RSS

Kategoriarkiv: Intresseorganisationer

Förvirringen nästan total när det gäller dyslexi

Är det någon som inte är dyslexiforskare som förstår vad dyslexi egentligen är? Denna fråga efter att ha tagit del av Skolinspektionen senaste granskning gällande läs- och skrivsvårigheter och läsandet av Expressens Malin Siwes okunniga artikel: ”Inflation i dyslexi”.  Siwes skriver bland annat:

Det viktiga är som sagt att börja tidigt med språk- och bokstavsträning. Barn som peppas att fortsätta gnugga fast det går trögt kommer till sist att lära sig. De blir inte dyslektiker.
Fast då fordras alltså att lärarna inte har den falska tron på läsmognad. Dessvärre har den fortfarande anhängare på ett par av de utbildningsanstalter skolinspektionen besökt, åtta år efter larmrapporten.

Självfallet finns det alltid elever för vilka bokstäverna kommer att hoppa runt. De ska få all hjälp med talböcker, program för syntetiskt tal i datorn. Men i ett Sverige där lågstadielärare och föräldrar hjälper sina barn att öva, öva och åter öva på att läsa kommer de att vara mycket färre än i dag.” ( Expressen, 7 juni 2011)

Vad i all sin dar menar hon? Den som får tidig bokstavsträning blir inte dyslektiker. Men för vissa kommer bokstäverna hoppa omkring. Detta är inte logiskt antingen kan alla lära sig och inte bli dyslektiker eller så är det inte så.

Spridandet av denna förvirring bland allmänheten är ödesdiger, enligt mitt sätt att se det.

Mer om detta i Dyslexia nätupplaga 2/2011 där vi analyserar och förklarar varför man använder termen läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, vilket är en felaktig beteckning främst lanserad av intresseorganisationen Dyslexiförbundet FMLS, som inte borde ha ett så stort inflytande som de har idag.

Ta en prenumeration redan idag. Så du kan läsa denna analys och förklaring: Klicka här!

 

Förälder: Lita i väldigt liten grad på s k experter. Gå på din magkänsla och agera kraftigt emot dem som kränker ditt barn!

Den senaste tiden har vi sett flera fall av rena olagliga kränkningar av barn när de placerats i särskolan utan att ha utvecklingsstörning och helt emot både Barnkonvention och Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning(FN-konventioner som Sverige skrivit under). Den 19 maj rapporterar Skånska Dagbladet om ännu ett ytterst upprörande fall, igen får vi veta det genom pressen. Reportern skriver bland annat:

”I femman bestämdes att Fredrik skulle gå i integrerad särskola på Näsby skola.

– Jag gav med mig. Jag tänkte att de har expertis bakom sig och då måste de väl ha fattat rätt beslut, säger Sammi.

Carina var inte alls övertygad.

– Jag mådde mycket dåligt. Jag kände mig tvingad att skriva in honom. Jag såg att det var fel väg och ville ha en utredning. Jag kämpade med näbbar och klor. Det var så orättvist mot Fredrik. Jag såg att han var relativt normalbegåvad. Han åkte buss själv och gick på skytte med kompisarna.[…]

Under de tre år Fredrik gick på särskola utreddes han på barnhabiliteringen utan att man kom fram till något. Carina bad om att få honom utskriven, men fick inget gehör. I årskurs åtta kom beskedet: Fredrik är inte särskolemässig. I ett psykologutlåtande konstaterades att han har svårigheter med koncentration och uppmärksamhet, men inga inlärningssvårigheter inom teoretiska områden. Den utredningen hade gjorts två år tidigare, men inte nått skolan eller föräldrarna.”( Skånska Dagbladet den 19 maj 2011)

Ni som i det här sammanhanget hävdar att utbildad personal alltid har rätt, hur tänker ni när vi får höra gång på gång att barn och ungdomar kränks på det här sättet? Skäms ni inte, Karolina, Sara Andersson, Erika, Maria, Elisabet Mohammar som är ledamot i styrelsen för Svenska Logopedförbundet och flera andra som kommenterat här? Att ha en övertro på personer som har utbildning, kan vara mycket förödande. När skall vi lära oss det och i varje enskilt fall också använda vårt sunda förnuft?

Förälder låt ditt sunda förnuft och din magkänsla styra för att skydda ditt barn! Utbildad personal som endast litar på sina eventuella kunskaper utan att använda sitt sunda förnuft kan nämligen skada ditt barn, helt i onödan.

 

Journalister sprider ofta oriktig information om läs- och skrivsvårigheter och dyslexi

Jag har många gånger uppmärksammat här på bloggen att många journalister sprider felaktig information när det gäller dyslexi eller den mer generella dysfunktionen läs- och skrivsvårigheter. Så här skrev nämligen Barometern nyligen:

”Dessutom föds många barn med dyslexi som medför att det blir mer eller mindre omöjligt att se bokstäver, samt läsa och skriva.”

Barometern! Dyslektiker kan självklart se bokstäverna, de är inte blinda (även om det kan verka så om man läser Dyslexiförbundet FMLS beskrivning av dysfunktionen) och de kan både läsa och skriva. Deras avkodningsproblem gör emellertid att förmågorna är något sämre än den normala läsarens och skrivarens, d v s en sämre koppling mellan grafem(bokstav) och fon(ljud), vilken kan vara i en grav eller mera mild variant av dysfunktionen.

Dyslexiförbundet FMLS, är ni nöjda nu när ni lyckas få journalisterna att helt missuppfatta vad dyslexi är för något?

 

Amanda talar om det som ingen annan vågar: Mobbning av dyslektiker

Det finns många starka unga tjejer och killar i vårt avlånga land. Amanda Thyr från Trönö är en sådan hjältetjej. Hon fick ett uppdrag:

”Amanda Thyr, som går i åttan på Vågbroskolan, hade fått i uppgift att skriva en krönika.

Det blev en insändare i stället, där hon skrev om alla glåpord som haglade på skolan och hur hon blev retad för sin dyslexi. Och hon ville få den publicerad.
Det var viktigt för henne att namnet fanns med.

– Jag ville visa vad jag kände, och jag tänkte att det kanske skulle kunna hjälpa andra som har liknande problem, säger Amanda.” (www.helahalsingland.se)

Amanda har sedan med all rätt, blivit hyllad för sitt mod i flera insändare. Och jag undrar: Skall det hela tiden krävas modiga unga tjejer och killar för att detta faktum, mobbningen av elever med särskilda behov, innan de kära intresseorganisationerna reagerar. Var i himlens namn är ni? I väntan på nästa bidrag från staten kanske?

Ja, ursäkta mig men jag blir upprörd när jag tänker på intresseorganisationerna som endast vill ha penningar. Till vad?

Läs om Amanda: Klicka här!

 
2 kommentarer

Publicerat av på oktober 25, 2010 i Diagnos, Dyslexi, Intresseorganisationer

 

Amerikansk studie bekräftar det många av oss misstänkt kring ADHD

Debatten blir ibland högljudd när det gäller de s k pedagogiska diagnoserna eller bokstavsdiagnoserna som ADHD. Många är vi som ifrågasatt psykiatrins rätt att handikappstämpla en stor minoritet.

Idag rapporterar Dagens Nyheter om en ny amerikansk studie som tyder på att många elever fått fel diagnos, vilket man misstänkt under lång tid från seriösa kritiker som sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder.

Läs DN-artikeln: Klicka här!

Detta kan säkerligen även gälla andra svårställda diagnoser, som t ex dyslexi. Märkligt att läkare, psykologer och andra aktörer inte är mer rädda om våra unga utan gärna vill förse dem med en stämpel, vilken inte är så bra att ha eftersom det inte görs så mycket åt det ändå. Bättre, tror jag, om de sluppit sin diagnos.

Men många har ju intresse av att vidhålla myten om hur fint det är att få en diagnos som sannolikt påverkar den som får diagnosen i inledningen när man inte riktigt är medveten om och vet konsekvenserna. Egentligen handlar det, som alltid, om pengar och försörjning för många människor i samband med detta, vilket jag påpekat tidigare. Något reellt intresse, för dessa ungdomars egen skull, finns inte som jag ser det utan som födkrok för relativt många aktörer.

 

Dyslexin alltmer ointressant för media, makthavare, skolfolk och forskare

Något som jag iakttagit de senaste åren är ett stigande ointresse för dysfunktionen dyslexi, både ur medias, makthavares, skolfolks och forskares synvinkel. Dyslexin faller helt enkelt alltmer i glömska och fokus för intresset blir istället ADHD och liknande fenomen.

Detta efter att ha studerat Föräldrakrafts pressmeddelande där de redovisar vad de skall göra i Almedalen. Inte en enda punkt där man redovisar det senaste från dyslexiforskningen eller något annat som kan vara spännande och intressant ur läs- och skrivsvårigheters horisont. Du kan själv studera e-postet: Klicka här.

Men faktum trots detta kvarstår: En stor minoritet har dyslexi; cirka 80 procent av alla inlärningssvårigheter i skolan beror på läs- och skrivbekymmer.

I det här är jag faktiskt (även om jag kan vara en obotlig optimist) mycket pessimistisk, eftersom jag väldigt länge sett tendensen. Dyslexin glöms, som sagt, alltmer bort!

 
 

Läser om Emil och tänker på allt som sägs kan göras i skolan

Har ni hört talas om att man kan göra något åt dyslexin? Att man kan klara sig mycket bra med hjälpmedel och andra åtgärder och därmed klara godkända betyg i grundskolan och kanske få ännu bättre betyg. Så säger bland annat Dyslexiförbundet FMLS och har anklagat mig och Dyslexia nätupplaga för att ”mörkmåla” och som deras företrädare Sven Eklöf skrev här i en kommentar:

”Dyslexiförbundet FMLS och hela det svenska samhället bedömer idag att dyslexi är en funktionsnedsättning – att inte acceptera detta är tossigt.

De flesta dyslektiker har stor användning av olika hjälpmedel. Dessa hjälpmedel får man idag oftast gratis via skola, sjukvård, försäkringskassa, arbetsförmedling eller arbetsgivare.” (november 12, 2009 kl 4:20 e m )

Jag läser om Emil i FDB:s Nyheter vilket är en annan intresseorganisation, Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn. Undrar verkligen om han tycker kritiken som vi framför är ”tossig”. Han berättar nämligen detta om dagens skola:

”– Just nu är det extra tufft. Jag måste gå ifrån min vanliga klass hela tiden då jag inte hänger med i undervisningen.”( s 6)

Han tycker att det är jobbigt att gå ifrån klassen eftersom han mister delvis kontakten med sina klasskompisar. En social dimension som helt ignoreras av personer som Eklöf. Därtill blir han förmodligen inte godkänd i engelska och matematik.

Jag menar med bestämdhet att detta inte är enbart för att skolan är ovillig till att hjälpa dyslektiker och andra med dysfunktioner. Skolorna gör säkert allt vad de kan. Problemet är att skattemedel går till organisationer som Dyslexiförbundet FMLS och dylika organisationer som inte gör ett dyft som gör någon radikal skillnad för den med dysfunktion. De är den mest konservativa kraften som finns på området och förhindrar att mer penningar kan gå till forskning som säkerligen skulle verkligen kunna göra skillnad.

 

Stöd eller inte, det är frågan för Dyslexiförbundet FMLS

Dyslexiförbundet FMLS protesterar enligt tidskriften Föräldrakraft emot den nya skollagen.

Motiveringen är att nya skollagen anger att stödet bara måste ges upp till nivån ”godkänd”.
- För en elev med funktionsnedsättning kan specialpedagogiskt stöd dras in så fort man når godkändnivå. Sedan måste eleven ånyo gravt misslyckas för att stödet åter skall sättas in. Regeln kan även innebära att de hjälpmedel eller anpassade läromedel eleven fått, dras in så fort eleven nått godkändnivå, skriver förbundet i ett brev till utbildningsministern och riksdagen.”

( Föräldrakraft den 26 maj 2010)

Dyslexiförbundets överreagerar nog eftersom elever med behov av särskilt stöd har rätt till olika former av hjälpmedel. Vad som avses är nog en remissinstans’ tolkning av den nya lagen:

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Barnombudsmannen vänder sig dock mot skrivningen om att en elev ska ha rätt att erhålla stöd för att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås. Enligt SPSM kan detta tolkas som att elever bara har rätt till särskilt stöd för att uppnå godkänt.” ( Den nya skollagen för kunskap, valfrihet och trygghet, Ds 2009:25, 286)

SPSM:s invändning tycks Dyslexiförbundet sedan ha anammat. Förbundet var ingen remissinstans men regeringen efterfrågade ändå Dyslexiförbundet FMLS om deras synpunkt. Så vitt jag kan se reagerade man inte då. Vaknande man nu i elfte timmen? I så fall är det som vanligt.

