper för att lösa olika spelutmaningar.

– Det är oerhört spännande att tillsammans med Studentlitteratur driva utvecklingen av morgondagens digitala läromedel och kurslitteratur. Spel öppnar upp för helt nya möjligheter att ta till sig ett innehåll, konstaterar Oskar Eklund, VD på Hello There.”

Men ”Hallå där” kära spel- och förlagsfolk, har vi inte testat detta tidigare? Hur gick det?

”Alla vägar bär till att bli skolexpert?”

LÄRA Stockholm dimper ner på redaktionen. Den ges ut av utbildningsförvaltningen i Stockholm. Framsidan utgörs av en bild på Richard Gatarski. Men har jag inte sett honom förr? Var inte han ett av dessa ”New Ages gurus”  i början av 90-talet, som mer eller mindre avslöjades vara en ren bluff?

Nej, vid en kontroll av kopplingen till New Age, visade det sig att detta spår nog var felaktigt. Men han var väldigt lik dessa lycksökare i New Age-rörelsen för cirka femton/tjugo år sedan.

Enligt artikeln, som upptar hela  5 sidor av tidningsutrymmet, var han en förespråkare för bredband för tio år sedan.

Det verkar vara mycket lätt att bli betraktad som skolexpert. Catarski uppges vara ekonomie doktor och ser säkert det lätta sättet att tjäna penningar när han möjligen misslyckats  i IT-branschen. Precis som Lindblad som företräder Kattmodellen.

Men vad säger detta om utbildningsorganisationerna i Sverige? Kan föräldrar och elever bättre förstå varför elever med behov av särskilt stöd  inte får den hjälp som de är värda och berättigade till?

Mer om Richard Catarski i Dyslexia nätupplaga 6/2009. Vi skall verkligen kolla upp honom!

Nytt forum att diskutera dyslexi och inlärningssvårigheter

Nu har vi ordnat ett forum för fria diskussioner kring dyslexi och inlärningssvårigheter.

Delta i den viktiga debatten och samtalen kring barn och ungdomar med dysfunktioner av olika slag. Tystnad leder ingenstans men fria samtal, även om de ibland kan vara hårda, kan leda mycket långt.

Klicka här för att komma till Dyslexia nätupplagas forum!

Välkommen till forumet skall Du vara när Du än kommer att delta!

Regeringens förslag om ny gymnasieskola välkomnas. Vad tycker du?

Idag kom ett pressmeddelande. Regeringen avser att förändra gymnasieskolan helt. Bland annat skall inte gymnasiets yrkeslinjer längre kunna ge behörighet till högskolan. Dessa linjer skall mer strikt anpassas till det framtida yrket.

Detta välkomnas eftersom jag anser att dagens gymnasieskola inte klarar av att ge alla elever den bildning som de i och för sig så väl behöver. Vi som har velat våra ungdomar så väl, så väl, får ge oss. Det håller helt enkelt inte!

Vad tycker du,kära bloggläsare, om detta?

Att tysta lärare, dåligt för skolverksamheten?

Jag har under ganska lång tid försökt uppmärksamma den bristande respekten för mänskliga rättigheter inom den offentliga verksamheten i Malmö, främst då skolverksamheten som är så viktig för kommande generationer.

Nu får jag indirekt medhåll av en forskare vid Lunds universitet som framför synpunkter i dagens Sydsvenska Dagbladet på tystandet av kritiker inom det offentliga. Det är Louise D Bringelius och hon framför bland annat följande mycket viktiga fakta ur forskarsynvinkel:

”Bristen på öppenhet i de offentliga organisationerna signalerar en instrumentell människosyn. Ändamålet helgar medlen och det saknas respekt för individen. Synsättet rimmar illa med den allmänna samhällsmoralen.

Man kan också notera att det finns en meddelarfrihet som enligt lag måste respekteras.

Ett vanligt sätt att legitimera sanktioner mot kritiker är att hävda att kritiken är baserad på rädsla och hotar verksamheten. Synsättet signalerar dock knappast respekt för professionens kompetens, och det rimmar illa med logiken i det kunskapssamhälle som idag växer fram.

Kritiken kan också ses som en kraft som snarare gynnar verksamheten – såväl professioner som offentliga ämbetsmän utmärks nämligen av en stark lojalitet till samhället och ansvarstagande för organisationens välgång.”

Malmös kommunledning i allmänhet och Ilmar Reepalu i synnerhet: Kommer ni eller du att göra något åt den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Skåne och särskilt i Malmö inom den offentliga förvaltningen? Tror ni eller du inte att det skadar skolverksamheten i Malmö att tysta lärare och göra dessa rädda och osäkra?

Skolresultaten talar, anser jag, sitt mycket tydliga språk. Eleverna får verkligen inte den undervisning de är värda eftersom höga chefer inte lyssnar på professionen och de har i regel också låg kompetens för chefsuppdraget.

Artikeln: Klicka här!

Robot ersätter lärare?

Så här i kristider för nästan alla yrkesgrupper rapporterar DN idag om japanskt försök med att ha en robot som lärare. Det vore väl idealet för alla landets utbildningsförvaltningar och skolledningar. Då slapp man ju att, i varje fall på ytan, försöka behandla lärarkollektivet väl. En robot säger ju aldrig emot. Och den var också ganska duktig enligt den japanske forskaren:

”Roboten fjärrstyrdes dessutom av en mänsklig hand, men gick ändå hem bland barnen, hävdade professor Kobayashi.” ( DN, 12/3-09)

Artikeln: Klicka här!

Hatet emot skolverksamheten är tydligen världsvid

Nu har det hänt igen. En ung man har kommit tillbaka till sin skola och skjutit av sig sitt hat. Denna gång i Tyskland.

Det är bara en tidsfråga innan det händer även i Sverige. Ett gäng var på väg här i Malmö för några år sedan, men lyckligtvis gick det inte så långt—då.

Som jag påtalat många gånger förr i bloggen, saknar skolverksamheten professionella oh yrkeskunniga i chefställningar i olika positioner i verksamheten. Flera av dessa saknar faktisk adekvat utbildning och det i en utbildningsorganisation, och jag gissar att det är samma problem över hela världen.

En sådan struktur, med personal som i huvudsak saknar utbildning för sitt uppdrag. inger självklart inte förtroende och trygghet utan tvärtom en enorm osäkerhet och otrygghet, vilket ger sig till känna senare i livet i alla dessa ungdomars inre. ( De flesta har nog trygga föräldrar som kan kompensera men alla har inte det.)

Den ångest som uppenbarligen är planterad av skolverksamheten och som kan få sådana ödesdigra konsekvenser, tar verkligen samhällena och regeringarna ansvar för den frustrationen som tydligen när som helst kan utlösas? Nej, det verkar inte så utan de står varje gång det händer  med gapande munnar: Varför händer detta?

Hur många skott skall behöva avlossas innan politikerna inser allvaret i de strukturella bekymren i skolans värld på vår runda jord?

Artikeln: Klicka här!

Dyslexi och språkförståelse

Dyslexibegreppet dyker upp i det mest omöjliga och möjliga sammanhang. Nu senast i rättegången med anledning av fildelning, The Pirate Bay-historien:

”Neijs svar blev att han bara läste upp ett tal som en person på Piratbyrån skrivit åt honom – själv skulle han inte ha kunnat formulera sig så väl eftersom han är dyslektiker, uppgav han. ” (sydsvenskan.se, 19 februari, 2009)

Dyslektiker har främst problem med stavningen och något sämre läsförståelse. Men att en dyslektiker skulle ha särskilt svårt för att formulera sig muntligt är inte sant. Tvärtom finns det dyslektiker som kompenserar problemen med skriften så att de blir alldeles utmärkta och strålande talare.

Självklart utnyttjar Fredrik Neijs sin eventuella dyslexi. Men denna missuppfattning visavi dyslexi är dessvärre mycket vanlig.

Artikeln: Klicka här!

Nytt nummer. Läs gärna Nyhetsbrevet!

Nu har det kommit ut ett nytt nummer av Dyslexia nätupplaga, 8/2008.

