Har nyss sett Nyhetsmorgon, söndag. I programmet framträdde skaparen av den s k Kattmodellen. Han hade inte de mest grundläggande kunskaper om läsprocessen klart för sig, ej heller visste han vad dyslexi egentligen var, men menade att han kommit på en revolutionerande metod som kunde hjälpa dyslektiker, vilket inte skolan gjorde.
I programmet framträdde också Anina Koch, som sade sig vara en f d dyslektiker. Hon hade fått diagnosen när hon var sju år och inte kunde alfabetet. Det är självklart alldeles för tidigt och det är nog ingen vild gissning att diagnosen inte ställts av behörig personal.
Att använda elever som antagligen inte har varit dyslektiker utan hindrats av någon anledning i sin normala språkutveckling är ohederligt och föga professionellt.
Så här beskriver man Kattmodellen i förhållande till dyslexi:
”Kattmodellen bygger på att läs- och skriv förmåga är en intern process som vissa har lärt sig omedvetet medan andra har lärt sig mindre framgångsrika processer, till exempel att ljuda orden. Problemet är att de interna processerna för att läsa och skriva obehindrat inte lärs ut vare sig i grundskola eller annan utbildning. Den som börjar studera franska eller ryska och stavar orden rätt från första försöket- för att de ”sett” dem har uppenbarligen en annan och bättre modell än den som försöker stava katt och för sitt liv inte kan komma ihåg om det är ett eller två t:n i ordet eftersom de inte kan se det för sitt inre.
Kattmodellen ger således den modell som vi alla borde ha fått från första klass. Hur många av oss lärde sig hur vi skulle visualisera rättstavade ord för vårt inre? I Kattmodellen finns exakta anvisningar för hur det görs.”(www.kattmodell.se)
Visserligen har P C Jersild berättat att han hindrades i början av sin läsinlärning på grund av att han såg bokstäverna som bilder istället för tecken. Att lösningen på dyslexiproblem skulle vara att man inte visualiserar ordens bokstäver i sitt inre, stämmer däremot säkerligen inte. De som blivit hjälpta med metoden, hade sannolikt blivit hjälpta med vilken metod som helst. Precis som Jersild gjorde på egen hand. Det är helt enkelt en placeboeffekt som dessa ”kattmodellmänniskor” tjänar pengar på. De som verkligen har dyslexi blir nog inte hjälpta av metoden.
Wingren Tommy
Redaktörens Blogg — Dyslexia nätupplaga 
Lena Blomberg
februari 27, 2008 at 10:19 f m
Hej!
Ditt inlägg är det enda kritiska jag hittat kring Kattmodellen på Google, vilket gör mig orolig. Inslaget i TV 4 som jag inte sett men hört talas om tycks haft ett stort genomslag. Nästa dag blev jag som är specialpedagog i grundskola kontaktad av både kollegor och föräldrar som var imponerade av vad de sett. Jag kände direkt en skepsis och letar nu efter saklig information för att möta detta. Känner du till någon mer seriös undersökning av modellen?
Vänliga hälsningar,
Lena Blomberg
redaktordyslexia
februari 27, 2008 at 2:04 e m
Hej Lena!
Nej, jag tror inte det finns någon ordentlig och seriös undersökning som utförts av en expert på området. Men jag hoppas någon tar tag i det.
Jag har också kritiserat skolan men jag tycker i det här fallet faktiskt synd om er specialpedagoger som säkert försöker göra ert allra bästa och får höra att man kan fixa det på en kort tid. Det kan inte vara särskilt kul i ert möte med oroliga föräldrar.
Den med lingvistisk kunskap, som säkert du har, förstår dock att det är något konstigt med detta. Språket, om det kommit fel, förändras ju inte precis över en natt.
Vänligen
Tommy
redaktör och doktorand med dyslexi som avhandlingsämne
Fredrik
februari 29, 2008 at 9:46 f m
Håller just nu på att skriva en text på svenskan om mina erfarenheter som dyslektiker. Jag letade efter lite forskning om det och råkade htta ditt inägg så jag var tvungen att kolla upp kattmodellen. Jag går nu tredje året på gymnasiet och jag är väldigt tvksam till modellen efter att ha läst på deras hemsida. De nämner att inte kan visualisera orden eller att man inte kan se om de är felstavade. Jag kan både se orden framför mig och se om jag har stavat fel.
Problemet är att det blir fel ibland ändå specillet när det är ord som jag sällan använder. Skulle dock kunna vara roligt att testa men med deras metod på 4 ord om dagen vilket blir 1460 ord på ett år skulle det ta väldigt lång tid att lära sig alla ord.
Och jag håller med dig om att det låter som om personen som har skapat detta inte har så bar koll på det är för en dyslektiker.
Fredrik
Nisse
februari 29, 2008 at 9:58 f m
Hej.
Kattmodellen är ”NLP stavnings strategi” NLP utvecklades av Richard Bandler och John Grinder i USA i slutet av 1970. Vad Bandler gjorde var att ta fram hur de som stavade bra gör, i tanken och kroppen. Ur detta föddes ”THE NLP SPELLING STRATEGY” finns här >> http://www.nlpu.com/Articles/artic10.htm
Troligtvis finns ingen forskning i detta eftersom de som använder NLP är intresserade av vad som fungerar och hur, de är inte intresserade av varför. ”Varför” är ointressant och den frågan strävar bakåt, löser inget framåt. Eftersom vår tro om nånting alltid påverkar resultatet så är forskning ingen lösning. Resultatet kommer bli olika beroende på vad forskaren tror. Eftersom NLP´s stavnings strategi bygger på hur duktiga stavare gör så borde det fungera, för annars skulle de som inte stavade bra kunna stava bra, eller? Och om det inte fungerar kräv pengarna tillbaka.
Jag själv är ingen höjdare på att stava och kan NLP´s stavnings strategi, men jag orkar inte träna. Kanske beror på att jag inte är så dålig eller att någon i skolan inte stämplade mig som ”dyslektiker” som jag tycker de ska sluta med, det är verbal aga.
Hjälp utan att stämpla barn som nåt. De börjar tro på allt och det införs sedan i deras identitet. De kommer leva efter den tron och identiteten. Tänk då om nån stämplat någon barn fel?
Vi har all chans att hjälpa våra barn att tro på sig själva.
barbro
november 1, 2008 at 11:08 f m
Detta balanserar på gränsen till förtal tycker jag. Tack vara Kattmodell så kan min son skriva och läsa idag.
Tänk till…….
Barbro
Happyhogg
november 15, 2008 at 2:27 e m
Jag har precis hört talas om Kattmodellen. Vad jag förstår så finns flera personer som haft läs- och skrivsvårigheter (oavsett diagnosens riktighet!) och som faktiskt blivit hjälpta av kattmodellen. Är inte detta viktigare än huruvida diagnosen dysleksi är korrekt eller inte? Om det är skolan som misslyckats(?) så får andra ta vid – detta gäller inte bara läsa och skriva.
Diagnoser lär ju dessutom allt som oftast vara felaktiga inte bara när det gäller dysleksi. Hade det handlat om mig eller om mitt barn hade jag testat allt och inte lyssnat på pessimister! Tron kan ju som bekant försätta berg!
Diagnoser är enligt min uppfattning kvalificerat gissande baserat på sannolika grunder osv. Jag vet dock inte exakt hur man ställer en professionell diagnos beträffande dysleksi.
Men vad är viktigast medlen eller målet? Ju fler som kan läsa och skriva desto bättre för alla och i synnerhet för individerna själva! F d dyslektiker eller ej!
Om nu någon faktiskt VET att Kattmodellen inte fungerar för verkliga dyslektiker då bör kanske denne person ägna sig åt att lyfta fram metoden som ett fungerande instrument för att kunna ställa en korrekt diagnos – om inte annat! Där bör metoden i så fall fungera bra? DVS för de som tvunget först måste skaffa sig en stämpel för att sedan göra något åt sin situationen alltså…
Andra som vill tro på sig själva testar de metoder de vill!
