RSS

Månadsarkiv: juli 2008

Lärare! Tänk på de fattiga barnen!

Dagens Arena har en viktig uppmaning idag till lärare efter sommarlovet:

“Lärare borde förbjudas be barn berätta om sitt sommarlov vid skolstarten i augusti. En del barn kommer att behöva ljuga om semestrar, sommarhus, resor. Som barn vill man inte vara annorlunda. Och barn känner väl till ångesten och känslan av skam som fattigdom bär med sig.”

Artikelförfattaren Devrim Mavi säger något väsentligt här. Tänk på att det finns barn och ungdomar som aldrig kommer på en riktig semester. Uppsatstiteln Mitt sommarlov kan dock innehålla mycket ändå. Och det kan tilläggas att det finns barn utan mamma och/eller pappa men de måste kanske ändå göra något fint på mors- och farsdag. Möjligen också berätta hur fantastisk pappa eller mamma är, fast man ingen har. Lögnen är sådana barns räddning men det är nog en falsk trygghet som sätter sina spår.

Jag är alldeles övertygad om att de  här stressfaktorerna för barn och ungdomar vilka går i skolan, som jag här givit exempel på, är en möjlig faktor för inlärningsproblem. Så lärare! Tänk noga efter i augusti! Var rädd om dina elever!

Artikeln: Klicka här!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på juli 22, 2008 i Skolan, Utbildning

 

Vetenskap är det ständiga sökandet efter sanningen!

Anders Björnsson har skrivit en mycket viktig artikel idag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt. Han skriver bland annat:

”Tanken att vetenskapligt baserad kunskap leder till mera ändamålsenliga överväganden och klokare politiska beslut är en vida spridd missuppfattning, långt utanför kretsen av närmast berörda aktörer. Många smittade är besjälade av tron på vetenskapens helande kraft. De lider av scientism.

Dess utövare har aldrig riktigt problematiserat vetskapen om att det inom universitetsinstitutioner och andra kunskapens högborgar har producerats teorier och produkter som har varit direkt skadliga för natur och samhälle, ja för mänskligheten som sådan.[…]Tänk om forskningen fann en gen som betingar äktenskaplig otrohet: skulle det beteendet då bli mindre belastande i somligas ögon, eventuellt mindre lockande för somliga? Och skulle detta i så fall vara en forskningsuppgift värd att kasta en sagolik massa offentliga medel över?

Ur ett empiriskt resultat kan ingen bestämd normativ slutsats dras. Det mesta är forskningsbart, allt är inte forskningsvärt. Massor av trivialiteter utövas i vetenskapens heliga namn. ”

Forskning är ett ständigt sökande efter sanningen och att man kritiskt granskar de rön som kommer fram. Det är också viktigt att de vetenskapliga resonemangen som kommer efter rönen är logiska och rimliga. Ett exempel från ADHD kan illustrera detta:

Fall: En pojke får diagnosen ADHD i skolan och man menar att han har problem med koncentrationsförmågan. Däremot har grabben inga problem att koncentrera sig på ett dataspel som han är väldigt förtjust i.

Diagnosbeskrivning: ”Ett barn med ADHD har[…] stora koncentrationssvårigheter, har svårt att kontrollera sina impulser och är rastlöst och oroligt i långt större utsträckning än vad man finner hos barn i allmänhet.”(Vår tids psykologi, s 473)

Tolkning: Ha den här pojken i fallet ovan endast ADHD i skolan?

En hel del som kommenterar mina inlägg  lider av allvarlig scientism och bristande kritisk förmåga. Kanske har vetenskapen för dessa blivit en religion med präster vilka ej kan ifrågasättas och vars ord skall tros på hur tokiga de än är.

Det kan emellertid också vara så att en del har blivit så trygga i sin diagnos att den blivit deras hela identitet som människor. Precis som om man sa att Jesus var en bluff och aldrig hade funnits. Hur skulle vår kultur klara det, som byggt så mycket av sin kulturella identitet på Jesus Kristus och den kristet judiska kulturkretsen?

Artikeln: Klicka här!

 

Diagnos stjälper oftast mer än den hjälper!

“ – Jag behöver en person som kan få igång mig och vet hur det ska göras. Annars blir det kaos, säger han[Rickard].”

Vad ligger bakom en sådan inställning? Jo, följande diagnos enligt Hallands Nyheter:

“ Han har diagnosen adhd som bland annat innebär koncentrationssvårigheter och dyslexi.”

