RSS

Kategoriarkiv: Intresseorganisationer

Förvirringen nästan total när det gäller dyslexi

Är det någon som inte är dyslexiforskare som förstår vad dyslexi egentligen är? Denna fråga efter att ha tagit del av Skolinspektionen senaste granskning gällande läs- och skrivsvårigheter och läsandet av Expressens Malin Siwes okunniga artikel: ”Inflation i dyslexi”.  Siwes skriver bland annat:

Det viktiga är som sagt att börja tidigt med språk- och bokstavsträning. Barn som peppas att fortsätta gnugga fast det går trögt kommer till sist att lära sig. De blir inte dyslektiker.
Fast då fordras alltså att lärarna inte har den falska tron på läsmognad. Dessvärre har den fortfarande anhängare på ett par av de utbildningsanstalter skolinspektionen besökt, åtta år efter larmrapporten.

Självfallet finns det alltid elever för vilka bokstäverna kommer att hoppa runt. De ska få all hjälp med talböcker, program för syntetiskt tal i datorn. Men i ett Sverige där lågstadielärare och föräldrar hjälper sina barn att öva, öva och åter öva på att läsa kommer de att vara mycket färre än i dag.” ( Expressen, 7 juni 2011)

Vad i all sin dar menar hon? Den som får tidig bokstavsträning blir inte dyslektiker. Men för vissa kommer bokstäverna hoppa omkring. Detta är inte logiskt antingen kan alla lära sig och inte bli dyslektiker eller så är det inte så.

Spridandet av denna förvirring bland allmänheten är ödesdiger, enligt mitt sätt att se det.

Mer om detta i Dyslexia nätupplaga 2/2011 där vi analyserar och förklarar varför man använder termen läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, vilket är en felaktig beteckning främst lanserad av intresseorganisationen Dyslexiförbundet FMLS, som inte borde ha ett så stort inflytande som de har idag.

Ta en prenumeration redan idag. Så du kan läsa denna analys och förklaring: Klicka här!

Annonser
 

Förälder: Lita i väldigt liten grad på s k experter. Gå på din magkänsla och agera kraftigt emot dem som kränker ditt barn!

Den senaste tiden har vi sett flera fall av rena olagliga kränkningar av barn när de placerats i särskolan utan att ha utvecklingsstörning och helt emot både Barnkonvention och Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning(FN-konventioner som Sverige skrivit under). Den 19 maj rapporterar Skånska Dagbladet om ännu ett ytterst upprörande fall, igen får vi veta det genom pressen. Reportern skriver bland annat:

”I femman bestämdes att Fredrik skulle gå i integrerad särskola på Näsby skola.

– Jag gav med mig. Jag tänkte att de har expertis bakom sig och då måste de väl ha fattat rätt beslut, säger Sammi.

Carina var inte alls övertygad.

– Jag mådde mycket dåligt. Jag kände mig tvingad att skriva in honom. Jag såg att det var fel väg och ville ha en utredning. Jag kämpade med näbbar och klor. Det var så orättvist mot Fredrik. Jag såg att han var relativt normalbegåvad. Han åkte buss själv och gick på skytte med kompisarna.[…]

Under de tre år Fredrik gick på särskola utreddes han på barnhabiliteringen utan att man kom fram till något. Carina bad om att få honom utskriven, men fick inget gehör. I årskurs åtta kom beskedet: Fredrik är inte särskolemässig. I ett psykologutlåtande konstaterades att han har svårigheter med koncentration och uppmärksamhet, men inga inlärningssvårigheter inom teoretiska områden. Den utredningen hade gjorts två år tidigare, men inte nått skolan eller föräldrarna.”( Skånska Dagbladet den 19 maj 2011)

Ni som i det här sammanhanget hävdar att utbildad personal alltid har rätt, hur tänker ni när vi får höra gång på gång att barn och ungdomar kränks på det här sättet? Skäms ni inte, Karolina, Sara Andersson, Erika, Maria, Elisabet Mohammar som är ledamot i styrelsen för Svenska Logopedförbundet och flera andra som kommenterat här? Att ha en övertro på personer som har utbildning, kan vara mycket förödande. När skall vi lära oss det och i varje enskilt fall också använda vårt sunda förnuft?

Förälder låt ditt sunda förnuft och din magkänsla styra för att skydda ditt barn! Utbildad personal som endast litar på sina eventuella kunskaper utan att använda sitt sunda förnuft kan nämligen skada ditt barn, helt i onödan.

 

Journalister sprider ofta oriktig information om läs- och skrivsvårigheter och dyslexi

Jag har många gånger uppmärksammat här på bloggen att många journalister sprider felaktig information när det gäller dyslexi eller den mer generella dysfunktionen läs- och skrivsvårigheter. Så här skrev nämligen Barometern nyligen:

”Dessutom föds många barn med dyslexi som medför att det blir mer eller mindre omöjligt att se bokstäver, samt läsa och skriva.”

Barometern! Dyslektiker kan självklart se bokstäverna, de är inte blinda (även om det kan verka så om man läser Dyslexiförbundet FMLS beskrivning av dysfunktionen) och de kan både läsa och skriva. Deras avkodningsproblem gör emellertid att förmågorna är något sämre än den normala läsarens och skrivarens, d v s en sämre koppling mellan grafem(bokstav) och fon(ljud), vilken kan vara i en grav eller mera mild variant av dysfunktionen.

Dyslexiförbundet FMLS, är ni nöjda nu när ni lyckas få journalisterna att helt missuppfatta vad dyslexi är för något?