Jag vet inget om dysleksi utan undrar egentligen mest. Det är ju svårt för andra att förstå hur det verkligen är för den som dysleksi. Jag läste en kommentar av Fredrik här att han kan se/visualisera orden och t o m se om de är felstavade. För mig är det svårt att förstå att en dyslektiker kan se att ord är felstavade?! Är man verkligen dyslektiker per definition då? Som skribent har jag knappt själv den förmågan att se mina egna stavfelen!!! Jag misstro honom inte – men jag förstår inte själv att verkliga dyslektiker kan vara så pass ”ordsmarta”.
Dr Hans Nystöm
augusti 26, 2009 at 9:12 f m
ringde tel. till KATTMODELLEN men mannen kunde/ville ej svara på vad den innebär
kan man ej kort def.är det frågan om osäkra fakta hans
Emelie
oktober 3, 2009 at 2:57 e m
Jag har själv dyslexi och har vetat det i över 10år. När jag nu i dag råkade hitta sodan om kattmodellen så blev jag väldigt frågande. För mig låter detta som en saga. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tro…
För mig låter ordet före detta dyslektiker helt galet.
Jag måste försvara Fredrik! Det är så att alla dyslektiker har inte samma svårigheter och lika mycket svårigheter. Och det handlar om att träna, läsa och skriva mycket. Jag har kommit så långt i min egen träning att jag kan se på vissa ord jag skriver att detta är inte riktigt rätt medan andra inte als ser det. Allt handlar om träning! Jag har inte lika grav dyslexi nu som jag hade när jag fick min diagnos men den finns där….
filur
februari 28, 2011 at 11:05 e m
Det är precis så jag upplever dyslexi som utomstående . Min fru ser att något är fel, men inte vad och ofta är det ord som är särskrivna hon fastnar på.
Att det klassas som handikapp är för de flesta okänt, och ger rätt till hjälpmedel och stöd, någonting man glömmer i skolan.
Man har i vissa fall rätt att ha hjälpmedel, få muntlig examina etc .Det är sådant man måste börja tala om, högt . Alla kan säkert bli bättre, men många skulle må bra av att få litet av den hjälp de är berättigade till, om tex föräldrar accepterade att deras barn hade problem i större grad.
Man kan inte ta en treo om benet ramlar av, lika så kan man inte bota dyslexi, eftersom det inte är en sjukdom, det är ett handikapp. en del blir bättre, en del blir det inte.
Jag hoppas du lyckas om det är det du vill -bli bättre på det där, men för mig spelar det ingen roll för du är lika mycket värd för det.
Lena Laine
januari 18, 2010 at 1:46 f m
Hej!
Jag har en liten community för äldre kvinnor och några av dem har ganska svåra problem med att skriva. Eftersom det var några som retade sig på alla felstavningar började jag söka på internet om mer information om vad dyslexi är, och hittade då även Kattmodellen. Jag är övertygad om att den som har svårt att läsa och skriva är lika tacksam att ha fått hjälp oberoende av vilken metod som används. Däremot verkar inte skolorna ha någon framgång inom det här området. Min sambos dotter har diagnostiserad dyslexi och fick ingen som helst hjälp i skolan. Hon är nu 21 och har inte gått ut gymnasiet, mycket p g a sina läs- och skrivproblem. Är det någon sorts prestige i att inte Kattmodellen kan användas i skolorna? Är det inte resultatet som är det viktigaste för personerna i fråga?
Mvh
Lena
Bror
maj 22, 2011 at 9:42 f m
Träning ger färdighet oavsett träningsmodell, men inte alla kan bli Mozart för det. Kattmodellen känns oprofessionellt. Den rent av luktar illa av följande orsaker:
* den inte är vetenskapligt underbyggt och erkänt
* patientbasen är för liten för att kunna dra säkra slutsatser
* Personer bakom kattmodellen kan själva inte berätta om principen på vilka modellen bygger vilket gör att vi inte kan kontrollera att dessa berättelser om framgångar verkligen stämmer.
För mig personligen verkar det handla om någon som vill sko sig rik på alla desperata föräldrar som försöker ge deras barn en chans där skolan get upp på grund av alla sparkrav
Antony
oktober 25, 2010 at 12:32 e m
Hej, jag är en före detta Dyslektiker.
Jag har inte själv gått i katt men har förstått principerna och kunnat använda mig av dem efter att ha sett programmet på tv 4 jag är fortfarande ca 26 år efter i min träning så min stavning är inte prefekt än. För mig har det fungerat super bra och jag har förbättrat min stavning avsevärt.
