RSS

Månadsarkiv: juli 2008

Lärare! Tänk på de fattiga barnen!

Dagens Arena har en viktig uppmaning idag till lärare efter sommarlovet:

“Lärare borde förbjudas be barn berätta om sitt sommarlov vid skolstarten i augusti. En del barn kommer att behöva ljuga om semestrar, sommarhus, resor. Som barn vill man inte vara annorlunda. Och barn känner väl till ångesten och känslan av skam som fattigdom bär med sig.”

Artikelförfattaren Devrim Mavi säger något väsentligt här. Tänk på att det finns barn och ungdomar som aldrig kommer på en riktig semester. Uppsatstiteln Mitt sommarlov kan dock innehålla mycket ändå. Och det kan tilläggas att det finns barn utan mamma och/eller pappa men de måste kanske ändå göra något fint på mors- och farsdag. Möjligen också berätta hur fantastisk pappa eller mamma är, fast man ingen har. Lögnen är sådana barns räddning men det är nog en falsk trygghet som sätter sina spår.

Jag är alldeles övertygad om att de  här stressfaktorerna för barn och ungdomar vilka går i skolan, som jag här givit exempel på, är en möjlig faktor för inlärningsproblem. Så lärare! Tänk noga efter i augusti! Var rädd om dina elever!

Artikeln: Klicka här!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på juli 22, 2008 i Skolan, Utbildning

 

Vetenskap är det ständiga sökandet efter sanningen!

Anders Björnsson har skrivit en mycket viktig artikel idag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt. Han skriver bland annat:

”Tanken att vetenskapligt baserad kunskap leder till mera ändamålsenliga överväganden och klokare politiska beslut är en vida spridd missuppfattning, långt utanför kretsen av närmast berörda aktörer. Många smittade är besjälade av tron på vetenskapens helande kraft. De lider av scientism.

Dess utövare har aldrig riktigt problematiserat vetskapen om att det inom universitetsinstitutioner och andra kunskapens högborgar har producerats teorier och produkter som har varit direkt skadliga för natur och samhälle, ja för mänskligheten som sådan.[…]Tänk om forskningen fann en gen som betingar äktenskaplig otrohet: skulle det beteendet då bli mindre belastande i somligas ögon, eventuellt mindre lockande för somliga? Och skulle detta i så fall vara en forskningsuppgift värd att kasta en sagolik massa offentliga medel över?

Ur ett empiriskt resultat kan ingen bestämd normativ slutsats dras. Det mesta är forskningsbart, allt är inte forskningsvärt. Massor av trivialiteter utövas i vetenskapens heliga namn. ”

Forskning är ett ständigt sökande efter sanningen och att man kritiskt granskar de rön som kommer fram. Det är också viktigt att de vetenskapliga resonemangen som kommer efter rönen är logiska och rimliga. Ett exempel från ADHD kan illustrera detta:

Fall: En pojke får diagnosen ADHD i skolan och man menar att han har problem med koncentrationsförmågan. Däremot har grabben inga problem att koncentrera sig på ett dataspel som han är väldigt förtjust i.

Diagnosbeskrivning: ”Ett barn med ADHD har[…] stora koncentrationssvårigheter, har svårt att kontrollera sina impulser och är rastlöst och oroligt i långt större utsträckning än vad man finner hos barn i allmänhet.”(Vår tids psykologi, s 473)

Tolkning: Ha den här pojken i fallet ovan endast ADHD i skolan?

En hel del som kommenterar mina inlägg  lider av allvarlig scientism och bristande kritisk förmåga. Kanske har vetenskapen för dessa blivit en religion med präster vilka ej kan ifrågasättas och vars ord skall tros på hur tokiga de än är.

Det kan emellertid också vara så att en del har blivit så trygga i sin diagnos att den blivit deras hela identitet som människor. Precis som om man sa att Jesus var en bluff och aldrig hade funnits. Hur skulle vår kultur klara det, som byggt så mycket av sin kulturella identitet på Jesus Kristus och den kristet judiska kulturkretsen?