Tolkningen som SPSM och Dyslexiförbundet FMLS gör, kan vara felaktig eftersom elever med funktionshinder har rätt till olika former av stöd i skolan. Även med den nya skollagen.

Artikeln: Klicka här!

 

Nytt dyslexiprogram på Kunskapskanalen, UR, gräver ej på djupet

Igår sändes Niklas Hylands nya program TEMA:Dyslexi på Kunskapskanalen. Jag hade stora förväntningar på programmet och Hylands initiativ är mycket bra. Men dessvärre var det nästan som vanligt. Bland annat två professorer, Martin Ingvar och Mats Myrberg, fick framträda som experter i programmet. De drog då sådant som de alltid brukar säga och Ingvar kritiserade skolorna och lärarutbildningarna. Inga kritiska frågor ställdes till dessa herrar. Att t ex hela deras argumentation är hämtad från främst professor emeritus Ingvar Lundberg och att de skulle kunna förklara mer exakt vad dyslexi beror på och exakt hur man skall åtgärda den.

Dyslexiförbundet FMLS och deras Inger Rålenius var på plats och hade samma svar som alltid: Hjälpmedel!

Obskyra metoder och välkända, gamla metoder som den Witting-inspirerade Rydaholmsmodellen, presenterades men kommenterades knappast kritiskt av några experter. Det var främst dyslektiker som fick kommentera dessa, som inte lär hjälpa utan enbart skänker dyslektiker ett falskt hopp.

Att Hyland och hans team inte kan eller inte vågar gräva mer i dyslexiforskningen är otroligt synd. Det sänds ju ändå i en kanal som har gott renommé och som är populärt på landets skolor.

Hoppas Niklas Hyland tar åt sig av kritiken så att vi får se mer djuplodade program i framtiden. Då kan vi nog få reda på varför det ser ut som det gör på dyslexiområdet.

Att det sedan var en person som medverkade vilken hade samma namn som jag och som liknande mig, kan vi lämna därhän.

Se programmet: Klicka här! Det är tillgängligt fram till och med den 3 november 2010. Återkom sedan gärna med ros och ris.

 

Det ständiga dubbla budskapet; vi kan hjälpa och elevers dystra vittnesmål

I dyslexisammanhang finns det ett dubbelt budskap som jag inte riktigt får rätt på.  Jag skall exemplifiera det här med de dyslexihändelser i massmedia som jag funnit idag.

Först en elev som inte har fått hjälp i grundskolan:

Fick du någon hjälp när du blev mobbad?

– Inte i lågstadiet. Det var många som såg vad som hände, men de sopade det under mattan. Kanske trodde de att det var på lek, kanske var de rädda för att ta tag i det. Det var först när jag började mellanstadiet som jag fick en lärare som vågade se. Jag vet att hon ringde till flera föräldrar. Kanske de hade några möten, jag vet inte riktigt, men allt tog slut på en gång. Jag fick ju inte vänner över en natt, men jag fick vara i fred.

Trivdes du i skolan efter det?

– Jag har alltid haft svårt med inlärning. Det var inte förrän jag var vuxen och gick på Komvux som jag fick veta att jag hade dyslexi. Det kändes som en seger. Jag behövde inte känna mig konstig längre. Jag vet att jag har rättigheter. Jag kan läsa på universitetet och be att få en speciallärare. Det var en lättnad.”  (orebro.etc.se, 26 april 20101)

Det var länge sedan, men vad jag förstår har det inte blivit mycket bättre i dagens skola. Och det är inte enbart lärarna eller skolornas fel, vilket jag återkommer till nedan.

Hela artikeln: Klicka här!

Sedan denna ständiga hänvisning till att forskningen säger vad som exakt skall åtgärdas när det gäller dyslexi:

”Det finns forskning om vilka faktorer som är betydelsefulla för elever med dyslexi, men det är oklart vilket genomslag denna kunskap har fått i skolornas arbete.” (Gävle Dagblad, den 27 april 2010)

Detta med anledning av att Skolinspektionen granskar Murgårdsskolan, som väl ligger i Sandvikens kommun.

Hela artikeln: Klicka här!

Varför denna ständiga konflikt där föräldrarna är upprörda att inget görs och att Skolinspektionen ständigt skall utreda vad som gjorts och inte gjorts samt skolornas påståenden att det visst görs något? Jo, jag menar att ingen vet riktigt vad som skall göras. Den springande punkten är nämligen att vi inte exakt vet vad vi skall göra åt dyslexin. Detta gör att varje speciallärare/specialpedagog i princip kör efter eget ”recept”. En del skolor ger förmodligen upp eftersom man inte ser något reellt resultat av tidigare insatser.

