Det krävs inte mycket att bli expert. När jag för flera år sedan konfronterade framlidne Curt von Euler med detta fenomen att läkare menar sig vara experter på allt, sa han: ”Ja, läkarvetenskapen innehåller många discipliner”.
Nu har professorn emeritus i psykologi, Ingvar Lundberg, som länge intresserat sig för dyslexi, börjat lansera sig som expert på dyskalkyli. I Svenska dagbladet den 25 juni säger han:
” – Jo, det är helt uppenbart att begreppet dyskalkyli kommer att användas mycket mer i framtiden, konstaterar psykologiprofessorn Ingvar Lundberg i Göteborg.”
Lundberg är dock inte aktiv forskare utan pensionär. Men det här är ytterst intressant, eftersom det bekräftar min sedan länge drivna tes: Forskare bedriver i regel inte sin forskning för att de brinner för ett ämne utan ytterst gäller det att bli känd på sin forskning och få folkets jubel. I varje fall är det så för Lundberg och hans gelikar (glöm inte Gillberg) som vill profitera så mycket som möjligt på det bevingade ordet: Forskning!?
Har ni märkt hur vissa uttalar ordet FORSKNING, som om det vore något väldigt fint och nästan heligt? Nästan så att jag skäms för att vara forskare. Det är nämligen inte särskilt fint eller glamoröst men ytterst intressant.
Ja, nu har jag bloggat om aktiva pensionärer som inte släpper in yngre krafter utan blockerar så mycket de kan och mina tankar om hur ord kan få en helt annan innebörd än vad de ursprungligen skulle beteckna.
Vad tycker du? Är mitt resonemang rena rappakaljan?
Läs hela artikeln: Klicka här!