Aldrig en elevs huvudsakliga fel när det inte fungerar i skolan

I Ystads Allehanda(YA) läser jag något oerhört intressant och undrar: Kan det någonsin vara en elevs huvudsakliga fel när det inte fungerar i skolan? Är  det inte de vuxna på skolan som har det yttersta ansvaret? Så här skildrar YA en mammas bekymmer med sonens skolgång:

”Enligt mamman så skar det sig mellan den nyeläraren och sonen direkt.

– Jag märkte att min son inte tyckte om sin nya lärare men han berättade inte så mycket mer för mig än att han sa att han var dum.”

Efter ett fysiskt ingripande:

”Trots det fysiska tilltaget gjorde mamman aldrig någon polisanmälan menhon kontaktade rektorn dagen efter.

– Jag gick upp till rektorn och sa att jag ville ha ett möte med läraren och att rektorn skulle vara med.

Mötet kom till stånd och man diskuterade händelsen i matsalen.

– Jag frågade läraren hur han kunde motivera sitt agerande och han sa att blivit provocerad. Men det kan väl hända att jag blir provocerad här hemma också, inte jag tar väl till våld för det?

Förutom händelsen i skolmatsalen förekom verbala kränkningar.

– ”Du är inte normal”, ”vilken jävla planet kommer du ifrån” och ”snorunge” är meningar som min son berättat att läraren sagt till honom i klassen. Och läraren sa rätt ut till mig att de var trötta på honom.”

Mamman kämpade och vann väl:

”Till slut tog hon ledigt två veckor för att vara med sonen på skolan men första lediga dagen fick hon beslutet om att skolbyte skulle ske veckan efter. Först var hon väldigt tveksam till att byta skola eftersom hon var rädd att problemen inte skulle lösas och att sonen skulle få svårt med kompisar. Det visade sig bli tvärt-om.

– Det känns jätteskönt. ”

(Ystads Allehanda, torsdagen den 18 februari 2010)

Jag vill lovprisa denna mamma som orkade. Föräldrar skall till hundra procent stötta sina barn och som det nu är i skolan är det alldeles nödvändigt. Rektorer och förvaltningsledningar skall däremot både stötta lärare och elever i skolan. De har ett dubbelt ansvar men tar sällan det. Antingen stöttar de föräldrar och elever till hundra procent, eftersom de är rädda för att förlora elevunderlaget, eller så är de på lärarnas sida till nästan hundra procent.

Den här grabben på tio år hade inga inlärningsproblem, vilket ju var tur. Hans prestationer hade emellertid nog kunnat varit bättre utan de här konflikterna.

Artikeln: Klicka här!

Hatet emot skolverksamheten är tydligen världsvid

Nu har det hänt igen. En ung man har kommit tillbaka till sin skola och skjutit av sig sitt hat. Denna gång i Tyskland.

Det är bara en tidsfråga innan det händer även i Sverige. Ett gäng var på väg här i Malmö för några år sedan, men lyckligtvis gick det inte så långt—då.

Som jag påtalat många gånger förr i bloggen, saknar skolverksamheten professionella oh yrkeskunniga i chefställningar i olika positioner i verksamheten. Flera av dessa saknar faktisk adekvat utbildning och det i en utbildningsorganisation, och jag gissar att det är samma problem över hela världen.

En sådan struktur, med personal som i huvudsak saknar utbildning för sitt uppdrag. inger självklart inte förtroende och trygghet utan tvärtom en enorm osäkerhet och otrygghet, vilket ger sig till känna senare i livet i alla dessa ungdomars inre. ( De flesta har nog trygga föräldrar som kan kompensera men alla har inte det.)

Den ångest som uppenbarligen är planterad av skolverksamheten och som kan få sådana ödesdigra konsekvenser, tar verkligen samhällena och regeringarna ansvar för den frustrationen som tydligen när som helst kan utlösas? Nej, det verkar inte så utan de står varje gång det händer  med gapande munnar: Varför händer detta?

Hur många skott skall behöva avlossas innan politikerna inser allvaret i de strukturella bekymren i skolans värld på vår runda jord?

Artikeln: Klicka här!

Hårdare tag efterfrågas överallt-vet man vad man skapar därmed?

Det finns ett våld i vår värld i dag som vi länge varit förskonade ifrån. Vad beror det på? Ja, det krävs hårdare tag från de mest oväntade håll.

Senaste idag läste man i Aftonbladet om Körslaget i TV 4:

”– Vi hade fått i uppgift att ge varandra kritik. De ville väl inte att vi skulle sitta och tycka att allt var jättebra, säger Magnus Carlsson som var den enda som lydde uppmaningen.”

En värld som bejakar hårdare tag i de mest oskyldiga sammanhang, blir självklart fullständigt benhård i mer allvarliga kontexter.

Ni som skapar denna hårda värld, vet ni verkligen vad ni gör?

Artikeln i Aftonbladet: Klicka här!

Hatet emot utbildningsorganisationer internationellt?

Just nu rapporterar pressen:

”Två personer har skjutits till döds vid University of Central Arkansas i södra USA.”(aftonbladet.se)

”Det var vid 21.30-tiden lokal tid, 04.30 svensk tid, som flera elever hörde en serie skott komma från studentbostäderna vid University of Central Arkansas. Skolan ligger omkring fem mil väster om Little Rock.” (dn.se) Artikeln:  Klicka här!

Det verkar som om hatet emot skolor, universitet och högskolor ökar lavinartat och att det är en internationell trend som är skrämmande. Svårt att veta vad det beror på. Måhända blir vi människor allt otryggare och vårt hopp ställs då till en drömd lysande framtid efter en utbildning. När dessa drömmar grusas av en eller annan anledning, antingen om det är vårt eget fel, någon annan persons dåliga inflytande på oss eller ett systemfel, drabbar det inneboende hatet utbildningsorganisationen och helt oskyldiga drabbas.

Kan man göra något åt detta, tro?

Nu får verkligen Skolinspektionen mycket att göra!

Läser i Aftonbladet om en klass utanför Söderhamn där skränet och stojet är så högt att skolpersonalen rekommenderar hörselskydd. Ja, du läste rätt. Och hör och häpna, det är en klass fyra(4) det gäller. Eleverna mår allmänt dåligt och har ont i magen, kan man tänka, när de skall gå till skolan.

Föräldrarna antyder dessutom att det saknas personal för elever med särskilda behov. Det verkar ju så när man hör beskrivningen av problemet. Ingen tycks ta tag i det utan alla väntar tydligen och ser vad som händer. Som tur är klagar föräldrarna och håller sina barn hemma just nu. Så är det dock inte för det mesta utan föräldrarna håller i regel tyst för att inte det skall bli än värre för deras barn.

Två frågor är adekvata här, tycker jag: Hur skall det gå för de här eleverna i gymnasieskolan när de är så stökiga redan i fyran så att det blir ett stort arbetsmiljöbekymmer?  Och: Hinner verkligen Skolinspektionen med alla skolor där det är så här gigantiska brister? För den här skolan, gissar jag med viss säkerhet, är inte på något sätt unik. Det finns många fler sådana här skolor på alla nivåer i den svenska skolverksamheten, från förskola till gymnasiet.

Ett är däremot helt säkert: Nu får verkligen den nya myndigheten, Skolinspektionen mycket att göra och frågan är om de hinner med att rätta till allt som är fel i Sveriges skolorganisation. Möjligen får de omformulera sitt uppdrag när de bokstavligen går på knäna.

Artikeln: Klicka här!

Låt oss försöka undvika att ”skolepidemin” kommer hit!

Barnläkaren Lars H Gustafsson tar upp den hemska skolmassakern i dagens SDS. Hans beskrivning av gärningsmännen i den här typen av händelse stämmer inte riktigt på den unga mannen i Kauhajoki:

“Gärningsmännen är pojkar som är eller tidigare varit elever vid skolan. Samtliga har varit kända som ”speciella”, ofta ensamma och med en egen upplevelse både av att vara missförstådda och av att vara förmer än andra.”

Matti Saari var inte ensam enligt skolkamraterna. Däremot måste fokus vara på en “speciell person som känner sig missförstådd”. Där har Gustafsson en mycket viktig poäng och den här formuleringen borde all skolpersonal ta till sig:

“Viktigast är att utforma skolan så att risken för utanförskap och skolmisslyckanden minskas. Skolan måste utgå från de elever som faktiskt finns där, inte från en idealbild av hur elever borde vara.”

Den dagen alla elever blir sedda i skolan och tas på riktigt allvar av skolpersonalen, kommer antagligen det hemska fenomenet “skolmassaker” i olika grader att minskas eller försvinna. Förhoppningsvis kan det bli så att den nu aktuella typen av skolmassaker aldrig kommer hit. Ja, det känns som en skolepidemi, faktiskt.

Artikeln: Klicka här!

Det strukturella mobbningsklimatet i skolväsendet som ingen tycks vilja göra något åt

Rapporter om elever som mobbas i skolan kommer då och då. Idag är det Aftonbladet som rapporterar:

”Men Centralskolan i Funäsdalen ville inte medge att Emma blev mobbad. Den enda som trodde på henne var hennes familj.

Alla andra – lärare och elever – ansåg att Emma ljög. När Emma gick ut i Aftonbladet och berättade om sitt helvete till vardag blev situationen värre. Skolan anmäldes och mobbningen ökade.

Emma hoppade själv av skolan några veckor in i nian och fick hemundervisning. Hon blev inte ens bjuden på skolavslutningen eller den fina avslutningslunchen som niorna håller.[…]

i dag är jag glad att jag gjorde det. Jag hade nog inte levt annars.

Uppgörelsen med skolan blev klar först i våras.

– Vi fick skriftligt på att skolan hade gjort fel och det var allt som betydde något, säger Monica Wagenius, Emmas mamma.

Emma fick också ett rekordstort skadestånd på 50 000 kronor. Pengar som hon ska använda till studier efter gymnasiet.”

Vad dock inte massmedia tar upp är att mobbningen i skolan sannolikt är ett utslag av ett strukturellt problem i skolorganisationen. Jag tror nämligen att det är så, byggt på många år i skolans värld, att vuxenmobbningen är mer utbredd bland skolpersonal än vad den är i de flesta andra yrkesgrupper, möjligen i paritet med prästyrket.

Om själva organisationen, eller strukturen i organisationen, mer eller mindre uppmuntrar till kränkande behandling av vissa människor, är det fullt naturligt att även barn och ungdomar mobbas i en sådan destruktiv miljö.

Sedan länge har man vetat att skolan har undermålig ledningsstruktur, d v s skolledningarna håller inte måttet och tar inte sin chefsposition på allvar. Det gör att det blir små kotterier bland lärare som utövar makt och i värsta fall kan kränka sådana de ej gillar.

Varför gör makthavarna inget åt detta? Möjligen är svaret att de som slås ut av det här destruktiva systemet är så få och kostnaden för skadestånd är förhållandevis låg, så det “kostar” för mycket att försöka förändra organisationen i grunden.

Människovärdet är ju inget prioriterat område i utbildningssammanhang.

Hela den nya mobbningshistorien: Klicka här!

Mobbning? Ingen tänker på när elever med olika former av dysfunktioner blir mer eller mindre mobbade varje dag!

”Din jävla ADHD-unge”; ”Har du dyslexi eller nå´t?”. Har du hört detta förr? Inte? Då jobbar du inte i skolan. Så fort en benämning på någon dysfunktion blir aktuell i den allmänna pressrapporteringen, dyker den upp som grund för olika former av trakasserier i skolans värld eller om man vill vara vänligt inställd: En beteckning för att skoja med någon som är överaktiv eller har svårt för att stava.

Dessa tankar med anledning av Göteborgs-Posten  idag:

”Var femte nia utsatt för nätmobbning

Mer än var femte niondeklassare i Göteborg har blivit utsatt för trakasserier eller hot på internet eller via sms. Och nästan lika många har mobbat andra.”

Aldrig talas det om i de här sammanhangen om mobbning av den som inte är riktigt som alla andra i skolan, d v s elever med särskilda behov, vilka jag särskilt värnar om. De får endast veta hur fantastiskt det är att de fått en diagnos, hur glada de nu skall vara och att de med den kan leva och verka i skolan på ett mycket bättre sätt än tidigare, vilket långt ifrån är sant.

Ni som tycker att en diagnos är så underbar, har ni själva varit utsatt för mobbning eller småtrakasserier p g a en dysfunktion?Det är nämligen lätt att förespråka att andra skall ha en diagnos när man själv slipper en sådan stämpel i pannan: ”Jag är lite dummare än du”. Sedan kan man predika bäst man vill: DYSFUNKTIONEN HAR INTE MED BEGÅVNING ATT GÖRA”. Stämpeln sitter där och är så tydlig så.

Artikeln: Klicka här!

När skall USA:s skolproblem bli våra?

Det har hänt förr i USA men nu börjar det väl bli för mycket. Elever och f d elever som öppnar eld i skolan för att döda sig själva och ta så många oskyldiga människor som möjligt med sig i döden, kanske för att slippa vara ensamma även där. Detta hände nyligen:

”The gunman who killed five students and then himself at Northern Illinois University on Thursday was an award-winning gradsate student, described by professors as friendly and respectful.

Stephen Kazmierczak, 27, donned a dark coat and black ski cap before he began firing into a crowded lecture hall. But that was an image in sharp contrast to the well-adjusted man who was attending the University of Illinois at Urbana-Champaign.

He looked like every other middle-class, clean-cut college kid,” said Christopher R. Larrison, a professor of social work who hired Kazmierczak last fall to help record research project data. ”He was a personable young man, very earnest.

But Kazmierczak’s life also appeared to be turbulent. According to police and people who knew him, he bounced around in side jobs and had stopped taking medication, leaving his behavior ”erratic.” He also may have been in a romantic relationship that recently ended.”

Källa:Los Angels Times.

