Den ytliga och icke-granskande journalistiken utmärkt för icke-dyslexiforskare?

Läser Lotta Fogdes kolumn i DN, vilken var publicerad häromdagen. Hon skriver om “skandalen” kring Jan Björklund och frågar sig varför han inte blivit granskad tidigare. Och drar slutsatsen:

“Men för politiker som lär sig behärska trettiosekundersformen öppnar sig stora möjligheter. Så länge man håller sig kort och slagkraftig kan man vara hur tjatig som helst. Nästan, Bosse Ringholm lyckades mirakulöst passera även den gränsen. […]

Förutom Jan Björklund har Svenskt Näringsliv använt sig av det greppet. Ingen av dem har blivit synad. De har inte ens behövt förklara på vilket sätt de valda jämförelserna är relevanta.”

För att utvidga det ännu mer till det område som jag kan extra väl, dyslexiforskningen. Tänk om journalister orkat granska Mats Myrberg vid Stockholms universitet, som i medierna framställs som expert på dyslexi, då hade de kanske kommit på ännu en superbluff.

Och tänk om självaste Ingvar Lundbergs forskning blev hårt granskad av andra forskare och kunniga journalister. Kanske hade glorian kommit lite på sned då.

Nej, vi vill gärna att allt skall vara som det alltid varit, precis så som vi har uppfattat det från början. Särskilt om det är något eller någon vi kan beundra och se upp till.  Att se saker och ting som de verkligen är och det är i regel inte särskilt sensationellt utan i regel tämligen trist och vanligt, är något vi flyr ifrån och vill undvika. Vi vill förundras och beundra! Fest varje dag helt enkelt!

 

 

Artikeln: Klicka här!

 

Partsinlaga i den uppflammande skoldebatten i SvD

Mats Ekholm är professor i pedagogik men har också varit generaldirektör för Skolverket 1999-2003 och för Myndigheten för skolutveckling 2003 samt var generaldirektör vid utbildnings- och kulturdepartementet 2004-2005. Så han är ytterst ansvarig för den senaste tidens negativa skolutveckling, som vi kanhända endast ser i ett förstadie just nu.

I dagens Svenska Dagblad går Ekholm och hans kollega docent Hans-Åke Scherp till häftigt angrepp emot utbildningsminister Björklund:

“När man summerar läget i de mer än femton tabeller för vart och ett av dessa jämförelseområden hamnar Sverige etta, tvåa eller trea. De två områden som utbildningsministern brukar ondgöra sig mest över – de ungas kunskapsresultat i grundskolan och den situation som råder kring eleverna – faller i dessa breda jämförelser ut lite sämre.

Sverige får sammanräknat över många jämförelser en rang som placerar landet på elfte respektive sjunde plats bland de 31 länderna.[…]

Ett lämpligt sätt att åstadkomma detta är att statsministern ber Björklund att upphöra med sin högröstade och onyanserade skolpolitik baserad på tro. Björklund bör ta sin roll som regeringsmedlem på allvar och utgå från systematiskt framtagen kunskap. ”

Den statistik som åberopas ovan ligger nog några år tillbaka i tiden. Det är nämligen flera lärares erfarenhet att situationen blivit mycket värre under den senaste tiden, särskilt på de yrkesinriktade linjerna på gymnasiet. Intressant är att gymnasieskolan sällan kommer upp i sådana här sammanhang när det är just där som problemen blir särskilt tydliga och väldigt svåra att hantera.

Artikeln: Klicka här!

 

En liten blick på min hemkommun Malmö och den erbarmliga skolpolitiken där

Malmös skolkommunalråd Agneta Eriksson (s) är emot friskolor. Det uttrycker hon i dagens Sydsvenska som ett svar på en debattartikel av MATS GERDAU . Hon skriver:

”Kommer man till Sverige och Malmö direkt in i skolan utan att behärska svenska och utan kännedom om hur skolan fungerar så är det självfallet omöjligt att prestera i nivå med elever som är uppvuxna i landet och som har svenska som modersmål. Vi satsar i Malmö stora resurser på att stödja de skolor där det finns många elever med behov av särskilt stöd.”

