RSS

Skolorna medansvariga till dyslexi och inlärningsproblem

13 Jan

Skolor i Sverige är inte längre intresserade av inlärningsproblematik och dyslexi. Framförallt vill inte majoriteten av skolor ha en kritisk diskussion om detta, som den diskussion och problematisering som Dyslexia presenterar. 

Varför? Jo, det hade ju kunnat komma fram att skolorna är medansvariga i de bekymmer med skriften som många ungdomar tar med sig i vuxenlivet. Jag är numera nästan helt säker på att så är fallet.

Agera, riksdag och regering, emot skolor och kommunala förvaltningar runt om i landet som helt struntar i problematiken.

 

 

Annonser
 
8 kommentarer

Publicerat av på januari 13, 2008 i Dyslexi, Specialpedagogik

 

8 svar till “Skolorna medansvariga till dyslexi och inlärningsproblem

  1. Agneta

    januari 22, 2008 at 11:43 f m

    Jag kan förstå skolorna; att de lägger sig på en defensiv linje ifall de ständigt möter kritik för att inte göra tillräckligt för barn med inlärningssvårigheter. Min son, som ännu inte fått diagnosen dyslexi, men som har klara problem med att lära sig läsa och skriva, har extremt ambitiösa lärare. Men hur ska de räcka till för allt och alla som söker deras uppmärksamhet ? Det finns ingen skyldig till läs- och skrivsvårigheter. Vi lever i en kultur där det krävs att vi ska kunna läsa och skriva. Skulle vi leva i en bondekultur utan tillgång till papper, penna eller modernare utrustning som datorer skulle många i stället bli diagnostiserade som dyspraktiker. Till exempel jag själv. Skulle då bondekulturen vara ansvarig för mina tummar som sitter mitt i näven? När jag känner mig kritisk till dagens skolor brukar jag erinra mig hur det såg ut för hundra år sedan; när agan fortfarande var tillåten. Tänk, vad mycket bättre barnen har det idag! Och tack gode gud, för det. Finns det skyldiga personer till barns problem är det vi, alla vuxna som inte kräver och ger bättre stöd och möjligheter till barn överhuvudtaget. Jag har märkt att även barn som är bäst i klassen kan få svårigheter med utanförskap och understimulering. Det är dags att se barnen som samhällets mest värdefulla medborgare. Men konstant kritik ger inte nya idéer. Skolorna stretar ständigt med snäv budget. Föräldrarna har fullt upp med att sköta sina jobb. Självklart. För hur ska de annars få mat på bordet? Det är inte lätt att räcka till. Varken för förälder eller lärare. Den enda fråga vi kan ställa oss är – vad kan JAG göra? Ingen annan fråga hjälper oss framåt.

     
  2. redaktordyslexia

    januari 22, 2008 at 4:17 e m

    Vi lärare är och förblir medansvariga till de problem som elever har med skriften, säger jag som svensklärare på gymnasiet. Självklart. Varför? Jo, vi vet inte exakt varför vissa elever med läs- och skrivsvårigheter får bekymmer, säger jag som dyslexiforskare.

    Detta innebär att vi kan i vårt svenskläraroförstånd göra helt galet. Vi går oftast in och rättar hårt i uppsatser. Men många gånger förstår vi inte att vi då går in på elevernas själva själ och sätt att vara språkligt. Språksjälen.

    Ditt sätt att skriva Agneta är du. Mitt sätt att skriva är jag. Elevernas sätt att skriva är deras språkpersonlighet.

    Varför, tror du, att det oftast är svenskläraren som är den mest hatade läraren på skolan?

     
  3. Agneta

    januari 24, 2008 at 1:44 e m

    Jag är glad över att du som svenskalärare vill engagera dig så hårt i elever med dyslexi; eftersom min underbare son, med största förmodan förr eller senare får diagnosen.
    Det gör mig ändå ont att höra dig kritisera ditt eget skrå så skoningslöst. För egen del tycker jag att just svenskalärarna varit fantastiska personer. Kreativa, sociala, öppna, humana och uppriktigt intresserade av eleverna.