Artikeln: Klicka här!

 

Diagnos stjälper oftast mer än den hjälper!

“ – Jag behöver en person som kan få igång mig och vet hur det ska göras. Annars blir det kaos, säger han[Rickard].”

Vad ligger bakom en sådan inställning? Jo, följande diagnos enligt Hallands Nyheter:

“ Han har diagnosen adhd som bland annat innebär koncentrationssvårigheter och dyslexi.”

Vad diagnosen “dyslexi” har med ADHD att göra, begriper jag inte. Men att “larma på” med diagnoser har i varje fall inte hjälpt Rickard. Tvärtom har det gjort honom deprimerad och apatisk, om man får tro skildringen i artikeln.

Artikelförfattaren skildrar nämligen Rickards situation så här:

“Som en 22-årig kille borde Rickard Laigar vara på gång i livet. Han borde ha en egen lägenhet, gå till jobbet eller studier. Kanske träna fotboll, träffa kompisar. 

Men Rickard har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som gör att han behöver mycket stöd för att kunna göra vad de flesta av oss tar för givet.”

Många gånger är det nog så enkelt som att människor lever upp till det som förväntas av dem. Förväntas det ett tämligen passivt liv, blir det också så.

 

När skall alla som förordar och benhårt försvarar diagnoser förstå hur illa det är för många i vårt land och ja, världen över, när diffusa psykiatriska diagnoser(vilka dessutom oftast är mer eller mindre rena skrivbordsprodukter) får styra människors liv, eller rättare sagt förstöra dem? 

Psykiatrin tar liv, ibland bokstavligt!

Artikeln: Klicka här!

 
2 kommentarer

Publicerat av på juli 19, 2008 i ADHD, Diagnos, Dyslexi, Forskning, Specialpedagogik

 

Läkarna och dysfunktionerna, går de ihop?

Under lång tid har det varit genetiken som läkarvetenskapen hänvisat mest till. De har försökt med den förklara delvis oklara fenomen som dyslexi, ADHD(DAMP?) och dylika dysfunktioner, med avvikelser i de genetiska koderna.

Nu har man kommit på en ny ”handfast” förklaring till autism, som väl också är en gåtfull avvikelse från det ”normala”.  Susanne Bejerot, överläkare, med dr, Norra Stockholms psykiatri, och Mats Humble, överläkare, Värmdö psykiatriska mottagning, skrev nämligen följande på DN-debatt igår:

”I dag kan vi inte utesluta att D-vitaminbrist är en starkt bidragande orsak till den så kallade autismepidemin. Sambandet går att undersöka vetenskapligt men det kommer att ta flera år. 

Frågan som följer är – har vi råd med det? Vårt svar är ett entydigt nej. Det är varken ekonomiskt eller etiskt försvarbart. Vi bör omgående starta en massiv informationskampanj riktad till hela befolkningen som löper risk för D-vitaminbrist, särskilt till dem som tillhör högriskgrupper.”                                                                                                                    

Vi skall alltså genast, eftersom dessa höga läkare tycker så, starta en massiv kampanj utan ordentligt forskningsunderlag. Läkarvetenskapen är så uppfylld av hybris att när den anser   någonting, så skall vi allla andra följa med som infantila får. 

Vad kommer härnäst från denna uppblåsta och ”dumhögfärdiga” akademiska kår?

Artikeln: Klicka här!

 
 
2 kommentarer

Publicerat av på juli 17, 2008 i Autism, Forskning, Psykiatri och skolan

 

Nytt pressmeddelande från Kattmodellen-Patrick Lindblad

Redaktionen fick ett nytt pressmeddelande från Patrick Lindblad idag, rörande hans s k Kattmodell, som han kallar ”Succémetoden lärde de stava”(Sic! Upphovsmannen(männen?) har tydligen själv lite svårt med den svenska grammatiken!?).