 

Amanda talar om det som ingen annan vågar: Mobbning av dyslektiker

Det finns många starka unga tjejer och killar i vårt avlånga land. Amanda Thyr från Trönö är en sådan hjältetjej. Hon fick ett uppdrag:

”Amanda Thyr, som går i åttan på Vågbroskolan, hade fått i uppgift att skriva en krönika.

Det blev en insändare i stället, där hon skrev om alla glåpord som haglade på skolan och hur hon blev retad för sin dyslexi. Och hon ville få den publicerad.
Det var viktigt för henne att namnet fanns med.

– Jag ville visa vad jag kände, och jag tänkte att det kanske skulle kunna hjälpa andra som har liknande problem, säger Amanda.” (www.helahalsingland.se)

Amanda har sedan med all rätt, blivit hyllad för sitt mod i flera insändare. Och jag undrar: Skall det hela tiden krävas modiga unga tjejer och killar för att detta faktum, mobbningen av elever med särskilda behov, innan de kära intresseorganisationerna reagerar. Var i himlens namn är ni? I väntan på nästa bidrag från staten kanske?

Ja, ursäkta mig men jag blir upprörd när jag tänker på intresseorganisationerna som endast vill ha penningar. Till vad?

Läs om Amanda: Klicka här!

 
2 kommentarer

Publicerat av på oktober 25, 2010 i Diagnos, Dyslexi, Intresseorganisationer

 

Amerikansk studie bekräftar det många av oss misstänkt kring ADHD

Debatten blir ibland högljudd när det gäller de s k pedagogiska diagnoserna eller bokstavsdiagnoserna som ADHD. Många är vi som ifrågasatt psykiatrins rätt att handikappstämpla en stor minoritet.

Idag rapporterar Dagens Nyheter om en ny amerikansk studie som tyder på att många elever fått fel diagnos, vilket man misstänkt under lång tid från seriösa kritiker som sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder.

Läs DN-artikeln: Klicka här!

Detta kan säkerligen även gälla andra svårställda diagnoser, som t ex dyslexi. Märkligt att läkare, psykologer och andra aktörer inte är mer rädda om våra unga utan gärna vill förse dem med en stämpel, vilken inte är så bra att ha eftersom det inte görs så mycket åt det ändå. Bättre, tror jag, om de sluppit sin diagnos.

Men många har ju intresse av att vidhålla myten om hur fint det är att få en diagnos som sannolikt påverkar den som får diagnosen i inledningen när man inte riktigt är medveten om och vet konsekvenserna. Egentligen handlar det, som alltid, om pengar och försörjning för många människor i samband med detta, vilket jag påpekat tidigare. Något reellt intresse, för dessa ungdomars egen skull, finns inte som jag ser det utan som födkrok för relativt många aktörer.

 

Dyslexin alltmer ointressant för media, makthavare, skolfolk och forskare

Något som jag iakttagit de senaste åren är ett stigande ointresse för dysfunktionen dyslexi, både ur medias, makthavares, skolfolks och forskares synvinkel. Dyslexin faller helt enkelt alltmer i glömska och fokus för intresset blir istället ADHD och liknande fenomen.

Detta efter att ha studerat Föräldrakrafts pressmeddelande där de redovisar vad de skall göra i Almedalen. Inte en enda punkt där man redovisar det senaste från dyslexiforskningen eller något annat som kan vara spännande och intressant ur läs- och skrivsvårigheters horisont. Du kan själv studera e-postet: Klicka här.

Men faktum trots detta kvarstår: En stor minoritet har dyslexi; cirka 80 procent av alla inlärningssvårigheter i skolan beror på läs- och skrivbekymmer.

I det här är jag faktiskt (även om jag kan vara en obotlig optimist) mycket pessimistisk, eftersom jag väldigt länge sett tendensen. Dyslexin glöms, som sagt, alltmer bort!

 
 

Läser om Emil och tänker på allt som sägs kan göras i skolan

Har ni hört talas om att man kan göra något åt dyslexin? Att man kan klara sig mycket bra med hjälpmedel och andra åtgärder och därmed klara godkända betyg i grundskolan och kanske få ännu bättre betyg. Så säger bland annat Dyslexiförbundet FMLS och har anklagat mig och Dyslexia nätupplaga för att ”mörkmåla” och som deras företrädare Sven Eklöf skrev här i en kommentar:

”Dyslexiförbundet FMLS och hela det svenska samhället bedömer idag att dyslexi är en funktionsnedsättning – att inte acceptera detta är tossigt.

De flesta dyslektiker har stor användning av olika hjälpmedel. Dessa hjälpmedel får man idag oftast gratis via skola, sjukvård, försäkringskassa, arbetsförmedling eller arbetsgivare.” (november 12, 2009 kl 4:20 e m )

Jag läser om Emil i FDB:s Nyheter vilket är en annan intresseorganisation, Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn. Undrar verkligen om han tycker kritiken som vi framför är ”tossig”. Han berättar nämligen detta om dagens skola:

”– Just nu är det extra tufft. Jag måste gå ifrån min vanliga klass hela tiden då jag inte hänger med i undervisningen.”( s 6)

Han tycker att det är jobbigt att gå ifrån klassen eftersom han mister delvis kontakten med sina klasskompisar. En social dimension som helt ignoreras av personer som Eklöf. Därtill blir han förmodligen inte godkänd i engelska och matematik.

Jag menar med bestämdhet att detta inte är enbart för att skolan är ovillig till att hjälpa dyslektiker och andra med dysfunktioner. Skolorna gör säkert allt vad de kan. Problemet är att skattemedel går till organisationer som Dyslexiförbundet FMLS och dylika organisationer som inte gör ett dyft som gör någon radikal skillnad för den med dysfunktion. De är den mest konservativa kraften som finns på området och förhindrar att mer penningar kan gå till forskning som säkerligen skulle verkligen kunna göra skillnad.