Varför är inte myndigheterna rädda om oss?(2)

Bakgrunden till nedanstående upprörande film: 

”Jag fann min dotter på en servering i Aneby. Hon hade då rymt från barnhemmet Oasen. Här är hennes berättelse och polishämtningen i hemmet tidigt nästa morgon. Tre stora poliser för att hämta en 14-årig flicka vars enda brott är att hon efter fyra års socialvård fortfarande föredrar att bo hemma hos sin pappa och gå i vanlig skola. Hon låg och sov när de kom. Två poliser slet upp henne ur sängen medans den tredje uppehöll mig. 

Barnhemmet Oasen i Aneby får 4260:- per dygn av skattemedel för att hålla min dotter i fångenskap. Trots att Folkhälsominister Maria Larsson dagen innan sagt att man måste lyssna mer på barnen kan vi här konstatera att det fortfarande är precis som på femtiotalet. Alltsedan hon omhändertogs 20030530 har min dotter velat flytta hem till mig.”

Detta bara stärker mig i min uppfattning sedan 25 år: Håll myndigheterna på så långt avstånd som möjligt för när de griper in kan vad som helst hända med din anhörig.   

 

Varför är inte myndigheterna rädda om oss?

Det var den värsta film jag sett. Vilken? Jo, en film på http://www.youtube.com, där ett barn blir omhändertaget av polis under de mest förnedrande former.

Min fråga är till landets makthavare och myndighetspersoner: Varför visar ni inte människor som har olika former av problem, dysfunktioner o dyl, all den respekt dessa är värda?

Kära läsare av denna Blogg, klicka nedan och ta ställning själv och kom gärna tillbaka sedan och ge din kommentar.

 http://www.youtube.com/watch?v=j6y3ihqJ52Y 

 

Värj dig dyslektiker emot expertförtrycket

Okunskapen är stor när det gäller dyslexi även hos s k experter. En utredare på LRF som utrett lantbrukares förmodade problem med skriften, beskriver dyslexi så här:

”Dyslexi är en folksjukdom som också drabbar lantbrukare.”

Det var något nytt för mig att dyslexi är en folksjukdom och att det över huvud klassas som en sjukdom. Om allt skall vara rätt skall det inte ens klassas som ett handikapp.

Lantbrukaren.com som rapporterar denna nyhet, hänvisar till FMLS som en expertorganisation, vilket den inte är. Det är en intresseorganisation som består av främst dyslektiker.  Och de kan inte göra  så mycket mer än att informera.

Det är en märklig resa dyslexibegreppet har gjort sedan jag 1990 intresserade mig för fenomenet och inledde min doktorandgärning, från ett osynligt handikapp, som man sa då och väl fortfarande säger, till en folksjukdom och vad vi får läsa i kommande Språktidningen den 16/10: ”Forskningen kan leda till medicin mot dyslexi”.

Ja, fortsätt ni kära självutnämnda och verkliga experter att misshandla denna grupp av språkbrukare men för allt i världen värj dig du som upplever att du har dyslexi eller mer allmänna problem med skriften.

 

Svar på kommentarer

Några av mina inlägg har fått kommentarer. Det tackar jag härmed för. Det är roligt att några vill föra en diskussion.

Mariette Berg reagerar på inlägget ”Diagnosen som kanske inte finns, eller”. Och Berg uppmanar mig: ” Jag tycker att man ska vara mycket försiktig med att säga att diagnoser inte finns om de inte syns.” Men skall inte de som ställer alla dessa nya diagnoser på snart sagt alla mänskliga beteenden som avviker från sådant som vi upplever som normalt, också vara försiktiga? Och vad i himlens namn är normalt?

Att vuxenvärlden är nöjd med att barn och ungdomar får en diagnos och äger problemet förstår jag. Det befriar ju vuxenvärlden från allt ansvar för den eventuella dysfunktionen. Så är det ju också så att barn och ungdomar mår allt sämre och många orkar ej leva mer, men fler och fler vuxna mår allt bättre och fler och fler orkar leva utan att ända sitt liv.

Trevligt att AnnaaM håller med mig i det jag skrev i inlägget ”Föräldrars utsatta situation i läsandet”. Men Annaa jag fann ej inlägget i din Blogg, som du hänvisar till.

Annaa M har också kommenterat inlägget “Idrott en väg till lycka för elever med särskilda behov?”. Och skriver: ”Bara undrar, när senast såg du en elev med svagt självförtroende och utsatt position i klassen stärka sitt självförtroende på gympan? Det finns ju tusentals skildringar över hur det är just där de svaga och mobbade blir särskilt utsatta, inte bara av andra elever utan även av lärare. Ingenting har förändrats sedan jag gick i skolan på 60-talet.”

Nej, det har jag inte sett, tror jag. Men jag antydde också att jag inte vet så mycket om just idrott. Men visst är det en möjlighet för elever med olika former av s k dysfunktioner eller rättare sagt sämre självförtroende, att få mer kraft?

 

Vart är vi på väg?

Idag läste jag i Metro att en man hade gripits för att han hade för stora muskler. Han misstänktes ha använt sig av någon form av dopningspreparat. ” Hans muskler var onormala, enligt polisen.”

Vart är vi och samhället på väg när rena hysteri- och paniktendenser
t o m påverkar polisen i deras dagliga arbete? Skall vi inte kunna lita på någon myndighet i detta land utan ständigt förutsätta att deras enda syfte är att ”sätta dit oss”. Inte att skydda och stödja oss om vi har bekymmer.

Denna farhåga gäller alla myndigheter: polis, social myndighet, skolverk, skatteverk, kommunala och statliga myndigheter etc. etc. De blir mer och mer allmänhetens fiende nummer ett. Tyvärr, tyvärr.

 

Narcissism, ett specialpedagogiskt problem?

På DN-debatt igår tog professor Mats Alvesson upp en mycket intressant aspekt av vårt moderna samhälle, som för den intelligente specialpedagogen bör stämma till eftertanke.

Alvesson tar upp vår ständiga jakt efter att ”bli sedda, bekräftade, förknippade med något prestigefyllt och distansera oss från det triviala. Ökad status är nyckeltema”.

Bortsett från att en professor själv lär vara deltagare titelsjukan, tar Mats Alvesson upp något väsentligt ur specialpedagogisk synvinkel. Det finns nämligen en myt som t ex dyslektiker är drabbade av, myten att alla andra kan, näst intill, läsa, skriva och räkna helt korrekt. Så är det självklart inte. Majoriteten av oss bläddrar i olika lexikon(lexika?) när vi skall skriva; läser om det vi inte förstår flera gånger eller missförstår ibland det vi just läst samt tar fram miniräknaren när vi är osäkra inför någon matematisk beräkning.

När skall de som har olika former av s k dysfunktioner, bli befriade från detta majoritetsförtryck? En majoritet som signalerar att de kan allt, när de i själva verket kan vara lika osäkra som de med funktionshinder.

 

Man har ju varit på…

Man har ju varit på semester, kortsemester naturligtvis, men man ser att en del har läst Bloggen. Kul.

Inte mycket har dock hänt på skolfronten under den här tiden. Kanske sker det något spännande fram i höst.

Vi håller väl tummarna för det!