RSS

Skolfolket har i regel mycket bristande kunskaper och insikter kring dysfunktioner

06 Nov

jan-bjorklundphI dagens Sydsvenska blir rektorn Gert Åkesson, kåsören som hånade bland annat dyslektiker, intervjuad. Han förklarar det bland annat så här:

”– Jag skriver inte ”påhittade” utan ”uppfunna” handikapp. Det är skillnad, tycker jag. Med ”uppfunnen” menar jag att dessa sjukdomar/handikapp inte hade något namn före 1980-talet. Då talade man till exempel inte om dyslexi utan om läs- och skrivsvårigheter. När de fick namn, blev problemen tydligare.” (SDS, den 6 oktober 2009)

Förklaringen hänger ju faktiskt inte ihop, att dyslexi inte hade något namn tidigare men benämndes läs- och skrivsvårigheter. Det är inte heller korrekt eftersom den mest vanliga termen, före begreppet dyslexi blev mer allmänt förekommande i språkbruket, var specifika läs- och skrivsvårigheter eller ordblindhet.

Jag tycker det är väldigt bra att det kommer fram i ljuset hur okunniga och vilken ytlig kunskap skolfolk i regel har när det gäller dysfunktioner. Och Gert Åkesson är därtill rektor och en sådan har makt.  Korkade människor med makt kan göra mycken,  mycken skada.

Nej, skolministern, när skall du ta riktigt tag i det här? Eller är våra barn och ungdomar inte värda det?

Artikeln i SDS: Klicka här!

Annonser
 

3 svar till “Skolfolket har i regel mycket bristande kunskaper och insikter kring dysfunktioner

  1. Jens

    november 7, 2009 at 9:55 f m

    Jag tror att många av de här sjukdomarna har fått mycket oförtjänt publicitet enbart för att lärare vill slippa ifrån barn som kräver lite extra av lärarna. Om vi börjar uppfatta ADHD, dyslexi och aneroxi som naturliga inslag i samhället kanske inte debatten blivit så inflammerad.
    Vi vet ju att sex procent av alla har ADHD. Därför är det rimligt att varje lärare är beredd att ha tre ADHD-barn i sin klass. När det gäller dyslexi och aneroxi har jag inga vetenskapligt belagda siffror, men utifrån min subjektiva något begränsade erfarenhet har jag dragit slutsatsen att de senare sjukdomsbilderna oftas återfinns hos barn till självupptagna lite knepiga kvinnor. Problemet är kanske inte att det finns människor med dessa symptom, det verkliga problemet är att så många andra använder symptomen till att skaffa sig egna fördelar. Lärare skriker efter extra resurser, dvs de vill ha färre elever, dvs ett bekvämare arbete, trots att barnen med sådana här symptom måste anses som ett naturligt inslag på de flesta skolor. Sedan försöker skolledningar och kommuner att omplacera de aktuella barnen och på detta sätt förstöra deras framtid. Vellinge kommun har varit ett bra exempel på detta om man skall tro på TV-programmen.
    Själv tror jag att om dessa barn får lite extra tid av de vuxna som finns omkring dem så kommer barnen inte att upplevas som problembarn, tvärtom tror jag att många av symptomen försvinner.

     
  2. Petter

    november 9, 2009 at 11:37 f m

    Ja, jag vill ha ett bekvämare arbete och jag önskar att lärare verkligen skriker efter hjälp!

    Du nämner saker som är bristvara i skolans värld idag; tid. Tiden räcker inte till. Varför räcker inte denna tid till? Jo, förrutom att vi lärare skall bemöta dysfunktionella elever förväntas följande:

    Förbereda lektioner, hålla lektioner, efterarbeta lektioner, vara pålästa, komma på nya idéer, fortbilda oss, skriva veckobrev och omdömen, SE varenda elev hela tiden, tycka om varenda elev, gärna förutse att vissa elever kommer att må dåligt, ta kontakt med förstående som oförstående föräldrar, avstyra bråk, hålla inspirerande lektioner, ha förståelse för att elever inte gör sin läxor, dokumentera varenda steg dessa telingar gör, ha utvecklingssamtal, hålla föräldramöten, administrera klassresor, ordna med försäljning av salami, arrangera disco,klassfoton, vara rastvakt, åka på studiebesök (som kräver för,- under och efterarbete), administrera elevernas datainloggning, kopiera, sopsortera
    dela ut pennor, sudd, vara förstående och tillmötesgående mot elever som inte förstår varför de inte är godkända, ta emot telefonsamtal på kvällar och helger, instruera kandidater(utan att få betalalt för merarbetet!), undervisa i ämnen som vi inte utbildade i, planera för vikarien när vi är sjuka, se till att elever som åker på långresor har skolarbete att göra, anordna författarbesök, ta emot föreläsare, lyssna på okunniga medborgares och journalisters tyckande om skolans fel och brister och slutligen ha djupa kunskaper i diagnoser som experterna är oeniga om.

    Nej, Jens! Det är inte rimligt att ha tre gravt dysfunktionella elever i varenda klass med tanke på den arbetsbörda många lärare har idag.

    Rimligare borde vara att de som diagnostiserar också tar hand om sina patienter. Om en läkare ställer diagnosen lungcancer eller någon annan kropplig dysfunktion/sjukdom så räknar väl de flesta att sjukvården sköter behandlingen.

     
  3. maria

    november 21, 2009 at 1:31 e m

    Håller med Petter.

    Saken är ju faktiskt den att ADHD-kidsen fördelar sig ojämnt i klasserna också, dvs. kan finnas 1 i en klass och 8 i en annan etc. tills de månader eller år som går innan deras problem uppmärksammas.

    Varför i hela friden skall den stackars läraren ta på sig en extra uppgift som man ganska ofta behöver extra lugnt runt omkring för att fixa, plus gott om tid.ADHD-barn har dessutom en extrem talang att promenera på omgivningens nerver… Som en ilsken, trimmad duracellkanin ungefär.
    ( Jag vet, jag har ADHD själv, är dock vuxen numer)

    Jens har noll koll kokosboll.
    Och har aldrig mött ADHD-folk. Vällovligt men naivt att tala om att de bara minsann behöver lite mer omsorg.. NOT. Innan jag fick min diagnos och medicinering kunde jag tex.vara vaken och tala med folk typ oavbrutet i 40 timmar utan sömn, kolla på tv, surfa, diska och läsa en bok. sjunga, och äta SAMTIDIGT.

    Då kanske energin hos en grav ADHD-elev kan tänkas fram?
    Hänger i klassrummets gardiner, viftar med benen, skriker ut svar på lärarens frågor utan att någon annan hinner svara. Avbryter lärare & kompisar rakt av, etc. etc.

    12 timmar om dagen. De här barnen blir INTE TRÖTTA. Inse att uppmärksamhetsstörning inte är att man inte lägger märke till allt. Tvärtom. Vi ser ALLT rätt in i skallen utan filter, för våra hjärnor kan inte sortera intrycken alls…

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: