”Elitskola” med vettigt resonemang kring skolan

Det var med viss skepsis jag läste Franska skolans debattinlägg på Brännpunkt i dagens Svenska Dagbladet. Men jag blev positivt överraskad och hoppas att många kommunala skolor lyssnar på vad Eva Näslund, Johan Stenberg, och Camilla Wagner, säger om dagens skolverksamhet.

Följande råd och riktlinje för alla skolor anser jag vara ett måste:

“Det finns idag en tendens att fokusera för mycket på barns och ungdomars rättigheter. En vanlig missuppfattning är att man till exempel har rätt till ett visst betyg utan skyldighet att prestera vad som krävs.

Utan ansvar uppfostrar vi barn som vid motgångar blir offer utan förmåga att ta makten över sitt liv och sin framgång.

Ungdomsåren är av naturen de år då vi är som mest egoistiska. Därför måste vi vuxna vara goda förebilder när det gäller att visa respekt och medkänsla.”

Sanningen är ju att den statistik som visas upp av Skolverket, baseras på godkända betyg men att det inte alltid är så att de godkända betygen motsvaras av reella kunskaper hos eleverna. Det är nämligen mycket vanligt i kommunala skolor att eleverna slarvar under nästa hela läsåret och vaknar två/tre månader före sommarlovet och kräver att få olika former av uppgifter för att få godkänt i sina ämnen. Att en sådan ytlig och snabb inlärning inte leder till gedigna och välinternaliserade kunskaper behöver jag väl inte nämna.

Inte minst är råden ovan viktigt för elever med olika former av dysfunktioner. De är inte hjälpta senare i livet av s k snällbetyg(att man får godkänt eftersom man alltid varit närvarande även om man inte har nått upp till rätt nivå för betyget) utan de är endast hjälpta när de verkligen lärt sig något i skolan och kan vara stolta över det.

Alla elever har rätt att få det betyg de förtjänar och inget annat!

Läs artikeln: Klicka här!

 

Ha inte alltför stort förtroende för experterna utan tänk lite själva!

Det är ju så att jag bestämt att inte längre lägga mig i de kommentarer som kommer i den här bloggen. 

Men flera har frågat det som ”Lena” nu frågar om i sin kommentar och jag skall därför svara på detta. Hon skriver nämligen:

”Självklart borde det vara ett mål att alla ska kunna läsa på acceptabel nivå.

Men är du säker på att:
1, alla har förmågan att någonsin lära sig det
2, alla har tid till den träning som skulle behövas för att kunna läsa på acceptabel nivå
3, alla har den viljestyrka som krävs för att ta tag i något som under hela livet har varit jobbigt”

Ja, jag är alldeles säker på att alla kan lära sig läsa på ett sådant sätt att han eller hon kan ta till sig den information som denne behöver.  Det handlar väl om att tolka texter på en likadan nivå som de flesta andra och det kan alla lära sig.

Det är också min bestämda uppfattning, efter att ha studerat detta i cirka arton år, att de s k kompensatoriska hjälpmedlen och andra dylika ting, stjälper mer än de hjälper och förhindrar att den med t ex dyslexi lär sig läsa på ett godtagbart sätt för individen själv. De som tillhandahåller hjälpmedlen, förlag eller olika sorters s k kunskapscentra, är  ju inte särskilt intresserade av att de som har de här problemen lär sig läsa eftersom då försvinner ju deras jobb, vilket säkerligen är ett gigantiskt problem som få vill tala om.

Sedan skriver Lena, vilket är mycket vanligt:

”Visst vill vi att alla ska kunna gå, men ska vi därför ta bort alla rulllstolar?”

Att jämföra dysfunktioner som dyslexi med fysiska dysfunktioner är tämligen oförskämt. Den med fysisk dysfunktion, som förlamning, kan ofta aldrig någonsin komma ur sitt handikapp, men det menar jag bestämt att den med dyslexi kan.

Så: Ha inte alltför stort förtroende för experterna utan tänk lite själva! Vad är rimligt?

I kommande Dyslexia nätupplaga 6/2008 kommer vi att ta upp en aspekt av läs- och skrivsvårigheter och dyslexi där skolan tagit aktiv del i att skapa dysfunktionerna. Läs Dyslexia nätupplaga! Klicka här för en prenumeration!

 

Hårdare tag emot dåliga och ej fungerande skolor, men vad är egentligen en dålig skola?

Vi får en ny skolmyndighet den 1 oktober, Skolinspektionen. Denna myndighets generaldirektör visar musklerna i dagens DN, på debattsidan. Det kan bli aktuellt med böter för en ej fungerande skola:

“Hur långt ska vi då gå i vår tillsyn och granskning? Jag menar att i Skolinspektionens uppdrag ligger att arbeta för att de brister som uppdagas ska åtgärdas. Det kan handla om att inte släppa taget om den huvudman eller verksamhet där allvarliga brister uppmärksammats. Inspektionen ska komma tillbaka tills bristerna är åtgärdade. Minst lika viktigt är att föra ut resultaten från inspektionen brett, i syfte att påverka andra huvudmän och skolor. Här är information och kunskapsförmedling viktiga delar.[…]

Jag är inte heller främmande för mer kraftfulla verktyg för att hävda skollagens krav. I det pågående arbetet med en ny skollag finns förslag om att införa en möjlighet att använda vite för att få skolhuvudmännen att åtgärda brister. Jag välkomnar detta för de fall där det verkligen behövs.“

Men hur ser “en skola med brister”, d v s en dålig och ej fungerande skola, ut? Det är verkligen osäkert vad den tillträdande generaldirektören, Ann-Marie Begler, menar med det. Hon skriver om styrdokument och att läraren skall ha kunskaper om ämnet och om vilka regler som gäller för just den aktuella utbildningen. Det är dock en självklarhet.

Målet är emellertid klart utstakat för Begler:

“Skolan och utbildningssystemet är av avgörande betydelse för välfärden i vårt land. Det handlar om vars och ens rätt till utbildning och utveckling utifrån sina förutsättningar och behov. Men det handlar också om att skapa en utbildningsnivå som främjar en hållbar utveckling och ekonomiska framsteg i en värld där Sveriges välstånd en gång för alla inte är givet.”

Har man inte sagt detta i alla år? Det känns som en ständig propaganda från makthavare och myndigheter om kvalitet och allas rätt till god utbildning, men en närmare precisering vad man egentligen vill förändra i skolans värld lyser med sin frånvaro, tycker jag. Vad är det exakt i dagens skola som är fel och bör förändras? Jag har ofta talat om ledningsfunktionerna, på skolorna och i förvaltningarna i regel och på många håll i landet är urusla. Tänker man då undersöka och inspektera hela skolorganisationen i fråga, från gymnasiechef till lokalvårdare?

Som alltid: Lätt att säga i teorin, svårt att göra i praktiken!

Artikeln:  Klicka här!

 

Sopor och dyslexi

Idag rapporteras från Malmö högskola något ytterst komiskt och bedrövligt på samma gång. En kvinna med grav dyslexi som studerar på högskolan får inte samla burkar på skolan och på det sättet få lite extrapengar till sin budget. Att en student rotar i soporna som en hemlös, så uppfattar man det säkert, upplevs av andra studerande och högskoleledningen som stötande.

Jag undrar: Hur hela världen tänker man på Malmö högskola, studenter och ledning?Om en student tar ett initiativ för att försörja sig, även om det är lite udda, kan väl inte vara så allvarligt att man t o m hävdar att det kan vara brottsligt eftersom soporna uppges tillhöra ”Ragnsells, som sköter sophanteringen”.

Inslaget i Sydnytt: Klicka här! 

 

Låt oss försöka undvika att ”skolepidemin” kommer hit!

Barnläkaren Lars H Gustafsson tar upp den hemska skolmassakern i dagens SDS. Hans beskrivning av gärningsmännen i den här typen av händelse stämmer inte riktigt på den unga mannen i Kauhajoki:

“Gärningsmännen är pojkar som är eller tidigare varit elever vid skolan. Samtliga har varit kända som ”speciella”, ofta ensamma och med en egen upplevelse både av att vara missförstådda och av att vara förmer än andra.”

Matti Saari var inte ensam enligt skolkamraterna. Däremot måste fokus vara på en “speciell person som känner sig missförstådd”. Där har Gustafsson en mycket viktig poäng och den här formuleringen borde all skolpersonal ta till sig:

“Viktigast är att utforma skolan så att risken för utanförskap och skolmisslyckanden minskas. Skolan måste utgå från de elever som faktiskt finns där, inte från en idealbild av hur elever borde vara.”

Den dagen alla elever blir sedda i skolan och tas på riktigt allvar av skolpersonalen, kommer antagligen det hemska fenomenet “skolmassaker” i olika grader att minskas eller försvinna. Förhoppningsvis kan det bli så att den nu aktuella typen av skolmassaker aldrig kommer hit. Ja, det känns som en skolepidemi, faktiskt.

Artikeln: Klicka här!

 

Vad är en dyslexikonsult och vad gör en sådan för nytta?

Läser i dagens DN och finner en annons på sidan tre, Kultursidan:

“Dyslexi – tidig upptäckt och framgångsrika pedagogiska åtgärder

Ewa Ahrnéll, dyslexikonsult

Onsdagen den 19 november”

Vad är en dyslexikonsult? Jag söker upp Ahrnéll på hennes hemsida. Där finner jag endast följande information om dyslexi:

“Dyslexi är ett dolt handikapp där svårigheter kan vändas till möjligheter.”

Det framgår också av Ewa Ahrnélls hemsida att hon får utfärda intyg för högskoleprovet.

Men vilka meriter har en dyslexikonsult? Jag frågade detta på en konferens för några år sedan som Svenska Dyslexiföreningen anordnade och den tillfrågade “dyslexikonsulten” sa:

“Vi har gått hos Ingvar Lundberg och lärt oss om dyslexi.”

Det verkade som att hon blev mycket irriterad över mitt illa dolda ifrågasättande.

Ja, det går snabbt att bli expert på dyslexiområdet och tjäna stora penningar.

Skall kanske ta ett snack med Lundberg och bli expert, jag också.

 

Nytt nummer strax ute!

Ni som väntar på ett nytt nummer av Dyslexia nätupplaga kan jag meddela att det är på väg i dagarna. 

Några rubriker: ”En liten bok om dyslexi”, behövs den?Kritisk analys av Martin Ingvars bok.; Riksdagen,läsning och dyslexi och Före språket:Vad lär vi oss av tjugofyra nio-månader gamla spädbarn. En mycket spännande studie!

Beställ betalversionen så kan du läsa alla artiklar: Klicka här!

Ta en kik om du inte redan vet genom att klicka på bilden nedan!

 

 

Förenklar professorerna en komplex verklighet som de ej kan förklara?

I Corren.se kan man läsa en otroligt intressant polemik. Marika Formgren skriver nämligen den 15/9 i samband med ifrågasättandet av utbildningsminister Björklund:

”Men det ursäktar inte att professorer låtsas att ideologi är vetenskap. Det ursäktar inte att P1 låtsas att ideologi är vetenskap.

Och det finns något djupt ironiskt i att ett pedagogiskt etablissemang som brukar hävda att skolan inte ska ha ett förutbestämt kunskapsstoff eftersom det inte finns någon beständig sanning – plötsligt påstår sig sitta på en sådan sanning när deras egen upphöjda roll inom svensk skolpolitik hotas.”(Corren.se)

Pedagogikprofessorn vid Linköpings universitet, Gunnel Colnerud reagerar i dagens Corren.se på Formgrens synpunkter:

”Marika Formgren har emellertid rätt i att det behövs mera forskning om skolans kärnverksamhet – den som pågår i klassrummets vardag. Och just vid Linköpings universitet utförs en betydande sådan forskning om exempelvis läs- och skrivsvårigheter och matematikundervisning, om konfliktlösning och lärares etiska problem, om hur lärare korrigerar störande elever och hur arbetet med regler bedrivs, om elevers grupparbete och deras delaktighet i skolarbetet. Sådan forskning kan ge underlag för att urskilja, förstå och därmed beakta några av den mängd av fenomen som har inflytande på det som i detta sammanhang kallas elevernas prestationer.

Paradoxalt nog är det i dag ytterst svårt att få anslag till detta angelägna område. Det avspeglar inte nödvändigtvis pedagogikprofessorernas ointresse, snarare en otydlig styrning av de forskningsmedel som avsatts för utbildningsvetenskap.”

Och får bland annat följande svar av Formgren:

”Jag ”rycker inte ut för att rädda Björklund”, jag kritiserar den politisering av den pedagogiska forskningen som har pågått sedan åtminstone 1970-talet och som jag hävdar har skadat den svenska skolan.[…]

Jag hävdar att ointresset för att forska om klassrumsverkligheten, och svårigheterna att få anslag till sådan forskning, är en konsekvens av politiseringen: Sanningar som inte får ifrågasättas mår bäst av att inte testas.”

Det är ju ganska tydligt att man inte vet så mycket om den pedagogiska vardagen i klassrummet. Det är en komplex verklighet som nog professorerna tenderar att förenkla så mycket att det framstår som ren lögn eller i varje fall mer önsketänkande än fakticitet.

Artikeln: Klicka här!

 

Är det påstådda intresset för dyslexi endast en modefluga i skolans värld?

Läser Täby Danderyd Tidning och får följande information om deras dyslexiinriktning:

”Till de tolv platser som skolan hade räknat med sökte bara fem, sex personer, berättar Tibbles rektor Maj Dellström. 

Hon tror att det minskade intresset har en enkel och glädjande förklaring: 
– Numera är dyslexi ett bekant begrepp för alla. Det var det inte när inriktningen startades. I dag får elever med dyslexi mycket hjälp vilket program de än går. Därför tror jag att inriktningen har tjänat ut sin roll.”

Oj, oj, vad händer med de fem, sex elever som kanske behöver inriktningen?

Det är alldeles tydligt att intresset ute på skolorna har svalnat för dyslexin. Men kära, rara rektorer och andra ledande personer: Eleverna har kvar sina bekymmer med skriften även om de är förhållandevis få!

Det verkar som att olika former av dysfunktioner är rena modeflugor ute i skolverkligheten. När lärarna och andra berörda har tröttnat på att åka på fina konferenser och dylikt, tycks de anse att även fenomenet försvunnit. Så är det i sanning inte och det är mycket cyniskt att göra dyslexi och andra språkliga problem till en modefluga i den praktiska pedagogikens många gånger svårbegripliga värld.

Artikeln: Klicka här!

 

Läsförmåga och professorer

På DN:s debattsida idag går fem professorer med Inger Enkvist i spetsen, professor i spanska vid Lunds universitet(säkert kompisar) till angrepp emot skolpedagogerna Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm tidigare inlägg om skolornas bristande resultat.

De inleder med att peka på vissa elevers läsförmåga:

”Finland har till exempel satsat medvetet på en läspedagogik som gett till resultat att svagare elever får hjälp från första början. Här har man kommit nära det svenska mantrat om att ”alla skall med”. Dessvärre har Sverige långt fler elever på de lägsta läsnivåerna – här skymtar början till en bortsortering som förstärks med åren.”

Man kan dock inte jämföra finskan med svenskan på det sättet när det gäller läs- och skrivsvårigheter. Det är helt skilda språksystem.

Sedan tror de sig ha funnit lösningen på bekymret:

”TVÅ TYDLIGA REKOMMENDATIONER finns för att nå förbättringar av elevernas utveckling och prestationer. Skolor måste få autonomi att anställa kompetenta lärare och värderingen av en skolas framgång måste ske i ett system med central utvärdering – till exempel nationella prov. Den viktiga slutsatsen i McKinsey-rapporten är att de elever som har svårast att lyckas i skolan tjänar mest på en sådan pedagogik där man genom att mäta resultaten försäkrar sig om att alla kommer med från början. Bara det man mäter kan man förbättra.”

Betyder ovanstående resonemang att följande kan vara rätt läsmetod och slutsats: Köra den s k ljudmetoden med eleverna i de första klasserna(eller phonics internationellt) och sedan mäta hur långt eleverna har kommit i sin läsutveckling regelbundet, så är läsproblemen lösta?

Tror verkligen professorerna på allvar att det är så enkelt? Då har ju de som förespråkar Kattmodellen rätt!

Artikeln: Klicka här!

 

Lättlästa och upplästa böcker är det lösningen på läs- och skrivsvårigheter?

Idag kom ett pressmeddelande. Barnens bokklubb lanserar en ny hemsida där barn och ungdomar med läs- och skrivsvårigheter, kan få råd om litteratur. Och det är i huvudsak lättlästa böcker och ljudböcker som rekommenderas. 

Vi får dessutom regelbundet lättlästa böcker till redaktionen.

Jag undrar: Hur tänker dessa aktörer? Det gäller faktiskt barn och ungdomar som behöver läsa mer än någon annan och så rekommenderar man alternativ där läsandet verkligen inte är huvudprioriterat.

Om man vill ha det som tillfällig träning, är det sin sak men det verkar som att det skall vara en permanent lösning för personer med läs- och skrivsvårigheter. Och det är något som stjälper och skadar mer än det hjälper. Detsamma gäller s k kompensatoriska hjälpmedel.

Människor med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi behöver, som sagt, läsa mer än någon annan. Istället gör de allt för att undvika läsandet och uppmanas till av olika aktörer att ta genvägar och undvika att använda läsprocessen så mycket som möjligt.

Aktörerna gör det självklart för att tjäna penningar. Men varför hänger de flesta skolor på dagens ”ickeläsandetåg”?

 

Viktigt inlägg idag i Svenska Dagbladet om skolans sociala roll!

I dagens SvD gör docenten i pedagogik Lennart Grosin ett viktigt inlägg, helt i linje med vad jag hävdat under väldigt lång tid:

“Forskningen om effektiva skolor visar tydligt att det är nödvändigt att de vuxna i skolan verkligen bryr sig om samt respekterar och möter eleverna på ett mänskligt plan (jämför lärarna i tv-dokumentären Klass 9A).”

Med ett väsentligt tillägg:

Skolverksamheten måste ses över i grunden och framförallt bekämpa all form av kränkande behandling. Om vi någonsin skall få en skola där vuxna “bryr sig om”; “respekterar” och “möter elever på ett mänskligt plan”, måste dessa vuxna i skolan bli ”brydda om”, ”respekteras”, ”mötas på ett mänskligt plan” av chefer på alla nivåer i organisationen. Så sker inte på så många håll i landet idag och vi är många som väntar på en rejäl förändring av den psykosociala arbetsmiljön i skolan.

Om detta inte sker, kommer inte de vuxna som kränks i skolverksamheten runt om i landet att orka eller kunna ge eleverna den trygghet som de så väl behöver för sin inlärning.

Så makthavare, se till att jobba och byt ut de chefer omedelbart som kränker sin personal!

Artikeln: Klicka här!

 

Det strukturella mobbningsklimatet i skolväsendet som ingen tycks vilja göra något åt

Rapporter om elever som mobbas i skolan kommer då och då. Idag är det Aftonbladet som rapporterar:

”Men Centralskolan i Funäsdalen ville inte medge att Emma blev mobbad. Den enda som trodde på henne var hennes familj.

Alla andra – lärare och elever – ansåg att Emma ljög. När Emma gick ut i Aftonbladet och berättade om sitt helvete till vardag blev situationen värre. Skolan anmäldes och mobbningen ökade.

Emma hoppade själv av skolan några veckor in i nian och fick hemundervisning. Hon blev inte ens bjuden på skolavslutningen eller den fina avslutningslunchen som niorna håller.[…]

i dag är jag glad att jag gjorde det. Jag hade nog inte levt annars.

Uppgörelsen med skolan blev klar först i våras.

– Vi fick skriftligt på att skolan hade gjort fel och det var allt som betydde något, säger Monica Wagenius, Emmas mamma.

Emma fick också ett rekordstort skadestånd på 50 000 kronor. Pengar som hon ska använda till studier efter gymnasiet.”

Vad dock inte massmedia tar upp är att mobbningen i skolan sannolikt är ett utslag av ett strukturellt problem i skolorganisationen. Jag tror nämligen att det är så, byggt på många år i skolans värld, att vuxenmobbningen är mer utbredd bland skolpersonal än vad den är i de flesta andra yrkesgrupper, möjligen i paritet med prästyrket.

Om själva organisationen, eller strukturen i organisationen, mer eller mindre uppmuntrar till kränkande behandling av vissa människor, är det fullt naturligt att även barn och ungdomar mobbas i en sådan destruktiv miljö.

Sedan länge har man vetat att skolan har undermålig ledningsstruktur, d v s skolledningarna håller inte måttet och tar inte sin chefsposition på allvar. Det gör att det blir små kotterier bland lärare som utövar makt och i värsta fall kan kränka sådana de ej gillar.

Varför gör makthavarna inget åt detta? Möjligen är svaret att de som slås ut av det här destruktiva systemet är så få och kostnaden för skadestånd är förhållandevis låg, så det “kostar” för mycket att försöka förändra organisationen i grunden.

Människovärdet är ju inget prioriterat område i utbildningssammanhang.

Hela den nya mobbningshistorien: Klicka här!

 

Erkänn makthavare: De får inte plats i vårt rika samhälle och det är inte så noga hur vi behandlar dem!

Nu har det hänt för tusende gången. Vad? Jo, att en välfungerande enhet läggs ner. Det är familjen Rengmans son Simon i Uddevalla. Simon har stora problem med sig själv och sin omgivning och har fått diagnosen ”svår DAMP med autistiska drag”, d v s allvarlig autism. Så här behandlar samhället honom och hans familj:

”Men i våras hände något positivt i Simons liv. Då fick Uddevallafamiljen kontakt med Brunbo habilitering, som har utvecklat en metod för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Med övernattning och gruppverksamhet skapas en miljö som ger barnen trygghet.

– Först var det ångestfyllt men redan efter första vistelsen sa han; nu har jag lärt känna personalen och jag känner mig trygg, farsan jag tror att detta fungerar. Och det gjorde det.
Simon har därefter spontant tagit kontakt med kompisar, även om han ännu inte har förmåga att ta steget och träffa dem ensam. Sonen har även kunnat åka med på en skolresa som innebar övernattning. Det var första gången han kunde vara så självständig.
– Den behandling som personalen på Brunbo ger hade vi aldrig kunnat ge som föräldrar. De stimulerar till självständighet och ger professionellt stöd till varje individ.