Ett sådant uttalande kommer från ett kommunalråd som aldrig försökt förstå de enorma problem som finns. Främst gäller detta de yrkesinriktade linjerna på gymnasiet. Och det är sannerligen inte invandrare eller elever med olika former av dysfunktioner som är det stora bekymret. Sådana i det här sammanhanget smärre problem finns på fler håll i landet än i Malmö.

Nej, problemet är att skolkommunalrådet inte förstår att skolbekymren i Malmö är strukturellt. Hela organisationen med chefer o dyl, behöver helt enkelt ses över och att man då byter ut chefer och endast tillsätter sådana vilka är kompetenta och välutbildade för uppdraget. Idag är inriktningen att ha chefer på olika nivåer som är lätthanterliga. Sedan kommer kompetens och utbildning i andra eller sista hand. Och det i en utbildningsorganisation!

I en sådan miljö kan lärarkåren anstränga sig hur mycket som helst och det blir ändå fel.

 

”Dyslexiokunskapen ” stor bland journalister

I ett reportage om de fattiga i USA med anledning av det stundande presidentvalet, läser jag i Aftonbladet:

“Trots att hon har ett intyg på att hon har gått tolv år i skolan kan hon varken läsa eller skriva. Dyslexi heter diagnosen som ingen någonsin har brytt sig om att ge henne.”

Nej, hon har inte dyslexi utan är sannolikt något så ovanligt som en analfabet i ett västerländskt land. En dyslektiker kan läsa och skriva men inte lika säkert som andra. 

Okunskapen visavi dyslexi är skrämmande stor. Det gäller inte endast journalister utan också bland lärare, men det är allvarligt när journalister inte tar reda på fakta om sådant de skriver om.

Artikeln: Klicka här!

 

Danmarks skolväsen tycks ha samma problem som vi, är det en tröst?

Läser i danska Information om en ny undersökning där det visar sig att Danmark har samma skolproblem som vi:

”Et flertal på 61 procent af forældrene i en ny undersøgelse, som analyseinstituttet Capacent Epinion har foretaget for Dagbladet Information, ønsker at vende tilbage til tidligere tiders holdopdeling af eleverne i centrale fag som dansk og matematik. Det sker bl.a. af frygt for, at kvaliteten af undervisningen sænkes, fordi skolen i de senere år oplever at have fået flere elever med særlige sociale og faglige behov, som forstyrrer undervisningen.”

Är det en tröst?

Artikeln: Klicka här!

 

Lärarna försvarar sig, men ser de skolverkligheten i vitögat?

Ikväll ser jag att lärarna försvarar sig i Svenska Dagbladet efter debatten kring skolministerns tankar om skolan. En säger enligt SvD:

”– Jag tycker att eleverna är väldigt motiverade. Men alla har inte stöd hemifrån, och därför inte samma möjligheter. Skolans problem är snarare att klassamhället finns kvar. Det kanske inte en folkpartist vill se, säger Emma Magnusson, klasslärare i 4-5:an.”

Oj, oj, ser verkligen Emma Magnusson och hennes kolleger skolvardagen i vitögat?  De möjligen smärre problem som finns i skolans lägre klasser växer nämligen genom åren och blir gigantiska på gymnasienivå.

Möjligen tycker dessa lärare att det inte är så viktigt med gedigna kunskaper och det är ju inte heller dessa s k yrkesmänniskor som får ta konsekvenserna av skolans misslyckande utan det är eleverna själva och deras anhöriga.

Så länge inte ens lärarkåren ser problemen, har vi sannerligen ett bekymmer med skolan och elevernas inlärning.

Artikeln:Klicka här!

 

Man kan tvista om nyanser men huvudproblemet finns där ändå

Idag svarar programmakarna Åsa Avdic och Jalal Lalouni i SvD på den invändning som skolminister Jan Björklund gjorde igår mot radioprogrammet ”Kris i skolan”. De skriver bland annat:

”Majoriteten av de äldre eleverna har alltså lugn och ro i skolan. Ur samma del av samma rapport lyfter Björklund också citatet:

‘Av de äldre grundskoleeleverna anser en tredjedel att arbetet på nästan alla eller de flesta lektionerna kommer igång först långt efter att lektionen har börjat.’

Där slutar Björklunds citat, men meningen som följer lyder: ‘Detta skiljer sig betydligt från lärares svar, där endast en av tio har den uppfattningen.’

Återigen leder vägen från Björklunds citat inte till de entydiga slutsatser som han hävdar.”

Att skolministern försvarar sig genom att inte redovisa hela sanningen är ett urgammalt debattknep. Dock inte så hederligt.

Den fråga som emellertid måste ställas till programmakarna är ändå: Anser ni inte att det är någon allvarlig kris i skolan idag? Fråga då de universitet och högskolor som tar emot elever från de s k teoretiska programmen. Fråga de företag som tar emot elever från de yrkesinriktade programmen. Då tror jag att ni får ett entydigt svar: Elevernas kunskaper är så skrämmande låga att de får utbildas på gymnasienivå även efter gymnasiet, för att möta de krav som finns idag ute i samhället och att inte gymnasieskolan och för den delen grundskolan ges möjlighet att ge barn och ungdomar den kompetens de behöver är och förblir en skandal.

Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige och ett oerhört slöseri på humankapital. För att inte tala om vilken chock det är för eleverna när de får uppleva att deras kunskaper inte duger. Jag har själv mött elever som jag haft, som varit skakade när det ställs inför detta faktum. De har då äntligen förstått att de krav jag ställde på dem var motiverade.

Sedan kan man tvista fram och tillbaka om olika nyanser. Huvudproblemet finns där ändå. Ungdomar går ut i vuxenlivet utan gedigen kompetens i ryggsäcken och det är vuxenvärldens fel, som nästan enbart kännetecknas av flathet och feghet inför en skränande ungdomshop som endast vill ha roligt i skolan. Studera skolgårdarna under de varmare perioderna och ni skulle kunna tro att de var på semester.

Artikeln: Klicka här!

 

Jag måste ge Björklund rätt men vet han varför?

Idag svarar utbildningsminister Jan Björklund på den kritik som han fått i radioprogrammet “Kris i skolan”. Han menar att det sammanlagda resultatet från olika undersökningar visar att elevernas kunnande sjunkit under en följd av år. Här ger jag honom helt rätt. 

Eleverna i gymnasieskolan får inte en gymnasieutbildning som de har rätt till. I bästa fall blir det en upprepning av grundskolan. Det kan jag konstatera efter sexton år som gymnasielärare och efter att ha stångat pannan blodig i kampen för att ge eleverna en gymnasieutbildning värd namnet. Men förstår ministern egentligen vad denna kunskapsnivellering beror på?

Orsaken är självklart ytterst komplicerad. Här skall jag peka på några möjliga orsaker som främst har sitt ursprung i erfarenhet från Malmö där det är särskilt allvarligt.

Förvaltningsledningar och skolledningar måste ha den kompetens som krävs för att leda verksamheten. En sådan styrka och kompetens saknas på många ställen i dagens skolverksamhet. Detta leder i sin tur till att ledningarna utser nya, inkompetenta eller dåligt utbildade lärare till att vara gruppledare för lärarkåren på skolan. Det är nämligen anmärkningsvärt hur snabbt man som nybliven lärare kan bli ämnesansvarig och till och med biträdande rektor. Jag tror inte att någon annan bransch har en sådan snabb karriärväg, vilket kan få ödesdigra konsekvenser för elevernas inlärning.

Så: Det måste vara kompetenta och modiga ledningar för verksamheten om vi någonsin skall få elever att komma upp i en nivå som är acceptabel i ett så rikt land som Sverige. Det visade ju med all möjlig tydlighet 9A-projektet i TV.

Artikeln: Klicka här!

 

Varför läxor till dyslektiker?

Kristina Thulin på nyhetskanalen.se tar upp läxors betydelse för elever. Hon resonerar så här:

”När jag söker på nätet hittar jag inte särskilt mycket forskning om läxornas effekt på elevernas lärande. De studier jag finner pekar både på positiva och negativa samband. När det gäller elevernas hälsa verkar sambandet tydligare. Flera undersökningar visar att läxor ökar elevernas stress. 

Jag har hört skräckskildringar från föräldrar till barn med dyslexi som får ägna timmar varje kväll till att traggla och tjata. Inte sällan slutar läxläsandet i bråk och tårar i redan stressade familjer.

Så vad ligger bakom den svenska skolans vurm för hemuppgifter? ”

Först är läxorna till för eleverna, så att de kan reflektera över just det momentet och möjligen träna extra på något som de tycker är svårt. Främst är dock läxorna till för att fördjupa inlärningen och det görs inte lika bra i skolan. Därmed sagt att läxorna inte är något som föräldrarna skall befatta sig med. Det är fusk!

Särskilt viktigt är läxor för dyslektiker, om de inte mår alltför dåligt av dem. De kan då i lugn och ro upprepa moment, genom t ex högläsning. Men som sagt, om läxor ger dyslektikern ångest skall de omedelbart befrias från dem eftersom det kan få mycket allvarliga konsekvenser.

Artikeln: Klicka här!

 

Vad är goda ämneskunskaper för lärarkåren?

De ansvariga har svarat på kritiken att Stockholms universitet lägger ned sin waldorfutbildning för blivande lärare. Svaret är ytterst intressant och föranleder mig att göra ett längre citat och jag hoppas att Svenska Dagbladet ursäktar:

”Bakgrunden till beslutet är att prövningen av kursplanerna för de kurser som ingår i utbildningen, och som ges vid Rudolf Steinerhögskolan, visade att dessa kurser inte håller tillräckligt hög kvalitet med avseende på ämneskunskaper.

Konkret visade prövningen att en anmärkningsvärt stor del av kurslitteraturen är Rudolf-Steiner- baserad och att mycket av den vetenskapligt grundade litteratur, som ingår i utbildningen för andra blivande lärare, inte tas upp.

Med tanke på högskolans krav på allsidighet och mångfald blir detta problematiskt och det är mot denna bakgrund som Stockholms universitet fattat sitt beslut.

Författarna till debattartikeln vill värna om mångfalden inom den svenska barn- och ungdomsskolan. Stockholms universitets beslut är inte ett ställningstagande i den debatten.

Självklart har landets universitet och högskolor ett uppdrag att erbjuda utbildningar som behövs för att förse den svenska skolan med välutbildad personal. Samtidigt är det just universitetens och högskolornas ansvar att garantera att dessa utbildningar håller hög kvalitet och är baserade på vetenskaplig grund.

Stockholms universitet skulle välkomna ett system där lärare som ska arbeta i waldorfskolorna utbildar sig genom att bygga på en lärarexamen från t ex Stockholms universitet med waldorfpedagogik. Så fungerar systemet för läkare med antroposofisk inriktning.”

 

Intressant,  som sagt. Det betyder att all lärarutbildning i princip skall  se likadan ut och man endast kan läsa alternativen som ett tillägg till den vanliga lärarutbildningen, t ex waldorfpedagogik eller kanske montessoripedagogik.

Det naturvetenskapliga synsättet har blivit ett neutralt synsätt i universitetsvärlden, medan de mer humanism-inriktade synsätten och i det här fallet synen på alternativa lärarutbildningar, anses vara mer apart och tämligen suspekt.

Kanske är det rätt, kanske är det fel, vad vet jag med en vanlig lärarutbildning, som tycker att den alternativa utbildningen verka mer spännande?

Artikeln i sin helhet: Klicka här!

 

Elever till fattiga föräldrar har det inte lätt i en skola som är till för genomsnittet

Att vara fattig är jobbigt. När det dessutom drabbar ens barn är det olidligt. Detta är emellertid verkligheten för många elever till fattiga föräldrar. Föräldrar som inte har tillräckliga resurser och saknar status och högre ställning i samhället. Rädda barnen rapporterar om en ny undersökning på DN-debatt idag:

”I skollagens fjärde kapitel sägs att utbildningen i grundskolan ska vara kostnadsfri för eleverna, men ”i verksamheten får dock förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna”. Skolverket har tidigare uppmärksammat att skolorna tolkar denna formulering väldigt olika och gett exempel på fall då man kritiserat skolor för att de tagit ut avgifter.

