RSS

Varför är man inte mer rädd om de unga i vårt samhälle?

27 Maj

Det har blivit en diskussion kring hur man hanterar unga på särskilda ungdomshem i Sis’ (Statens institutionsstyrelse) regi. De unga blir isolerade nakna och därmed förnedrade vilket bland annat Barnombudsmannen med rätta reagerat emot. Tre behandlingsassistenter försvarar sig i en debattartikel i Aftonbladet:

”Till särskilda befogenheter räknas så kallad avskiljning eller isolering. Det betyder att personalen under en begränsad tid kan avskilja en omhändertagen från den övriga gruppen. För att avskiljning ska komma i fråga ska personen ha uppträtt så våldsamt eller varit så påverkad av droger att han eller hon inte vill eller kan följa personalens anvisningar. En period av avskiljning kan pågå i som mest 24 timmar, men är oftast betydligt kortare än så.[…]

Den fråga vi vill ställa till BO är hur vi, om vi fråntas denna möjlighet, ska hantera situationer med mycket våldsamma och utåtagerande omhändertagna. Tycker BO att polis eller väktare ska finnas på våra institutioner?

Vår verksamhet är redan satt under kritisk granskning. Socialstyrelsen är vår nya tillsynsmyndighet. Vi är öppna för att förändra våra rutiner på institutionerna till det bättre. Men vi tror inte att Barnombudsmannens förslag om att förbjuda isolering skulle leda till en bättre vård av våra omhändertagna ungdomar.” (Aftonbladet den 27 maj 2010)

Det är faktisk enligt mitt synsätt vansinnigt(ursäkta språkbruket, men det är nödvändigt i det här sammanhanget) att personal som inte har rätt utbildning får behandla och vårda unga människor som är  så våldsamma och destruktiva som beskrivs här. De skall då självklart överföras till BUP omedelbart.

Frågan man ställer sig är: Varför är man inte mer rädd om de unga än att amatörer får agera psykiatrisk personal? Och varför kan barn och ungdomar behandlas hur som helst i vårt samhälle, helt i strid med barnkonventionen som Sverige signerat?

Hela artikeln: Klicka här!

Deras chefer har också försvarat den förnedrande behandlingen av unga: Klicka här!

Annonser
 

23 svar till “Varför är man inte mer rädd om de unga i vårt samhälle?

  1. Beck

    maj 27, 2010 at 1:13 e m

    Visst kan man klaga på utbildningsnivån men de flesta behandlingshem har faktiskt Socionomer och psykologer anställda. Behöver de samtala med psykolog finns oftast en och även de behandlingsassistenter som inte har akademisk utbildning har ofta en internutbildning. Men när väl en ungdom är utagerande krävs omedelbara insatser. En nödlösning för stunden för att inte personen ifråga ska skada andra på avdelningen. När ungdomen lugnat ner sig finns möjligheter att skriva in ungdomen på BUP. Men isolering är ju en nödlösning där alternativet skulle vara att personal håller i ungdomen till polisen anländer. Då blir det minst sagt oroligt på avdelningen. Jag är helt klart med på att utbildningsnivån bör öka och det gör den. Jag har arbetat på behandlingshem med en majoritet socionomer och resterande del annan adekvat utbildning. Dock finns det tyvärr fortfarande kvar behandlingshem som utgår från det sunda förnuftet och skiter blanka fan i evidensbaserade metoder. Skulle nog hävda att SIS är en av de mer seriösa behandlingshemmen. Finns många andra privata behandlingshem som man verkligen borde rikta fokus mot.