Något försenat, men bättre sent än aldrig, som det slitet heter.

Läs gärna Nyhetsbrevet genom att klicka här.

Erfarenhet tydligen nackdel i läraryrket

Läser idag i Aftonbladet om en förtvivlad, ganska nyutbildad gymnasielärare. Det är Anita Fredsdotter som skriver ett öppet brev till statsministern under rubriken ”Ingen vill ha mig…”. Hon är femtiofem år och har lång erfarenhet av yrkeslivet. En lärare med lång livs- och yrkeserfarenhet borde vara en stor tillgång för gymnasie- och grundskolan. Särskilt för elever som är skoltrötta och vilka presterar sämre än andra, borde en lärare som Anita Fredsdotter vara enormt positivt. De säger ju tämligen ofta: ”Jag vill börja jobba och hatar skolan”.

Men icke sa Nicke. Anita Fredsdotter skriver bland annat:

”Jag har sökt alla jobb som tänkas kan. Arbetsförmedlingen har dock under två år endast anvisat mig att söka ett arbete. Förutom alla lärartjänster har jag också sökt arbete på bland annat McDonalds och telemarketingföretag. Där var jag för ”gammal” (läs: för dyr). Jag har sökt arbeten på fängelse, både som lärare och vårdare, men fick då beskedet att man nu helst anställer män, gärna ”utomlandsfödda”. […]Jag är snart utstämplad, ekonomiskt ruinerad och dessutom nekad socialbidrag för min hyra överstiger 3 200 kronor per månad. Mitt yngsta barn som studerar försörjer både sig själv och – till en del – mig just nu med sitt extraknäck. Jag framhåller numera vid mina jobbansökningar att jag är ”oerhört billig att anställa” på grund av Dina nystartsregler. ”

Officiellt säger regeringen: ”Lärare är mycket viktiga för eleverna. Och de skall vara kompetenta för att kunna ta hand om eleverna”. Men hur är det i verkligheten herr utbildningsminister? Jo, kommunerna inriktar sig nästan enbart på nyutbildade och unga lärare. De är nämligen mer lätthanterliga och följer skolledningarna även om dessa bryter emot lagar och förordningar.

Regering och riksdag måste vakna upp ur sin ”skolsömn” och inse vad det är som händer i skolverksamheten. Det är än värre än att eleverna inte får den kompetens de är värda. De får ej heller den kompetens för livet som de är så väldigt mycket mer värda.

Artikeln: Klicka här!

Hatet emot utbildningsorganisationer internationellt?

Just nu rapporterar pressen:

”Två personer har skjutits till döds vid University of Central Arkansas i södra USA.”(aftonbladet.se)

”Det var vid 21.30-tiden lokal tid, 04.30 svensk tid, som flera elever hörde en serie skott komma från studentbostäderna vid University of Central Arkansas. Skolan ligger omkring fem mil väster om Little Rock.” (dn.se) Artikeln:  Klicka här!

Det verkar som om hatet emot skolor, universitet och högskolor ökar lavinartat och att det är en internationell trend som är skrämmande. Svårt att veta vad det beror på. Måhända blir vi människor allt otryggare och vårt hopp ställs då till en drömd lysande framtid efter en utbildning. När dessa drömmar grusas av en eller annan anledning, antingen om det är vårt eget fel, någon annan persons dåliga inflytande på oss eller ett systemfel, drabbar det inneboende hatet utbildningsorganisationen och helt oskyldiga drabbas.

Kan man göra något åt detta, tro?

Var Rinkebyskolan och dess läsprojekt ett smart falskspel?

Skrämmande artikel i dagens DN, på Stockholmsidorna. Det handlar om Rinkebyskolan som varit ett föredöme när det gällt att ge alla elever en chans att lyckas i skolan. Skolan har fått flera priser.

