Den svenska dubbelmoralen är stundtals oerhört grym

Utåt tycks alla vara rörande överens om att samtliga medborgare skall få plats i vårt samhälle på lika villkor. Den med funktionsnedsättning skall också få plats och med olika hjälpmedel får den med dysfunktion precis samma mänskliga villkor som alla andra.

Ja, så låter det i teorin men den hårda praktiska verkligheten är en helt annan. Annika Taesler riktar uppmärksamheten(DN-debatt idag) på den svenska dubbelmoralen visavi funktionsnedsättning med exempel från SVT, som har ett särskilt ansvar. Hon intervjuade, som en del av en mastersutbildning, 28 personer inom Sveriges television och då blir det, tycker jag, väldigt tydligt att alla verkligen inte duger i vårt samhälle:

”Än värre blev det när intervjuerna handlade om representation i tv-rutan. De flesta hävdade bestämt att en rullstol skulle störa och ta fokus från programmet, vilket gör det omöjligt att ha en programledare som sitter ned under sändning. En högt uppsatt person på nyhetsredaktionen gjorde gällande att funktionshindrade hålls borta från tv-rutan av omtanke om dem själva, då den uppmärksamhet som ofta följer av medieexponering kan vara ”svår för dem att hantera”.

Ju fler personer jag träffade, desto mer uppenbart blev det att Sveriges Television lider av både okunskap och rädsla när det kommer till frågan om funktionshinder. I företagets värld är en rullstol så mycket mer än bara ett fortskaffningsmedel. Den symboliserar något främmande och avvikande, som man inte vet hur man ska hantera och därför väljer att blunda för.”( Dagens Nyheter, den 31 januari 2010)

Detta gäller säkerligen de flesta med dysfunktioner. Den svenska dubbelmoralen kan verkligen stundtals vara oerhört grym.

Läs denna viktiga artikel i sin helhet: Klicka här!

 

Statsministern vill ha mer empati men…

Fredrik Reinfeldt har gjort ett pliktskyldigt besök på ADHD-centret, Södermalm i Stockholm. Föräldrarna redovisade för statsministern hur besvärligt det kunde vara att vara anhörig. I samband med detta frågade tidskriften Föräldrakraft:

”Kommer det ett kunskapslyft för anställda inom skola och vård?”

Och fick svaret:

– Det får vi se. Vi har gjort stora satsningar på psykiatrin i syfte att den ska bli bättre. Satsningarna återspeglar att det funnits stora brister både i barn- och ungdomspsykiatrin och i vuxenpsykiatrin, säger Fredrik Reinfeldt.
– Det är mycket tänkvärt det som föräldrarna har beskrivit här, men om det kan bli utbildningssatsningar måste huvudmannen för den här verksamheten [landstinget] svara på.”(www.foraldrakraft.se)

Reinfeldt utlovade inga mer medel till barn och ungdomar med ADHD men efterlyste mer empati, enligt Föräldrakraft. Det var alltså som vanligt, ansvariga bollar över frågan till någon annan. Och föräldrarna får kämpa på ändå utan helhjärtat stöd från statsmakten.

Artikeln: Klicka här!

 

Suspekt föreläsning(Kattmodellen, naturligtvis) på hemlig adress

Nu går Kattmodellens Patrick Lindblad ut och informerar om att han skall hålla en föreläsning med mottot:

”En eftermiddag för alla som lurats tro att det tar lång tid och är svårt att bli av med dyslexi/läs- och skrivsvårigheter.”

Denna ”historiska” händelse skall äga rum den 11 februari i år, men platsen är än så länge hemlig. Det enda de säger är att den skall vara på Södermalm i Stockholm, detta naturligtvis för att undvika massmedia och dylika granskande personer.

Det skulle vara mycket trevligt om någon som skall gå på föreläsningen rapporterar till oss andra hur det var. Följande finner jag emellertid något smaklöst och tyder på en enastående nedlåtande attityd gentemot dyslektiker:

”Beroende på tillgång till dyslektiker kommer vi även att ha en demonstration.”

Men Kattmodellen handlar ju inte om empati och omtanke utan om att tjäna så mycket penningar som möjligt till vilket pris som helst. Jag har genom Dyslexia nätupplaga riktat regeringens uppmärksamhet på den här typen av verksamhet och hoppas de gör något åt all sådan här kvacksalveri.

Även om jag är mycket kritisk till den här organisationen kan jag bjuda den som möjligtvis är intresserad en hänvisning. Anmälan görs nämligen på Kattmodellens hemsida: Klicka här!

 

Kontroversiella uppgifter i pressen om ADHD. Är det sant?

Upsala Nya Tidning den 25 januari 2010: ”Personer som är dubbelhänta löper större risk att [bli]drabbad[e] av problem i skolan och diagnoser som ADHD.”

Folkbladet den 26 januari 2010: ”Studier visar att minst en fjärdedel av de intagna på svenska fängelser har adhd.”

Tidningarna har tagit detta från två studier. Stämmer det även för övriga med ADHD än dem som ingått i studierna? Det är nämligen väldigt lätt att ta detta för sanning när det egentligen sannolikt är frågan om hypoteser och antaganden. Alla intagna är till exempel säkert inte med i den andra studien.

Mer om detta i Dyslexia nätupplagas kommande nummer. Läs Dyslexia nätupplaga, den enda kritiska  tidskriften om dyslexi och inlärningsproblem! Skaffa en prenumeration på betalversionen redan idag!

 

När kan man skriva som författare?

Jag fick ett brev med en medföljande bok 1999,  från en f d elev som gått en privat skrivarkurs som jag ledde, en tämligen populär korrespondenskurs:

”I brevet för den 8/4-98 så skrev du en mening som löd så här: ‘Får man ett dedikationsexemplar när din första bok kommer ut?’ Då skrattade jag lite för mig själv och tänkte att någon bok blir det väl aldrig.

Nu har det gått ett år sen du skrev det och under av alla under…här kommer romanen.”

Skrivareleven var dyslektiker och jag hade svarat på en fråga: ”Kan jag bli författare när jag är dyslektiker?”. Ja, det kan du, menade jag, eftersom du kan berätta och att berätta handlar om något annat och så mycket mer än att kunna stava och andra mer formella ting.

Detta kom jag att tänka på när jag tar del av Anders  Hellbergs artikel i DN, ”Stieg  Larsson kunde inte skriva”. Mediokra skribenter som  Kurdo Baksi och nämnda Hellberg behärskar möjligen den formella delen av skrivandet men författande handlar verkligen inte om det. Det handlar om att kunna berätta på ett sätt att det griper tag och fängslar läsaren och det kan sannerligen inte alla. Men Stieg Larsson kunde detta med bravur även om han möjligen ville ha hjälp med de mer formella tingen, vilket de allra flesta författare lär göra.

Tänk på det alla dyslektiker! Vad än svenskläraren och skolan säger, kan du berätta på ett unikt sätt så kan du också författa.

Artikeln: Klicka här!

 

Förhindras verkliga förändringar i skolan av dem som tjänar penningar på elevers bekymmer?

En läsare av vårt Nyhetsbrev och möjligen av gratisversionen av Dyslexia nätupplaga skriver till redaktionen:

”Vill inte ha dyslexia nätupplaga per email länge. Tycker inte att den ger en bra bild av vad dyslexi är.”

Läsaren har inte velat(eller kunnat?) precisera sin bedömning, d v s varför vi inte ger en ”bra bild” av dyslexin.

Dyslexiförbundet FMLS:s representant har kommenterat den här bloggen bland annat så här:

”Det tillhör ibland tyvärr nödvändigheten att bemöta påståenden eftersom man omnämns – trots att de är så tossiga att det nästan känns lönlöst.
Dyslexiförbundet FMLS och hela det svenska samhället bedömer idag att dyslexi är en funktionsnedsättning – att inte acceptera detta är tossigt.”

Dyslexiförbundet har tydligen fått en viss hybris eftersom deras bedömning skall omfatta ”hela samhället”. Det om något tycker jag är ”tossigt”. Att inte välkomna kritisk diskussion är ovetenskapligt och tämligen avslöjande.

Vad beror detta på? Jo, enligt mig är det tydligt efter att ha studerat detta i snart tjugo år nu. Dyslexiförbundet FMLS, Svenska Dyslexiförbundet etc har intresse av att dyslektikern förblir i sin dyslexi och endast kan bli hjälpt av tekniska lösningar. Läsaren som citeras ovan är kanhända specialpedagog som t o m skaffat sig en utbildning och då faller den yrkestillvaron om alla elever i ett slag sluppit sina funktionsnedsättningar. Denna aspekt diskuteras inte alls.

Vad leder detta till? Ja, vi kan ta ett aktuellt exempel här i Malmö:

”– Helt klart är läget fortfarande bekymmersamt och det är alldeles för många Malmöelever som inte klarar kraven, sa skolkommunalrådet Agneta Eriksson (S).

Det var för sju år sedan.

2005–2008 satsade kommunen och staten 148 miljoner kronor för att göra Malmö lika bra som övriga landet.

Det har inte gett tillräckliga resultat. Skillnaden är fortfarande stor visar färsk statistik från höstterminsbetygen.

Endast 70,8 procent av niorna på kommunens högstadieskolor har gymnasiebehörighet. Nästan var tredje elev riskerar att hamna utanför gymnasiet. Vid samma tid förra året låg behörigheten på 74,3 procent.” (Sydsvenskan, den 15 januari 2010)

Artikeln!

148 miljoner och det blir bara sämre. Talar inte det sitt tydliga språk? Och om vi då lägger till vad alla intresseorganisationer kostar samhället(statsbidrag och andra bidrag), all specialundervisning, all specialutbildning av lärare etc. etc.

Jag menar att den organisation som byggts upp kring till exempel dyslektiker inte är endast av godo för dem med funktionsnedsättningar, även om ett fåtal förhoppningsvis kan bli hjälpta. Det är väldigt många som tjänar pengar på detta och vill ha kvar sin försörjning. Därtill vägrar skolorna att ta till sig den moderna forskning som finns, nästan enbart utländsk eftersom svensk dyslexiforskning är närmast obefintlig.

Tossigt Dyslexiförbundet FMLS? Ja, säg det till den vuxne dyslektikern som  ni inte gett möjlighet att erövra skriften på sina egna villkor i unga år utan förhindrats eftersom ni gynnar dem som marknadsför olika typer av hjälpmedel. Tydliga vetenskapliga belägg har ni inte heller för denna er inställning visavi dyslexi.

Detta måste i varje fall seriöst diskuteras! Och inte med metoder som mer liknar härskarstrategier än en seriös vilja till kritisk diskussion.

Som bekant gäller detta inte bara elever med dysfunktioner utan alla elever. I dagens SVD:

”Under lång tid har svenska elever tappat mark jämfört med kamrater i andra länder. I början av december kom den senaste TIMMS-mätningen, som visar att svenska gymnasister från 1995 till 2008 har sjunkit från topp till medel i fysik och från medel till ”långt under det internationella genomsnittet” i matematik. Signalen är tyvärr bara den senaste av många. Det här betyder inte att alla svenska skolor är undermåliga, men uppenbarligen får alldeles för många elever ut alldeles för lite av sina skolår.”

Artikeln!

Elevvittnesmål:

”Vilket är det jobbigaste ämnet i skolan då?
– Det är några stycken, säger Isak och ler. Det kan vara kul på matten och engelskan ibland, men jag gillar inte alls svenska. Vi har en massa häften som vi jobbar i och så läser vi väldigt mycket i en svenskabok, om konsonanter och så. På engelskan ska vi ha redovisning inför klassen nu, vi jobbar i grupper och ska göra dialoger, det blir som teater.”

Artiklen!

 

Kritik och debatt av ondo?

Den kontroversiella filosofen Torbjörn Tännsjö har fått pris av Dagens Medicin:

”Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, får priset för att ’på ett konsekvent och välformulerat sätt driva saker till sin spets på ett sätt som får människor att ibland uppröras, ibland instämma men nästan alltid tänka till i svåra etiska frågor om liv och död’.

Just det där med att driva saker till sin spets, tycker han är träffande. Torbjörn Tännsjö berättar att han kom in på vårdfrågor mest av en slump – och att han har den före detta ledaren för kristdemokraterna, Alf Svensson, att tacka för den raketstart hans karriär fick.

– Det var 1989 då jag ombads att ta över en kurs på Karolinska ingen ville ha och jag blev oerhört fascinerad. Sedan argumenterade jag för selektiva aborter och foster diagnostik, något som fick Alf Svensson att kräva att jag skulle avsättas från den docentur jag då hade. Men i dag har vi ett sådant, mycket snarlikt system, som Alf Svenssons efterträdare Göran Hägglund förvaltar.”

Hela artikeln: Klicka här!

Detta har kritiserats, framför allt av Tomas Seidal, som är ordförande för en annan kontroversiell rörelse, nämligen Ja till Livet. Tännsjö har ju som bekant sagt att vissa foster som uppvisar ”defekter”, som t ex dyslexi, kan aborteras bort.

Kritiken har publicerats i Världen idag, som är Livets ord närstående. Klicka här för att ta en titt på det.

Ja, det är verkligen synd att ingen riktigt tagit debatt med Tännsjö och hans åsikter om dyslexi. Dyslexisamhället är som vanligt tyst. Varför? Eller har jag missat något väsentligt?

 

Ang diffusa diagnoser och läkare som fått överstepräststatus

Här på bloggen har flera som kommenterat undrat vad jag menar med diffusa diagnoser när det gäller ADHD/DAMP. Jo, jag kan exempelvis hänvisa till Christopher Gillberg, som många tycks uppleva som en auktoritet på området, vars fru, Carina Gillberg(docent och överläkare i Göteborg) beskriver ADHD så här:

”Symtomen skall vara kliniskt signifikanta och orsaka någon form av funktionsnedsättning. Enligt DSM-IV (APA 1994) skall åtminstone sex av nio symtom på uppmärksamhetsstörning(ouppmärksam på detaljer/slarvfel; svårt upprätthålla uppmärksamheten; lyssnar inte vid tilltal; följer inte givna instruktioner; svårt organisera uppgifter/aktiviteter; undviker uppgifter som kräver mental uthållighet; tappar ofta bort saker; lättdistraherad;glömsk) eller sex av nio symtom på överaktivitet-impulsivitet( svårt vara stilla; lämnar ofta sin plats; springer ofta omkring; svårt leka stillsamt; går ’på högvarv/är ’på språng’; pratar överdrivet mycket; kastar ur sig svar; svårt vänta på sin tur; avbryter/inkräktar på andra) föreligga i minst sex månader för att diagnosen skall anses säkerställd.”

DAMP beskrivs likartat: ”minst fyra av de nio symtomen på uppmärksamhetstörning ( se ovan, min anm) eller fyra av de nio symtomen på hyperaktivitet-impulsivitet( se ovan, min anm) för ADHD skall vara uppfyllda.”

( Gillberg & Hellgren, Barn- och ungdomspsykiatri, 2000, s 178)

Lägg märke till hur anpassad denna symtomuppräkning är till skolsituationen. Samma elever kan ju sedan vara helt annorlunda i hemmiljön där de verkligen kan vara fokuserade och koncentrerade på sitt dataspel eller en spännande film på TV. Kanske bör vi kalla dessa ”sjukdomar” för ”psykisk skolåkomma”.

Att jämföra detta med sjukdomar som diabetes där ”kroppen bildar otillräckligt med insulin”(NE) faller på sin egen orimlighet. Eller finns det diabetiker vars kroppar producerar mer insulin hemma?

Som jag påtalat tidigare, är det farligt, tycker jag, när man har en sådan övertro på psykiatriker att de nästan kan påstå vad som helst med hänvisning till bristande funktioner i en viss miljö, en översteprästliknande status. Glöm inte vad psykiatrin har använts till i historien, t ex det gamla Sovjetunionen där kritik av staten klassades som psykisk sjukdom.

Hjärnkampen i DN, lite påminnelse om Gillbergaffären: Klicka här!

 

Är det bara s k problemskolor som brister?

Under den förra regeringen fick vi ett nytt begrepp när det gäller elever som inte fixar skolan. De skulle benämnas ”elever med behov av särskilt stöd”. Tidigare var benämningen ”elever med särskilda behov”. Förändringen skulle flytta fokus från individen som problemområde till en syn där även skolmiljön runt eleven hade betydelse.

Detta slog aldrig igenom så idag låter det så här i ett aktuellt ärende:

”Skolinspektionen koncentrerar sig på problemskolorna från nästa år –skolor som myndigheten funnit under en granskning som pågått sedan 2003.

Rapporten från granskningen av 6 000 skolor är nu klar. Bland de större bristerna är att barn med särskilda behov inte får rätt hjälp och att elevernas kunskapsutveckling inte följs upp – kontrollen av vad de lär sig är för dålig, skriver Dagens Nyheter.

[…]

Störst är problemen i de yngre årskullarna. Många lärare har blivit förvånade när de fått frågor om barnens utveckling. Det är lärare som tycker att det är fel att kontrollera och mäta eleverna. Lärarnas chefer, rektorerna, saknar i sin tur ofta en samlad bild av kunskapsresultaten.

Skolorna vet inte heller om stödinsatserna till behövande elever hjälper eftersom utvärderingen sker så sälla(SIC!).” ( Aftonbladet, den 8 januari 2009)

Den frågan man ställer sig med anledning av denna rapport i massmedia är: Kan det verkligen vara så att det endast är s k problemskolor som är bekymret? Är det inte istället ett systemfel, från riksdagen ner till den enskilde läraren?

Med exemplet som jag inledde med, illustreras nämligen med all önskvärd tydlighet, tycker i varje fall jag, att det som beslutas på central nivå aldrig eller mycket sällan, verkligen når ned till den som skall utföra det på lokalnivå.

Artikeln: Klicka här!

Samma artikel i Sydsvenskan: Klicka här!

Skolinspektionens arbete kommenteras på DN:s ledarsida, den 9 januari: Klicka här!

 

Den ”nya” IT-tekniken är möjligheter och inget hot!

Dagens Nyheter fortsätter att skriva om bokläsning. I dagens tidning har man följande slutkläm:

”Ändå har Nylander rätt i sitt försvar för boken. Läsandet av längre analyserande och berättande texter är ovärderligt, oavsett om det sker mellan pärmar eller på en läsplatta. Det gör oss kanske inte till goda människor eller förnuftiga liberaler, men det får oss att växa, att förstå mer och gör det möjligt att förverkliga mer av den potential vi har inom oss – på gott eller ont.

Därför behövs en bokutredning som funderar hårt och djupt över vad staten kan göra för att se till att så många medborgare som möjligt har möjligheten att komma i kontakt med kvalificerad litteratur.

En mer enkel fråga handlar om den usla tillgängligheten när det gäller klassisk svensk litteratur. I många länder är klassikerna på det egna språket tillgängliga i relativt billiga pocketupplagor.

Men i Sverige är det näst intill omöjligt att enkelt hitta billighetsupplagor av Hjalmar Söderberg – om man nu ändå fått för sig att sticka ”Den allvarsamma leken” i händerna på en twittrande tonåring. Här kanske den nya tekniken är en möjlighet och inte ett hot.”( DN, 7 januari 2010)

Visst bör den nya IT-tekniken utnyttjas mycket mer än vad som görs i nuläget. Sälj intressanta klassiker i pdf-filer. Flera av dessa kan möjligen ges ut kostnadsfritt för att få upp intresset. Och det finns mer än den ”superklassiska” Hjalmar Söderberg!

Artikeln: Klicka här!

 

Läser vi mer eller mindre i dessa moderna tider?

Fann en intressant artikel i dag. Det var Dagens Nyheter som tog upp Folkpartiets påstående i Svenska Dagbladet före jul:

”–Mardrömsscenariot är att vi får en generation som inte läser böcker. I så fall tappar vi en del av vårt kollektiva minne och förmågan att fördjupa oss.”(SVD, den 30 december 2009)

I DN uttalar sig professorn i sociologi, Johan Svedjedal:

”Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi vid Uppsala universitet, menar att det antagligen är så att vi köper hem böcker som sedan hamnar olästa i bokhyllan.

– Idag är det lätt och billigt att komma över böcker; de finns på nätet och i matvarubutiken. Detta leder sannolikt till fler köp och impulsköp. Möjligen har läsningen därmed blivit mer individualiserad – personer i ett hushåll köper fler egna böcker istället för att läsa varandras. Det eller att böckerna inte blir lästa kan förklara varför försäljningen är större än lästiden.”( DN, den 4 januari 2010)

Som vanligt får inte någon läsforskare uttala sig. Det kan ju inte vara så att lästiden blivit mindre i dag än säg för trettio-fyrtio år sedan. Utan tvärtom måste det vara. Vi läser sannolikt mer än vad någonsin någon tidigare  generation gjort.

Läsandet är så mycket mer än att läsa klassiska böcker!

Länkar till artiklarna: DN SVD.

 

Nytt nummer ute NU!

Nu är det sista numret för 2009 ute. Dessvärre några dagar försenad.

Kika in och kolla lite på det och se om det är något för dig. Klicka här!