     
  2. Birgittapå Ica

    maj 27, 2010 at 4:34 e m

    Psykiatrin har väl ingen vacker historia precis och lagar tolkas och omtolkas för att passa den politik som just då förs

    Ibland mår de bäst av att segla(samarbeta på en liten yta utan flyktmöjligheter) och ibland ska de låsas in i sann anstaltsanda

    Förvisso finns det både barn och vuxna som är så självskadande och aggressiva att de hotar skada både sig själv och sin omgivning….
    Den metod Beck förespråkar är defenitivt inte tillåten och framförallt ur psykologisk synpunkt helt förkastlig(hur reagerar du själv om någon förgriper sig på dig??)
    Till er pedagoger som tror att endast utbildning kan skapa en bättre värld vill jag säga, att fortbildning är aldrig fel men de flesta boenden utvecklar en stark ”så här har vi alltid gjort här kultur” och den ändras inte så lätt
    De som verkar där upplever trygghet i att hantera allt och att det finns en maktordning som inte rubbas

     
  3. Wingren Tommy

    maj 27, 2010 at 4:36 e m

    ” Skulle nog hävda att SIS är en av de mer seriösa behandlingshemmen. Finns många andra privata behandlingshem som man verkligen borde rikta fokus mot.”

    Då är det mycket illa. Det handlar här faktiskt om barn och ungdomar. Detta kan jämföras med psykiatrin som handhar sådana här situationer d v s hanterar dagligen våldsamma patienter. Där får inte en patient isoleras emot sin vilja utan ett läkarbeslut.

    Att som du säger, Beck, att det är barn och ungdomar som är utagerande är på inget sätt en förmildrande omständighet. Det betyder endast att de är på fel ställe. De bör vara på BUP och ingen annanstans. Vad tror du det kan innebära för den unge att bli behandlad såsom det har blivit rapporterat, under förnedrande former? Och vad är adekvat utbildning enligt dig?

    Som sagt, barn och ungdomar behandlas alltid sämre än vuxna i kritiska situationer. Horribelt och inget annat!

     
  4. Birgittapå Ica

    maj 27, 2010 at 5:06 e m

    Det jag också reagerar på är att föräldrar som fortfarande är vårdnadshavare stängs ute från kontakt utan medgivande från behandlingsenheten med motiveringen att de utgör hindrar i vården
    Ta som motvikt då den somatiska vården då färäldrar är en del av behandlingen Dessa ungdommar behöver trygghet från en kontinuerlig källa som inte byts ut

     
  5. Pål Emik

    maj 27, 2010 at 8:08 e m

    ”överföras till BUP” ”De bör vara på BUP och ingen annanstans”

    Tommy Wingren: Du vet visst inte vad du talar om. BUP bedriver inte tvångsvård av de vi talar om. Speciellt inte på barn över 18 år.

     
  6. Wingren Tommy

    maj 27, 2010 at 9:11 e m

    Pål Emik
    Det är just det som är min poäng. Barn skall inte vara föremål för tvångsvård.
    De skall tas om hand av BUP på ett varsamt sätt i samarbete med familjen om de har problem. Därmed är jag också emot ”Lagen om vård av unga”(LVU) i sin nuvarande form, som du förstår. Den behöver ändras eller slopas så att de unga tas om hand av personal med hög kompetens.

    Du förstod helt enkelt inte min parallell till psykiatrisk vuxenvård. Synd!

    Finns det barn som är över 18 år. Är man inte myndig vid 18 år och därmed inte längre barn?

    Vet du verkligen själv vad du talar om?

     
  7. Pål Emik

    maj 28, 2010 at 12:42 f m

    Jag vet mycket väl vad jag talar om och visst kan vi kasta juridisk ålder mot varandra. 18 år är mycket riktigt myndighetålder, men kan man verkligen inte vara barn i alla fall till det aktuella tom. 20 som gäller inom den vård du kritiserar? Lagen om Vård av Unga. (LVU) Lagen om Sluten Ungdomsvård (LSU) Båda lagrumemn som räknar de unga som barn tom. 20. LSU är ett lagrum som just skyddar den unge mot att tvingas kliva in i vuxenvärlden i fängelse innan den är mogen för det. Båda lagrummens klientel vårdas parallellt i landets §12 hem och en ganska typisk iaktagelse man ofta gör är att mognadsgraden inför vuxenlivet hos klienterna sällan når upp till den verkliga åldern.

    Vi kan självklart också ponera att vi gör om systemet med låsta instutioner för dessa unga. (Inte mig emot, behandlingshemmen har inget egenvärde.) Vi byter alltså ut det här ytterst svåra klientelets utåtagerande från behandlingshemmens relationsbaserade vård, där isolering ibland förekommer, till vuxenpsykiatrins dito bältessängar och lugnande spruta i skinkan.

    Jo, så är det faktiskt på vuxenpsyk när man agerar ut på samma sätt som man gör på de låsta instutionerna.

    Nu jobbar jag själv på en låst instution där vi inte gagnar oss av isolering just för att vi anser det öka traumat i ångesten snarare än dämpa den, men jag kan ändå förstå att det kan brukas när det gäller särskillt våldsamt beteende där man uppenbart inte kan klara av situationen på ett säkrare sätt.

    Jag håller också med dig om att samhället ofta sviker barnen redan från det att barnmorskan plockar ut dem till den här världen. Redan då börjar samhället ”spara” pengar genom att nonchalera de uppenbara signalerna om missförhållanden. Sen pågår det här upp i åldrarna genom dagis/förskoletiden, Man sparar vidare via föräldrars rättighet till integritet hela vägen upp till den unge själv börjar agera, slutligen till den grad att annat än tvångsomhändertagande inte är möjligt.

    Har man ”sparat” så länge så är det försent att tala om att det är fel på tvångsinrättningarnas sätt att ta tag i problemet. Det finns inte längre några mjuka helt igenom ickekränkande metoder att handla med.

    Men. Med tanke på bloggåsikter och kommentarer av artiklar som förekomemr överallt så inser man ju att det finns nästan ett otaligt antal experter som sitter på de rätta recepten. Det är bra om vi skulle vilja konvertera över till familjehemsplaceringar i stället. En bristvara skulle man kunna tro eftersom så få lämpliga familjer ivrigt räcker upp händerna.

     
  8. Wingren Tommy

    maj 28, 2010 at 7:12 f m

    Du har inte rätt när du hävdar att personer som är över 18 år kan betraktas som barn och de lagar du refererar till ”räknar” inte de unga som barn upp till 20 år utan man talar om unga människor. Den som är myndig är enligt lagen vuxen och ej barn. Där har du helt enkelt fel.

    Men så typiskt för vårt nuvarande samhälle att kalla unga människor för barn allt högre upp i åldrarna och därmed ta allt personligt ansvar ifrån de unga. Så är det också som det är i vårt samhälle.

    Sedan verkar du hålla med mig i min huvudpoäng och det är mycket bra,

     
  9. Pål Emik

    maj 28, 2010 at 9:40 f m

    Som behandlar kan man inte tänka så i en behandlingssituation. Igår var du barn och därför behandlar jag dig som en sjuåring. Idag fyllde du vuxen och därför börjar jag nu plötsligt behandla dig som om du vore vuxen. Det är inget annat än en praktisk skrivbordsprodukt att hövda att barn blir vuxna exakt när de fyller 18.

     
  10. Wingren Tommy

    maj 28, 2010 at 9:53 f m

    Pål Emik
    Om du verkligen arbetar på ett behandlingshem, är din inställning verkligen skrämmande. Ni behandlar alltså de intagna som är myndiga som barn. Så förnedringen är tydligen inte endast i isoleringen. Värre än vad man någonsin kan tänka sig, alltså.

    Detta gör det än mer angeläget att ändra lagstiftningen på det här området.

    Idag kom också ett pressmeddelande att Socialstyrelsen inleder en granskning av de här hemmen. Hör och häpna läsare: Tidigare har myndigheten(Sis) själv skött granskningen. Så är det också som det är.

     
  11. Pål Emik

    maj 28, 2010 at 12:24 e m

    Min inställning är att vårda klienterna efter indevidens behov och mognadsgrad.

    Är det önskvärt enligt dig att man inom tvångsvården behandlar en 19-årig med klara mognadseftersläpningar som en vuxen, när den egentligen ligger på låt oss säga en fortonårings nivå?

    Än en gång. Där jag jobbar använder vi oss inte av isolering. Jag skulle ha svårt att jobba på ett ställe där jag tvingades använda mig av det i yrkesrollen.

     
  12. Pål Emik

    maj 28, 2010 at 12:25 e m

    Ursäkta den olyckliga felstavningen. Jag korrigerar:

    Min inställning är att vårda klienterna efter indevidens behov och mognadsgrad.

    Är det önskvärt enligt dig att man inom tvångsvården behandlar en 19-årig med klara mognadseftersläpningar som en vuxen, när den egentligen ligger på låt oss säga en fjortonårings nivå?

    Än en gång. Där jag jobbar använder vi oss inte av isolering. Jag skulle ha svårt att jobba på ett ställe där jag tvingades använda mig av det i yrkesrollen.

     
  13. Pål Emik

    maj 28, 2010 at 12:47 e m

    Nu blev det inte rättstavat ändå, men begripligt.

    Angående att SIS kontrollerar sig själv så är det olyckligt och om jag förstått det rätt något som man arbetar med inom SIS. Samma fenomen fins ju t.ex. inom polisväsendet. Dumt såklart.

    SIS etiska värdegrunder och riktlinjer går ju att läsa här om man vill: http://www.stat-inst.se/documents/sis-etiska-riktlinjer09.pdf

     
  14. Wingren Tommy

    maj 28, 2010 at 2:33 e m

    ”Är det önskvärt enligt dig att man inom tvångsvården behandlar en 19-årig med klara mognadseftersläpningar som en vuxen, när den egentligen ligger på låt oss säga en fjortonårings nivå?”

    Din synpunkt som jag citerar här talar alldeles för sig själv, tycker jag.

     
  15. Pål Emik

    maj 30, 2010 at 12:40 f m

    Ovan ser du en som säger sig vara anställd på ett behandlingshem inte förstår att även unga människor bör och skal behandlas med respekt. En som är nitton år kan enligt honom bemötas som en fjortonåring, vilket måste vara mycket kränkande.

    Nä, så sa jag inte. Jag spann vidare på ditt resonemang om att en person är vuxen när man fyller 18 år punkt slut. Du om du väljer att plocka bort det ur sitt kontext välja att missförstå det för att det skall passa ditt syfte. Du angriper vården och den personal som har det som sitt uppdrag att ta hand om de här unga i sin profession.

    Du glömde alltså med vilje bort att ta med textraden: ”Min inställning är att vårda klienterna efter individens behov och mognadsgrad.”

    Om du nu inte gjorde det med vilje så har det kanske med ditt sätt att se på människor, snarare än mitt.

    Du påstår att jag är respektlös och kränkande mot klienter för att jag respekterar och bemöter människor i min behandlingssituation efter deras förmåga att ta vården. Jag (vi) anpassar oss alltså på individbasis efter den mognadsnivå individen är på, snarare än att hänvisa till att den unge råkat hamna över eller under 18 årsgränsen.

    Tyvärr verkar din fantasi inte räcka till att räkna ut att de klienter vi har oftast hamnar hos oss för att de har ett vårdbehov. Vi har inte plockat ”normala bekymmerslösa” ungdomar från gatan för att börja förstöra deras liv. Tvärtom så är det socialtjänsten som inser att nu finns det ingen annan utväg. Vi kan inte ha dem här ute i samhället hos oss andra ”normala” längre. Vi klarar inte av dem och de klarar inte av att ändra situationen själva.

    Vad kan det nu vara för vårdbehov det handlar om? Jag gav exemplet 19 åring för att belysa det faktum att det inte alls är självklart att man automatiskt är vuxen för att man fyllt 18 år. Tvärtom är det så att våra klienter ofta släpar efter i mognadsnivå jämfört sina jämnåriga kamrater ute i samhället med normala uppväxtförhållanden när det gäller allehanda färdigheter.

    Att trycka upp i näsan på en nittonåring att han minsan är över 18 år, vuxen och därmed borde bete sig, förstå och ta ansvar som en vuxen när man inte haft möjlighet, eller förmågan att plocka upp de färdigheterna under sin brokiga uppväxt är djupt kränkande för den personen och det gynnar minsann inte behandlingssituationen.

    Ändå är det just den här varianten du förordar och för att jag inte gör det, hånar mig.

    Som behandlingsassistent skulle det vara oerhört begränsande om jag inte kunde vara dynamisk och öppensinnig så att jag har möjlighet att spåra vart den unge ligger i sin utveckling på olika områden när det gäller sina färdigheter.