Det är ju också så att de här eleverna när de går ut i vuxenlivet, oavsett om de har blivit föremål för specialundervisning eller ej, har kvar sina läs- och skrivbekymmer. Men där är den s k dyslexiforskningen i Sverige tämligen tyst. Inte konstigt eftersom det är många som idag tjänar penningar på detta; hjälpmedelsföretag, intresseorganisationer, föreläsare etc etc. Dessa vill verkligen inte mista sin försörjning.

 
 

Dyslexin som en form av blindhet har verkligen slagit igenom

Nu är det snart val. I samband med det går Hjälpmedelsinstitutet ut med följande information:

”Det finns ett antal tillgänglighetsproblem på riksdagspartiernas webbplatser. Problemen får till följd att en stor del av väljarkåren har svårt att ta del av partiernas digitala budskap. Man är kanske ovan vid tekniken, har dyslexi, annat modersmål, synnedsättning osv.”

Klicka här för att ta del av pressmeddelandet.

Dyslexi jämställs här med den som inte har svenska som modersmål och den som har ”synnedsättning”.  Bakom detta står bland annat Dyslexiförbundet FMLS, som länge velat jämställa dyslexi med blindhet.

Jag anser att den här kopplingen är mycket olycklig och gör dyslektiker mer handikappade än vad de borde vara. Organisationer som gör så här emot en grupp borde ifrågasättas mycket mer än vad man gör idag, anser jag. Flatheten är mycket stor i Sverige!

 

Etiketter: ,

Logopederna avslöjar sin bristande kunskap visavi dyslexi här på bloggen

Här på bloggen har jag ifrågasatt om alla logopeder verkligen har den kunskap som krävs för att ställa diagnos och arbeta med dyslektiker. Jag har tagit logopeden Sämfors som exempel eftersom hon håller dyslexiföreläsningar.

Idag kommenterar Sämfors intresseorganisation denna min kritik:

”Jag vill bara tillägga att Helén Sämfors är en av de många legitimerade logopeder i vårt land som är specialiserad på dyslexi, tal- och språkutveckling. Hon är en skicklig yrkeskvinna med kunskap, patos och stor potential. Hon vet vad hon talar om.

Jag kan tipsa om mycket vederhäftiga böcker som utkommer i mars-april med övergripande titel: Dyslexi – förbannelse eller möjlighet? förtattade av leg logopeder Ulla Föhrer och Eva Magnusson. Jag ska själv kasta mig över dem.

Hälsningar, Elisabet Mohammar ledamot i styrelsen för Svenska Logopedförbundet”

Ett standardsvar från en intresseorganisation, som saknar verkliga bevis för det fina omdömet av en medlem. Att bara vara högröstad betyder inte att man har kunskap och verkligen kan det man vill tjäna penningar på, i det här fallet dyslexi, som är ett så komplicerat område. Logopedutbildningen ger väl ingen specialistkompetens i dyslexi.

Svenska Logopedförbundets försvar av en medlem är emellertid mycket avslöjande. Det visar sig nämligen vara värre än vad jag befarade. Elisabet Mohammar, som väl själv bör vara logoped, förstår inte att hon hänvisar till en forskare, Eva Magnusson, som inte är dyslexiforskare. Magnusson har nämligen inriktat sig på språkstörda barn och ungdomar tillsammans med Kerstin Nauclér. Och Ulla Föhrer är  enligt uppgift ”leg. Logoped vid enheten för logopedi och foniatri, Huddinge Universitetssjukhus”. Någon avhandling i ämnet dyslexi av henne har jag inte sett. Det vill säga ej heller Föhrer är någon dyslexiforskare.

Logopederna som säger sig vara experter på dyslexi baserar tydligen sin yrkesroll på skrifter och dokument författat av personer som inte är experter på området.  Där har du, kära bloggläsare, menar jag, orsaken till att det ser ut som det gör på dyslexiområdet.

Förlorarna? Som vanligt barn och ungdomar som inte får den bästa hjälp som finns, nämligen den som har sitt fundament i den senaste och moderna forskningen. Och den forskningen finns inte i huvudsak i Sverige utan på den internationella nivån. Här är den mesta dyslexiforskningen skrämmande amatörmässig.