Vad diagnosen “dyslexi” har med ADHD att göra, begriper jag inte. Men att “larma på” med diagnoser har i varje fall inte hjälpt Rickard. Tvärtom har det gjort honom deprimerad och apatisk, om man får tro skildringen i artikeln.

Artikelförfattaren skildrar nämligen Rickards situation så här:

“Som en 22-årig kille borde Rickard Laigar vara på gång i livet. Han borde ha en egen lägenhet, gå till jobbet eller studier. Kanske träna fotboll, träffa kompisar. 

Men Rickard har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som gör att han behöver mycket stöd för att kunna göra vad de flesta av oss tar för givet.”

Många gånger är det nog så enkelt som att människor lever upp till det som förväntas av dem. Förväntas det ett tämligen passivt liv, blir det också så.

 

När skall alla som förordar och benhårt försvarar diagnoser förstå hur illa det är för många i vårt land och ja, världen över, när diffusa psykiatriska diagnoser(vilka dessutom oftast är mer eller mindre rena skrivbordsprodukter) får styra människors liv, eller rättare sagt förstöra dem? 

Psykiatrin tar liv, ibland bokstavligt!

Artikeln: Klicka här!

 
2 kommentarer

Publicerat av på juli 19, 2008 i ADHD, Diagnos, Dyslexi, Forskning, Specialpedagogik

 

Läkarna och dysfunktionerna, går de ihop?

Under lång tid har det varit genetiken som läkarvetenskapen hänvisat mest till. De har försökt med den förklara delvis oklara fenomen som dyslexi, ADHD(DAMP?) och dylika dysfunktioner, med avvikelser i de genetiska koderna.

Nu har man kommit på en ny ”handfast” förklaring till autism, som väl också är en gåtfull avvikelse från det ”normala”.  Susanne Bejerot, överläkare, med dr, Norra Stockholms psykiatri, och Mats Humble, överläkare, Värmdö psykiatriska mottagning, skrev nämligen följande på DN-debatt igår:

”I dag kan vi inte utesluta att D-vitaminbrist är en starkt bidragande orsak till den så kallade autismepidemin. Sambandet går att undersöka vetenskapligt men det kommer att ta flera år. 

Frågan som följer är – har vi råd med det? Vårt svar är ett entydigt nej. Det är varken ekonomiskt eller etiskt försvarbart. Vi bör omgående starta en massiv informationskampanj riktad till hela befolkningen som löper risk för D-vitaminbrist, särskilt till dem som tillhör högriskgrupper.”                                                                                                                    

Vi skall alltså genast, eftersom dessa höga läkare tycker så, starta en massiv kampanj utan ordentligt forskningsunderlag. Läkarvetenskapen är så uppfylld av hybris att när den anser   någonting, så skall vi allla andra följa med som infantila får. 

Vad kommer härnäst från denna uppblåsta och ”dumhögfärdiga” akademiska kår?

Artikeln: Klicka här!

 
 
2 kommentarer

Publicerat av på juli 17, 2008 i Autism, Forskning, Psykiatri och skolan

 

Nytt pressmeddelande från Kattmodellen-Patrick Lindblad

Redaktionen fick ett nytt pressmeddelande från Patrick Lindblad idag, rörande hans s k Kattmodell, som han kallar ”Succémetoden lärde de stava”(Sic! Upphovsmannen(männen?) har tydligen själv lite svårt med den svenska grammatiken!?).

Det visar sig nu mer och mer tydligt att de personer som blir hjälpta med ”Kattmodellen” sannolikt aldrig har haft dyslexi utan har tidigare fått en diagnosbeskrivning som verkligen kan ifrågasättas. Så här beskrivs nämligen Åsas tidigare bekymmer med skriften i pressmeddelandet i dag:

” ‘..omfattande brister inom auditiv perception, auditivt minne, fonologisk medvetenhet, sekvensering, tidsuppfattning i omfattande läs- och stavningssvårigheter och hon har fått diagnosen Specifika läs- och skrivsvårigheter/Dyslexi.’ […] Åsas resultat på testerna indikerar påtagliga läs- och skrivsvårigheter (dyslexi av konstitutionell art).Det konstaterade Nacka kommun i en undersökning så sent som 1999, när Åsa var i 30-årsåldern’  ”

Det är en typisk amatördiagnos. Den innehåller främst förlegade begrepp, som t ex ”Specifika läs- och skrivsvårigheter” och märkliga uppgifter, som om tidsuppfattning(kanske menar man dock rumsuppfattning) och ”dyslexi av konstitutionell art”.

