Det är mycket intressant, men också stundtals smärtsamt att ta del av de diskussioner som då och då rasar runt våra skolor och elever med dyslexi. Den senaste är följande:
”Som ordförande i Dyslexiföreningen FMLS i Västerås har jag ständigt föräldrar och anhöriga som ringer och är oroliga. Antingen får de inte någon stöttning från skolan eller så vill skolan vill hjälpa till, men har varken resurser eller pengar. Jag har även arbetat runt i Västerås vikariepool och sett en hel del.
En rektor i Västerås sade år 2000 att ”dyslexi finns inte”. Rektorn sade det till en olycklig förälder, som sedan ringde till mig och bad om råd, Jag har även haft föräldrar som har ringt om sin son som gick då i årskurs 5. Han hade blivit så illa behandlad i skolan på grund av sina läs- och skrivsvårigheter/dyslexi att han mådde så dåligt att han inte ville leva längre. Skrämmande!”(Västmanlands Läns tidning)
Det som rektorn i Västerås antagligen menade var att ”diagnosen” dyslexi inte är helt självklar. Det finns forskare som menar att det kanske rör sig om en språkstörning i stället. Då skulle beteckningen vara specifik språkstörning:
”Med specifik språkstörning avses uttalade svårigheter att producera och/eller att förstå språk, med utvecklingen inom andra områden är relativt opåverkad.”( Barn som är annorlunda, Hjärnans betydelse för barnets utveckling, 1999, s 91)
Konflikterna, som t ex den som illustreras ovan, har som bakgrund och sitt huvudsakliga ursprung i den tämligen förvirrande bild som forskningen ger vid handen i dagsläget. Det existerar inte en entydig bild och forskarna är ej heller överens om exakt vad dyslexi är.
En ordentlig vetenskaplig och kritisk diskussion lyser helt enkelt med sin frånvaro på ”dyslexihimlen”, vilket ger upphov till helt onödiga konflikter på våra skolor.
Artikeln: Klicka här!