Det visar sig nu mer och mer tydligt att de personer som blir hjälpta med ”Kattmodellen” sannolikt aldrig har haft dyslexi utan har tidigare fått en diagnosbeskrivning som verkligen kan ifrågasättas. Så här beskrivs nämligen Åsas tidigare bekymmer med skriften i pressmeddelandet i dag:

” ‘..omfattande brister inom auditiv perception, auditivt minne, fonologisk medvetenhet, sekvensering, tidsuppfattning i omfattande läs- och stavningssvårigheter och hon har fått diagnosen Specifika läs- och skrivsvårigheter/Dyslexi.’ […] Åsas resultat på testerna indikerar påtagliga läs- och skrivsvårigheter (dyslexi av konstitutionell art).Det konstaterade Nacka kommun i en undersökning så sent som 1999, när Åsa var i 30-årsåldern’  ”

Det är en typisk amatördiagnos. Den innehåller främst förlegade begrepp, som t ex ”Specifika läs- och skrivsvårigheter” och märkliga uppgifter, som om tidsuppfattning(kanske menar man dock rumsuppfattning) och ”dyslexi av konstitutionell art”.

Att göra en stor affär av en undermålig dyslexiutredning är dock så typiskt Lindblad och hans gäng att man nästan saknar ord. De vill nämligen till varje pris tjäna väldigt mycket penningar på människor med dyslexi men metoden kommer sannolikt inte, som jag skrivit här i tidigare inlägg, att hjälpa verkliga dyslektiker.

Däremot ger man den som har utvecklingsdyslexi en tung börda att bära: ”Du kan bli hjälpt men du begriper inte själv hur lätt det är!”. Tala om att ge människor en dumhetsstämpel i pannan!

Lindblad engagerar också så kallade f d dyslektiker:

”Åsa har tagit steget fullt ut och själv blivit tränare i Kattmodellen och håller kurser och konsultationer runt om i landet. 
Hon och Anina menar att det behövs en inlärningsrevolution i Sverige. 
- Skolan använder förlegade metoder som inte utgår från hur man använder hjärnan på effektivast möjliga sätt. Det är en skandal att generationer av svenskar inte fått chansen att lära sig rätt från grunden, säger Åsa som också sett till att sin son fått lära sig Kattmodellen. Båda kallar sig f d dyslektiker.”

Kan ingen stoppa denna mycket cyniska verksamhet eller är det omöjligt? Det är nog så, vid närmare eftertanke, att vem som helst får bedriva kurser för dyslektiker även om dessa saknar de mest elementära kunskaper om läs- och skrivförmågan.

Är det dags att införa någon form av auktorisation för sådana här kurser?

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på juli 15, 2008 i Diagnos, Dyslexi, Forskning

 

Mobbning? Ingen tänker på när elever med olika former av dysfunktioner blir mer eller mindre mobbade varje dag!

”Din jävla ADHD-unge”; ”Har du dyslexi eller nå´t?”. Har du hört detta förr? Inte? Då jobbar du inte i skolan. Så fort en benämning på någon dysfunktion blir aktuell i den allmänna pressrapporteringen, dyker den upp som grund för olika former av trakasserier i skolans värld eller om man vill vara vänligt inställd: En beteckning för att skoja med någon som är överaktiv eller har svårt för att stava.

Dessa tankar med anledning av Göteborgs-Posten  idag:

”Var femte nia utsatt för nätmobbning

Mer än var femte niondeklassare i Göteborg har blivit utsatt för trakasserier eller hot på internet eller via sms. Och nästan lika många har mobbat andra.”

Aldrig talas det om i de här sammanhangen om mobbning av den som inte är riktigt som alla andra i skolan, d v s elever med särskilda behov, vilka jag särskilt värnar om. De får endast veta hur fantastiskt det är att de fått en diagnos, hur glada de nu skall vara och att de med den kan leva och verka i skolan på ett mycket bättre sätt än tidigare, vilket långt ifrån är sant.