I ett fall ombads föräldrarna att betala 70 kronor för att eleverna skulle få en övningsbok. I ett annat fall förväntades eleverna betala 3.000 kronor var för en studieresa till koncentrationsläger i Polen och Tyskland.[…]

Att inte ha råd innebär att vara utanför och utestängd. Det är förenat med känslor av skam och skuld, det är helt enkelt pinsamt att till exempel inte kunna åka med på skidresan för att man inte har råd. Om det vittnar både barn och föräldrar som Rädda Barnen mött under många års arbete med att kartlägga barnfattigdomen i Sverige. ”Man vågar inte prata om det, utan säger i stället att man inte tycker om att åka skidor” säger en elev i årskurs nio i en Uppsalaskola.”‘

Skolan skall självklart vara gratis och föräldrar och deras barn skall inte behöva ljuga och skämmas för att de inte kan avvara en enda krona till olika aktiviteter i skolans regi. Men en annan aspekt av detta har jag själv upplevt som forskare.

För många år sedan inledde jag ett projekt, som det dessvärre inte blev så mycket av med, men där jag gjorde en intressant iakttagelse. Det var nämligen så att jag skulle jämföra olika bostadsområden med varandra när det gällde dyslexi.

Ett område som jag undersökte var ett tämligen välmående område, Bunkeflostrand, och ett annat bostadsområde var mindre välmående, Nydala. Båda belägna här i Malmö.

Följande iakttagelse gjordes: Lärarna behandlade föräldrarna i Bunkeflostrand med hög respekt och det märktes att de talade på samma nivå. Men på Nydala talade lärarna ner till föräldrarna och förklarade de mest elementära ting som om de var elever eller mindre vetande vuxna. Detta får självklart betydelse för hur det sedan går för eleverna.

Hur skall detta lösas? Går det att lösa? Själv är jag mycket tveksam. Det tycks vara psykologiskt svårt att få människor att behandla varje medmänniska med all den respekt som vi alla är värda.

Artikeln: Klicka här!

 

Ännu en gång får motsättningen mellan humanism och naturvetenskap konsekvenser

 

Flera emeritus ryter till idag på Svenska dagbladets Brännpunkt. Det är bland annat Ronny Ambjörnsson och Sven-Eric Liedman som tar till orda. När professorer blir pensionärer blir de som regel ovanligt vitala.

Intressant ur min och Dyslexias synvnkel är emellertid att det ännu en gång tycks vara en motsättning mellan humanistisk och naturvetenskaplig vetenskapssyn. Artikelförfattarna skriver nämligen apropå att Stockholms universitet lägger ned sin waldorfutbildning:

“Både Lärarhögskolan och RSH har över vägande positiva erfarenheter av samarbetet. Detta beläggs i en forskningsrapport, publicerad förra året vid Karlstads universitet (Waldorfskolan – en skola för människobildning? av Bo Dahlin, Agnes Nobel och Ingrid Liljeroth).

Stockholms universitet, som 2008 tog över Lärarhögskolans verksamhet, har nu beslutat att stoppa utbildningen av waldorflärare och avveckla samarbetet med RSH. Beslutet togs utan att RSH fick ta del av och bemöta den kritik som låg till grund för beslutet.

Det finns en kritisk debatt om Rudolf Steiners skrifter i ”samhället i stort”, vilket lärarutbildningsnämndens ord förande och naturvetenskapliga fakultetens dekan hänvisat till. Det stämmer att det finns en sådan debatt. ”

Som jag sagt och skrivet så många gånger tidigare: Kommer humanism och naturvetenskap någonsin att förstå varandra? Där naturvetenskapligt utbildade forskare förstår att allt verkligen inte kan iakttas och mätas med apparatur. Oftast är företeelser, som pedagogik, ytterst mer komplicerat än så. Människor är och förblir oerhört komplicerade, vilket jag inte riktigt tror att naturvetenskapen helt har insett vidden av.

Artikeln: Klicka här!

 

Även dyskalkyli medfödd. Hur vet man det?

Läste i Metro idag om dysfunktionen dyskalkyli:

“I jämförelser mellan barn som talar språk med och utan siffror var förståelsen för tal lika stor, upp till talet nio. En metod forskarna använde var att slå ihop två pinnar. Barnen skulle sedan ta fram lika många saker som antalet slag.

– Vi menar att människor har en medfödd förståelse för antal som inte har att göra med ord, säger professor Brian Butterworth vid University College i London till USA Today. Eftersom dyskalkyli är medfött är det viktigt att barn med sifferblindhet få” ( Metro, Publicerad 2008-08-19 15:53)

Om en forskare “menar” att det är medfött så är det, eller hur vet man annars med säkerhet att den här dysfunktionen också är medfödd.

Det förefaller mig som om man väldigt lättvindigt bestämmer sig för att något är medfött. Sedan när man bestämt detta, så skall genetikerna arbeta efter denna förmodan, vetenskapliga hypotes och gissning. Vetenskapligt eller forskarmanipulation?

 

Ingen dyslexi i japanskan?

Läser något konstigt i Länstidningen, Östersund denna måndag. Det är läraren Siv Nilsson Mäki  som varit i Japan och besökt skolor och hon berättar:

“ I Japan finns särskolor där det går elever med olika funktionshinder. 

   – Men de skakade bara på huvudena när vi pratade om dyslexi. Det finns inte där menade de.” 

Verkligen synd att inte Siv läser Dyslexia nätupplaga. Då hade hon nämligen vetat att det visst finns dyslexi i Japan.

Läs Dyslexia nätupplaga, så vet du mer än de flesta om dyslexi!

Artikeln: Klicka här!

Japanartikel i Dyslexia nätupplaga: Klicka här!

 

Resurser och brist på penningar, det alltid stor problemet när det gäller dysfunktioner. Varför?

Först något positivt med tanke på OS och dysfunktioner:

”Eva Franchell Sedan släppte mamma ner honom i bassängen Då var Michael Phelps ett adhd-barn nu skriver han historia.”

( Aftonbladet Plus)

Sedan till temat för detta inlägg: Brist på resurser. Hur ofta har du hört det i samband med dysfunktioner av olika slag? Många? Hur många gånger har du hört att nu skall det verkligen göras något radikalt åt de elever som inte lär sig i skolan? Ofta? Går dessa parametrar ihop?

En mamma och lärare skriver nämligen ett mycket viktigt inlägg i Arbetarbladet:

”Min kille har haft det jobbigt i skolan ända sedan sex års ålder. Hans vanliga skola har ända sedan sexårs försökt anpassa skolan efter honom, han har gått i liten grupp och så vidare. Förra läsåret brakade allt samman och han klarade inte av att gå till skolan. Han har alltså inte gått till skolan sen november 2007.

Det här läsåret är det meningen att han ska börja på en av skolorna som eventuellt är berörda av neddragningen.[…]

Resursskolorna behövs. Hamnar ett barn på en resursskola har det gått långt och det är kanske en sista utväg, ett hopp till att barnet ska få känna att den faktiskt också kan som sina ”vanliga” klasskamrater. Och hur ska den vanliga skolan kunna hjälpa dessa barn när det hela tiden försvinner personal på grund av besparingar?

Vart tog visionen vägen om hela barnet, hela dagen, alla dagar?

En förtvivlad och orolig mamma” (Publicerad 15 augusti 2008 i Arbetarbladet)

Hon får en kommentar från en annan mamma:

”Va?! Har ni resursskolor i Gävle? I Ockelbo finns inga resurser alls. Mitt barn med adhd har inte fått nått stöd alls i sin undervisning. Som förälder är man maktlös. Trots all kunskap om adhd nuså får ändå barnen i Ockelbo gå i vanliga klasser, och lärarna orkar inte eller har inte förmåga att arbeta med såna barn. Hur ska det gå för alla dessa barn????”

Att man inte ser till att resurser som tilldelas skolväsendet och regeringens ambitioner med skolan går ihop, är och förblir skandalöst!

 

Forskare som fuskar kanske mer vanligt än vad vi vill tro

Vi vill ju tro att våra forskare är ärliga men det kan möjligen vara svårt när man kan få ära och berömmelse på ett fint resultat.

Dyslexiforskningen är ju ett sådant exempel där forskare gärna blåser upp sina resultat till världssensationer även om det är något som varit tämligen självklart hela tiden.

