Föräldrars utsatta situation i läsandet

Idag kan man läsa på news.bbc.co.uk att tio procent av de engelska föräldrarna, har problem med att högläsa för sina barn. De förstår inte själva alla ord och hittar på ord som de inte kan läsa korrekt.

Detta problem har aldrig riktigt uppmärksammats tidigare vad jag vet. Och det är säkerligen ett lika stort problem här som i England. Skolan lämnar över allt mer av ansvaret för läsinlärningen till föräldrarna och menar att det är elevens eller föräldrarna fel när en elev inte kan lära sig läsa på rätt sätt, d v s ”knäcka koden”.

Ett känt faktum är att det bästa sättet för ett barn att lära sig läsa utan att få ångest, är att lära sig läsa innan skolan börjar. Har inte barnet knäckt koden vid inträdet i skolans första klass är det stor risk att barnet drabbas av läsångest och i värsta fall läs- och skrivsvårigheter. Den största riskfaktorn är skolmiljön, d v s den pedagogik som lägger allt ansvar på föräldrarna, som är den gängse numera.

Det är emellertid skolans ansvar och inte föräldrarnas att lära våra barn och ungdomar att läsa, skriva och räkna. Skolan har det pedagogiska ansvaret och föräldrarna har ansvar för att förse barn och ungdomar med trygghet, husrum och mat.

Varför tar inte skolorganisationen sitt ansvar?

 

Diagnosen som kanske inte finns, eller?

Igår och idag meddelar flera medier att en ny bok har kommit ut. Det är ”Nördsyndromet” av Inger Jalakas. Jalakas har en son som fick en diagnos när han var 22 år. På tv4 berättar Inger Jalakas att det kan röra sig om problem som att inte kunna skriva på raderna vid uppsatsskrivning och att inte våga gå fram när det är muntlig framställning.

Hört detta förut? Jo, de diagnoser som lite diffust kallas dolda handikapp, har oftast diagnosbeskrivningar som liknar varandra och det är frågan om man inte ger psykiatriska diagnoser till fullständigt normala beteenden. Vem är inte rädd(eller har varit) och lite orolig för att gå fram och tala inför sina många gånger fnittrande kompisar?

Det är ju så illa att i den amerikanska psykiatriska manualen DSM-IV-TR (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), som används mest i Sverige, lär man t o m ha en diagnos för ointresse för skolarbete.

Bör vi inte försöka sluta med att handikappförklara stora delar av befolkningen och inse att alla inte tycker om allting i skolan?

 

 

Idrott en väg till lycka för elever med särskilda behov?

Den senaste skoldebatten är intressant. I en debattartikel i DN igår gick flera personer ut, därav flera idrottspersonligheter, och krävde fler timmar idrott i skolan. Den efterföljande debatten hävdar att antalet timmar i idrott minskat under 90-talet. Varför minskade man timmarna i idrott?

Idrott är ju väldigt väsentligt för inte minst elever med särskilda behov. Där kan de få det självförtroende som de så väl behöver.

Är det någon som vet något om detta?

 

Är det tid att slita av helgongloriorna?

De senaste dagarna har vi möts av nyheter som att katolska kyrkan i USA betalar 660 dollar(uppgiften i dagens New York Times) till dem som blivit sexuellt utnyttjade av kyrkans präster och att läkare i Storbritannien är föremål för utredning eftersom dessa varit oärliga i samband med en undersökning med förmodat samband mellan trippelvaccin och autism.

Präster har väl inte längre någon helgongloria, men läkare har länge haft en auktoritet som näst intill varit gudalik och helgongloriorna har glimrat i kapp. Men är det inte på tiden nu i relativ modern tid, att vi sliter av denna yrkesgrupp dess helgongloria och inser att dessa utbildade människor just endast är människor med fel och brister?

Under lång tid har läkarkåren tillåtits ”handikappförklara” stora delar av eleverna i grundskola och gymnasium. Flera av dessa diagnoser, inte minst dyslexi, har varit och är ytterst tvivelaktiga. Elever som nått vuxen ålder har insett vilket problem som grundlades i tidiga år av läkar- och psykologkår. De har i flera fall fått mycket allvarliga bekymmer; psykoser, depressioner, ett sargat självförtroende, en läs- och skrivovilja som inte är av denna värld etc etc.

Ja, vad tycker du kära läsare som orkar läsa denna Blogg? Är det inte på tiden att läkarna får inse att de kan göra fel och när denna profession gör fel, kan det få ödesdigra konsekvenser för individen?

 

Boken en sommarplåga?

Det är sommar och en ”dö” månad, juli. Läser morgontidningen och stöter på en uppfriskande artikel om tvånget att läsa under semestern. Sara Frostberg Lowery skriver nämligen i SDS att det är ett måste att läsa de nödvändiga böckerna för ” höstens fikapauser, då semesterläsningen ska redovisas”.

Jag bara säger: Läsningen skall alltid vara ett nöje och en skön upplevelse, aldrig ett tvång för att man skall framstå som mer eller mindre intellektuell. Och detta skrivs av en man som nästan drunknar i böcker av olika slag.

 

Människor som är svagast hotas

Hur är det fatt med Sverige när sådant här kan hända?

”Vi blev hotade på midsommaraftonens eftermiddag. Detta grundar sig på denna hatkampanj som har pågått mot oss. På flera hemsidor har våra personnummer, namn och adress framkommit. Man har också beställt mördare ifrån ett motorcykelgäng, men dom tackade nej och varnade oss. Men dom meddelade oss om att det fanns ett nytt gäng, därför var vi tvungna att ha polisbevakning, vi vet vilka som har startat detta.”

Detta gäller en förening ”Stulen Barndom” vars medlemmar har blivit väldigt illa behandlade i den största delen av sina liv.

Varför?

 

Mobbning i skola och riksdag

Är intresserad av politik och tar en titt i den nya Bloggen ”politiker- bloggen.se”. Ser att riksdagsmän som blivit mobbade i skolan berättar. Miljöpartiets Jan Linblom vill inte ens tala om det, så ont gör det fortfarande.

I Aftonbladet den 22/4-2007 talar riksdagsmännen(läs riksdags- kvinnor) ut om ”sex- mobbning” i kammaren. ”-Min bänkkollega tafsade på mig inne i kammaren, berättar socialdemokraten Margareta Israelsson.”

Andra kvinnliga riksdagsmän antyder att det inte är ovanligt med sexuella trakasserier i det hus där Sverige styrs och lagar stiftas.

Hur tror man att olika former av våld och olika former av mobbning, skall kunna stävjas i skolan när våra makthavare inte visar varandra respekt?

 

Annonspriserna

Nu har vi äntligen fått ut ett nytt nummer. Läsarna har fått vänta alltför länge. Men det blev ett fullspäckat dubbelnummer med mycken information för den som arbetar med dyslexi och inlärningsproblematik.

Problemet är dock att få ut information om att ett nummer kommit ut. Jag mejlade till den nya tidskriften Föräldrakraft och bad om ett pris för en liten textannons på två rader med totalt 3 ord plus webbadressen. Den skulle kosta 2 900 kronor för införsel i ett nummer och förmodligen +moms.

Minns ni som är gamla nog, Arne Tammer och hans ”en kvart om dagen”. Han berättade i en intervju i DN för flera år sedan, Tammer dog ju tyvärr 2002, att tidningarna började ta rejält betalt för sina annonser i slutet av 70-talet, så han fick lägga ned sin verksamhet.

Hur tänker tidskrifter och tidningar när de har så höga priser för sina annonser? Det är endast de riktigt stora som klarar av att betala dessa priser, men små aktörer kan verkligen ha något viktigt att säga också, särskilt när det gäller sådana ting som dyslexi och inlärningsproblematik.

Hade varit intressant om någon ansvarig på en tidning eller tidskrift kommenterade detta.

 

Ännu en TV-kändis är ”dyslektiker”

Ofta har vi sett honom uttala sig i TV vid olika tillfällen när brott blivit begångna. Professorn i allmän kriminologi vid Stockholms universitet, Jerzy Sarnecki. Idag intervjuas han i DN eftersom han fyller 60 år den 7/7.

I intervjun talar han om, något han tidigare hållit hemligt, att han har dyslexi. Jag tänker självklart genast: Hur vet du det? Har du fått en diagnos och av vem? Det har länge varit vanligt att ge kändisar som har haft eller har problem med skriften beteckningen dyslexi, från Einstein till Tom Cruise. Men jag tror inte att dessa blivit bedömda av en specialutbildad psykolog eller logoped, i varje fall inte Einstein.

Symtomen som Sarnecki tar upp; lämnar texter till andra för genomläsning, tar lång tid att läsa, svårt att läsa högt, är sådant som väldigt många kan uppleva utan att ha dyslexi.

Det vore bra om diagnosen dyslexi veks för dem som har klara ortografiska bekymmer, som är ett verkligt stort problem för dem så att de väldigt sällan eller aldrig, kan nå en professors grad. I respekt för denna mycket utsatta grupp.

Stavproblem, läsproblem etc är inte synonymt med dyslexi.

 

Lärare straffas och…

”The General Teaching Council for England banned Angela Mason from teaching for one year”, rapporterade BBC NEWS igår. Det handlar om en 60- årig lärare som återvände till skolan efter 30 år och tog jobb som extralärare. Angela Masons egentliga syfte var emellertid att för TV channel Five i hemlighet spela in eleverna för kanalens program ”Classroom Chaos”.

Vad tänker man inför detta? Ja, inte var det rätt att Mason var lärare under s k falska förespeglingar men hon dokumenterade många incidenter vilket är bra. Det är dock osäkert om det leder till några förändringar i det engelska skolväsendet.

Elevernas bristande respekt för skolan och sina lärare tycks vara ett globalt problem.

 

Alltför många är inte nöjda med skolan

Många har uttalat sig om skolväsendets s k kris. Men tar berörda makthavare det egentligen på allvar? Skolminister Björklunds recept är ju, som vi sagt så många gånger i Dyslexia, enkelt: Fler regler, mer disciplin så löser det sig. Rapporterna i massmedia tyder emellertid på att det inte är så enkelt.

 

P4 Sörmland: En diagnos i tidig ålder kan vara ett onödigt hinder långt upp i vuxen ålder och ställa till stora problem för individen. Detta har Susanne Linde fått erfara som har en son som fick diagnosen Aspergers syndrom i de lägre klasserna på grundskolan, eftersom Stensunds folkhögskola utanför Trosa vägrat anta sonen till den utbildning han sökt och både Susanne Linde och hennes son känner sig kränkta. De är övertygade om att det är diagnosen som hindrar men säger att han inte behöver extra resurser.

 

Läkarna har hävdat i många år hur bra en diagnos är i den pedagogiska vekligheten. Ovan är dock bara ett exempel på hur fruktansvärda och tragiska konsekvenserna det kan bli i vuxen ålder och då får föräldrarna försöka lappa ihop sitt barn och stärka barnet så gott det går efter läkarnas ”diagnosmisshandel”.

 

Dagbladet i Sundsvall: En lärare åtalas för misshandel. Dagbladet rapporterar: ”När mamman och hennes sambo anlände såg de mannen lyfta upp sonen och skaka honom kraftigt. Pojkens fötter befann sig då cirka 40 centimeter ovanför marken. Eleven gick vid tillfället i fjärde klass. Han har funktionshinder och lider bland annat av ADHD.”

 

Ja, ja, skolministern lär få mycket att göra, om han har full kunskap förstås.

 

Nu har sommaren kommit och tystnaden är här igen

Ja, nu är det ganska tyst i Sverige. Nu har vi kommit till den månad, juli, då Sverige nästan står helt stilla. Inte många e-mejl får man. Inte många läser denna Blogg. Vad gör man?

Man ligger väl vid stranden och funderar över hur det senaste arbetsåret egentligen blev. Gjorde jag rätt där och där, eller var jag helt fel ute?

Jo, hur blev det? Skriv gärna en kommentar och meddela oss hur det egentligen blev och hur du planerar att fortsätta din framgångsresa eller hur du kommer att förändra så allt blir mycket bättre.

 

Ang Bushs”No left behind”

Washingtonpost skriver idag om president Bushs ”No child left behind” och att denna federala lag får allt fler kritiker. Lagen har vi berömt i Dyslexia eftersom den innebär att det krävs av skolorna att de årligen måste  redovisa de resultat eleverna presterar i skolan och om någon inte hänger med är man skyldig att sätta in åtgärder så att ingen elev halkar efter, ”No child left behind”, som sagt. En sådan lag borde även Sverige ha, d v s en tvingande lag. Inga resultat, inga statliga pengar!

Anledningen till kritiken emot Bush i det här fallet är, tror jag, Bush envishet i fråga om Irak. Hans envishet är bra när det gäller skolfrågor, men frågan är om den är lika bra i Irakkriget.

 

Ännu en kritiker får gå i Malmö

De mänskliga rättigheterna respekteras inte av Malmö kommun. Anställda som är kritiska och uttrycker sin kritik offentligt köps ut. Den senaste i raden rapporteras det om i dagens Sydsvenska.

Det är Anders Granberg som varit chef för skandalomsusade Aq-va kul vilket är ett badhus som Fritidsförvaltningen i Malmö misskött i flera år. Misskötseln har Granberg kritiserat och då väljer kommunen att köpa ut honom för futtiga fyra månadslöner.

Den viktiga gruppen lärare behandlas lika illa. Kritik av verksamheten accepteras inte. Den enhet som jag känner bäst är Utbildningsförvaltningen i Malmö med Mats Nilsson som direktör och gymnasiechef. Han struntar helt i kritik och tillåter inte att kritik t ex publiceras i personaltidningen edico vilken han är ansvarig utgivare för.

Att lärarna som skall forma våra ungdomar inte upplever en arbetsmiljö som är demokratisk är mycket allvarligt, men Malmös styrande bryr sig inte om det utan det socialdemokratiska styret är ”skylångt” ifrån sin ideologi om solidaritet och folkdemokrati. De har skapat en minidiktatur för sina anställda i Malmö vilket kan straffa sig i det långa perspektivet.