Ännu en med diffus diagnos vilket resulterar i att helt oskyldiga drabbas

Läser i Göteborgsposten om förtvivlade föräldrar vars vanmakt man kan känna in på bara skinnet:

”- Redan i tio – års åldern visade han klara tecken på oro och ångest. Vi vände oss till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) för att få hjälp. Efter ett tio minuters samtal fick han diagnosen damp som sedan snabbt ändrades till ADHD.”

Det är den nu aktuella djurplågaren som föräldrarna här beskriver. Det är ganska tydligt, anser i varje fall jag, att psykiatrin förvärrar de psykiska plågor som vi alla kan ha i oss. Minsta avvikelse från det s k normala(vad det nu är), skall ha en diagnos, så att olika aktörer, från logopeder till läkare skall kunna få en rimlig utkomst.

Det riktigt allvarliga är dock att läkarna gör sina diagnoser väldigt snabbt, vilket föräldrarna ovan intygar, trots att en diagnos skall göras efter en längre tids observation enligt Socialstyrelsen.

Vilka konsekvenser en diagnos får för individen, är det nog få som inser, dessvärre.

När skall, som jag frågat så många gånger förr, läkarna tas ned från sin ”översittarpiedestal”? Det moderna samhällets överstepräster!?

Artikeln: Klicka här!

 

Behöver inte dyslektiker föräldrakraft?

Har just fått det nya numret av tidskriften Föräldrakraft i min hand som sänds till redaktionen. Varje gång letar jag nästan förgäves efter något nytt och intressant om dyslexi. Men inte mycket finner jag.

Min något retoriska fråga till Valter Bengtsson, som är ansvarig utgivare för tidskriften: Behöver inte dyslektiker föräldrakraft? Jag trodde att det var just det de mest behövde.

Det finns och har dock funnits information och artiklar om dyslexi men då har det varit helt okritisk upplysning och delvis felaktig med hänsyn till modern dyslexiforskning.

Som i detta nummer jag nu håller i handen, där finns det en liten artikel där man intervjuar Inger Rålenius, som själv är dyslektiker och som berättar samma historia år efter år och som hon  har gjort på åtskilliga konferenser och föreläsningar. Och det handlar då verkligen inte om vad modern dyslexiforskning kommit fram till utan det sedvanliga hjälpmedelseländet, som sannolikt låser fast dyslektiker i felaktiga strategier.

Ja, dyslektiker och era föräldrar, ni är numera en tämligen bortglömd grupp. Ni behöver nyheter och hopp men får det gamla vanliga som ni fått i snart fyrtio år nu, uppskattningsvis.( Den s k språkliga medvetenheten lanserades av Liberman på 70-talet.)

Men detta öppnar ju självklart för suspekta metoder som Kattmodellen.

 

Upplevelse av våld, delorsak till elevers inlärningssvårigheter?

Läser något intressant i den danska tidningen Politiken idag. Köpenhamn skall nämligen försöka ta reda på hur många barn som utsätts för våld eller bevittnar våld i hemmet.

”For første gang i Danmark vil det nu blive undersøgt, hvor mange børn der oplever enten selv at blive slået eller truet derhjemme eller at være vidner til vold mod andre medlemmer af familien.”( Politiken den 18 augusti 2009)

Det vore också bra att ställa de förmodade upplevelser av våld i relation till elevernas inlärningsmöjligheter. Kan upplevelser i hemmet vara en delorsak till inlärningssvårigheter? Känslig fråga, men den måste ställas.

Vore inte mitt ovan skissade förslag till undersökning, inspirerat av den danska undersökningen, något för Sverige? Det är ju viktigt att undersöka inlärningsproblematiken ur alla möjliga aspekter.

Artikeln: Klicka här!

 

Nu börjar höstterminen igen och…

Ja, så var det dags igen. Sommarlovet snart slut och så börjar läsåret igen med höstterminen.

Hur skall det då bli? Min gissning: ännu sämre för elever med särskilda behov. Det är ekonomisk kris och det första som kommuner och skolor drar in på är stöd till den här gruppen av elever och lastar över det på ordinarie lärare.

Inget nytt under solen, som det står i Predikaren. Kanhända kan dessa rader från nämnda bok i Bibeln stämma till eftertanke:

”Jag betraktade allt som sker under solen: allt var tomhet, ett jagande efter vind.”(Pred 1:14)

Och tomhetskänsla för den här gruppen av elever kan leda till mycket allvarliga konsekvenser.