Ni som tycker att en diagnos är så underbar, har ni själva varit utsatt för mobbning eller småtrakasserier p g a en dysfunktion?Det är nämligen lätt att förespråka att andra skall ha en diagnos när man själv slipper en sådan stämpel i pannan: ”Jag är lite dummare än du”. Sedan kan man predika bäst man vill: DYSFUNKTIONEN HAR INTE MED BEGÅVNING ATT GÖRA”. Stämpeln sitter där och är så tydlig så.

Artikeln: Klicka här!

 

Är gener vår tids lösning på alla tänkbara psykiska fenomen?

Känns detta igen?

”Recent advances in autism research have been fuelled by an increased interest in genetics, and the latest developments point to genetic factors playing a prominent role in the causes of ASD. 


Professor Marion Leboyer of the Psychiatry Genetic Team INSERM and director of the specialized French research foundation for psychiatric disorders, Fondation FondaMental, Paris, will present the compelling neurobiological story of discovering the first autism genes.”

(www.medicalnewstoday.com)

Ja, det kunde ha varit dyslexi eller ADHD. Glädjen hos psykiatriker över att ha funnit en förmodad biologisk orsak, är helt uppenbar. Men sedan måste man säga med kraft: Och sedan då?

Att det finns en delvis biologisk förklaring är inget sensationellt. Det har vi som t ex sysslar med dyslexi förstått för länge sedan. Det är så självklart att den psykiatriska överdrivna glädjen ter sig barnslig. Däremot hävdar jag och en del andra kritiker att det är för mycket fokus på den biologiska och genetiska forskningen, att annan mycket viktigare forskning i det här sammanhanget inte får den uppmärksamhet och de anslag som den också är  värd.

Den grekiska måttfullheten är nog att föredra.

 
 

Får man kritiskt granska läkarvetenskapen från andra synvinklar?

Läkarna försvarar fortfarande Gillberggruppens  tilltag att förstöra grundmaterialet som har gett upphov till en tämligen ny och nordisk diagnos, DAMP. Försvaret av Gillberg och dennes kolleger gör att läkarnas företrädare fullständigt tycks tappa omdömet. Så här skriver nämligen Josef Milerad i Läkartidningen nr 19 maj 2008:

”Dessa fakta är mindre kända och ofta ifrågasatta, senast av SVTs program »Fördärvet« från den 14 april 2008. Utgångspunkten är rättsprocessen kring ADHD-forskaren Christopher Gillbergs patientjournaler.Gillbergs forskargrupp presenteras som ett förbrytargalleri i suggestiva svartvita bilder med röda rubriker »dömd« – underförstått för undermålig forskning. De som drivit denna destruktiva rättsprocess försöker man ge forskarstatus– åtminstone genom vetenskapligt klingande fantasititlar.”

Andra discipliner har forskare med ”fantasititlar”. Kan man nå lägre i akademisk högfärd?

SVT svarar i www.lakartidningen.se:

”Läkartidningens skribent uppfattar vår presentation av Gillberggruppens huvudpersoner som om vi radar upp ett »förbrytargalleri i suggestiva svartvita bilder«. Men vi kan upplysa om att i sammanhang där offentliga personer inte kan, eller vill, delta och där bilder är tagna vid ett tidigare tillfälle är det i filmsammanhang en traditionell metod att redigera bilder så. Fakta kvarstår dock att forskningsstriden kring DAMP lett till att fyra personer dömts i domstol. 

För övrigt har ingen tilldelats någon fantasititel. Några av de intervjuade personerna i programmet är läkare, någon professor i ett medicinskt ämnesområde, en annan i samhällsondotologi, med forskningsmetodik som vetenskapligt expertområde, ytterligare någon är professor respektive docent i sociologi. Vari de »fantasititlar« Josef Milerad skriver om består är ytterst oklart. ”

Alltså, enligt läkartidningen kan man inte kritisera läkare som blivit dömda i domstol. De står över allt, vilket måste vara en behaglig tillvaro men vi måste verkligen föra ner dessa akademiska ”hybrispersoner” till den stadiga och fasta marken på jorden där vi andra befinner oss.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Se när läkaren och läkarvetenskapen är naken!