Nu har familjen Rengman och många andra familjer fått två chockbesked. Först försvann övernattningsmöjligheterna. Nu ska hela Brunbo habilitering läggas ned, vilket tidningen skrev om för två veckor sedan.
– Simon var jättearg. Han sa att han saknade kompisarna och att han äntligen hade fått uppleva känslan av att vara självständig utanför familjen och skolan.
Ungdomar med dessa funktionshinder är ofta mycket ensamma och saknar kamrater. Nu fick han ingå i en tonårsgrupp som fungerade bra ihop. 

Simon är i stort behov av fortsatt behandling på Brunbo, enligt pappan. ”

Om en enhet fungerar bra, oavsett vad man tycker om diagnoser och liknande, skall de självklart få fortsätta med sin viktiga verksamhet. De drabbade bör vara i centrum, alltid!

Artikeln: Klicka här!

 

Pris till en skola. Men är inte juryn inkompetent?

Idag fick vi ett pressmeddelande. Miljardären Bertil Hult har givit en skola en halv miljon.

Det är Norrtullsskolan i Eksjö som fått priset. Det är bara att gratulera naturligtvis. Men:

Juryn bestod av följande centrala personer:  ”Martin Ingvar, professor i neurofysiologi vid Karolinska Institutet och Mats Myrberg, professor i specialpedagogik på Lärarhögskolan i Stockholm”. Det komiska är att ingen av dessa är experter på dyslexi. Vet inte den firma som Bertil Hult anlitar det? Det är JB Public Relations AB som har så dålig koll på det här med dyslexi och vilka som är verkliga experter på fenomenet.

Borde inte Bertil Hult byta firma?

Nyheten: Klicka här!

 

Evighetsmaskinen: Alla får inte hjälp och inte i tid!

Ibland är det direkt “tradigt” att läsa nyheterna om dyslexi och inlärningssvårigheter. Varför? Jo, det är så mycket som är fel och som ständigt återkommer. Ingen lär sig av tidigare misstag och kommunerna är närmast kallsinniga till de problem som elever med särskilda behov kan ha.

Den senaste i raden: ”Emelie och Alexander är syskon och har likadana läs- och skrivsvårigheter. Men de gick i olika grundskolor – men i samma byggnad. Alexander fick hjälp. Men inte Emelie. Nu kämpar föräldrarna för hennes rätt.” ( Expressen, 8 september 2008)

Emelie förvägras att få gå på Ängskärrsskolan i Solna, en skola som är specialister på dyslexiundervisning där en plats är reserverad för henne. Kommunens, Sollentunas, svar på detta är cynisk och oförståelsen för det problem som här föreligger är enorm:

“Maria Stockhaus (m), kommunalråd och ordförande i barn- och ungdomsnämnden:

– I vissa fall så kan man sätta in stöd på den skola där eleverna går, i undantagsfall placeras eleverna i specialskolor. Men vi försöker och har som princip att hitta lösningar på hemmaplan.” ( Expressen, 8 september 2008)

När man läser sådant blir man själv cynisk. Kanske är det hopplöst att vilja att alla skall lära sig att läsa och skriva i ett så rikt land som Sverige.

Artikeln: Klicka här!

 

Ny trend efter ett radioprogram: Ingen kris i skolan men dåliga förkunskaper?

Hör på P1:s Kris i skolan? Funderar om vi nu fått en ny trend i skoldebatten: “Ingen kris i skolan men sämre kunskaper än förr:”

Det är otroligt att ett program på radio kan få ett sådant genomslag och vända hela debatten. De som intervjuas säger att det inte är sådan kris som utbildningsministern påstår, men det kan nog finnas problem någon annanstans. D v s det gamla vanliga att man aldrig från lärare får höra att de har problem eftersom de då känner sig som sämre lärare. Och ingen pedagog vill vara dålig, lika lite som de s k lågpresterande eleverna vill få reda på vilka dåliga betyg de kommer att få. 

När skall skoldebatten handla om hur det verkligen är i skolan?Dimridåer av olika slag hjälper verkligen inte. Förlorarna i det perspektivet är alltid elever som inte lär vad de borde i skolan. Och när skall alla duga i skolan?

Radioprogrammet: Klicka här!

 

Skolväsendet är inte rädd om våra känslor!

Efter all kritik emot vår utbildningsminister och all diskussion kring skolan, så undrar jag vad det  är fel på svenskt skolväsende. Så läser jag Björn Anderssons blogg där han berättar om sin son och får en aha-upplevelse:

”Han konstaterade att min son kan ha någon form av ADHD. Inte den agressiva sorten som visade i filmen. Nej det handlar mer bara om oro, stress och fula ord. Jag skulle kontakta BUP för att göra den slutliga utredning.[…]När min son skulle somna kom den stora oron. Istället för att väcka mig ringde han hem till sin mamma. Han grät i telefonen och pratade om att han inte ville leva längre. Han var jätteledsen.”

Jag anser efter personlig erfarenhet av skolan i Sverige att den saknar det viktigaste av allt: Att vara rädd om varandra och att utstråla omtanke. Dessa förmågor saknas oftast och det blir endast ett instrumentellt handlande utan att ta hänsyn till att vi är unika individer med känslor.

Varför är det så eller har jag fel i min iakttagelse?

Bloggen: Klicka här!

 

Missar vi flickorna?

Hör rektor Mats Dahl i P4 Sörmland. Dahl är rektor för Eskilstunas resursskolor. Han menar att skolan missar flickor med ADHD:

”– Vi missar flickorna, vi ser dem inte, fast de har ju samma svårigheter, säger Mats Dahl och fortsätter: Killarna märks fortare, de stör mer och därför upptäcks de fortare än vad flickorna gör.”

Frågan är då om vi även missar flickor med dyslexi eftersom vi förutsätter att flickor är bättre på språk än pojkar. Betyder den inställningen att vi inte ser de flickor som har dyslektiska bekymmer?

Det är nämligen så psykologiskt att om vi förväntar oss att någon är bra på t ex språk, så anser vi inte det vara så farligt med några språkmisstag, medan för den som förväntas ha dyslexi, blir språkmisstagen ett bevis för och en bekräftelse av förväntningen.

Skulle vara intressant att få veta hur stark denna psykologiska drivkraft är? Vem har och vem har inte olika former av dysfunktioner? Kan det vara så att de delvis är skapade av omgivningen och att den som är predisponerad för en dysfunktion svarar positivt på  ovan beskrivna förväntning? 

Många frågor. Har ni svar?

Inslaget: Klicka här!

 

Beviset för att ta ”gennissarna” på Karolinska med en stor nypa salt

ADHD, DAMP, dyslexi, autism etc etc, uppkommer p g a gener, säger Karolinska Institutet i Stockholm i sin ständiga genetiska propaganda. I dag rapporterar DN om ännu en kategori: Otrohet hos män beror delvis på generna.

”– VÅR STUDIE VISAR ATT mäns beteenden i parrelationer till viss del går att förklara utifrån personlig genuppsättning, säger professor Paul Lichtenstein vid Karolinska Institutet i Stockholm.”

Nu måste faktiskt folk vakna. Självklart är vi beroende av våra gener, men att dessa skulle vara bestämmande på ett nästan religiöst sätt, bedömer jag och många med mig som högst osannolikt. Jean Calvin, f. 10 juli 1509, d. 27 maj 1564, lär dock le i sin himmel, som lärde ”[att] Gud från begynnelsen bestämt somliga till frälsning och andra till förtappelse”(ne.se).

Men vi är sannolikt inte predestinerade att vara otrogna; få problem med vår koncentrationsförmåga eller bekymmer med vår språkliga produktion. I huvudsak bör dessa avvikelser bero på helt andra faktorer än våra gener.

Ta ”gennissarna” med en otroligt stor nypa salt!

Artikeln: Klicka här!