RSS

Det ständiga dubbla budskapet; vi kan hjälpa och elevers dystra vittnesmål

27 Apr

I dyslexisammanhang finns det ett dubbelt budskap som jag inte riktigt får rätt på.  Jag skall exemplifiera det här med de dyslexihändelser i massmedia som jag funnit idag.

Först en elev som inte har fått hjälp i grundskolan:

Fick du någon hjälp när du blev mobbad?

– Inte i lågstadiet. Det var många som såg vad som hände, men de sopade det under mattan. Kanske trodde de att det var på lek, kanske var de rädda för att ta tag i det. Det var först när jag började mellanstadiet som jag fick en lärare som vågade se. Jag vet att hon ringde till flera föräldrar. Kanske de hade några möten, jag vet inte riktigt, men allt tog slut på en gång. Jag fick ju inte vänner över en natt, men jag fick vara i fred.

Trivdes du i skolan efter det?

– Jag har alltid haft svårt med inlärning. Det var inte förrän jag var vuxen och gick på Komvux som jag fick veta att jag hade dyslexi. Det kändes som en seger. Jag behövde inte känna mig konstig längre. Jag vet att jag har rättigheter. Jag kan läsa på universitetet och be att få en speciallärare. Det var en lättnad.”  (orebro.etc.se, 26 april 20101)

Det var länge sedan, men vad jag förstår har det inte blivit mycket bättre i dagens skola. Och det är inte enbart lärarna eller skolornas fel, vilket jag återkommer till nedan.

Hela artikeln: Klicka här!

Sedan denna ständiga hänvisning till att forskningen säger vad som exakt skall åtgärdas när det gäller dyslexi:

”Det finns forskning om vilka faktorer som är betydelsefulla för elever med dyslexi, men det är oklart vilket genomslag denna kunskap har fått i skolornas arbete.” (Gävle Dagblad, den 27 april 2010)

Detta med anledning av att Skolinspektionen granskar Murgårdsskolan, som väl ligger i Sandvikens kommun.

Hela artikeln: Klicka här!

Varför denna ständiga konflikt där föräldrarna är upprörda att inget görs och att Skolinspektionen ständigt skall utreda vad som gjorts och inte gjorts samt skolornas påståenden att det visst görs något? Jo, jag menar att ingen vet riktigt vad som skall göras. Den springande punkten är nämligen att vi inte exakt vet vad vi skall göra åt dyslexin. Detta gör att varje speciallärare/specialpedagog i princip kör efter eget ”recept”. En del skolor ger förmodligen upp eftersom man inte ser något reellt resultat av tidigare insatser.

Det är ju också så att de här eleverna när de går ut i vuxenlivet, oavsett om de har blivit föremål för specialundervisning eller ej, har kvar sina läs- och skrivbekymmer. Men där är den s k dyslexiforskningen i Sverige tämligen tyst. Inte konstigt eftersom det är många som idag tjänar penningar på detta; hjälpmedelsföretag, intresseorganisationer, föreläsare etc etc. Dessa vill verkligen inte mista sin försörjning.

Annonser
 
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: