Nu kommer det snart ut ett nytt nummer av Dyslexia nätupplaga, nämligen 4-5/2010. Här några rubriker som kanske verkar intressanta:
Hur inverkar ADHD på studieförmågan och hur skall läraren göra?
I vilken grad finns det en visuell defekt hos dyslektiker?
Dövhet och läsning, hur påverkar de varandra?
Stava Rex, är det fortfarande i viss mån stavningskontroll på gissningens grund?
Du får läsa alla artiklar endast i betalversionen.
Prenumerera du också. Klicka här!
Jag slås ofta av hur lite journalister vet om dyslexi. Nu senaste läste jag följande i Laholms Tidning, detta i samband med att Josefine Sundström givit ut en självbiografisk bok:
”Mari är den som griper tag mest. Hon som aldrig kunde lära sig läsa och blev ansedd som mer eller mindre förståndshandikappad. I samhällets och människors ögon var hon ett ingenting. I dag anar man att hon bara hade dyslexi.”( Laholmstidning.se den 20 augusti 2010)
Mari kunde inte läsa och idag hade man kallat det dyslexi. Jaså! Månn det!
Det är inte dyslexi utan analfabetism. En dyslektiker kan läsa. Det som är dyslexi är att avkodningen är svagare än hos normalläsaren. Försvagningen kan vara i väldigt olika grader så vi talar om grav dyslexi t ex.
Möjligen inte lönt att göra sådana här påpekande eftersom journalisterna i regel inte bryr sig så mycket om att beskriva olika fenomen helt korrekt.
Skolan är nog en av de verksamheter som de flesta har synpunkter på. Idag är det Svenskt Näringsliv, i en debattartikel i Dagens Nyheter, som anser sig veta hur skolverksamheten skall bli bättre. Hur då?
Jo, de har uppmärksammat att alla elever inte får den utbildning som de har rätt till. Deras recept på detta är:
” Utvecklingen mot ökade skillnader i skolresultat mellan elever beroende på bakgrund går dock att bryta. Ett sätt att göra detta är att omvandla en del av de ökade statliga resurserna till skolan, som båda de politiska blocken lovade i Almedalen i förra månaden, till ett resultatbaserat bidrag till skolans huvudmän, kommunerna respektive friskolorna. Storleken på bidraget ska vara beroende av de kvalitetsresultat som huvudmännens skolor levererar och hänsyn ska tas till elevernas bakgrund. Friskolorna, som generellt sett visat sig kunna prestera högre kunskapsresultat än den kommunala skolan, skulle kunna få en nyckelroll om ett sådant statsbidrag införs.” ( DN, den 19 augusti 2010)
De menar att ”forskning” säger att ekonomiska incitament ger resultat. Det är bara det att de därmed inte förstår skolans verkliga problem.
Förvaltningsledningar och skolledningar vill till varje pris ha ett bra betygsresultat, självklart, och där är de nästan beredda att göra vad som helst. Blir det därtill mer ekonomiskt lönsamt att driva fram godkända betyg, kommer pressen på lärarna att bli enorm, ja nästan outhärdlig.
Snälla makthavare, låt inte sådana här amatörer, som ej riktigt förstår skolverksamheten, få inflytande.
Artikeln: Klicka här!
Debatten blir ibland högljudd när det gäller de s k pedagogiska diagnoserna eller bokstavsdiagnoserna som ADHD. Många är vi som ifrågasatt psykiatrins rätt att handikappstämpla en stor minoritet.
Idag rapporterar Dagens Nyheter om en ny amerikansk studie som tyder på att många elever fått fel diagnos, vilket man misstänkt under lång tid från seriösa kritiker som sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder.
Läs DN-artikeln: Klicka här!
Detta kan säkerligen även gälla andra svårställda diagnoser, som t ex dyslexi. Märkligt att läkare, psykologer och andra aktörer inte är mer rädda om våra unga utan gärna vill förse dem med en stämpel, vilken inte är så bra att ha eftersom det inte görs så mycket åt det ändå. Bättre, tror jag, om de sluppit sin diagnos.
Men många har ju intresse av att vidhålla myten om hur fint det är att få en diagnos som sannolikt påverkar den som får diagnosen i inledningen när man inte riktigt är medveten om och vet konsekvenserna. Egentligen handlar det, som alltid, om pengar och försörjning för många människor i samband med detta, vilket jag påpekat tidigare. Något reellt intresse, för dessa ungdomars egen skull, finns inte som jag ser det utan som födkrok för relativt många aktörer.
Igår publicerade Engström sin artikel på Newsmill som jag skrev om i förra inlägget. Idag kom ett pressmeddelande från Utbildningsdepartmentet:
”Regeringen avser att införa en försöksverksamhet med spetsutbildningar på högstadiet inom de teoretiska ämnena, precis som i gymnasieskolan. Skolorna ska få använda tester och prov för att välja vilka elever som ska få gå på utbildningarna och dessa ska vara riksrekryterande.
[…]
Skolverket ska få i uppdrag att utse vilka skolor som ska komma i fråga, med hårda krav på kvalitet, till exempel ska skolan ha ett dokumenterat samarbete med en gymnasieskola och lärarna ska ha rätt behörighet.
Förslaget innebär att tio klasser, med maximalt 30 elever vardera, ska kunna bli spetsutbildningar från och med höstterminen 2012. Så småningom ska 30 klasser kunna finnas. Hälften av utbildningarna ska vara inriktade mot matematik och NO-ämnen, hälften mot SO-ämnen eller humanistiska ämnen. Både offentliga skolor och fristående skolor ska kunna delta.”
Var detta ett svar? Vad regeringen och utbildningsdepartementet glömmer är den social dimensionen i skolan. Har högt begåvade elever inga kompisar, som inte är lika begåvade men som de högpresterande eleverna vill vara tillsammans med?
Jag och Dyslexia nätupplaga har länge velat uppmärksamma de elever som inte klarar skolan som alla andra. Det är viktigt då att se de verkliga problemen och inte mytologisera problemen, ”de har andra fina förmågor”; ”många framgångsrika har haft inlärningsproblem”; ”hur många kändisar har inte dyslexi” etc etc. Självklart finns det framgångsrika människor som i skolan har misslyckats men det gäller sannerligen inte majoriteten av elever med särskilda behov, ur deras perspektiv tjänar sådan propaganda, som bland annat UR står för, istället som ett hån när de upplever utanförskap i vuxenlivet, arbetslöshet, psykisk ohälsa osv.
Men precis som fil dr Arne Engström säger i sitt inlägg på Newsmill idag, har jag sett att skolan ej heller ger de duktiga eleverna den kunskap som de är värda. Därför anser jag att Engströms inlägg är mycket, mycket viktigt för att inse att skolverksamheten är en verklig ”krisbransch”. Han skriver bland annat:
”Med dessa förutsättningar så skulle man tro att [högt begåvade barn] var mer eller mindre garanterade en framgångsrik skolgång. Men så är det tyvärr inte. För en inte så liten andel av de begåvade barnen blir i stället skolan en stor besvikelse, ett intellektuellt väntrum präglat av leda och enformighet.”
[…]
”Begåvade underpresterare missas helt i deras förslag eftersom elitklasser riktar sig till dem som redan är framgångsrika i skolan. Det finns sannolikt också en social snedfördelning i rekryteringen till dessa klasser som är diskutabel. De politiska reflexerna hos den rödgröna oppositionen riskerar att skapa onödiga låsningar för framtiden och skymma den väsentliga frågan om hur skolan tar hand om de begåvade barnen.”
Läs Engströms viktiga artikel: Klicka här!
Vi vet att flickor får bättre betyg än pojkar. De är också mer sällan föremål för specialundervisning och andra sådana åtgärder. Men de undersökningar av barns levnadsförhållanden som SCB publicerar idag, tyder på att de bättre resultaten har ett högt pris för tjejerna:
Stressad på grund av höga krav på sig själv. Procent. 2009
Sedan undrar man vad detta egentligen får för konsekvenser för flickornas sociala liv i vuxen ålder. Skolan lär sätta sina spår. Tycks det i varje fall.
Igår belönade USA:s president en pedagog som hjälpt svaga grupper att lyckas i sin utbildning med den näst finaste utmärkelsen som en medborgare i USA kan få, nämligen” Citizens Medal”:
”Roberta Diaz Brinton has devoted her time and talents to improving science and technology education for Los Angeles students. As Director of the University of Southern California’s Science, Technology and Research (STAR) Program, Brinton has opened the doors of opportunity for thousands of disadvantaged and minority inner-city youth. Brinton receives the Citizens Medal for encouraging America’s next generations to reach for the stars.”
( http://www.whitehouse.gov)
När skall vår regering dela ut sådana medaljer? Något för Björklund, kanske.
Det har varit mycket Jan Björklund de senaste dagarna. För ett litet tag sedan ville han införa skolk i terminsbetyget. Det skall vara ordning och reda i skolan, menade han.
I dag fiskar han nästan i samma vatten som Sverigedemokraterna. Han vill förbjuda burka och niqab, d v s en liten minoritet av muslimska kvinnor som använder heltäckande slöja skall förbjudas att utöva sin religion fullt ut som alla andra.
Björklund skriver i sitt Nyhetsbrev, som kommer ganska ofta:
”I dag har jag i en intervju i radion sagt att jag vill se en lagändring som gör det möjligt att stoppa bärande av ansiktstäckande klädsel, till exempel burqa och niqab, i skolan. Lagstiftningen skulle naturligtvis även innebära förbud mot andra plagg, t ex om någon skulle vilja bära en sk rånarluva. Principen skall vara att man ska visa ansiktet.”
Hans förakt är väldigt tydligt emot dessa religiösa kvinnor, tycker jag. Den här typen av slöja täcker inte hela ansiktet. Att jämföra den med den klädsel som brottslingar använder är direkt stötande. Anser verkligen Björklund att burka eller niqab är kriminellt?
Det är tämligen ironiskt att utbildningsministern ständigt är så dåligt insatt i de förändringar han vill göra. Han ropar på kunskap i skolan men besitter väldigt lite av den varan själv, faktiskt. Lika dåligt insatt är han i problematiken med elever som har behov av särskilt stöd. En i dag mycket eftersatt grupp. Antagligen på grund av ministern nästan fullständiga ointresse. Det tar ju ett tag att sätta sig in i.
Artilar i frågan: FP vill strama upp slöjregler S: Björklund gör en höna av en fjäder
”SD kan gynnas av det här utspelet” Heltäckande slöja – inget problem i skolan
Jannes slöjförbud andas cynisk populism Se bakom slöjan Utspel på tvärs mot liberala idéer
Nu har det hänt igen. för vilken gång i ordningen undrar man. Skolinspektionen kritiserar Mönsterås kommun för att de inte hjälpt en grabb med läs- och skrivsvårigheter. Så här rapporterar Radio P4:
”Skolinspektionen kritiserar Parkskolan och Ljungnässkolan i Mönsterås kommun för att de inte har gett tillräckligt stöd åt en elev som haft stora svårigheter i skolan.
Föräldrarna anmälde skolorna i våras när pojken gick i åttan på Parkskolan. Då hade han mer eller mindre gett upp och skolkade mycket. Skolinspektionen anser att skolorna skulle hjälp pojken mycket tidigare bland annat med hans läs- och skrivsvårigheter.”
Och man undrar om det verkligen är någon mening med en skolinspektionen som endast kan kritisera utan att göra något. Förhoppningsvis får myndigheten mer muskler med den nya skollagen. Men då får den också verkligen göra något och inte endast som nu endast ”snacka” och meddela massmedia.
Wingren Tommy
Redaktörens Blogg — Dyslexia nätupplaga 