Frilansjournalisten Yvonne Busk och rektor Börje Ehrstrand skrev 2003 en bok med titeln “Rinkebyskolan, framtidstro, ledarskap och helhetssyn”, Natur och kultur. De skriver:

“På Rinkebyskolan följer man noga upp elevernas kunskaper och de lär sig mer och mer för varje år. Europainriktningen och satsningen på språk har fallit väldigt väl ut. Vid jämförande undersökningar har man kunnat konstatera att de barn har lärt mycket mer som tidigt fick starta en ordentlig språkutveckling.”(Busk, Erhstrand, 2003, s 168)

Nu är vi i framtiden, fem år efter dessa högtravande ord och DN skriver:

“De senaste fem åren har cirka 30-40 procent av eleverna på Rinkebyskolan lämnat nian utan att vara behöriga att läsa vidare på gymnasiet.”(DN, 18 oktober, 2008)

Var projektet som man påstod sig bedriva på Rinkebyskolan ett smart falskspel? Det verkar faktiskt så och det stärker mig i en uppfattning jag haft sedan länge: Man förändrar inte skolverksamheten i Sverige med några enkla åtgärder. Det behövs mycket mer genomgripande åtgärder än så!

Artikeln: Klicka här!

”Elitskola” med vettigt resonemang kring skolan

Det var med viss skepsis jag läste Franska skolans debattinlägg på Brännpunkt i dagens Svenska Dagbladet. Men jag blev positivt överraskad och hoppas att många kommunala skolor lyssnar på vad Eva Näslund, Johan Stenberg, och Camilla Wagner, säger om dagens skolverksamhet.

Följande råd och riktlinje för alla skolor anser jag vara ett måste:

“Det finns idag en tendens att fokusera för mycket på barns och ungdomars rättigheter. En vanlig missuppfattning är att man till exempel har rätt till ett visst betyg utan skyldighet att prestera vad som krävs.

Utan ansvar uppfostrar vi barn som vid motgångar blir offer utan förmåga att ta makten över sitt liv och sin framgång.

Ungdomsåren är av naturen de år då vi är som mest egoistiska. Därför måste vi vuxna vara goda förebilder när det gäller att visa respekt och medkänsla.”

Sanningen är ju att den statistik som visas upp av Skolverket, baseras på godkända betyg men att det inte alltid är så att de godkända betygen motsvaras av reella kunskaper hos eleverna. Det är nämligen mycket vanligt i kommunala skolor att eleverna slarvar under nästa hela läsåret och vaknar två/tre månader före sommarlovet och kräver att få olika former av uppgifter för att få godkänt i sina ämnen. Att en sådan ytlig och snabb inlärning inte leder till gedigna och välinternaliserade kunskaper behöver jag väl inte nämna.

Inte minst är råden ovan viktigt för elever med olika former av dysfunktioner. De är inte hjälpta senare i livet av s k snällbetyg(att man får godkänt eftersom man alltid varit närvarande även om man inte har nått upp till rätt nivå för betyget) utan de är endast hjälpta när de verkligen lärt sig något i skolan och kan vara stolta över det.

Alla elever har rätt att få det betyg de förtjänar och inget annat!

Läs artikeln: Klicka här!

Sopor och dyslexi

Idag rapporteras från Malmö högskola något ytterst komiskt och bedrövligt på samma gång. En kvinna med grav dyslexi som studerar på högskolan får inte samla burkar på skolan och på det sättet få lite extrapengar till sin budget. Att en student rotar i soporna som en hemlös, så uppfattar man det säkert, upplevs av andra studerande och högskoleledningen som stötande.

Jag undrar: Hur hela världen tänker man på Malmö högskola, studenter och ledning?Om en student tar ett initiativ för att försörja sig, även om det är lite udda, kan väl inte vara så allvarligt att man t o m hävdar att det kan vara brottsligt eftersom soporna uppges tillhöra ”Ragnsells, som sköter sophanteringen”.

Inslaget i Sydnytt: Klicka här! 

Är det påstådda intresset för dyslexi endast en modefluga i skolans värld?

Läser Täby Danderyd Tidning och får följande information om deras dyslexiinriktning:

”Till de tolv platser som skolan hade räknat med sökte bara fem, sex personer, berättar Tibbles rektor Maj Dellström. 

Hon tror att det minskade intresset har en enkel och glädjande förklaring: 
– Numera är dyslexi ett bekant begrepp för alla. Det var det inte när inriktningen startades. I dag får elever med dyslexi mycket hjälp vilket program de än går. Därför tror jag att inriktningen har tjänat ut sin roll.”

Oj, oj, vad händer med de fem, sex elever som kanske behöver inriktningen?

Det är alldeles tydligt att intresset ute på skolorna har svalnat för dyslexin. Men kära, rara rektorer och andra ledande personer: Eleverna har kvar sina bekymmer med skriften även om de är förhållandevis få!

Det verkar som att olika former av dysfunktioner är rena modeflugor ute i skolverkligheten. När lärarna och andra berörda har tröttnat på att åka på fina konferenser och dylikt, tycks de anse att även fenomenet försvunnit. Så är det i sanning inte och det är mycket cyniskt att göra dyslexi och andra språkliga problem till en modefluga i den praktiska pedagogikens många gånger svårbegripliga värld.

Artikeln: Klicka här!

Lättlästa och upplästa böcker är det lösningen på läs- och skrivsvårigheter?

Idag kom ett pressmeddelande. Barnens bokklubb lanserar en ny hemsida där barn och ungdomar med läs- och skrivsvårigheter, kan få råd om litteratur. Och det är i huvudsak lättlästa böcker och ljudböcker som rekommenderas. 

Vi får dessutom regelbundet lättlästa böcker till redaktionen.

Jag undrar: Hur tänker dessa aktörer? Det gäller faktiskt barn och ungdomar som behöver läsa mer än någon annan och så rekommenderar man alternativ där läsandet verkligen inte är huvudprioriterat.

Om man vill ha det som tillfällig träning, är det sin sak men det verkar som att det skall vara en permanent lösning för personer med läs- och skrivsvårigheter. Och det är något som stjälper och skadar mer än det hjälper. Detsamma gäller s k kompensatoriska hjälpmedel.

Människor med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi behöver, som sagt, läsa mer än någon annan. Istället gör de allt för att undvika läsandet och uppmanas till av olika aktörer att ta genvägar och undvika att använda läsprocessen så mycket som möjligt.

Aktörerna gör det självklart för att tjäna penningar. Men varför hänger de flesta skolor på dagens ”ickeläsandetåg”?

Det strukturella mobbningsklimatet i skolväsendet som ingen tycks vilja göra något åt

Rapporter om elever som mobbas i skolan kommer då och då. Idag är det Aftonbladet som rapporterar:

”Men Centralskolan i Funäsdalen ville inte medge att Emma blev mobbad. Den enda som trodde på henne var hennes familj.

Alla andra – lärare och elever – ansåg att Emma ljög. När Emma gick ut i Aftonbladet och berättade om sitt helvete till vardag blev situationen värre. Skolan anmäldes och mobbningen ökade.

Emma hoppade själv av skolan några veckor in i nian och fick hemundervisning. Hon blev inte ens bjuden på skolavslutningen eller den fina avslutningslunchen som niorna håller.[…]

i dag är jag glad att jag gjorde det. Jag hade nog inte levt annars.

Uppgörelsen med skolan blev klar först i våras.

– Vi fick skriftligt på att skolan hade gjort fel och det var allt som betydde något, säger Monica Wagenius, Emmas mamma.

Emma fick också ett rekordstort skadestånd på 50 000 kronor. Pengar som hon ska använda till studier efter gymnasiet.”

Vad dock inte massmedia tar upp är att mobbningen i skolan sannolikt är ett utslag av ett strukturellt problem i skolorganisationen. Jag tror nämligen att det är så, byggt på många år i skolans värld, att vuxenmobbningen är mer utbredd bland skolpersonal än vad den är i de flesta andra yrkesgrupper, möjligen i paritet med prästyrket.

Om själva organisationen, eller strukturen i organisationen, mer eller mindre uppmuntrar till kränkande behandling av vissa människor, är det fullt naturligt att även barn och ungdomar mobbas i en sådan destruktiv miljö.

Sedan länge har man vetat att skolan har undermålig ledningsstruktur, d v s skolledningarna håller inte måttet och tar inte sin chefsposition på allvar. Det gör att det blir små kotterier bland lärare som utövar makt och i värsta fall kan kränka sådana de ej gillar.

Varför gör makthavarna inget åt detta? Möjligen är svaret att de som slås ut av det här destruktiva systemet är så få och kostnaden för skadestånd är förhållandevis låg, så det “kostar” för mycket att försöka förändra organisationen i grunden.

Människovärdet är ju inget prioriterat område i utbildningssammanhang.

Hela den nya mobbningshistorien: Klicka här!

Erkänn makthavare: De får inte plats i vårt rika samhälle och det är inte så noga hur vi behandlar dem!

Nu har det hänt för tusende gången. Vad? Jo, att en välfungerande enhet läggs ner. Det är familjen Rengmans son Simon i Uddevalla. Simon har stora problem med sig själv och sin omgivning och har fått diagnosen ”svår DAMP med autistiska drag”, d v s allvarlig autism. Så här behandlar samhället honom och hans familj:

”Men i våras hände något positivt i Simons liv. Då fick Uddevallafamiljen kontakt med Brunbo habilitering, som har utvecklat en metod för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Med övernattning och gruppverksamhet skapas en miljö som ger barnen trygghet.

- Först var det ångestfyllt men redan efter första vistelsen sa han; nu har jag lärt känna personalen och jag känner mig trygg, farsan jag tror att detta fungerar. Och det gjorde det.
Simon har därefter spontant tagit kontakt med kompisar, även om han ännu inte har förmåga att ta steget och träffa dem ensam. Sonen har även kunnat åka med på en skolresa som innebar övernattning. Det var första gången han kunde vara så självständig.
- Den behandling som personalen på Brunbo ger hade vi aldrig kunnat ge som föräldrar. De stimulerar till självständighet och ger professionellt stöd till varje individ.

Nu har familjen Rengman och många andra familjer fått två chockbesked. Först försvann övernattningsmöjligheterna. Nu ska hela Brunbo habilitering läggas ned, vilket tidningen skrev om för två veckor sedan.
- Simon var jättearg. Han sa att han saknade kompisarna och att han äntligen hade fått uppleva känslan av att vara självständig utanför familjen och skolan.
Ungdomar med dessa funktionshinder är ofta mycket ensamma och saknar kamrater. Nu fick han ingå i en tonårsgrupp som fungerade bra ihop. 

Simon är i stort behov av fortsatt behandling på Brunbo, enligt pappan. ”

Om en enhet fungerar bra, oavsett vad man tycker om diagnoser och liknande, skall de självklart få fortsätta med sin viktiga verksamhet. De drabbade bör vara i centrum, alltid!

Artikeln: Klicka här!

Missar vi flickorna?

Hör rektor Mats Dahl i P4 Sörmland. Dahl är rektor för Eskilstunas resursskolor. Han menar att skolan missar flickor med ADHD:

”– Vi missar flickorna, vi ser dem inte, fast de har ju samma svårigheter, säger Mats Dahl och fortsätter: Killarna märks fortare, de stör mer och därför upptäcks de fortare än vad flickorna gör.”

Frågan är då om vi även missar flickor med dyslexi eftersom vi förutsätter att flickor är bättre på språk än pojkar. Betyder den inställningen att vi inte ser de flickor som har dyslektiska bekymmer?

Det är nämligen så psykologiskt att om vi förväntar oss att någon är bra på t ex språk, så anser vi inte det vara så farligt med några språkmisstag, medan för den som förväntas ha dyslexi, blir språkmisstagen ett bevis för och en bekräftelse av förväntningen.

Skulle vara intressant att få veta hur stark denna psykologiska drivkraft är? Vem har och vem har inte olika former av dysfunktioner? Kan det vara så att de delvis är skapade av omgivningen och att den som är predisponerad för en dysfunktion svarar positivt på  ovan beskrivna förväntning? 

Många frågor. Har ni svar?

Inslaget: Klicka här!