 

Etiketter:

Missuppfattningen att jämställa dyslexi med blindhet sprider sig

Svenska Dyslexiföreningen och Dyslexiförbundet FMLS(tidigare endast FMLS) har länge starkt propagerat för inspelningar för dyslektiker istället för text. Vad som förvånat och delvis skrämt mig under de drygt tjugo år som jag följt dessa organisationers agerande är att de inte med kraft kämpat för att alla skall kunna ta del av texter. Detta har självklart välkomnats av allt fler aktörer som ser att de kan få betydande inkomster på detta.

(Dyslexiförbundet FMLS har t o m hånat mig här på bloggen för min inställning i det här, vilket gjort att jag inte förnyat mitt medlemskap. De har för övrigt hånat mig sedan jag startade Dyslexia 1994. Kränkningen här på bloggen var endast den berömda droppen. Jag återkommer till detta vid ett senare tillfälle eftersom jag har mycket avslöjande uppgifter om den ”intresseorganisationen”.)

Den här inställningen har verkligen spridit sig och fått ett verkligt genomslag. Så här skriver Landstingen och regionerna i samverkan,  Råd om vård på webben och telefon:

”Taltidningen kan man använda om man inte kan eller har svårigheter att ta del av skriven text, exempelvis om man har synskada, afasi eller dyslexi.”

Vilka svårigheter har då dyslektiker med att läsa? Jo, de kan läsa men det tar i regel längre tid än för ”normalläsaren”. Det betyder dock absolut inte att de kan jämställas med den som har någon form av synskada. Jag förvånas över att den med dyslexi vill rida på en så allvarlig dysfunktion som synskada och blindhet när de ingalunda har en sådan på något sätt likartad dysfunktion.

Jag tar gärna del av vad du som har dyslexi och du som är förälder till en dyslektiker, tycker om dessa mina synpunkter på organisationer som kämpar för att den med dyslexi skall bli ännu mer handikappad än vad som är nödvändigt. Mejla mig gärna på tommy.wingren@dyslexia.se.

 
 

Vid nytt ”hjälpcentrum” i Malmö talade Alexandra Pasclidou


Alexandra Pasclidou talade inför publik och skojade när hon fick  present i Malmö

Idag har jag varit och lyssnat på Alexandra Pasclidou här i Malmö, som höll ett tal om lärandet och läsandet med anledning av att Lärcentrum etablerats i Malmö Stadsbiblioteks regi.  Det borde nog i stället benämnas hjälpcentrum för dem som vill ha lingvistiska kryckor. Då har man ju från makthavarna sida i varje fall gjort något. Och som vanligt är det här påhejat av ”stjälporganisationen” Dyslexiförbundet FMLS.

Pasclidous tal var däremot mycket bra. Hon kan, som få andra, konsten att tala. Alexandra Pasclidou peppade invandrarna, eftersom de var i majoritet, med vikten av att  lära sig svenska språket och att utbildning var viktigt och utvecklande för individen.

Publiken före Pasclidous tal. Var är jag? tycks en av dem undra.

Här några citat från Pasclidous som jag tyckte var bra:

”Kunskaper finns i er”; ”Den som slutar lära sig dör. I hjärta och sinne” och ”Våga prata. Bryter du? Bra, prata mer.”

Mer om det här reportaget i Dyslexia nätupplaga 2/2010. Läs Dyslexia nätupplaga och du får spännande läsning. Eller hur?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på februari 19, 2010 i Intresseorganisationer, Läsandet

 

FMLS visste ej om: Björklunds bristande kunskap om och ointresse för elever med dysfunktioner

Flera handikappsorganisationer däribland Dyslexiförbundet FMLS protesterar i Göteborgsposten över den nya lärarutbildningen som saknar grundläggande kunskaper i specialpedagogik för alla lärare:

” Eftersom regeringen inte vågar ge obligatorisk kunskap om funktionshindrade till blivande lärare får detta parollen ”en skola för alla” att blekna. Propositionen strider också mot flera konventioner. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning erkänns rätten till utbildning, utan diskriminering och på lika villkor. För att detta ska bli verklighet måste pedagogers kompetens att möta och undervisa elever med olika funktionsnedsättning framhållas. Propositionen strider också emot huvudprinciperna i FN:s konvention om barns rättigheter som slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde, ingen får diskrimineras.”( GP, den 15 februari 2010)

Om Dyslexiförbundet FMLS hade tagit Dyslexia(pappersupplagan) och senare Dyslexia nätupplaga på allvar och även läst desamma, hade organisationen också visst att Jan Björklund, nuvarande utbildningsminister, aldrig har vågat bli intervjuad av Dyslexia. Han vet nämligen att han har bristande kunskaper och insikter i den specialpedagogiska problematiken.

