De osäkra diagnoserna

I Uppdrag granskning fick vi se det. I dagens skanskan.se får vi läsa om det. De osäkra s k neuropsykiatriska diagnoserna. Är det inte på tiden att det görs något åt denna fruktansvärda nonchalans och brist på empati hos psykiatriker och andra som tjänar åtskilliga penningar på att ge mänskliga avvikelser en sjukdomsstämpel och diagnos?

Hur många familjer skall drabbas innan vi kan få stopp på denna psykiatriska tyranni som är i stil med sovjetstatens när den sjukdomsförklarade och diagnostiserade samhällskritiker, s k dissidenter?

 

Vet du vad det var för dag igår?

Det här med språk, ett mycket viktigt område tycker de flesta med läpparna. Alla skall kunna landets språk, i vårt fall svenska. Men vet du vad var för dag igår? Inte?

Jo, det var:International Mother language Day, celebrated on 21 February every year since 200″(UN News Centre)

Firade du? 

Och:[This day) will also mark this year the start of the International Year of Languages proclaimed by the United Nations general Assembly, which has entrusted its coordination to UNESCO.”(UN News Centre)

Har du märkt av dessa proklamationer i det svenska utbildningssamhället?Har de som sysslar med utbildning, t ex majoren(liknar faktiskt 87:an) som nu är skolminister utan pedagogisk utbildning och erfarenhet, gått ut med informationen eller har de ordnat något för att uppmärksamma detta? Nej, inte vad jag har sett?

Hur skall detta tolkas, tycker du? Som vanligt, en ”himla” massa snack och förskräckligt lite verkstad i det svenska utbildningssamhället.  

Tacksam för alla reaktioner i denna viktiga fråga.

 

 

Vad vill egentligen SVT med klass 9A?

Nu har jag sett två program av serien 9A som numera rullar i kanal 1 på SVT och som fått sådan uppmärksamhet. Det handlar om en skola här i Malmö, Johannesskolan, som varit lågt rankad i Sverigestatistiken över svenska skolor.

Nya lärare, som förvånande nog sägs vara Sveriges bästa pedagoger, bedriver vanlig pedagogik, som lärare alltid gjort. En har flera prov, en annan har projekt och en tredje satsar på att få en elev som är fullständigt ointresserad av idrott att komma till lektionerna. På lärarkonferenserna klagar lärarna på ur dåligt det är med baskunskaperna. Precis som de alltid gjort. Precis som det klagas på studenterna på universitetet. Precis som de som nått längre alltid klagar på dem som inte kommit lika långt, från antiken till våra dagar.

Vad vill SVT säga med denna skolsåpa? Om detta är Sveriges bästa pedagoger säger jag bara i Strindbergs anda: ”Det är synd om Sveriges elever”.

 

Kattmodellen en tveksam metod för verkliga dyslektiker

Har nyss sett Nyhetsmorgon, söndag. I programmet framträdde skaparen av den s k Kattmodellen. Han hade inte de mest grundläggande kunskaper om läsprocessen klart för sig, ej heller visste han vad dyslexi egentligen var, men menade att han kommit på en revolutionerande metod som kunde hjälpa dyslektiker, vilket inte skolan gjorde.

I programmet framträdde också Anina Koch, som sade sig vara en f d dyslektiker. Hon hade fått diagnosen när hon var sju år och inte kunde alfabetet. Det är självklart alldeles för tidigt och det är nog ingen vild gissning att diagnosen inte ställts av behörig personal.

Att använda elever som antagligen inte har varit dyslektiker utan hindrats av någon anledning i sin normala språkutveckling är ohederligt och föga professionellt.

Så här beskriver man Kattmodellen i förhållande till dyslexi:

”Kattmodellen bygger på att läs- och skriv förmåga är en intern process som vissa har lärt sig omedvetet medan andra har lärt sig mindre framgångsrika processer, till exempel att ljuda orden. Problemet är att de interna processerna för att läsa och skriva obehindrat inte lärs ut vare sig i grundskola eller annan utbildning. Den som börjar studera franska eller ryska och stavar orden rätt från första försöket- för att de ”sett” dem har uppenbarligen en annan och bättre modell än den som försöker stava katt och för sitt liv inte kan komma ihåg om det är ett eller två t:n i ordet eftersom de inte kan se det för sitt inre.

Kattmodellen ger således den modell som vi alla borde ha fått från första klass. Hur många av oss lärde sig hur vi skulle visualisera rättstavade ord för vårt inre? I Kattmodellen finns exakta anvisningar för hur det görs.”(www.kattmodell.se)

Visserligen har P C Jersild berättat att han hindrades i början av sin läsinlärning på grund av att han såg bokstäverna som bilder istället för tecken. Att lösningen på dyslexiproblem skulle vara att man inte visualiserar ordens bokstäver i sitt inre, stämmer däremot säkerligen inte. De som blivit hjälpta med metoden, hade sannolikt blivit hjälpta med vilken metod som helst. Precis som Jersild gjorde på egen hand. Det är helt enkelt en placeboeffekt som dessa ”kattmodellmänniskor” tjänar pengar på. De som verkligen har dyslexi blir nog inte hjälpta av metoden.

 

När skall USA:s skolproblem bli våra?

Det har hänt förr i USA men nu börjar det väl bli för mycket. Elever och f d elever som öppnar eld i skolan för att döda sig själva och ta så många oskyldiga människor som möjligt med sig i döden, kanske för att slippa vara ensamma även där. Detta hände nyligen:

”The gunman who killed five students and then himself at Northern Illinois University on Thursday was an award-winning gradsate student, described by professors as friendly and respectful.

Stephen Kazmierczak, 27, donned a dark coat and black ski cap before he began firing into a crowded lecture hall. But that was an image in sharp contrast to the well-adjusted man who was attending the University of Illinois at Urbana-Champaign.

He looked like every other middle-class, clean-cut college kid,” said Christopher R. Larrison, a professor of social work who hired Kazmierczak last fall to help record research project data. ”He was a personable young man, very earnest.

But Kazmierczak’s life also appeared to be turbulent. According to police and people who knew him, he bounced around in side jobs and had stopped taking medication, leaving his behavior ”erratic.” He also may have been in a romantic relationship that recently ended.”

Källa:Los Angels Times.

Precis som här i Malmö, kan inte skolan se bortom närvaro och resultat. Om en elev mår dåligt, så dåligt att denne kan mörda både sig själv och andra, t o m vara så pressad att man riskerar att ”falla” från en balkong, ja, då borde skolan kunna se det i tid.

Orsaken som jag ser den är skolans fokusering på resultat. Presterar eleven och om eleven är i skolan nästan varje dag, så är det inga bekymmer ur skolans synvinkel.

Men skolledningar runt om i världen, så enkelt är det inte. Ni är och förblir delansvariga i hur eleverna mår psykiskt och det är er förbaskade skyldighet att försöka se till att alla elever mår så bra som det bara är möjligt.

Jag förutspår, om inget radikalt görs, att vi får USA:s nuvarande problem om några år. Men jag hoppas innerligt att jag har fel.

Här lite historia från 1997 som ett Blogg-PS:

IN KENTUCKY: A student reacts at Heath High School in West Paducah, where in December 1997 Michael Carneal, 14, killed three classmates and wounded five more during a prayer circle. Principal Bill Bond has since worked with school administrators around the country to curb on-campus bullying.

December 1, 1997

Källa: Los Angeles Times.

 

 

 

Ingen tycks bry sig om alla kränkningar i skolan

I dag rapporterar vi om en ny rapport från Skolverket där det framgår att kränkningarna i skolan fortsätter trots kritik ifrån myndigheten.

Varför är det så? Jo, det vidtas inga radikala åtgärder från staten emot de skolor  där kränkningarna florerar. Skolledningarna får aldrig på riktigt stå till svars för den dåliga arbetsmiljö som de är ansvariga för och i viss mån själva har skapat. De skall vara pedagogiska ledare men är det i regel inte.

Helt enkelt: Ingen bryr sig om detta på riktigt och kräver en förändring! 

Klicka här till höger på SENASTE NYTT, om du vill veta vad jag här bloggar om! 

 

Intresset för dyslexi skenbart stort

Har ni hört talas om Bertil Hults pris? Visst har ni det. Jag fick ett e-post från den firma som marknadsför priset. Då berättade jag för denne att intresset för dyslexi inte är lika stort som det var på 90-talet och fick till svar:

”Vi märker genom vår pressklippsbevakning att intresset i media ökar för dyslexi. Och anmälningarna till priset tiodubblades det senaste året.”

Representantens uppgifter om intresse gäller massmedia och jag får dagliga bevis för att det reella intresset, det intresse som hjälper, inte är så stort som det varit. Detta vet vänsterpartisten Peter Linnstrand som fick följande bedömning av en motion om Daisy-spelare som hjälpmedel:

”Som underlag till förslaget att avslå motionen fanns ett yttrande från chefslogoped Ulrika Ahlbäck, som menade att kostnaderna för daisy-spelare till dyslektiker uppskattningsvis skulle stanna på 3,5 miljoner kronor det första året.”

Att olika aktörer på dysleximarknaden vill ha Hults 500 000 är inte konstigt men hjälper det dyslektiker? 

Men vad vet jag? Jag har bara sysslat med dyslexi på forskarnivå sedan 1990.

 

Det vi hela tiden misstänkt

Ystads Allehanda igår:: ”Hur kunde Rasmus och Robin Sjöholm gå fem år i särskolan utan att någon lärare fattade misstanke om att de kunde vara felplacerade?”

Att elever placeras i särskola på felaktiga grunder har vi länge misstänkt eftersom särskolans elevantal har ökat under flera år. Där placeras säkert både dyslektiker, de med ADHD och andra elever med diagnoser som inte tillhör särskolans målgrupp, men som man inte orkar med i den ordinarie skolan.

Det uppmärksammas och sedan bryr sig inte många mer om det. Jag bara säger: Skall det verkligen vara på detta viset, för alla dem med olika former av dysfunktioner?