Partsinlaga i den uppflammande skoldebatten i SvD

Mats Ekholm är professor i pedagogik men har också varit generaldirektör för Skolverket 1999-2003 och för Myndigheten för skolutveckling 2003 samt var generaldirektör vid utbildnings- och kulturdepartementet 2004-2005. Så han är ytterst ansvarig för den senaste tidens negativa skolutveckling, som vi kanhända endast ser i ett förstadie just nu.

I dagens Svenska Dagblad går Ekholm och hans kollega docent Hans-Åke Scherp till häftigt angrepp emot utbildningsminister Björklund:

“När man summerar läget i de mer än femton tabeller för vart och ett av dessa jämförelseområden hamnar Sverige etta, tvåa eller trea. De två områden som utbildningsministern brukar ondgöra sig mest över – de ungas kunskapsresultat i grundskolan och den situation som råder kring eleverna – faller i dessa breda jämförelser ut lite sämre.

Sverige får sammanräknat över många jämförelser en rang som placerar landet på elfte respektive sjunde plats bland de 31 länderna.[…]

Ett lämpligt sätt att åstadkomma detta är att statsministern ber Björklund att upphöra med sin högröstade och onyanserade skolpolitik baserad på tro. Björklund bör ta sin roll som regeringsmedlem på allvar och utgå från systematiskt framtagen kunskap. ”

Den statistik som åberopas ovan ligger nog några år tillbaka i tiden. Det är nämligen flera lärares erfarenhet att situationen blivit mycket värre under den senaste tiden, särskilt på de yrkesinriktade linjerna på gymnasiet. Intressant är att gymnasieskolan sällan kommer upp i sådana här sammanhang när det är just där som problemen blir särskilt tydliga och väldigt svåra att hantera.

Artikeln: Klicka här!

En liten blick på min hemkommun Malmö och den erbarmliga skolpolitiken där

Malmös skolkommunalråd Agneta Eriksson (s) är emot friskolor. Det uttrycker hon i dagens Sydsvenska som ett svar på en debattartikel av MATS GERDAU . Hon skriver:

”Kommer man till Sverige och Malmö direkt in i skolan utan att behärska svenska och utan kännedom om hur skolan fungerar så är det självfallet omöjligt att prestera i nivå med elever som är uppvuxna i landet och som har svenska som modersmål. Vi satsar i Malmö stora resurser på att stödja de skolor där det finns många elever med behov av särskilt stöd.”

Ett sådant uttalande kommer från ett kommunalråd som aldrig försökt förstå de enorma problem som finns. Främst gäller detta de yrkesinriktade linjerna på gymnasiet. Och det är sannerligen inte invandrare eller elever med olika former av dysfunktioner som är det stora bekymret. Sådana i det här sammanhanget smärre problem finns på fler håll i landet än i Malmö.

Nej, problemet är att skolkommunalrådet inte förstår att skolbekymren i Malmö är strukturellt. Hela organisationen med chefer o dyl, behöver helt enkelt ses över och att man då byter ut chefer och endast tillsätter sådana vilka är kompetenta och välutbildade för uppdraget. Idag är inriktningen att ha chefer på olika nivåer som är lätthanterliga. Sedan kommer kompetens och utbildning i andra eller sista hand. Och det i en utbildningsorganisation!

I en sådan miljö kan lärarkåren anstränga sig hur mycket som helst och det blir ändå fel.

Danmarks skolväsen tycks ha samma problem som vi, är det en tröst?

Läser i danska Information om en ny undersökning där det visar sig att Danmark har samma skolproblem som vi:

”Et flertal på 61 procent af forældrene i en ny undersøgelse, som analyseinstituttet Capacent Epinion har foretaget for Dagbladet Information, ønsker at vende tilbage til tidligere tiders holdopdeling af eleverne i centrale fag som dansk og matematik. Det sker bl.a. af frygt for, at kvaliteten af undervisningen sænkes, fordi skolen i de senere år oplever at have fået flere elever med særlige sociale og faglige behov, som forstyrrer undervisningen.”

Är det en tröst?

Artikeln: Klicka här!