För få timmars undervisning i danska skolor. Samma här?

Danska Berlingske Tidende rapporterade i söndags att danska skolor har för få timmars undervisning.

”Massser af timer i musik, men alt for få timer i dansk. Folkeskolen er så dårlig til planlægning, at elevernes skoleskemaer i stor stil overtræder lovgivningen. Cirka hver tredje skoleelev har færre timer end lovgivningen finder fagligt forsvarligt, viser en opgørelse fra Skolestyrelsen”         ( Berlingske Tidende den 25 april 2010)

Utbildningsminister Tina Nedergaard (V) reagerade:

”Jeg vil ikke acceptere det. Og jeg vil heller ikke høre på, at kommunerne siger, at de mangler penge. Det svarer til en borger, der siger: Jeg vil gerne betale min skat, men jeg har desværre ingen penge. Lovgivningen er ikke vejledende. Og hvis ikke eleverne har fået den undervisning, de skal have, så skal de kompenseres. Loven er klar”( Berlingske Tidende den 25 april 2010)

Tina Nedergaard

Hela artikeln: Klicka här!

Ja, det finns en lag som säger att eleverna har rätt till undervisning, men så går penningarna till något annat. Någon som känner igen detta från något land i vår omedelbara närhet?

 

Dagobert och skrivandet

Ett litet komiskt inslag i allt allvar här på bloggen. Dagobert och skrivandet:

 

Det ständiga dubbla budskapet; vi kan hjälpa och elevers dystra vittnesmål

I dyslexisammanhang finns det ett dubbelt budskap som jag inte riktigt får rätt på.  Jag skall exemplifiera det här med de dyslexihändelser i massmedia som jag funnit idag.

Först en elev som inte har fått hjälp i grundskolan:

”Fick du någon hjälp när du blev mobbad?

– Inte i lågstadiet. Det var många som såg vad som hände, men de sopade det under mattan. Kanske trodde de att det var på lek, kanske var de rädda för att ta tag i det. Det var först när jag började mellanstadiet som jag fick en lärare som vågade se. Jag vet att hon ringde till flera föräldrar. Kanske de hade några möten, jag vet inte riktigt, men allt tog slut på en gång. Jag fick ju inte vänner över en natt, men jag fick vara i fred.


Trivdes du i skolan efter det?

– Jag har alltid haft svårt med inlärning. Det var inte förrän jag var vuxen och gick på Komvux som jag fick veta att jag hade dyslexi. Det kändes som en seger. Jag behövde inte känna mig konstig längre. Jag vet att jag har rättigheter. Jag kan läsa på universitetet och be att få en speciallärare. Det var en lättnad.”  (orebro.etc.se, 26 april 20101)

Det var länge sedan, men vad jag förstår har det inte blivit mycket bättre i dagens skola. Och det är inte enbart lärarna eller skolornas fel, vilket jag återkommer till nedan.

Hela artikeln: Klicka här!

Sedan denna ständiga hänvisning till att forskningen säger vad som exakt skall åtgärdas när det gäller dyslexi:

”Det finns forskning om vilka faktorer som är betydelsefulla för elever med dyslexi, men det är oklart vilket genomslag denna kunskap har fått i skolornas arbete.” (Gävle Dagblad, den 27 april 2010)

Detta med anledning av att Skolinspektionen granskar Murgårdsskolan, som väl ligger i Sandvikens kommun.

Hela artikeln: Klicka här!

Varför denna ständiga konflikt där föräldrarna är upprörda att inget görs och att Skolinspektionen ständigt skall utreda vad som gjorts och inte gjorts samt skolornas påståenden att det visst görs något? Jo, jag menar att ingen vet riktigt vad som skall göras. Den springande punkten är nämligen att vi inte exakt vet vad vi skall göra åt dyslexin. Detta gör att varje speciallärare/specialpedagog i princip kör efter eget ”recept”. En del skolor ger förmodligen upp eftersom man inte ser något reellt resultat av tidigare insatser.

Det är ju också så att de här eleverna när de går ut i vuxenlivet, oavsett om de har blivit föremål för specialundervisning eller ej, har kvar sina läs- och skrivbekymmer. Men där är den s k dyslexiforskningen i Sverige tämligen tyst. Inte konstigt eftersom det är många som idag tjänar penningar på detta; hjälpmedelsföretag, intresseorganisationer, föreläsare etc etc. Dessa vill verkligen inte mista sin försörjning.

 

Kan dyslektiker läsa?

I Uppsalademokraten läser jag om en kille som förlorat sin sjukförsäkring. Han skadade sig för 14 år sedan. Det är de nya försäkringsreglerna som gör att han nu måste som det heter ”ställa sig till arbetsmarknadens förfogande”. Det som gör det extra komplicerat, enligt artikelförfattaren, är att den här killen inte kan läsa p g a grav dyslexi. Så här beskrivs det:

”Möjligen hade Roger kunnat arbeta med kontorsuppgifter, även om det är tveksamt med tanke på värken. Men det kräver en utbildningsnivå som han inte har. Eftersom han har svår dyslexi har han aldrig lärt sig att läsa, än mindre tillägnat sig några datorkunskaper.

Så länge han var frisk besvärade det honom inte – han klarade sig ändå, säger han.” ( Uppsalademokraten, den 25 april 2010)

För att i nästa stycke skriva:

”Men när han nu ändå skulle prövas mot arbetsmarknaden nämnde han för en av arbetsförmedlingens handläggare att han skulle vilja lära sig läsa ordentligt”

Ja, hur var det nu? Kan den här mannen läsa eller inte? Om han inte kan läsa är det inte dyslexi utan då är han analfabet, d v s inte läs- och skrivkunnig. Men det verkar som om han har en sämre läsförmåga än normalläsaren. Varför skriver man då att han ”aldrig lärt sig läsa”? Vad menar man egentligen?

Detta ser man väldigt ofta att journalister är väldigt slarviga när det skriver om dyslexi. Det är illa eftersom det sprider fördomar om dyslektiker helt i onödan.

Artikeln: Klicka här!

 

En stor minoritet elever trivs inte i den kommunala skolan

Med tanke på diskussionen i kommentarerna till mitt förra inlägg om waldorfskolorna, är det intressant att ta del av en forskares synpunkter kring den kommunala skolan och att en så stor del av eleverna inte trivs i skolan. Skånska Dagbladet skriver idag:

”Barnen och ungdomarna känner inte att lärarna lyssnar på dem, att skolarbetet berör dem.
– Dessa elever tyckte inte att undervisningen handlar om dem.

De har svårt att identifiera sig med skolarbetet, säger Lars Persson.

Slutsatsen har Lars Persson dragit genom att analysera den senaste elevenkäten, som barn och ungdomar i Lunds kommun har fått svara på.

Han har studerat resultatet som en del av sin forskning om demokrati i skolan, från förskola till gymnasium, som han påbörjade 2006. Arbetet har nyligen resulterat i en doktorsavhandling inom ämnet rättssociologi.

Som alltid när det handlar om människor är verkligheten komplicerad. Lars Persson ser två parallella spår. Dels finns det de elever som känner utanförskap, dels en annan grupp som befinner sig på en helt annan nivå.” ( Skånska Dagbladet, 25 april 2010)

Artikeln: Klicka här!

Eleverna som inte trivs och tycker att skolarbetet inte har med dem att göra, var så stor som  en tredjedel. Att föräldrar i det läget söker andra vägar för sina barn är helt logiskt och naturligt. Det kan vara en dyslexiskola; det kan vara en montessoriskola; det kan vara en waldorfskola etc etc.  Jag är alldeles övertygad om varje förälder som haft sådana här problem, vet vad jag talar om.

 

Verkliga skolalternativ saknas nog i det svenska skolväsendet idag

I dagens DN på debattsidan gör fyra kända profiler, bland annat komikern och skådespelaren Maria Lundqvist(tror jag i varje fall) ett viktigt inlägg i diskussionen kring eventuell lärarlegitimation. Det påpekar att det numera saknas en erkänd waldroftutbildning:

”Under några år fanns det också möjlighet att genom Lärarhögskolan i Stockholm och Waldorflärarhögskolan utbilda sig till lärare och förskollärare med waldorfpedagogisk inriktning.

Tyvärr är det inte längre möjligt att påbörja en waldorflärarutbildning på högskolenivå. Med regeringens föreslagna yrkeslegitimation för lärare blir behovet av en lärarutbildning med waldorfpedagogisk profil ännu tydligare. Annars riskerar waldorfskolorna på sikt att stå utan legitimerade lärare. ( Dagens Nyheter den 25 april 2010)

Artikeln: Klicka här!

Inte minst är det väsentligt med flera alternativ för elever som har särskilda pedagogiska behov. Sådana verkliga alternativ saknas tyvärr nog idag. Och det är bra att kända personer utnyttjar sitt kändisskap på ett så här bra sätt.

 

”Vanligt folk” ställer bra frågor till makthavarna!

Eskilstuna Kuriren i förrgår:

”Gemensamma drag är inlärningsproblem och svårigheter i det sociala samspelet. Funktionshindret är biologiskt betingat och medför i varierande grad inlärningssvårigheter, anpassnings- och beteendeproblem. Exempel på diagnoser är ADHD och DAMP.

Vissa barn och ungdomar får byta skola och ha hem undervisning och Lotta Grönblad, du vet att flera inte får en utbildning och har svårt att klara sig i samhället. De behöver smågrupper, snäva ramar, och lärare som får stöd och glädje i skolan för att klara det.

Lotta Grönblad, ordförande i barn och utbildningsnämnden: Hur tänker du se till att alla barn och ungdomar i Strängnäs kommun får sin utbildning. Vågar du satsa nu?

Jan Björklund: Hur tänker du se till att utbildningen till lärare tar upp de dolda funktionshindren?”( Eskilstuna Kuriren, den 22 april 2010)

Det är Gunnar Bjälkebring som ställer dessa viktiga frågor till makthavarna. Det är s k vanligt folk som ställer de verkligt angelägna frågorna till dem som bestämmer, men får de svar och viktigare: Blir det någon reell förändring? Valår eller inte valår.

Hela artikeln: Klicka här!

 

Nytt nummer ute NU!

Några rubriker:

Upprepad läsning och kamratläsning inte nog för dem med allvarliga läsproblem

Olika underliggande neurokognitiva defekter hos dyslektiker, enligt ny studie

Ordkedjor, är det ett säkert sätt att ställa pedagogisk diagnos?

Föräldrarna viktig tämligen outnyttjad resurs när det gäller barn i riskgrupper

Varför framställs dyslexin i ny bok som det bästa som hänt den drabbade?

Länk till gratisversionens 2/2010: Klicka här!

Ta del av all information genom att prenumerera redan idag på betalversionen! Klicka här!

 

Ny bok som kommer analyseras i Dyslexia nätupplaga 3/2010

Vi har just fått en ny bok till redaktionen. ”Dyslexi – förbannelse eller möjlighet Att lära sig leva med läs- och skrivsvårigheter”, heter den och är författad av Ulla Föhrer och Eva Magnusson. Det är Elisabeth Reslegård och Läsrörelsen som ligger bakom utgivningen.

Det skall ges ut två böcker. Den andra boken i den lilla serien har titeln ”Dyslexi: förbannelse eller möjlighet? Levnadsberättelser”. Målgrupp är bland annat: ”[De] som själva har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi”. Det är en tjock bok, vilket måste vara en utmaning för den med läs- och skrivsvårigheter. Men det medföljer en CD för den som hellre vill lyssna.

Projektet kommer att analyseras mer i detalj i Dyslexia nätupplaga 3/2010 och möjligtvis även i 4/2010. Så prenumerera på betalversionen, så att du får all information! Klicka här!

 

Nytt nummer snart ute!

Nu arbetas det på ett nytt spännande nummer. Här något av innehållet:

Upprepad läsning och  kamratläsning  inte nog för dem med allvarliga läsproblem

Olika underliggande neurokognitiva defekter hos dyslektiker enligt nya rön

Varför framställs dyslexin i ny bok  som det bästa som hänt den drabbade?

Ingress:Finns det bra sidor i ett problem/en dysfunktion?

Prenumerera på betalversionen och missa ingen information: Klicka här!

 

Ny ”upptäckt” uppfattas som vanligt som en generell sanning

Den engelske dyslexiforskaren, psykologen och professorn Rod Nicolson menar sig kanske ha upptäckt något nytt angående dyslexi, enligt Daily Mail och Aftonbladet:

”– Vi har funnit att alla inte har en inre röst och de som inte har det, ofta har problem med läs- och skrivsvårigheter, säger Professor Rod Nicolson.”

Nicolson säger vidare:

”– Men vi har också funnit att det finns en hel del barn med dyslexi som även har ett välutvecklat inre tal.”

Trots denna begränsning är titeln på webbsidan för den här artikeln: ”Hör du röster? Då har du inte dyslexi”, vilket inte är sant, enligt Nicolson själv ovan. Varför skriver man då så? Jo, varje upptäckt om någon eller några dyslektiker uppfattas för det mesta som en generell sanning för alla dyslektiker, men varje dyslektiker är unik och har säkerligen sin helt egna profil. Det är endast en sak som är gemensam: En svag ordavkodning!

Artiklarna: Daily Mail Aftonbladet.

 

Var har vår värld tagit vägen när det gäller barn?

Här på bloggen har jag skrivit om hur barn kan bli behandlade i Sverige. I dagens Expressen rapporteras om hur en adoptivmamma i USA skickar tillbaka sitt adoptivbarn:

”Men Torry-Anne Hansen skickade även med ett litet meddelande med rubriken: ‘Till den det berör’. I det kortfattade meddelandet redogjorde hon varför hon inte längre ville vara mamma åt lille Artem. I brevet skriver hon att Artem är mentalt störd, våldsam och att han utgör ett hot mot hennes familj. Hon skriver vidare att man lurat henne att ta emot Artem genom att säga att han var normal och att hon nu vill annullera adoptionen.” ( Expressen 9 april 2010)

Vart är världen på väg när man kan göra så här med liten grabb? Det hör inte till saken vilka dysfunktioner han hade.

Dessvärre är vi i Sverige inte särskilt långt ifrån denna inställning till barn med dysfunktioner. Det är bara det att här är föraktet mer dolt! Mycket mer dolt!

Artikeln: Klicka här!

 

Viktig synpunkt i DN idag. Skolan behöver ett reellt ledarskap

Det är första april idag, men jag tror inte att ledarkommentaren i dagens DN är ett skämt. Det handlar om den omdebatterade frågan om rektorernas rätt att styra lärarnas arbetstid.  SKL, Sverige Kommuner och landsting, vill som bekant att rektorerna skall kunna styra mer och anpassa lärartiderna till skolverksamheten. I samband med det gör DN följande kommentar:

”Det som hindrar rektorer från att utöva ett aktivt pedagogiskt ledarskap är inte främst lärarnas arbetstidsavtal utan mängden av administrativa krav som redan tynger skolledarna. Många hoppar av för att rollen som chef med budgetansvar är så krävande att de inte klarar att utöva ett aktivt pedagogiskt ledarskap. […]

Visst är ledarskapet en ödesfråga för skolan. Men vägen till framgång går inte via en bitter maktkamp om lärarnas formella arbetstid. Det viktiga är att skapa förutsättningar för rektorerna att ägna mer tid åt att stödja lärarna i deras ledarskap. För ytterst är det bara välförberedda, engagerade lärare som kan höja nivån på utbildningen.” ( DN, den 1 april 2010)

Precis, det är ett reellt pedagogiskt ledarskap som krävs. Detta ledarskap bör dock vara professionellt från förvaltning till lärare i ledande ställning.

Artikeln: Klicka här!

 

Professor från Linköpings universitet försöker stoppa mitt bloggande

Igår fick jag ett e-post från en professor vid Linköpings universitet som kallar sig för Sveriges främsta expert på dyslexi vid sidan av professor emeritus Ingvar Lundberg. Han säger i mejlet att jag inte har kompetens nog för att blogga om dyslexi. Dessutom säger han sig behärska alla discipliner som har anknytning till dyslexi. Inte illa, eller hur kära bloggläsare? Hybris är väl ändå ett alltför milt uttryck för en sådan uppblåsthet.

Det är tydligt att dyslexietablissemanget vill stoppa all kritik som kan avslöja deras egen verksamhet. De respekterar inte ens den demokrati vi har i Sverige där vem som helst kan diskutera sådant som ligger dem varmt om hjärtat. Särskilt på en blogg!

Varför blir det så? Jo, jag tror att det beror på att de blir rädda, ja livrädda. För de är faktiskt ganska nakna, Sveriges dyslexiforskare. Och det är verkligen inte första gången jag och den tidskrift jag grundat Dyslexia, numera Dyslexia nätupplaga, blir mer eller mindre hotade.