Precis som här i Malmö, kan inte skolan se bortom närvaro och resultat. Om en elev mår dåligt, så dåligt att denne kan mörda både sig själv och andra, t o m vara så pressad att man riskerar att ”falla” från en balkong, ja, då borde skolan kunna se det i tid.

Orsaken som jag ser den är skolans fokusering på resultat. Presterar eleven och om eleven är i skolan nästan varje dag, så är det inga bekymmer ur skolans synvinkel.

Men skolledningar runt om i världen, så enkelt är det inte. Ni är och förblir delansvariga i hur eleverna mår psykiskt och det är er förbaskade skyldighet att försöka se till att alla elever mår så bra som det bara är möjligt.

Jag förutspår, om inget radikalt görs, att vi får USA:s nuvarande problem om några år. Men jag hoppas innerligt att jag har fel.

Här lite historia från 1997 som ett Blogg-PS:

IN KENTUCKY: A student reacts at Heath High School in West Paducah, where in December 1997 Michael Carneal, 14, killed three classmates and wounded five more during a prayer circle. Principal Bill Bond has since worked with school administrators around the country to curb on-campus bullying.

December 1, 1997

Källa: Los Angeles Times.

 

 

Autism och inlåsning

Idag har jag sett på Kalla fakta, TV4. En ung kvinna låses in eftersom hon är besvärlig och utåtagerande. Nathalie var en framgångsrik ung boxare och var på väg emot ett genombrott då katastrofen kom.

Behandlingsinnehållet skall vara enligt hemmets hemsida:”Verksamheten förenar traditionell beteendevetenskap med nya kognitiva metoder.”

Istället visar TV4:s granskning att det handlar om rena medeltida behandlingsformer som följer samma mönster som alltid och där det står en förtvivlad pappa eller mamma och ser på: Överdos. Intagning. Bråk med personal. Isolering i 8 månader. Dessförinnan har kommunen vägrat placera flickan där hon hade mått bäst eftersom de som beslutar om placering är emot den sport Nathalie älskade, nämligen boxning.

Kära läsare, tänk om det varit din dotter.

Dessvärre blir det ingen folkstorm om detta eftersom det inte gäller de flestas barn. Det gäller endast vissas vilket tycks vara försumbart i sammanhanget.

Mobbning i skola och riksdag

Är intresserad av politik och tar en titt i den nya Bloggen ”politiker- bloggen.se”. Ser att riksdagsmän som blivit mobbade i skolan berättar. Miljöpartiets Jan Linblom vill inte ens tala om det, så ont gör det fortfarande.

I Aftonbladet den 22/4-2007 talar riksdagsmännen(läs riksdags- kvinnor) ut om ”sex- mobbning” i kammaren. ”-Min bänkkollega tafsade på mig inne i kammaren, berättar socialdemokraten Margareta Israelsson.”

Andra kvinnliga riksdagsmän antyder att det inte är ovanligt med sexuella trakasserier i det hus där Sverige styrs och lagar stiftas.

Hur tror man att olika former av våld och olika former av mobbning, skall kunna stävjas i skolan när våra makthavare inte visar varandra respekt?

Alltför många är inte nöjda med skolan

Många har uttalat sig om skolväsendets s k kris. Men tar berörda makthavare det egentligen på allvar? Skolminister Björklunds recept är ju, som vi sagt så många gånger i Dyslexia, enkelt: Fler regler, mer disciplin så löser det sig. Rapporterna i massmedia tyder emellertid på att det inte är så enkelt.

 

P4 Sörmland: En diagnos i tidig ålder kan vara ett onödigt hinder långt upp i vuxen ålder och ställa till stora problem för individen. Detta har Susanne Linde fått erfara som har en son som fick diagnosen Aspergers syndrom i de lägre klasserna på grundskolan, eftersom Stensunds folkhögskola utanför Trosa vägrat anta sonen till den utbildning han sökt och både Susanne Linde och hennes son känner sig kränkta. De är övertygade om att det är diagnosen som hindrar men säger att han inte behöver extra resurser.

 

Läkarna har hävdat i många år hur bra en diagnos är i den pedagogiska vekligheten. Ovan är dock bara ett exempel på hur fruktansvärda och tragiska konsekvenserna det kan bli i vuxen ålder och då får föräldrarna försöka lappa ihop sitt barn och stärka barnet så gott det går efter läkarnas ”diagnosmisshandel”.

 

Dagbladet i Sundsvall: En lärare åtalas för misshandel. Dagbladet rapporterar: ”När mamman och hennes sambo anlände såg de mannen lyfta upp sonen och skaka honom kraftigt. Pojkens fötter befann sig då cirka 40 centimeter ovanför marken. Eleven gick vid tillfället i fjärde klass. Han har funktionshinder och lider bland annat av ADHD.”

 

Ja, ja, skolministern lär få mycket att göra, om han har full kunskap förstås.