Dyslexiförbundet FMLS är faktiskt en skam och genom att inte ta del av all diskussion och all information kring dyslektiker, motarbetar de faktiskt indirekt elever med dyslexi. De vill lysa i offentlighetens ljus men vill inte göra något reellt för den grupp de företräder. De trampar endast omkring i gamla hjulspår som hittills inte givit så väldigt mycket.

Prov på Dyslexiförbundet FMLS översittarstil finner du i en kommentar som förbundet gjort här på bloggen:

” Det tillhör ibland tyvärr nödvändigheten att bemöta påståenden eftersom man omnämns – trots att de är så tossiga att det nästan känns lönlöst.”

( Dyslexiförbundets FMLS’ Sven Eklöf)

Om det här förbundet inte haft en sådan tråkig inställning till Dyslexia, hade de möjligen också kunnat påverka Björklund på ett mer effektivt sätt före ministerposten. Jo, fler vi är ju bättre lär det gå att förändra till det bättre för dem med olika former av dysfunktioner. Eller?

Artikeln: Klicka här!

 

Etiketter:

Förhindras verkliga förändringar i skolan av dem som tjänar penningar på elevers bekymmer?

En läsare av vårt Nyhetsbrev och möjligen av gratisversionen av Dyslexia nätupplaga skriver till redaktionen:

”Vill inte ha dyslexia nätupplaga per email länge. Tycker inte att den ger en bra bild av vad dyslexi är.”

Läsaren har inte velat(eller kunnat?) precisera sin bedömning, d v s varför vi inte ger en ”bra bild” av dyslexin.

Dyslexiförbundet FMLS:s representant har kommenterat den här bloggen bland annat så här:

”Det tillhör ibland tyvärr nödvändigheten att bemöta påståenden eftersom man omnämns – trots att de är så tossiga att det nästan känns lönlöst.
Dyslexiförbundet FMLS och hela det svenska samhället bedömer idag att dyslexi är en funktionsnedsättning – att inte acceptera detta är tossigt.”

Dyslexiförbundet har tydligen fått en viss hybris eftersom deras bedömning skall omfatta ”hela samhället”. Det om något tycker jag är ”tossigt”. Att inte välkomna kritisk diskussion är ovetenskapligt och tämligen avslöjande.

Vad beror detta på? Jo, enligt mig är det tydligt efter att ha studerat detta i snart tjugo år nu. Dyslexiförbundet FMLS, Svenska Dyslexiförbundet etc har intresse av att dyslektikern förblir i sin dyslexi och endast kan bli hjälpt av tekniska lösningar. Läsaren som citeras ovan är kanhända specialpedagog som t o m skaffat sig en utbildning och då faller den yrkestillvaron om alla elever i ett slag sluppit sina funktionsnedsättningar. Denna aspekt diskuteras inte alls.

Vad leder detta till? Ja, vi kan ta ett aktuellt exempel här i Malmö:

”– Helt klart är läget fortfarande bekymmersamt och det är alldeles för många Malmöelever som inte klarar kraven, sa skolkommunalrådet Agneta Eriksson (S).

Det var för sju år sedan.

2005–2008 satsade kommunen och staten 148 miljoner kronor för att göra Malmö lika bra som övriga landet.

Det har inte gett tillräckliga resultat. Skillnaden är fortfarande stor visar färsk statistik från höstterminsbetygen.

Endast 70,8 procent av niorna på kommunens högstadieskolor har gymnasiebehörighet. Nästan var tredje elev riskerar att hamna utanför gymnasiet. Vid samma tid förra året låg behörigheten på 74,3 procent.” (Sydsvenskan, den 15 januari 2010)

Artikeln!

148 miljoner och det blir bara sämre. Talar inte det sitt tydliga språk? Och om vi då lägger till vad alla intresseorganisationer kostar samhället(statsbidrag och andra bidrag), all specialundervisning, all specialutbildning av lärare etc. etc.