Att göra en stor affär av en undermålig dyslexiutredning är dock så typiskt Lindblad och hans gäng att man nästan saknar ord. De vill nämligen till varje pris tjäna väldigt mycket penningar på människor med dyslexi men metoden kommer sannolikt inte, som jag skrivit här i tidigare inlägg, att hjälpa verkliga dyslektiker.

Däremot ger man den som har utvecklingsdyslexi en tung börda att bära: ”Du kan bli hjälpt men du begriper inte själv hur lätt det är!”. Tala om att ge människor en dumhetsstämpel i pannan!

Lindblad engagerar också så kallade f d dyslektiker:

”Åsa har tagit steget fullt ut och själv blivit tränare i Kattmodellen och håller kurser och konsultationer runt om i landet. 
Hon och Anina menar att det behövs en inlärningsrevolution i Sverige. 
- Skolan använder förlegade metoder som inte utgår från hur man använder hjärnan på effektivast möjliga sätt. Det är en skandal att generationer av svenskar inte fått chansen att lära sig rätt från grunden, säger Åsa som också sett till att sin son fått lära sig Kattmodellen. Båda kallar sig f d dyslektiker.”

Kan ingen stoppa denna mycket cyniska verksamhet eller är det omöjligt? Det är nog så, vid närmare eftertanke, att vem som helst får bedriva kurser för dyslektiker även om dessa saknar de mest elementära kunskaper om läs- och skrivförmågan.

Är det dags att införa någon form av auktorisation för sådana här kurser?

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på juli 15, 2008 i Diagnos, Dyslexi, Forskning

 

Mobbning? Ingen tänker på när elever med olika former av dysfunktioner blir mer eller mindre mobbade varje dag!

”Din jävla ADHD-unge”; ”Har du dyslexi eller nå´t?”. Har du hört detta förr? Inte? Då jobbar du inte i skolan. Så fort en benämning på någon dysfunktion blir aktuell i den allmänna pressrapporteringen, dyker den upp som grund för olika former av trakasserier i skolans värld eller om man vill vara vänligt inställd: En beteckning för att skoja med någon som är överaktiv eller har svårt för att stava.

Dessa tankar med anledning av Göteborgs-Posten  idag:

”Var femte nia utsatt för nätmobbning

Mer än var femte niondeklassare i Göteborg har blivit utsatt för trakasserier eller hot på internet eller via sms. Och nästan lika många har mobbat andra.”

Aldrig talas det om i de här sammanhangen om mobbning av den som inte är riktigt som alla andra i skolan, d v s elever med särskilda behov, vilka jag särskilt värnar om. De får endast veta hur fantastiskt det är att de fått en diagnos, hur glada de nu skall vara och att de med den kan leva och verka i skolan på ett mycket bättre sätt än tidigare, vilket långt ifrån är sant.

Ni som tycker att en diagnos är så underbar, har ni själva varit utsatt för mobbning eller småtrakasserier p g a en dysfunktion?Det är nämligen lätt att förespråka att andra skall ha en diagnos när man själv slipper en sådan stämpel i pannan: ”Jag är lite dummare än du”. Sedan kan man predika bäst man vill: DYSFUNKTIONEN HAR INTE MED BEGÅVNING ATT GÖRA”. Stämpeln sitter där och är så tydlig så.

Artikeln: Klicka här!

 

Är gener vår tids lösning på alla tänkbara psykiska fenomen?

Känns detta igen?

”Recent advances in autism research have been fuelled by an increased interest in genetics, and the latest developments point to genetic factors playing a prominent role in the causes of ASD. 


Professor Marion Leboyer of the Psychiatry Genetic Team INSERM and director of the specialized French research foundation for psychiatric disorders, Fondation FondaMental, Paris, will present the compelling neurobiological story of discovering the first autism genes.”

(www.medicalnewstoday.com)

Ja, det kunde ha varit dyslexi eller ADHD. Glädjen hos psykiatriker över att ha funnit en förmodad biologisk orsak, är helt uppenbar. Men sedan måste man säga med kraft: Och sedan då?

Att det finns en delvis biologisk förklaring är inget sensationellt. Det har vi som t ex sysslar med dyslexi förstått för länge sedan. Det är så självklart att den psykiatriska överdrivna glädjen ter sig barnslig. Däremot hävdar jag och en del andra kritiker att det är för mycket fokus på den biologiska och genetiska forskningen, att annan mycket viktigare forskning i det här sammanhanget inte får den uppmärksamhet och de anslag som den också är  värd.

Den grekiska måttfullheten är nog att föredra.