Barnläkare Leif Elinder tar upp forskarfusk i samband med regeringens ”forskarproposition” i Helsingborgs Dagblad idag:

”I höst kommer forskningsminister Lars Leijonborg i en proposition föreslå en ny organisation för hantering av misstänkt forskningsfusk. Det finns flera skäl för detta. Anmälningarna om forskningsfusk har ökat.[…]

Förslagen har gått i rätt riktning men de räcker inte. Detta illustreras från den så kallade Göteborgsforskningen om adhd/damp, som visar hur svårt det kan vara för en universitetsledning att driva frågan om forskningsfusk mot en inflytelserik forskargrupps vilja. Här begärde forskarna och följt av universitet en utomstående granskning. Vetenskapsrådet accepterade uppdraget och presenterade namn på tre oberoende forskare. Men efter detta erbjudande tog forskarna – följt av Göteborgs universitet – tillbaka sin begäran. […]

Vetenskaplig forskning måste vara trovärdig. Trovärdigheten bygger på att en forskning planeras så att den kan granskas. En granskning är bara trovärdig om den kan ske utan påtryckningar och censur. Därför måste det finnas garantier för att den nya oredlighetskommitténs mandat helt kan frikopplas från universitetsledning och rektor.”

Artikeln: Klicka här!

 

Nytt nummer ute NU!

Nu har ett nytt nummer kommit ut av Dyslexia nätupplaga, nämligen 4-5/2008. Ta en titt genom att klicka här bredvid på Dyslexia nätupplaga i Blogrol-rutan.

Kom gärna med synpunkter! Konstruktiv kritik är alltid välkommen. Om det är rimliga krav,det vill säga.

Läs och möjligen inspireras!

 

Är inte dyslexiforskningen grundläggande för all annan forskning?

Regeringen eller Alliansen som de gärna vill kalla sig, skriver på DN-debatt idag om deras framtida satsning på forskning:

“I fråga om pengar måste det bli den största utgiftsreform som alliansregeringen presenterar i höst.”

Men hör och häpna, inte med ett ord nämner man den mest grundläggande forskningen: Dyslexiforskningen. Man nämner däremot “ energilagring och elöverföring”;”batteritekniken så att elbilar kan ersätta bensinbilarna”;”[b]iobränslen med god energieffektivitet”;”[k]unskapen om genernas uppbyggnad”;”[h]oppet att kunna hitta bot mot sjukdomar som cancer och Alzheimer” etc etc. Men alla dessa discipliner som ligger bakom de fina orden om den moderna forskningen är helt beroende av om våra elever i grundskola och gymnasium kan läsa och skriva på ett godtagbart sätt. 

Varför nämns aldrig dyslexiforskningen i sådana här sammanhang? Vad blir effekten av det? Dyslexiforskningen får knappast några penningar alls utom till de mest etablerade och de är oftast inte de mest kunniga på området. Ett exempel som jag nämnt är ju Mats Myrberg, som uttalar sig som professor i dyslexisammanhang trots att inte har någon som helst högre och djupare akademisk kompetens på området. Lundberg har vad jag förstår lämnat dyslexiområdet och ägnar sig istället åt dyskalkyli. Ingvar Lundberg tycks ha blivit uttråkad av ämnet och det beror nog på att dyslexin inte är något som berört honom in på bara skinnet, som är fallet när det gäller mig själv. Jag har nämligen sett hur ett barn kan bli språkligt misshandlat i skolan och vet också hur det känns att bli behandlad som en ”skolidiot”.

Vad blir förlängningen av detta delvisa dyslexi-ointresse från makthavarna? Jo, enligt min mening att all forskning blir sämre eftersom många begåvade barn och ungdomar aldrig får det självförtroende som krävs för att nå forskarnivå. Urvalet blir helt enkelt mycket, mycket mindre och förmodligen sämre.

Har regering och riksdag kommit längre än vad bilden signalerar?

Skäms, Sverige! Skäms, regeringen! Skäms, riksdagen! Ja, skäms alla ni som inte skänker dyslexiforskningen en enda tanke, mer än när ni skall klaga på våra fina ungdomar eftersom de missar en bokstav eller skriver en bokstav för mycket! Ni missar säkert väldigt mycket!

Artikeln: Klicka här!