All dyslexi är inte samma man att lära mig visualisera ord har verkligen hjälp mig. Innan kunde jag inte ens svara rätt på ord som hade och honom(eftersom de inte följer stavreglerna som jag känner till) Jag hade ingen bild av ordet, inget att jämföra med.
Det funkar lika dant som gehör(är musiker) jag kan hålla en ton i huvudet och jämföra den med en annan, det kan kanske inte ni men det är något ni kan lära er. På samma sätt kan jag nu hålla ett ord i huvudet och se om jag stavat rätt eller fel. (har inte knäckt hur jag ska stava ord jag aldrig skrivit än) Men tror det kommer med träning. Ligger som sagt en livtid efter i en effektiv träning.
filur
februari 28, 2011 at 10:54 e m
Dyslexi är flera olika stadier och först och främst inget man kan vifta bort eller ens förutsätta att man kan bli fri från. Fördomar från föräldrar och skola gör ofta att barn drabbas hårdare än de borde, genom att alal tror att det beror på ett fel man kan träna bort . I många fall kan man få det lättare, men sällan helt eller lika bra som en person utan dessa symptom på lös och skrivsvårigheter .
Att de inte vet vad de gör beror på att de inte vet hur dyslexi fungerar .En dyslektiker misstolkar i många fall inte bokstäver eller ord , de missar hela bokstaven. Dyslexiträning -som bara hjälper vissa , är först och främst inriktad på att få de drabbade att se det de missar, det handlar int eom att de ser andra saker än vi andra utan att de hoppar över respektive bokstav, ibland hela rader. Att tro att alla kan bli hjälpta av en lösning som ej forskats på är naivt, däremot kanske det hjälper någon , vilket är bra. Det skall däremot inte få användas i skolan då det räknas som läs och skrivundervisning , lägg det isf som fristående kurs.
Varför:
Man måste ha pedagogisk examen för att få lära ut saker, gör man fel så kan man förvärra det -rejält
Chansen att dyslektiker luras är enorm, då de vill bli av med problemet .De lär sig knep , som fungerar till de fastnar .Därför fungerar inga snabba metoder ,då de helt enkelt inte täcker alla situationer .Det kan ta tio år att få en jämn gradhöjning på läsandet .Observera att en dyslektiker ofta förstår det de läser när de läser tyst i lugn och ro, många dyslektiker tycker om att läsa när ingen pressar dem för de behöver inte skämmas.
Så kontentan -ja, det kan fungera, men inte för den stora massan då dyslexi inte är en enda sak, det kan vara i princip vad som helst och därför benämner man det läs och skrivsvårigheter då alla har sina individuella problem, och behöver individuella handlingsplaner . En del behöver talpedagog.Byter man talpedagog mot humbug (dvs otestat vad gäller pedagogik), kan de få grava problem att uttrycka sig som vuxna.
Om du är beredd att testa en metod på dina barn, för att du skall känna att de passar in, kanske du skall ha en hund i stället.
(gift man till en dyslektiker, som trots detta är docent i arkeologi, och som tog sig förbi det genom att inte lyssna på andra, och gå sin egen väg med problemen)
Pia
maj 16, 2011 at 6:20 e m
Bästa sättet att komma någonstans här i livet är väl att vara öppen för nya saker? Varför denna misstänksamhet mot Kattmodellen? Som dom uttrycker det själva är detta en metod kanske främst för dom som provat andra, mera traditionellt accepterade sätt utan att ändå lyckas koda av orden. I mina öron låter denna metod hur logisk som helst, men passar säkert inte alla. Det finns ju rätt många olika varianter och grad av dyslexi och tror man måste hitta ”sitt sätt”, dvs en metod som passar individen. Att racka ner på en metod, som trots allt hjälpt många diagnostiserade dyslektiker (dom själva använder inte ordet ”bota”) är bara inskränkt. För närvarande pågår för övrigt utvärdering av metoden i en kommun som uppenbarligen ser med öppna ögon. Själv ser jag fram emot att få höra vad dom tyckte om metoden och kanske provar vi den så småningom på min dyslektiska son.
Som i så många andra fall har jag fått kämpa i många år för att kommunen jag bodde i ens skulle hjälpa mig med en dyslexiundersökning. Diagnosen blev som jag hela tiden sagt dyslexi, utan någon som helst tveksamhet.
Dock är vi ju alla även olika vad gäller inlärning och i hans fall fungerar den visuella inlärningen bäst, varför traditionella hjälpmetoder inte känns helt bäst. Att t.ex få en text uppläst hjälper inte helt bra om man förstår saker bäst genom ögonen. Kanske är det därför i hans fall just en metod som Kattmodellen som vore det bästa?
För till skillnad från en del av er som tror ni vet bäst här innan, är jag öppen för nya sätt att se på saken. Många som haft idéer som ansetts helt fel har ju haft rätt tidigare och det kommer säkerligen hända fler gånger!
Bror
maj 22, 2011 at 12:41 e m
Att vara öppen betyder inte att vara naiv och lättlurad. Vi är öppna, men inte naiva. Med ålderns rätt och vis av erfarenhet efter alla bluff och båg skojare som man träffat, hört och sett under årens lopp tar jag inte allt för sanning som sägs. Därför är jag misstänksam mot Kattmodellen men jag påstår inte att de är skojare.. De bara verkar ha för lite kött på bena för att kunna tas på allvar när man jämför vad de levererat hittills med deras stora ord. Oftast är ju en varningens tecken att stor i orden är liten på jorden och den som lovar runt håller tunt. Men det är ju din tid och pengar som du tänker satsa så kör hårt. Ledsen om du blir barskrapad och besviken sedan. Säg inte att du inte blev varnad.
Pia
juni 17, 2011 at 7:00 e m
Ledsen Bror, men jag är allt annat än ”naiv och lättlurad” som du uttryckte saken. Som jag skrev avvaktar jag för närvarande pågående utvärdering av denna Kattmodell och ser fram emot vad den har att säga innan jag överväger metoden för min egen sons del. Tas på allvar tycker jag dom absolut ska göras, men självklart inte utan kritisk granskning. Jag är inte den som skriker ”halleluja” för att någon PÅSTÅR att dom kan göra underverk, men skulle kanske göra det om jag väl såg drastiska resultat med egna ögon. Och faktum kvarstår; har traditionella metoder misslyckats i sin intuition att lära en dyslektiker att läsa flytande, är varje metod som KAN vara rätt för just den individen värd att ta i beaktande. Och ju fler som vågar prova – desto större underlag för utvärderingarna! Eller hur?
Wingren Tommy
maj 17, 2011 at 5:13 f m
Pia
Kattmodellen bygger inte på nya insikter, för visst skall man vara öppen.
Pia
juni 17, 2011 at 7:23 e m
Helt rätt Tommy, principen Kattmodellen bygger på är inte ny. Men hur länge har man uppmärksammat detta med att det finns olika inlärningstyper? Har man inte ett välutvecklat audiotivt minne är det inte helt lätt att ta till sig inlärning via upplästa texter t.ex och förstår då kanske bättre genom att läsa. Har samma person då dyslexi blir det såklart problem. Än idag har skolan tyvärr ofta problem med att se dyslexi och letar gärna andra fel istället, varpå killen eller tjejen som inte kan läsa och samtidigt har svårt att ta till sig en uppläst text, tyvärr förutsätts ha någon bokstavskombination istället. Kanske är det insikten om olika inlärningssätt som åter öppnat ögonen för principen Kattmodellen bygger på? Oavsett är jag glad för dom som metoden fungerat för!
Vi har dock precis börjat med mer traditionella metoderna och ser om dessa kan hjälpa min son – INNAN jag ens överväger andra metoder! Men ser fortfarande fram emot utvärderingen…
Wingren Tommy
juni 18, 2011 at 10:12 f m
Pia
Jag tycker du resonerar mycket klokt i din senaste kommentar!
Hoppas det går bra för din son i livet även om läsning och skrivning inte blir som ni tänkt er.
Jag hoppas också innerligt att ni hittar en metod som passar just din son. Om det då blir Kattmodellen, vilken jag som du vet är tveksam till, så är det bara att gratulera.