    Anledningarna till den bristande färdighetsutvecklingen kan vara många. Det kan diagnostiserade såsom exempelvis klarlagda hjärnskador, lätt utvecklingsstörning, lågbegåvning. Det kan vara allvarliga psykiska och mentala störningar.

    Det kan också bero på miljöbaserade störningar där skolgång blivit allvarligt undersatt. Olämpliga hemförhållanden med missbruk i hemmet där barnet i stort sett fått ta hand om sina föräldrar i stället för tvärtom och där livet i övrigt fått stå åt sidan.

    Ofta förekommer det hos våra klienter allvarliga trauman där man genomlidit övergrepp av värsta sort. Trauman som ofta sätter sådana spår i själslivet att självkänslan är extremt negativ och där livet för den unge inte verkar vara värt att leva.

    Vi får heller inte glömma bort missbruksgisslet.

    Ofta så får vi klienter med kombinationsproblem av de ovan jag nämnt.

    Har man det här i bakfickan så blir det inte så konstigt att tänka sig att en nittonåring inte hunnit med att bli vuxen genom hela spektrat så till den grad att den kan klara av att ta hand om sig själv, utan assistans.

    Myndighetsålder som du hänvisar till är en helt annan sak. Den kan vara olika i olika länder, den har varit annorlunda här i Sverige än vad den är nu och är det inte tom. så att vissa för inte så länge sedan inte ens fick bli myndig. (Kvinnor t.ex. ) Myndighetsålder har alltså ganska lite att göra med om en person är vuxen eller inte. För en individs personliga utveckling att slutligen ha de färdigheter som krävs för att ta hand om sig själv och kunna ta ansvar för sitt och andras liv i sociala sammanhang ute i samhället är det relativt oväsentligt med myndighetsålder.

    Jag säger alltså inte att alla våra klienter behandlas som barn, som du påstår att jag hävdat. Jag understryker igen att vi anpassar oss efter den mognadsnivå klienten befinner sig på och vi gör vårt bästa för att kompensera upp bristerna så mycket vi hinner medan vi har dem hos oss. En nittonåring vars problem inte är mognadsmässiga blir därmed också behandlad och bemött som en nittonåring.

    Även om du inte hade fantasi nog att sätta dig in i behandlingssituationen jag beskrivit så tvivlar jag inte din potential att ytterliggare en gång, utifrån det jag nu förklarat tycka att jag är de intagna barnen/ungdomarnas största fiende.

     
  16. Wingren Tommy

    maj 30, 2010 at 7:32 f m

    Pål Emik
    Alla dina ord kan inte dölja att ni inte tycks behandla människor på ett respektfullt sätt. Att mena att t ex en nittonåring skall kvalificera sig för att allra minst bli bemött på ett sätt som alla i vårt land kräver att bli bemötta(d v s som den vuxna person denne är) är absurt Det är och förblir nedlåtande att bestämma en mognadsålder och bemöta efter det. Hur har ni för övrigt kommit fram till det? Det tycks vara en något inbillad mognadsnivå.

    Att du sedan kallar min kritik för hån får stå för dig. En verksamhet som inte tål kritik och som upplever kritik som hån är säkerligen ingen särskilt bra verksamhet.

     
  17. Pål Emik

    maj 30, 2010 at 8:50 f m

    Det är ett uppenbart hån mot mig som person när du påstår att jag inte bemöter mina klienter med respekt.

    Det är patetiskt att se att du tror att våra klienter inte har brister som behöver åtgärdas. Än mer är det tragiskt att se att du inte kan skilja på mognadsnivå och ålder.

    Kontentan av det du säger är också att vi skall sluta behandla personer över 18 år som barn oavsett om det är den mognadsnivå de är på. Man funderar ju i sådana fall hur du försvarar att man över en dag skall sluta att ta hänsyn till FN’s barnkonvention som du hänvisar till, enligt ditt sätt att tolka orden ”att sätta barns bästa i främsta rummet.”

    Tror du inte att det blir väldigt förvirrade för den unge när den plötsligt utan annan anledning att det gått ytterliggare en dag plötsligt blivit vuxen och därmed skall behandlas 100% som en vuxen?

    Jag har postat länken till SIS etiska policy, som förklarar de dilemman vi står inför i vården. Uppenbarligen har du inte läst den och hur den står mot barnkonventionen.

    Jag är som sagt var inte det minsta förvånad att du trots mina ärliga försök att förklara vårdbehovet och vår uppriktiga inställning att försöka rätta till dem, fortsätter att hävda att vi har usel människosyn.

    Slutligen (för den här gången.) Verksamheten tål att kritiseras och skall kritiseras när det förekommer missförhållanden och uppenbar felbehandling. Ingen försvarar de kränkningar som hävdas i reportaget kring isolering som är upphovet till den här bloggartikeln.

    Att däremot hävda att personalen genomsyras av usel människsyn inom §12 vården för att isolering förekommer som verktyg är direkt kränkande mot yrkesgruppen. Om isolering däremot är ett lämpligt verktyg är en annan debatt. det är ett verktyg som de anställda är ålagda att använda under vissa förutsättningar på samma sätt som polisen tvingas använda handbojor när de måste.

     
  18. Wingren Tommy

    maj 30, 2010 at 9:09 f m

    Pål Emik
    Det är förståeligt om du tar illa vid dig men du förstår helt enkelt inte. Och det är just det som jag anser vara problemet här och jag misstänker också avsaknad av rätt utbildning. Ni skall inte handha sådant här och det var just det som var min poäng från början.

    Om du känner dig kränkt, hur känner sig då inte de unga vuxna när de av er inte anses kunna behandlas som de vuxna människor de är. Du borde nog försöka att tänka dig in i, om det går, hur du själv hade upplevt att inte tas på allvar som en vuxen individ. Du blir ju uppenbarligen väldigt förgrymmad på mig men är inte ”frihetsberövad i naket tillstånd”, som dina intagna. Är det empatisk förmåga som saknas hos personalen på behandlingshem?

     
  19. Pål Emik

    maj 30, 2010 at 10:34 e m

    Tvärtom är det empatisk förmåga som fungerar väl. Vi kränker inte någon för att vi accepterar dem från den nivå de är. Tvärtom så är de tacksamma att någon äntligen kan lägga sig på en nivå att det går att kommunicera och hitta vägar för att växa.

    Du utgår ju uppenbart ifrån att vi uttalat adresserar våra klienter som om de är mindre värda, eller att vi på något sätt poängterar att de har brister jämfört med sina jämnåriga kamraterute i samhället. Varför skulle vi göra så? Men framförallt, varför utgår du ifrån att vi gör det?

    Att däremot förutsätta att en person som klarat av skolan upp till åk 5 skall hoppa in i åk 9 bara för att den är i den åldern är ju direkt kränkande. personen skulle misslyckas och vi vill inte ha misslyckanden, vi vill ha framgång,en positivare självkänsla, bättre självförtroende och ett ökade framtidsförhoppningar. Det här är principen. Att man börjar där man har en chans att hänga med i svängarna.

    Du antydde tidigare om att vi skulle ”hitta på” nivåerna? Tvärtom. Att hitta vart man skall börja är fundamentalt. Vi gör skolutredningar, vi har psykologer som gör tester och vi har eller skaffar oss läkarunderlag om det behövs. Det görs grundliga utredningar för att hitta individanpassade nivåer för behandlingen.

    Om vår psykologs tester kommer fram till att en klient är på en lägre nivå utvecklingsmässigt så får vi veta det. En lågbegåvad person i 18 årsåldern kan mycket väl vara på en tioårings nivå när det gäller sin personliga utveckling inom olika spektra. t.ex personens egna outtalade känsla om den är vuxen eller barn.(dvs. att den inte känner att den klarar sig med eller utan vuxenstöd i olika sammanhang.)) Att den ”åldermäsigt vuxne” personen börjar gråta och får panik om man råkar hamna utanför synhåll när man är och handlar på stan och att den tror att den är övergiven är ett klart tänkbart scenario. (som jag själv varit med om.)

