Camilla Läckberg är som bekant deckarförfattare. Hon verkar ha funderat mer och mer kring läsinlärning när hon ser hur den egna sonen erövrar läsandet och knäcker koden utan problem:
”Mamma, varför står det ”Bosch” på tvättmaskinen, frågade nyligen min son när han var med mig i tvättstugan. Frågan kom därför att han fascineras av bokstäver och ord; han har nyss lärt sig läsa i skolan.
Hans fråga är säkert inte ovanlig för barn som nyss har knäckt läskoden och upptäckt glädjen i att kunna läsa. Liksom många andra barn läser han nu allt han kommer över. Barnböcker, serietidningar, mjölkpaket, vägskyltar och tvättmaskiner.”
När hon kommer till skolan reagerar hon på böckerna där:
”Nyligen var jag i min sons skola och förfasades över de böcker som fanns tillhands. Redan första intrycket var trist. Böckerna var gamla, smutsiga och slitna. Inte på det sätt som man ibland charmas av på antikvariat, även om jag inte tror att alla barn delar vuxnas fascination för det. De känns helt enkelt solkiga och är inget man lyfter upp med någon större förväntan.
Dessutom blev jag, milt sagt, förbluffad över innehållet. En bok handlade om herr Johansson, som satt ensam på julafton och söp, därför att han var ensam.”
Hennes lösning:
”Tänk om vi uppmuntrade företag att ”adoptera” en skola för att se till att de fick ständig påfyllning av nya och bra böcker som utgår från barns verklighet idag. Från statens sida borde man kunna uppmuntra detta genom att t.ex. göra inköp av litteratur för barn som gåva till skolor avdragsgilla. Det skulle vara billigt för företagen och det skulle kunna ge ett stort tillskott av litteratur till skolorna till en låg kostnad för staten. Det skulle också uppmuntra fler företag, också mindre, att ta det sociala ansvar man så gärna talar om från politiskt håll.”
Men jag tror inte, Camilla Läckberg, att lösningen är så enkel för den som inte ”knäcker koden” på samma självklara sätt som alla andra och som hennes egen son.
Vid närmare eftertanke så är det nog inte heller elever med olika former av läs- och skrivsvårigheter som Läckberg tänker på utan det är sannolikt de s k normala eleverna. De med språkbekymmer lämnas alltid utanför det spännande språkriket i praktiken även om man då och då talar sig varm för den som har t ex dyslexi, men det är endast när man har fördelar av det, som den stora hjälpmedelsindustrin och olika organisationer, som t ex Dyslexiförbundet FMLS där man kan få en karriär genom att propagera för olika former av hjälpmedel utan att verka för att alla skall få tillgång till språket, vilket för mig är en mänsklig rättighet.
Läs hela Läckbergs inlägg på Newsmill: Klicka här!