Jag menar att den organisation som byggts upp kring till exempel dyslektiker inte är endast av godo för dem med funktionsnedsättningar, även om ett fåtal förhoppningsvis kan bli hjälpta. Det är väldigt många som tjänar pengar på detta och vill ha kvar sin försörjning. Därtill vägrar skolorna att ta till sig den moderna forskning som finns, nästan enbart utländsk eftersom svensk dyslexiforskning är närmast obefintlig.

Tossigt Dyslexiförbundet FMLS? Ja, säg det till den vuxne dyslektikern som  ni inte gett möjlighet att erövra skriften på sina egna villkor i unga år utan förhindrats eftersom ni gynnar dem som marknadsför olika typer av hjälpmedel. Tydliga vetenskapliga belägg har ni inte heller för denna er inställning visavi dyslexi.

Detta måste i varje fall seriöst diskuteras! Och inte med metoder som mer liknar härskarstrategier än en seriös vilja till kritisk diskussion.

Som bekant gäller detta inte bara elever med dysfunktioner utan alla elever. I dagens SVD:

”Under lång tid har svenska elever tappat mark jämfört med kamrater i andra länder. I början av december kom den senaste TIMMS-mätningen, som visar att svenska gymnasister från 1995 till 2008 har sjunkit från topp till medel i fysik och från medel till ”långt under det internationella genomsnittet” i matematik. Signalen är tyvärr bara den senaste av många. Det här betyder inte att alla svenska skolor är undermåliga, men uppenbarligen får alldeles för många elever ut alldeles för lite av sina skolår.”

Artikeln!

Elevvittnesmål:

Vilket är det jobbigaste ämnet i skolan då?
– Det är några stycken, säger Isak och ler. Det kan vara kul på matten och engelskan ibland, men jag gillar inte alls svenska. Vi har en massa häften som vi jobbar i och så läser vi väldigt mycket i en svenskabok, om konsonanter och så. På engelskan ska vi ha redovisning inför klassen nu, vi jobbar i grupper och ska göra dialoger, det blir som teater.”

Artiklen!

 

Intresseorganisationen som motverkar sina egna syften avtackar trotjänare

Vet du vem Allan Nilsson är på Dyslexiförbundet FMLS? Inte. Se detta avsnitt där man avtackar en mans gärning och sådana personer finns det inte många av i organisationen. Tyvärr. Tyvärr.

Kanske har den ”nya” generationen som nu styr åtskilligt att lära av honom och den ödmjukhet som han hade.

Se följande videoklipp och lägg särskilt märke till vad Allan Nilsson vill att organisationen skall göra vilket den verkligen inte gör idag!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på december 19, 2009 i Dyslexi, Intresseorganisationer

 

Dyslexi jämställs ofta med blindhet

Ibland kritiserar jag organisationer som Dyslexiförbundet FMLS för att ge sken av att dyslexi är en dysfunktion i paritet med blindhet. Och dyslektiker är långt ifrån blinda. Ja, det är oförskämt emot dem som verkligen är blinda att parasitera på deras allvarliga dysfunktion.

Det är dåvarande FMLS:s iver att bli klassad som handikapporganisation som ligger bakom detta. Detta har också misstolkats som om dyslexi skulle ha blivit klassat som handikapp, vilket inte är fallet. Det enda som skedde, 1990, var att FMLS blev uppsatta på en lista av regeringen där man gav bidrag till handikapporganisationer. Inget formellt beslut således.

Dyslexiförbundet FMLS:s iver har dock fått den effekten att allmänheten förknippar ofta dyslexi med blindhet. Här ett exempel av många:

”Den nya e-bokläsaren Intel Reader vänder sig framförallt till personer som är synskadade eller lider av dyslexi. Intel Reader har en inbyggd kamera som kan ta bilder av text för at sedan översätta texten till tal.” ( pcforalla.idg.se)

Läsaren kostar ca 10 200 kronor. Det blir dyrt att hamra in handikappstämpeln i allmänhetens medvetande. Dyrt för den med dysfunktion. Intresseorganisationen inkasserar statsbidrag varje år och är nog glada. Det verkliga priset får, som sagt, dyslektikerna betala.

Informationsvideo och länk för att du, kära bloggläsare, själv skall kunna ta ställning:

Artikeln: Klicka här!

 
3 kommentarer

Publicerat av på november 12, 2009 i Diagnos, Dyslexi, Intresseorganisationer