    Då går det inte att förnumstigt stå och hänvisa till klienten att den minsann är vuxen. Tvärtom måste man anpassa sig till situationen komma till undsättning och vara tröstande. Den här personen vill inte ha vuxenansvar just eftersom den inte är mogen att ta vuxenansvar och träder därför automatiskt in i ett barns beteenden när den inte vet vad den skall göra.

    Tro mig. Det finns värre kränkningar än att inte behandla en 18-åring som en artonåring. Det kan t.ex. vara att inte bejaka individens behov av vuxenhjälp, trygghet och stöd även om personen råkar vara över 18 år.

    Du fortsätter såkart ändå att hävda outbildning, empatilöshet, respektlöshet etc. utifrån dina utgångspunkter, men jag börjar inse att de inte har något att göra med dina insikter i vad du talar om. Snarare dina fördomar och din okunskap.

     
  20. Wingren Tommy

    maj 31, 2010 at 8:26 f m

    ”Vi kränker inte någon för att vi accepterar dem från den nivå de är. Tvärtom så är de tacksamma att någon äntligen kan lägga sig på en nivå att det går att kommunicera och hitta vägar för att växa.”

    Du förstår fortfarande inte, Pål Emik. Det är ju helt klart utifrån ovanstående. De intagna skall vara tacksamma för att vara tvångsintagna och att ni är så snälla att ni lägger er på deras ”låga nivå”, en vuxen behandlas tydligen som ett barn, som sagt. Psykologi i sådana situationer är inget som du tycks ha kunskap om. Att den som är i en sådan förnedrande situation solidariserar sig med ”förtryckaren”. Jämför det s k Norrmalmssyndromet.

     
  21. Birgittapå Ica

    juni 1, 2010 at 6:34 e m

    Förvissoen intressant debatt ni fört men en sak är lite konstig i resonemanget från Pål Emik
    Anledningarna till den bristande färdighetsutvecklingen kan vara många. Det kan diagnostiserade såsom exempelvis klarlagda hjärnskador, lätt utvecklingsstörning, lågbegåvning. Det kan vara allvarliga psykiska och mentala störningar.

    Hur fick du ihop detta?
    Man blir inte lätt utvecklingsstörd utan att ha en hjärnskada
    Psykisk och mental störning?
    Mental störning är samma som ovan

    Det kan också bero på miljöbaserade störningar där skolgång blivit allvarligt undersatt.

    Ok! jag anar att detta handlar om alla olämpliga föräldrar som aldrig borde fått några barn, inte om präktiga behandlingsassistenter för deras barn är ju rena dygdemönstren eller hur?

    Olämpliga hemförhållanden med missbruk i hemmet där barnet i stort sett fått ta hand om sina föräldrar i stället för tvärtom och där livet i övrigt fått stå åt sidan.
    Ofta förekommer det hos våra klienter allvarliga trauman där man genomlidit övergrepp av värsta sort. Trauman som ofta sätter sådana spår i själslivet att självkänslan är extremt negativ och där livet för den unge inte verkar vara värt att leva.

    Missbruk och övergrepp förekommer i alla samhällsklasser och dessa hemmiljöer torde även kunna förekomma i rättrådiga hem som behandlingsassistenters,psykologers, läkares,lärares och rättsväsendets företrädares hem

    Vi får heller inte glömma bort missbruksgisslet.
    Ofta så får vi klienter med kombinationsproblem av de ovan jag nämnt.

    Ja och denna hederskultur upprätthålls genom att beskriva föräldrarna till dessa ungdommar som en enhetlig grupp med samma problem som de ungdommar som ni tvångsomhändertar
    Inte som de olycksoffer de ofta är
    Ingen sitter och önskar ett skadat och sjukt barn….

     
  22. ulla thörnqvist

    juni 2, 2010 at 7:11 e m

    BUP tar inte emot de utagerande barnen som kommer från SiS. Icke behandlingsbara är svaret vi brukar få

     
  23. Wingren Tommy

    juni 2, 2010 at 8:34 e m

    Ja, det måste nog bli lagändringar så snart som möjligt.

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: