Jag hade nog rätt om logopeder och dyslexi!

I kommentarerna på mina inlägg här på bloggen om främst logopeder, har jag fått mycken kritik. Man har sagt att jag är okunnig, inte har tillräcklig kompetens för att ha en åsikt och att jag dumförklarar en hel yrkeskår etc etc. T o m logopedernas egen organisation har uttalat sig här om en specifik logoped, vars uttalanden om dyslexi tydde på b ristande kunskap om fenomenet på ett djupare plan, och sagt att denna logoped faktiskt var mycket kompetent utan att anföra varför man tyckte så.

Nu visar det sig att jag nog hade mer rätt än mina kritiker vill inse. Så här skildras hur en logoped utrett dyslektiker:

”I 26 av fallen misstänktes dyslexi och samtliga fick den diagnosen, vilket anses vara mycket anmärkningsvärt. Utredningarna har gjorts på kort tid, cirka tre timmar per patient, trots att rimlig uredningstid ska vara runt tolv timmar.

Utredningarna är dessutom mycket svåra att förstå och kan inte ligga till grund för nödvändiga insatser, vare sig i skolan eller för en vuxen patient. Inte ens andra logopeder säger sig förstå vad som står. Utredningarna anses vara fragmentariska med omotiverade moment och felaktigt utförda tester.

Men den granskade logopeden anser att patienter och eventuella föräldrar har så goda förkunskaper att de kan förstå vad som står. Hennes mål är att ‘så många som möjligt ska tycka att texten är givande’.”(Dagens Nyheter den 22 mars 2011)

Detta drabbar ju individer något oerhört. Det visar också att en utbildning inte är något som yrkesmannen eller yrkeskvinnan kan leva på i evinnerlig tid utan att följa med i den forskning som bedrivs, främst internationellt.

Läs hela artikeln: Klicka här!

 

 

Inte lätt det här med särskolan

Det är ju så att i särskolan skall det gå elever med utvecklingsstörning, vilken kan befinna sig på olika nivåer och kan därmed ha funktionsnedsättning i olika grad. Men flera elever placeras i dag i särskolan trots att de inte är utvecklingsstörda och har den formen av funktionsnedsättning, t o m har det hänt att dyslektiker placerats där, vilket jag uppmärksammat här på bloggen några gånger.

Den nya skollagen vill åtgärda detta och stadgar att den som går i särskolan skall ha någon form av utvecklingsstörning, antingen vid födelsen eller efter:

”Elever med autism eller autismliknande tillstånd ska tillhöra personkretsen för särskolan endast om de också har en utvecklingsstörning eller om de har ett betydande och bestående begåvningsmässig funktionsnedsättning på grund av hjärnskada, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom.( Prop. 2009/10:165,s 3)

Detta reagerar föräldrarna på till autistiska barn, enligt Värmlands Folkblad:

”VF har pratat med flera föräldrar till autistiska barn som inte tror att den nya lagen kommer att fungera i praktiken. Flera av dem tycker dessutom att en allt för negativ bild av särskolan har målats upp av media.

– För min son var särskolan räddningen. Det var som att komma från helvetet till himmelriket, säger en av föräldrarna och berättar att sonen, som idag är 15 år, började i särskola när han var elva.

– Vi var skeptiska till en början eftersom vi inte visste så mycket om särskolan. Men redan första dagen vi var där kände jag hur lugnt det var, att personalen förstod honom och att han kunde slappna av, säger hon.

Flera föräldrar vittnar om att deras barn mått mycket bättre efter särskoleplaceringen och menar att det skulle vara förödande om de hamnade i vanlig klass eller tvingades följa grundskolans kursplan.”(VF, den 19 mars 2011)

Ja, det är sannerligen inte lätt det här, men man bör nog inte ha alltför många elever med väldigt olika former av funktionsnedsättning i särskolan. Det blir säkert inte riktigt hanterbart för personalen utan kan bli övermäktigt, tror jag.

Läs hela artikeln: Klicka här!

 

 

Vilken forskning då Valtersson(MP) och andra politiker

Ofta hänvisar politiker till forskning på ett mycket diffust sätt. De gör oftast dessa hänvisningar utan att uppge någon källa. Misstanken är stor att de gör denna hänvisning utan egentligt stöd i forskningen, men att de därmed ger sin egen skolpolitik större tyngd, kanske på falska grunder.

Nu senast är det miljöpartiets Mikaela Valtersson, tidigare talesperson i skolpolitiska frågor, som skriver i debatten om katederundervisning i SVD:

”Aktuell forskning visar att eleven måste vara i centrum, att läraren måste kunna motivera eleven och att det är avgörande att läraren ständigt ger återkoppling och på så sätt bidrar till ett utvecklat lärande.” ( Svenska Dagbladet, den 18 mars 2011)

Vilken forskning avses som kan bekräfta denna självklarhet? Och vem vill inte få denna ideala utveckling av elever, men borde det inte undersökas mer ingående varför det många gånger inte blir så? Jag tycker att MP och Valtersson är mycket naiva i skolfrågor.

Läs hela debattinlägget: Klicka här!

 

Journalister sprider ofta oriktig information om läs- och skrivsvårigheter och dyslexi

Jag har många gånger uppmärksammat här på bloggen att många journalister sprider felaktig information när det gäller dyslexi eller den mer generella dysfunktionen läs- och skrivsvårigheter. Så här skrev nämligen Barometern nyligen:

”Dessutom föds många barn med dyslexi som medför att det blir mer eller mindre omöjligt att se bokstäver, samt läsa och skriva.”

Barometern! Dyslektiker kan självklart se bokstäverna, de är inte blinda (även om det kan verka så om man läser Dyslexiförbundet FMLS beskrivning av dysfunktionen) och de kan både läsa och skriva. Deras avkodningsproblem gör emellertid att förmågorna är något sämre än den normala läsarens och skrivarens, d v s en sämre koppling mellan grafem(bokstav) och fon(ljud), vilken kan vara i en grav eller mera mild variant av dysfunktionen.

Dyslexiförbundet FMLS, är ni nöjda nu när ni lyckas få journalisterna att helt missuppfatta vad dyslexi är för något?

 

Är Helena von Schantz Björklunds enda källa?

Samma dag som utbildningsminister JanBjörklund publicerade sin osakliga artikel i DN(se nedan), så publicerar Helena von Schantz, lärare sedan början av 90-talet en mindre hyllningsartikel på Newsmill till Björklund, som den folkpartist hon är. Hon skriver nämligen bland annat:

”Samma erfarenhet hade jag för övrigt på Södra Latin när jag gjorde praktik där (94). Språklärarna framställde tillsammans projekt som eleverna arbetade självständigt med under längre perioder. Uppgifterna var välgjorda och genomtänkta men eleverna var fullkomligt omotiverade och gjorde allt möjligt annat än det de skulle. Jag har också sett större grupparbeten där eleverna fick välja var de jobbade. I de fallen var det inte bara studieresultaten som tog skada utan också etiken och moralen. Det fuskades, en person gjorde hela gruppens arbete och det var bra om man använde en tiondel av tiden på uppgiften. 

För läraren är det väldigt behändigt att ha eleverna att jobba i stora sjok där de antingen ska redovisa muntligt eller skriftligt. Man kan själv inte få kritik för man undervisar inte. Man behöver inte ämneskunskaper, för man undervisar inte. Man behöver inte vara genomtänkt, för man undervisar inte. Det kan gå flera veckor då man varken har för- eller efterarbete utan bara strosar omkring och ger små välvilliga kommentarer. Sedan kommer förstås den oundvikliga lärarindignationen när det visar sig att någon har plankat arbetet på nätet. Men är det verkligen ungarnas fel? Jag tycker att man tigger om trubbel när man ger eleverna mer självständighet och tyglar än de klarar av och när man begår den oförlåtliga lärarsynden att inte motivera och intressera eleverna innan man kastar ut dem i kunskapshavet.”

Är det denna typ av källa som Björklund använt för att hylla katederundervisningen? Det vill säga en enskild lärare som i sin ”högfärd” vägrar förstå vad grupparbete och enskilt arbete är för något. Jag kan upplysa båda om att leda elever i grupparbetena och i de enskilda arbetena, betyder väldigt mycket i arbetsinsats från läraren för att det skall fungera. Att då komma dragandes med exempel på där lärare inte gör som det var tänkt, är föga intelligent. Jag rekommenderar verkligen Schants och Björklund att på allvar studera ”de gamla skolreformatorerna”. Ni kanske lär något vettigt då som ni också kan ha nytta av i framtiden.

 

Grov förenkling, Björklund, som gränsar till lögnens domäner och tyder på bristande pedagogiska kunskaper

I ett debattinlägg i DN idag förespråkar utbildningsminister Jan Björklund katederundervisning framför s k eget arbete och hävdar bland annat:

”Att avskaffa ’katederundervisningen’ var centralt för skolreformatorerna efter 1968 års kulturradikala vänstervåg. Traditionell lärarledd undervisning ansågs auktoritär.” ( Dagens Nyheter den 14 mars 2011)

Vad menar ministern med detta? Vilka skolreformatorer då? Den mest omtalade var den amerikanska John Dewey med sin frigörande pedagogik som ser så här på det här med lärare och undervisning:

”lärarens uppgift först att försiktigt locka fram det som eleven redan vet och står för i sin aktuella situation Därefter ökar läraraktiviteten till klart vägledande vad gäller elevens försök att via experiment och ett undersökande arbetssätt komma fram till en mer genomarbetad kunskap. Läraren skall med andra ord studera elevens tillgångar och sedan skapa optimala förutsättningar för hans vidareutveckling.”(Malthén, 1981, s 90)

Lägg märke till, Björklund, lärarens viktiga roll även i denna alternativpedagogik.

Därtill dog Dewey 1952, samma år som Maria Montessori. Hur de då skulle kunna påverka skolpolitiken är svårt att förstå. Célestin Freinet, med sitt fria och undersökande arbetssätt för eleverna, dog 1966.

I denna pedagogik som skiljer sig från traditionell undervisning är läraren långt ifrån frånkopplad som Björklund dessvärre tycks tro.

Dessutom med Läroplanen för grundskolan Lgr 80 fick ”den svenska lärarkåren inom grundskolan större frihet än tidigare att själv välja undervisningsmodell. Bundenheten hade minskat. Frihetsgraderna [var] ganska många, bara man [höll]sig inom de fastställda, vida ramarna.”(Malthén, 1981, s 24)

Så herr minister det handlade inte alls, som du gång på gång hävdar, att avskaffa den s k katederundervisningen och ge eleven ett papper med uppgifter och sedan låta eleven klara sig själv. Det är och förblir en missuppfattning som tyvärr vår högste politiskt ansvarige också sprider.  Det gällde istället att ge läraren frihet att anpassa undervisningen till elevens behov och förutsättningar för att få ett optimalt resultat.

Läs artikeln: Klicka här!

 

Vem har ansvaret, föräldrarna eller skolans lärare?

Dalarnas Tidningar har många tänkvärda artiklar om främst ADHD. Men igår hade de intressanta kommentarer från föräldrar, nu var det dyslexi som låg i fokus:

”Varken den kommunala skolan eller den privata vill lägga ner extra resurser på elever som inte har nått målen”, skrev någon som fick svaret:

”Har en dotter som är dyslektiker. Varken jag eller hennes mor har någonsin bekymrat oss om detta, utan låtit henne kämpa på egen hand. Detta har resulterat i en stor ”tjurskalligh och en universitetsexamen i veterinärmedicin. Så begär inte bara att andra ska lösa allt, låt ungarna lägga manken till också.”

Läs allt genom att klicka här!

Men det är väl ändå så att båda har ett ansvar, föräldrar och skolans lärare,men den största bördan ligger ändå på skolan som bör ha den pedagogiska kompetensen!

 

Sätter superpedagogerna glädjebetyg?

Det är intressant att se den nya versionen av Klass 9A(SVT), som jag påtalat i förra inlägget. Men idag undrar jag verkligen om denna serie är bra efter att ha sett dagens avsnitt. En av ”superpedagogerna” Stavros säger för det första om deras ordinarie matematiklärare, som är ny i yrket, att han nog själv tycker att han är bra och att han har för mycket fokus på sig själv. Det är bara det att samma beskrivning verkligen kan göras på Stavros Louca själv. Att man har trettio år i yrket betyder absolut inte att man är perfekt som lärare. Och någon lärarutbildare är man verkligen inte! Det tycks dock Stavros tycka, vilket är en brist som borde ha gjort honom omöjlig som lärarutbildare.

För det andra var det en annan sak som väckte mitt intresse och det var när en av de här ”superpedagogerna”(Thomas Holmqvist, utbildningsledare) meddelade en elev, att nu minsann hade det blivit MVG på ett prov och på en förmodad mycket kort tid. Är det verkligen möjligt? Tilläggas bör att det gjordes ett kompletterande förhör för att det verkligen skulle bli som Thomas ville. Det får mig att tänka på sommarskolorna där man på två eller tre veckor kan få godkänt i ett stort ämne som t ex matematik eller svenska. Ger dessa ”superpedagoger” s k glädjebetyg, helt enkelt?

Döm själv genom att se programmet och tala gärna om vad du tyckte! Klicka här!

 

De tre ”upphöjda” och prisbelönta pedagogerna i Klass 9A är urusla lärarutbildare

Tittar ni på programmet Klass 9A, som nu drabbar en ny skola? Det är tre pedagoger, som fått pris, som går in i en klass på Mikaelskolan i Örebro och skall visa redan utbildade lärare hur man skall undervisa. En av dessa behärskar inte det svenska språket riktigt, trots att han varit här sedan 70-talet, vilka signaler ger det till eleverna i denna nia, att man inte behöver kunna svenska språket fullt ut?

Det är förnedring av lärare på högsta nivå, vilket en annan bloggare påtalat. De lyfter verkligen inte de här lärarna och vidareutvecklar inte deras utlärning på något sätt, vilket en god lärarutbildare skall göra, utan de menar att deras utlärningsmetod är den enda rätta. De tänker inte på att man inte kan imitera någon annans undervisning utan måste utveckla sin egen. Då kan man verkligen bli en god lärare som ger eleverna vad de behöver!

Se själv programmet här, som är ett utmärkt exempel på det jag hävdar ovan och bedöm själv. Leverera en kommentar. Håller du med eller är jag fel ute? Alla reaktioner välkomnas här!

 

Barn behandlas illa på HVB-hem, enligt BO

I en ny rapport, ”Bakom fasaden, Barn och ungdomar i den sociala vården berättar, Barnombudsmannen 2011”. säger Barnombudsmannen (BO) att barn bestraffas på ett icke acceptabelt sätt på s k HVB-hem. Svenska Dagbladet rapporterar:

”BO reagerar på regelsystem med poäng och bestraffningar som förekommer på många av HVB-hemmen (hem för vård och boende) där barnen ständigt förväntas förtjäna sina poäng och sin veckopeng. De måste utföra sysslor och uppföra sig annars blir det avdrag. De kan förbjudas ringa hem, blir isolerade från gruppen eller får utegångsförbud.

De flesta HVB-hemmen tvingar barnen att skriva på kontrakt där de accepterar att personalen slumpmässigt får drogtesta dem, leta genom deras rum när de inte är där, läsa deras post och beslagta deras mobiltelefoner.

Omkring 20 000 barn är omhändertagna. De flesta av de yngre barnen bor i familjehem medan de äldre oftast bor i något av de 453 HVB-hemmen, som i de flesta fall drivs i privat regi.”(SVD den 4 mars)

En av de drabbade beskriver sin situation så här i BO: s nämnda rapport:

”Jag är svag och liten, bryr ni er? Nej! Det spelar ingen roll vad jag gör, för ni skiter i mig. Många kvällar blir till sena nätter i ensamhet. Vad fan jag gör här på jorden är något jag inte längre vet.”

Återigen verkar det som om institutioner i Sverige bryter emot Barnkonventionen som tydligt stadgar att barns bästa alltid skall komma först. Och det kan det ju inte ha gjort när barn och ungdomar, som ovan, känner sig utsatta att de näst intill funderar på självmord.

För en tid sedan tog Aftonbladet upp denna problematik på SIS ungdomshem, men inget hände. Vad detta beror på är osäkert. Kan det bero på rädslan över vad som kan hända om man verkligen går till botten med det här bekymret och ordentligt undersöker alla hem vilka har hand om barn och ungdomar av olika skäl?

Aftonbladet har också skrivit om hem för unga som drivits av kriminella.

Jag misstänker därtill att dessa missförhållanden är mer vanligt än vad vi någonsin kan ana. Det s.k. mörkertalet för det här kan vara mycket stort, även om vi självklart inte vet med säkerhet.

Som vi alla förstår är det allvarligt att unga människor inte behandlas med den respekt de alltid bör få. Detta gör att vi självfallet kommer att möta många vuxna människor i framtiden, vilka är hatiska och aggressiva eftersom de själva ej fått erforderlig respekt och omtanke i unga år.

Det jag har skrivit så många gånger förr i olika sammanhang och upprepar det: Tänk på detta om du någon gång blir överfallen. Hatet du då möter har vi(d v s samhället) själva skapat!