 

 

 

Dockor för att lindra dysfunktionen?


Ibland undrar man hur människor tänker. Metro rapporterar om en ny trend som tydligen just nu är aktuell i England:

”Dockorna har namn som Gabriela Mikael och Tomas och ser vid första anblick ut som vilken docka som helst. 

Men tittar man närmre ser man att de har drag som förknippas med personer med Downs syndrom, som sneda ögon stor tunga och korta fingrar.

Enligt tillverkaren DownSyndromeDolls är tanken att ge barn med handikapp en leksak som de kan identifiera sig med. I Storbritannien är dockorna lika populära som kontroversiella.”

Ja, vad säger man om sådant? Det finns också, enligt Metro, dockor ” för barn som är rullstolsburna, genomgår strålningsbehandlingar med mera”.

Fotot:www.downsyndromedolls.com.

Artikeln: Klicka här!

 

Finns det en “dyslexilight”?

Dyslexi är ett besvärligt begrepp. Ja, det finns språkforskare som säger att syndromet inte finns utan att det är en form av språklig störning. Då och då dyker det också upp föreställningen att det finns personer som har “lite dyslexi”; “en släng av dyslexi” etc etc. 

Nina Jansdotter, ”karriärstränare”, uttrycker denna inställning till dyslexi så här:

Bokstäver problem ibland Ett annat exempel är den lättare dyslexi som Nina Jansdotter alltid har fått kämpa med. Handikappet gör sig påmint när hon nu ska läsa in sina texter som ljudböcker.

– Jag stakar mig ibland. Det blir en mental utmaning att genomföra projektet. ”

(www.skanskan.se)

“Att staka sig”, skulle alltså vara dyslexi. Så är det naturligtvis inte, i så fall skulle vi alla vara mer eller mindre dyslektiska. Sådan okunskap bland journalister är en skam för kåren men så är de ej heller i allmänhet särskilt intresserade av djupare kunskap om syndromet utvecklingsdyslexi, vilket är mycket beklagligt.

Nej, jag tror inte det finns “dyslexilight”. Tror du, kära bloggläsare?

 
2 kommentarer

Publicerat av på juli 7, 2008 i Diagnos, Dyslexi

 

Brittiska professorer provocerar

Det är inte bara jag som är provokativ här i världen. Läs vad brittiska professorer anser enligt norska Dagbladet:

“• Barnslige studenter oppsøker egne problemer for å kunne bortforklare dem med syndromer som dysleksi for å få mer støtte og hjelp.”

Detta är en konsekvens av den “terapeutiska pedagogik” som bedrivs i det moderna samhället och elever, om jag förstått rätt, blir inte tillräckligt utmanade med uppgifter som är något mer krävande än vad de förmodas klara.

Om detta är en korrekt tolkning av vad professorerna  Dennis Hayesog  och Kathryn Ecclestone vid Oxford Brookes University, anser håller jag helt med dem.

Läs artikeln: Klicka här!

 

Nu har det hänt igen. Är det ett globalt problem eller nordiskt?

En helt oskyldig 16-årig tjej lämnade dessvärre tjejmiddagen som hon var på och mötte sin mördare, som var beväpnad med en morakniv:

”Hon var på väg ut genom dörren när storasyster Nahrin ringde på mobilen:

– Gå ut till vägen, jag hämtar dig om en minut, sa hon.

En psyksjuk man hann emellan.

När systern kom fram låg Norba knivhuggen och döende på vägen.”

(Aftonbladet. 2008-07-06) Klicka här för hela artikeln.

Detta hände före mordet, enligt Aftonbladet:

 ”Mindre än en halvtimme före mordet ringde den psyksjuke mannen till sin vårdare och bad om hjälp.

Sen gick han ut på gatan och högg 16-åriga Norba Haddad till döds med en morakniv.

Efter vansinnesdådet gick han hem och larmade polisen.”

(Aftonbladet. 2008-07-06) Klicka här för hela artikeln.)

Jag frågar nu följande: Hur många barn och ungdomar, som är totalt oskyldiga, skall få sätta livet till innan makthavarna förstår hur erbarmlig och ytterst dålig psykiatrin är?

Dessvärre är det lika illa i vårt grannland Danmark. Så här rapporterar Berlingske Tidende:

”2.887 børn og unge under 18 venter på en psykiatrisk undersøgelse, og halvdelen har ventet mere end to måneder, viser netop offentliggjorte tal fra Danske Regioner.

Det mener generalsekretær fra foreningen Bedre Psykiatri Thorstein Theilgaar, er horribelt:

»Det er simpelten helt utroligt ringe. Dette er et stort samfundsmæssigt problem, og regionerne har de sidste år fået midler til at komme det til livs, uden at noget er sket,« siger Thorstein Theilgaard.

Siden sidste år er antallet af børn og unge på ventelisten bare vokset.”

(Berlingske Tidende, 20. juni 2) Klicka här för hela artikeln.

Ja, frågan är om detta är ett globalt problem eller ett nordiskt problem. Något måste dock göras åt en psykiatri som inte fångar upp människor i tid. När den som har olika former av störningar är barn eller i tidiga tonåren, är det ju allra lättast att påverka och få till en förändring, så att i varje fall inte helt oskyldiga drabbas.

Vad gör skolan när det gäller detta? Min erfarenhet: Ingenting, vilket är och förblir skandalöst.

De familjer som är drabbade skall anklaga myndigheter med kraft eftersom dessa inte gjort ett enda dugg för att hjälpa en person med psykisk störning, så att denne(denna) inte låter sitt inre kaos och motstridiga  känslor drabba andra. P g a den psykiatriska inkompetensen, en psykiatri som befinner sig där den somatiska läkarvetenskapen befann sig under medeltiden, går det förmodligen fler mänskliga ”bomber” ibland oss, vilka kan göra livet till ett helvete för vilken familj som helst.

De säger ju att medicinen gör underverk. Kompetensen hos psykiatriker är hög. Men hur ser det ut i verkligheten? Kanske borde psykiatrin gå ut och säga: Vi klarar inte av detta! 

Vi vet ju också att många av de psykiatriska bekymren, börjar med läs- och skrivsvårigheter i skolan. Vad görs åt de första kränkningarna som sker i skolan av lärare vilka ger elever med särskilda behov olika former av negativa signaler? När ditt språk inte fungerar och du får veta detta under en följd av år, är risken enormt stor att du får psykiska problem i vuxen ålder. Ett faktum som inte alls har uppmärksammats. Inkompetens på Utbildningsdepartementet?

Min teori varför inget görs åt detta, är sedan lång tid tillbaka: Detta drabbar inte makthavarna själva. Den dagen det gör det kommer vi att se på förändringar av sällan skådat slag. Det vågar jag lova.

 

Ny myndighet och…..??

Annika Sundström skickade ut ett pressmeddelande den 30/6:

”Första nya myndigheten på skolområdet

Från och med 1 juli 2008 är alla frågor som rör specialpedagogiskt stöd och utbildning samlade i Specialpedagogiska skolmyndigheten. Den är Sveriges största skolmyndighet med över 1 200 anställda över hela landet.”

Enligt myndigheten själv är det väldigt positivt:

” – Denna nya organisation ger ökade möjligheter att använda gemensam kompetens mer effektivt, säger Greger Bååth, generaldirektör i Specialpedagogiska skolmyndigheten. När vi nu samlar all verksamhet i en myndighet blir det också tydligare för dem som behöver specialpedagogiskt stöd.”

Men kära bloggläsare som är intresserad av det här: Har vi inte hört detta förut?

Hoppas det blir bättre den här gången efter ”tusen” förändringar sedan 1842.