Jag har på den här bloggen kritiserat logopeden Helene Sämfors för att inte vara ordentligt insatt i dyslexiproblematiken när hon blandar ihop språkstörda med dyslektiker, efter att jag läst om ett föredrag där hon menade att dyslektiker hade bekymmer med den s k ordmobiliseringen, vilket främst språkstörda kan ha problem med( logopeder är ju framför allt experter på dysfunktioner som specifik språkstörning, SLI).
Sämfors har också en privat verksamhet och då gäller det att få in penningar och inget annat. Men Sämfors framställer sig i media som om det skulle vara så att om logopeder tidigt kom in så skulle alla misstag vara bortblåsta. Så här skriver hon nämligen i en debattartikel, Trelleborgs Allehanda, med anledning av att elever felaktigt blivit placerade i särskola:
”De allra flesta fall av felplaceringar handlar om språkliga svårigheter, språkstörning och/eller dyslexi. Riskerna för detta kan vi logopeder upptäcka mycket tidigt, men vi kommer oftast in i utredningar kring elever allra sist, det vill säga efter pedagogisk, psykologisk och social utredning, och ofta inte alls.
Vi borde vara först, eftersom vi kan se riskerna redan under småbarnsåldern och kan ge förslag på åtgärder. Men så fort barn med språkstörning börjar skolan försvinner professionell hjälp,” ( Trelleborgs Allehanda, 4 december 2010)
Vidare skriver hon:
”Efter många års arbete ute i skolan förfasas jag fortfarande över hur de här eleverna har det. Det finns bara en yrkeskår som är experter på språkliga svårigheter, logopeder, men trots det lyser vi med vår frånvaro på de allra flesta skolor i landet. Dessutom, allra värst, vi finns inte med i de utredningar som görs. Hur är detta möjligt?” ( Trelleborgs Allehanda, 4 december 2010)
Så länge som logopeder inte specialiserar sig på en dysfunktion och följer med forskningen kring den, vilket andra liknande yrkeskårer gör, menar jag absolut att denna yrkeskår skall hållas borta från skolan. De kan göra mer skada än nytt, menar nämligen jag.
Artikeln: Klicka här!