    Dyslexi är dock inte det enda problemet i skolan. Det är bara ett av dem. Tänk så många teoretiska ljushuvuden som hatat gymnastik och därmed gympaläraren. Själv tålde jag inte matteläraren i gymnasiet.

    Det svåraste tycker jag som förälder är, att tänka på ett kreativt och positivt sätt som för både min son och mig själv framåt i hans utveckling. Det är lätt att gå i stå. Det är lätt att tappa sugen och bli uppgiven. Och det är då, man vill ha någon att skylla på.

    Det är bra att du ”slår på” på ett psykologiskt plan, korkade lärare som inte fattar bättre än att de ska locka eleverna till att skriva i stället för att rätta sönder de som redan ligger. Men de lärare som kämpar och gör allt för att hjälpa och stötta eleverna behöver i stället positiv feedback. Att vara lärare tycker jag verkar allt för tufft för den lönen de får.

    Är några skyldiga så är det politikerna. Men vilka röstar fram dem?!

     
  4. redaktordyslexia

    januari 27, 2008 at 2:15 e m

    Hej igen Agneta!
    Jag är inte bara gymnasielärare i svenska och dyslexiforskare. Jag är framförallt förälder. Och jag kan dessvärre säga dig att om ditt barn har problem med skriften och inlärningen, riskerar barnet att hamna i kriminalitet, missbruk, få psykiatriska bekymmer. bli hemlös etc. etc. Men jag hoppas att du kämpar med näbbar och klor för att inte detta skall hända.

    Vi lärare som själva har egna erfarenheter in på bara huden av barn som inte lär sig som andra, förstår varför detta kan hända, men jag kan försäkra dig att majoriteten av lärarna inte bryr sig alls om dessa framtida konsekvenser. Det är du som får ta de resultat som den s k specialpedagogiken i svenska skolor åstadkommer. Det kan bli en livslång kamp, Agneta.

    Med hopp om att ditt barn får ett gott liv ändå

    Vänligen
    Tommy

     
  5. Filippa Sundberg

    mars 8, 2008 at 10:40 e m

    Jag håller med Agneta som har goda erfarenheter av engagerade lärare. Nästan alla lärare jag träffat genom mina barns olika skolor har varit fantastiska. De har verkligen ställt upp och försökt göra så gott de kunnat. Jag känner inte alls igen det du skriver om att skolorna inte vill diskutera dyslexi. Att svenskläraren skulle vara den mest hatade tror jag inte heller på. Att en lärare är illa omtyckt av eleverna har ingenting med att han/hon är svensklärare, det bottnar i helt andra saker, enligt min erfarenhet.

    Problemet är väl att vi inte har tillräcklig kunskap med hur vi ska hjälpa våra barn som har dyslexi. Vi vet ju inte ens vad det beror på.
    Det hade varit intressant om du som är forskare kunde skriva lite mer om metoder och råd och tips som vänder sig både till lärare, föräldrar och dyslektiker. Om jag förstår dig rätt är du kritisk till kattmodellen, men fungerar den för några dyslektiker är det ju bra. Förmodligen är det väl så att det inte finns en bra metod som fungerar för alla, utan som dyslektiker får man väl pröva sig fram vad som fungerar. I din forskning kanske du har stött på några ”goda exempel”, det hade varit intressant att få ta del av.

    Med vänliga hälsningar

    Filippa

     
  6. redaktordyslexia

    mars 9, 2008 at 10:54 f m

    Hej Filippa!
    Din beskrivning stämmer nog när det gäller barn som inte får några bekymmer i skolan men vad jag avser är barn och elever som får en diagnos tidigt eller senare i skollivet. Och min omedelbara tanke och fråga till dig blir: Är du själv förälder till ett barn som drabbats av diagnos?

    Själv har jag nämligen erfarenhet både som förälder och som lärare hur dyslexi och annat hanteras i skolan samt studerat fenomenet i ganska många år på forskarnivå. Som forskare har jag blivit mer och mer övertygad om följande:

    Vi vet i nuläget inte exakt vad utvecklingsdyslexi och dylika läs- och skrivsvårigheter beror på. Det innebär att ingen metod bör skapas innan man vet precis hur denna skall utformas, i värsta fall kan man orsaka läs- och skrivsvårigheter hos en elev som annars inte skulle få sådana bekymmer. Det kan ju som bekant bli ett livslångt lidande och få ödesdigra sociala konsekvenser t ex psykoser, missbruk. brottslighet etc. Dessa konsekvenser struntar skolan i eftersom det är du som förälder som får ta den smällen.

    Att många aktörer har velat slå ett slag för sin metod och tjäna pengar på detta är uppenbart. Det har Sigrid Madison och Ingvar Lundberg gjort under lång tid utan att vara lingvister, långt före den s k Kattmodellen. Och Madison är inte ens forskare utan pensionerad speciallärare sedan många år. Lundberg är professor emeritus i psykologi.

    Många hyllar Madison men jag vet att flera har känt sig lurade och de har fått betala åtskilliga penningar till ”dyslexiprofessorn” i Lund.

    Så Filippa, var lite mer kritisk

    Alla behövs, även de som avviker från den inbillade mallen av normalitet!

     
  7. Filippa Lundberg

    mars 10, 2008 at 9:26 f m

    Hej Tommy!
    Jag är också förälder till barn med dyslexidiagnos.
    Du skriver att ingen metod bör skapas innan man vet precis hur denna ska utformas. Vad menar du att man som förälder ska göra? Vad tycker du att skolan ska göra? Sitta och vänta på att några forskare eller specialpedagoger ska hitta en metod som fungerar för alla? Då får vi nog vänta länge…

    Som förälder griper man ju alla halmstrån och försöker prova olika metoder som kan underlätta för sitt barn. Menar du att detta skulle medföra att jag utsätter mitt barn för livslångt lidande med psykoser, brottslighet och missbruk följd? Vilka belägg har du för det?

    Min tro är att föräldrar, pedagoger och barn tillsammans försöker hitta lösningar som underlättar. Det är viktigt att aldrig ge upp och försöka fokusera på de små, små framsteg som trots allt visar sig.

    Du skriver att du har studerat fenomenet hur dyslexi hateras i skolan på forskarnivå. Kanske var det några år sedan? Det har hänt mycket de senaste åren. Min bror som också är dyslektisk (utan diagnos, man utredde inte problemen förr) fick absolut inte den hjälp och förståelse som mina barn har fått. Idag finns det dessutom massor av tekniska hjälpmedel som inte fanns förr. Har du någon erfarenhet av tekniska hjälpmedel? Skulle vara intressant att höra vad du tycker fungerar eller inte fungerar.

    Med vänliga hälsningar

    Filippa Lundberg

     
  8. redaktordyslexia

    mars 10, 2008 at 9:56 f m

    Hej igen Filippa!
    Ja, det är många känslor förenade med dyslexi. Och självklart gör man allt för att ens barn skall må så bra som möjligt.

    Jo, jag följer aktuell forskning och har nog bra koll på vad som händer, främst är det internationell forskning som är intressant. Den svenska är dessvärre obefintlig.

    Jag är också aktiv lärare och vet hur det hanteras i skolan idag på 2 000-talet. Och man befinner sig i regel på samma nivå som man gjorde för cirka 15 år sedan. Inte mycket har hänt på svensk mark, tyvärr.

    Du skriver att det finns ”massor” av hjälpmedel men varför skall man ha hjälpmedel när man kan åtgärda dyslexin idag eller håller du med om att man inte kan det än?

    Angående livslångt lidande finns det verkligen belägg för det. Våra institutioner, fängelser och dylika trista institutioner men ibland dessvärre nödvändiga, befolkas i högre av människor med läs- och skrivsvårigheter än i det övriga samhället, procentuellt. Det finns det svenska undersökningar som bekräftar. Så du har skäl för att vara orolig och jag hoppas att du med alla medel skyddar ditt barns självförtroende.

    Det är något som är väldigt konstigt i dyslexidjungeln. ”Det går att åtgärda men du behöver hjälpmedel.”

    Vänligen
    Tommy

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: