Klass 9A är en pedagogisk katastrof

Jag ser nu på SVT: s satsning 9A. Eleverna säger: “Vi hoppas att lärarna lärt sig nu hur man skall göra.” Och då avses de ordinarie lärarna som framträder i programmet och man ser deras smärta i respektive ansikte.

Att en skolledning får lov att göra sådana övergrepp emot lärarkåren är onekligen skrämmande. Och att SVT lånar sig till sådant publikfrieri är ytterst beklagligt.

Ja, jag vet faktiskt inte hur jag skall uttrycka mitt raseri emot ett program som förnedrar lärarkåren. Man låter ett begränsat antal lärare ta hand om elever på ett sätt som inga ordinarie lärare kan ta hand om dem. Lärarna har nämligen flera klasser att hantera och inte endast en klass att ägna sitt intresse åt.

Men som vanligt protesterar ingen. Och de flesta förstår inte vad det här är frågan om. Inte ens lärarnas intresseorganisationer har reagerat på det verkliga innehållet av TV-programmet, Lärarförbundet och LR. Vågar de inte? Eller uttalar de sig endast när det är politiskt opportunt som det heter.

LR har t o m reagerat positivt. Hur tänker LR då?

 

Finns det någon forskningsetik när man försvarar sina akademiska vänner?

Idag i DN försvarar följande personer Christopher Gillbergs tjänstefel och kritiserar SVT för att de sände programmet:

MARKUS HEILIG, professor i neuropsykiatri, MARTIN INGVAR, professor i neurofysiologi, NANCY PEDERSEN, professor i beteendegenetik och ANKI SANDBERG, Ordförande Riksförbundet Attention.

Om ovanstående professorer och en lekman godtar tjänstefel och hindrande av granskning av andra forskare, bör vi fråga oss: Hur mycket av deras egen forskning tål inte granskning av andra forskare?

Dessa personer menar alltså att den normala forskningsetiken inte skall gälla alla forskare. Det som är forskning är ju annars att den kan granskas, inte en gång, inte två gånger, utan oavbrutet från decennium till decennium. Det är forskningssamhällets livsluft. Men nu har vi fått forskare som inte tål dagsljus tydligen, vilket är illa för allmänhetens rättssäkerhet. De kan därmed påstå precis vad som helst och kräver att vi skall tro på det och vara underdåniga dessa akademiska överstepräster, precis som i det samhälle som fanns under medeltiden. Vill vi ha tillbaka ett sådant samhälle?

Rent hårresande är följande uttalande från ovanstående professorer och en allierad:

”Men oavsett vad man anser i denna sakfråga kvarstår ett obestridligt faktum. Medlemmarna i Gillbergg ruppen(sic!) har utsatt sig själva för ett enormt personligt lidande för att värna det de ansett vara ett förtroende. Detta kan inte annat än väcka respekt. Hade de varit journalister som trots domstolsutslag vägrade röja sina källor hade journalister på SVT och annorstädes hyllat dem som hjältar.” DN, söndagen den 27 april 2008

När skall folk vakna och kräva mer av sina forskare?

Länk: Klicka här!

 

Alltid samma sak kring dyslektiker

Många tycker att jag är tråkig när jag kritiserar det samhälle vi lever i för att stampa i samma spår sedan 1980-talet i fråga om dyslexi. Nu har jag verkligen fått vatten på min kvarn med följande massmediauppgift:

”Dyslektiker underkändes – anmäler till Handikappombudsmannen

En psykologstudent vid Umeå universitet har anmält sin institution till Handikappombudsmannen, HO. Studenten anser att hon har blivit diskriminerad på grund av sin dyslexi.

– Jag blev underkänd i en tenta på grund av språkfel och felstavning, säger studenten.
Studenten har hunnit en bra bit i sin utbildning. Hon fick diagnosen dyslexi sedan hon hade börjat studera psykologi.
– Jag trodde att diagnosen skulle underlätta, men det blev snarare tvärtom.”
Källa:Västerbottens-Kuriren.

Och vet ni vilket förhållande Umeå har till dyslexin? Jo, det var på Umeå universitet som Ingvar Lundberg, psykologiprofessor emeritus, länge hade sitt säte. Lundberg anses ju vara den stora auktoriteten på området.

Ja, ja, jag säger då det. Vad hjälper det egentligen att forska och ha sig när det ändå landar i det som den stackars studenten ovan hamnat i? Om inte lärarna kan läsa vad studenten skrivit, vad gör man då?

Ja, kära bloggläsare, vad tycker du?

 

Vi kan tyvärr inte längre stödja www.feliciasliv.se

Vi har under en längre tid stött Felicias mamma som kämpar för att hennes dotter skall få upprättelse eftersom hon misstänker att någon på ett behandlingshem bragt henne om livet.

Webbsidan, http://www.feliciasliv.se, innehåller dock grova utfall emot människor som är psykiskt sjuka, t ex Englas mördare, som säkerligen har en mycket allvarlig psykisk problematik och behöver avancerad hjälp. Felicias mamma skrev nyligen exempelvis om honom: ”JAG HOPPAS I ALLA FALL ATT NÅGON SKJUTER SKALLEN AV DEN GRISEN […] för så många han har förstört livet för!!” i Felicias Gästbok. Inlägg som säger emot denna hemska människosyn tas bort.

Wingrens Skrivinstitut och Dyslexia nätupplaga står för de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde oavsett vilka problem de hamnar i. Vi är mycket medvetna om att det är svårt att försvara när en man i medelåldern ger sig på en liten 10-årig flicka, men hat och våld emot en sådan person är säkert inte en lösning i ett civiliserat samhälle. Vår policy går därmed inte ihop med utfall som ovan och vi tar omedelbart bort alla länkar till sidan samt beklagar om någon undrat varför vi länkar till en sådan sida.

 

Se upp alltomskolan.se!

Nu utnyttjar grundaren av den s k Kattmodellen, Patrick Lindblad, det faktum att alltomskolan.se, har sagt att de skall göra en undersökning. I ett pressmeddelande idag intervjuar han sig själv:

” – Alla genombrott där nya paradigm ersätter gamla möts av naturlig skepsis. Vi har sett så många som nu läser och skriver bättre och snabbare än vad de själva trodde var möjligt. Därför är vi inte det minsta oroliga att testa den, säger Patrick Lindblad.”

Och hans huvudrubrik är: ” Oberoende utvärdering av Kattmodellen – den nya metoden mot dyslexi”

Se upp alltomskolan.se, risken är att ni legitimerar rena charlataner, som får till följd att människor betalar åtskilliga tusenlappar till en metod som inte har mycket med ett nytt paradigm att göra eller är särskilt revolutionerande. Och som resulterar i väldig besvikelse när de stora effekterna kanske uteblir.

Jag anser att alltomskolan.se, borde vara mer försiktiga än vad de varit hittills i sina kontakter med Lindblad, som endast är ute efter att tjäna väldigt mycket penningar på en metod som vem som helst kan använda utan Lindblads dyra kurser men som säkerligen inte hjälper äkta dyslektiker.

 

Christopher Gillberg var en bluff redan i början av 90-talet

Såg du programmet ”Fördärvet” i SVT om professor Christopher Gillbergs vetenskapliga bluff. Antagligen har han bluffat hela vetenskapssamhället med att överdriva Damp-problematiken.

Ännu ett bevis för att detta stämmer, men som aldrig har uppmärksammats, är att Gillberg lanserat sig själv som dyslexiexpert, i en liten bok från 1994, ”Dyslexi, vad är det?” skriver han följande, säkerligen rena fantasierna och i huvudsak ovetenskapligt:

”Ungefär 80 procent barn med DAMP får diagnosen dyslexi under de första skolåren.[…]Under de första skolåren – ofta innan dyslexin uppmärksammas – är barnens problem vanligen koncentrationssvårigheter och motoriska störningar. Barnet är klumpigt, spiller och sölar, kan inte äta snyggt och har svårt att klä på sig. De har problem med att lära sig cykla och simma, åka skidor och skridskor.

Troligen har alla människor med dyslexi under någon period i livet haft psykiska störningar av lättare eller svårare grad.” ( Gillberg & Ödman, 2004,s 30-31)

Detta är naturligtvis ren nonsens. Påståendet görs efter minimalt med underlag. Men märk väl att ingen reagerade på den tiden emot den här boken utom Dyslexia, som skrev om detta i kritiska ordalag. Hur många bluffmakare har vi i branschen dysfunktioner? Min gissning är att de är väldigt många och att de tjänar väldigt mycket pengar på sin bluff.

Gillberg får enligt programmet fortfarande anslag. Hur kan det vara möjligt när Gillbergs enda ambition med sin vetenskap, är att framstå i medierna som en stor vetenskapsman och han struntar helt i om de fakta han presenterar inte stämmer helt med verkligheten?

 

Apropå min medverkan i alltomskolan.se

Jag medverkar i en artikel om Kattmodlen, på webbsidan alltomskolan.se, bl a kommenterar jag Mats Myrberg, professor i specialpedagogik, resonemang om fonologi och dyslexi. Detta kom dock inte med men är ytterst viktigt i sammanhanget:

”Det är nämligen så att fonologin grundläggs i tre/fyra års ålder. Då bestäms vilka parametrar i den fonologiska förmågan som den lilla språkbrukaren behöver för just det specifika språket. Fonologin befinner sig på en högre nivå än fonetiken och bestämmer hur ljuden på den fonetiska nivån skall organiseras.

Om man skall förebygga språkbekymmer i den fonologiska modulen, bör man självfallet börja före tre års ålder. Det har jag dock inte sett någonstans att man krävt.

Självklart kan man åtgärda utvecklingsdyslexi i senare år, men då måste vi veta exakt vad det är i fonologin som eventuellt blivit fel i tidigare år. Och det vet vi inte idag”

Detta är en reaktion på följande uttalande från Mats Myrberg: ”Forskningens entydiga budskap om metoder som hjälper elever med dyslexiproblem är för det första att man måste utveckla deras fonologiska förmåga, och för det andra att det måste ske tidigt (före 10-12-årsåldern).”

Ordet forskning skall här tolkas som Ingvar Lundbergs, professor emeritus, populärt skrivna skrifter som handlar om dyslexi.

Men detta är ett rent sakfel: ”Att lära sig känna igen helord är inte att lära sig läsa, säger Mats Myrberg till alltomskolan.se”

Vi lär oss sannolikt att läsa både med helordsmetoden(topdown) och med den a k ljudningsmetoden(bottom-up).

För ytterligare information, om ni tycker ovanstående är tämligen obegripligt, klicka här,så får du veta exakt vad nämnda artikel handlade om.

 

Överdrifter av läsforskare gynnar inte elever med läs- och skrivsvårigheter

Det finns många myter när det gäller läsning. En av dessa är att de duktiga eleverna ägnar den mesta tiden åt att läsa böcker av olika slag. Denna myt drabbar säkert den som har problem med läsningen eftersom det blir något oöverstigligt att nå upp till de andra ”som bara läser och läser”. Ja, frågan är om inte myten hjälper till att skapa problem för de elever som är i riskzonen för dyslexi och dylika jobbiga ting.

Sanningen är ju att de flesta människor läser lagom utan stress och det skall de göra. Mången duktig elev jag mött har läst endast läroböckerna och inte den mängd som man hade trott.

I Aftonbladet den 2 april i år förmedlar Bo Sundblad denna myt. Minns ni Sundblad? Det var pedagogen som någon gång i slutet av 80-talet eller i början av 90-talet blev hånad av en känd portalfigur inom dyslexietablissemanget eftersom Sundblad hade skrivit en undermålig doktorsavhandling, som han kvickt fick dra tillbaka.

(Jag nämner inte hånarens namn eftersom denne inte är med oss längre och därmed inte kan försvara sig.)

Numera kämpar Bo Sundblad för att hålla kvar sig i rollen som läsforskare, men det är inte Sundblad. Han är pedagog och inte lingvist.(Jag vet att vissa av er tycker det är tjatigt, det här med lingvistik, men vilka skall forska kring läsning om inte lingvister?)

I sin iver att få barn, ungdomar och kanske vuxna att läsa drar Sundblad verkligen till det: ”Genom att läsa utvecklar barn också sin fantasi, sin förmåga att reflektera och sin förmåga till abstrakt tänkande.”

Att den som inte kan läsa därmed inte kan tänka abstrakt, är rent nonsens!

Sundblad läs ”Muntlig och skriftlig kultur, teknologiseringen av ordet” av Walter J. Ong!

Läs hela artikeln genom att klicka här.

 

Nu kommer böckerna ”Detta är dyslexi”, återigen som på det ”glada” 90-talet

Nu kommer det böcker om dyslexi igen, precis som på 90-talet. Och som vanligt är det inte svenska dyslexiforskare eller kunniga lingvister som är författare utan en genetiker och en hjärnforskare, vilka inte är experter på dyslexi. I dagarna har nämligen Juha Kere, professor i molekylärbiologi vid Karolinska institutet, gett ut ”Dyslexi” tillsammans med David Finer, doktorand och medicinsk journalist. Helt i samma tradition där s k expert ger ut böcker på områden som inte är deras, kommer snart en bok med titeln ”En liten bok om dyslexi” av Martin Ingvar som är professor i integrativ medicin vid institutionen för klinisk neurovetenskap. Att det blir en liten bok är väl naturligt när man möjligen inte har så mycket att komma med.

Förhoppningsvis kommer inte dessa böcker att användas som referenslitteratur i akademiska arbeten, men erfarenheten säger mig emellertid att så kommer att ske ändå, t o m Sigrid Madisons ovetenskapliga arbeten används ju på akademisk nivå.

Mer om böckerna ovan i Dyslexia nätupplaga framöver och då också kvalificerad kritisk analys som man inte kan läsa någon annanstans.

 

Sverige är ett ytterst otryggt land för den med någon form av dysfynktion

Det som står i rubriken har vi skrivit många gånger om i Dyslexia och jag har tagit upp det här i min blogg. Det är dock så att jag nu tvivlar på om det någonsin skall bli bättre för den som inte passar in i den givna samhällsmallen eller normen för hur man skall vara.

I sydsvenskan idag rapporteras att en person med psykos blivit ignorerad. Den ansvarige tycks delvis strunta i den hårda kritik som psykiatrin i Malmö fått från Socialstyrelsen och fått vid ett flertal tillfällen tidigare. Psykosklinikens chef Jadwiga Lachowicz säger enligt SDS: ”Vi gör så gott vi kan och det brukar fungera. Men visst, det kan brista någon gång, vi är inte mer än människor.”

Läs hela artikeln och reagera. Klicka här.

 

Nytt nummer UTE och jag undrar…

Nu har vi gett ut ett nytt nummer av Dyslexia nätupplaga, 2/2008, och jag undrar vart Sverige är på väg egentligen, när det gäller att ta hand om och hjälpa personer med olika former av dysfunktioner. Det visar sig nämligen att ”ingen kan man lita på i Sverige”  om man är lite annorlunda. Har du t ex dyslexi eller Downs syndrom, skall du vara extra orolig. Det kan gå väldigt illa. Du kan dö!

Alla, nästan utan undantag, som tar hand om människor med dysfunktioner vill nämligen inte hjälpa andra. Vad de vill göra är sådant som framhäver den egna förträffligheten eller tjäna väldigt mycket penningar. Går inte detta så tar det ”hus i helvete”.

Läs dessutom artikeln om en s k forskare som skrivit en undermålig bok om läsprocessen, som säkert många lärare tror är utmärkt, vilket är föga positivt för lärarnas elever med dysfunktioner. Klicka här!

Det finns också alltför många s k specialpedagoger som inte alls är intresserade av hur det egentligen förhåller sig med fonologi och dylika viktiga ting.

Så föräldrar! Jag förstår om ni går till personer som säger sig kunna hjälpa er, t ex Kattmodellen, eftersom de som är etablerade på skolor etc sviker och anstränger sig föga.

Ja, vart är vi på väg?

 

Nytt nummer på gång…

Nu arbetas på ett nytt nummer,2/2008.

Ännu en bok om Grunderna i läs- och skrivinlärning, och man kan säga att inget nytt under solen. Utom att grundläggande böcker om läs- och skrivprocessen skrivs av personer med allt sämre utbildning som endast kopierar tidigare ”sanningar”. De är nästan aldrig numera professorer och sällan lingvister, vilket är helt otroligt.

Snart skall jag ringa Monica Dahlin som säger sig ha kommit på en ny metod för läsinlärningen, TIL-pedagogiken.

Läs Dyslexia nätupplaga, så får du en intervju som kanhända ställer de rätta frågorna.