Ännu en gång: ”Svenska skolan förefaller därmed ha misslyckats”

Idag presenteras Långtidsutredningen och så här beskriver utredarna på DN-debatt skolsituationen i landet:

”För elever som tidigt visat svaga skolresultat förvärras successivt dessa under hela skolgången. Svenska skolan förefaller därmed ha misslyckats med att vända en negativ utveckling för de svagaste eleverna. För att minska andelen som misslyckas med sina gymnasiestudier måste därför insatser genomföras som hjälper eleverna tidigt i skolgången. Både med utgångspunkt från individer och samhället är tidiga insatser effektiva. Att minska andelen som lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg handlar därmed kanske främst om att förbättra för- och grundskolan.”( DN, 28/11-2008)

Det har man sagt länge. Det har gjorts åtgärder under många år. Har man i varje fall sagt. I skolorna har det gjorts upp åtgärdsprogam och individuella studieplaner. Lärarna har deltagit i olika konferenser där de bland annat lyssnat på Martin Ingvars budskap och kritik av skolan. Varför blir det då inte bättre utan tvärtom sämre?

Jo, min vid det här laget lite uttjatade teori och hypotes: Samhället satsar inte på rätt sorts forskare som sedan skolfolk kan lyssna på utan de ger överdriven uppmärksamhet och resurser åt den neurologiska hjärnforskningen, som inte kan det specifika bekymret utifrån sin egen forskning. Det hjärnforskarna kan göra är att berätta hur hjärnan reagerar inför problemet och där är det stopp.

Som det nu är sprider hjärnforskarna därmed endast osäkerhet hos skolpersonalen, vilket de gjort under väldigt många år. De säger: Det går att göra något åt. Men berättar inte i detalj hur eftersom de helt enkelt inte vet det.

Åtgärd: Befria oss från dessa hjärnforskare som gör mer skada än nytta!

Artikeln i DN: Klicka här!

 

Professorn som vill vara dyslexiforskare och auktoritet på området

Jag tycker det är intressant att följa professorn i integrativ medicin som också är chef för institutets Osher centrum för integrativ medicin, Martin Ingvar, i hans kamp för att bli en auktoritet på dyslexiområdet. Nu senast i en intervju i Kommunalarbetaren. Här kommer några citat från den intervjun med mina kommentarer:

”Vissa lärare använder verkningslösa metoder. Hur ska det bemötas?

Genom upplysning. Läsning handlar om att automatisera ett visst beteende. Det gäller att traggla för att nå upp till grundförutsättningarna.”

Lärare! Nu vet ni det. Anledningen till att inte alla era elever lär sig ”automatisera” läsandet, beror på att ni inte är tillräckligt envisa. Uttalat av en hjärnforskare som också hävdar att dyslexi är medfött och i ringa grad ett utslag av miljön.

” Vad ska läsarna göra för att få lära sig mer?

Ett tips är så klart att läsa min bok. Det är därför jag har skrivit den. Arbetar man inom förskolan är det bra att köpa in Bornholmsmodellen. Boken innehåller språklekar som är roliga och bra för språkutvecklingen hos alla barn.”

Där kom det. Läs Ingvars bok, så löser det sig, trots att boken i huvudsak bygger på vad andra kommit fram till, och hänvisning till en uråldrig metod, Bornholmsmodellen, som bevisligen inte gett flertalet dyslektiker någon lindring. 

”Har du själv personer med dyslexi i din närhet?

Det har jag på lite olika håll. Det är så pass vanligt att det inte är något konstigt med det.”

Jag är nog ganska säker på att det inte är Martin  Ingvars egna barn som har dyslexi, för i så fall hade de väl varit hjälpta vid det här laget, om det inte beror på pappas lathet förstås.

Ärligt talat: Finns det något annat vetenskapligt område där man blir expert så snabbt och ganska lätt? Kan man till exempel skriva en liten bok om cancer och sedan kalla sig expert på det området?

Källa:www.ka.se.

Artikeln: Klicka här!

 

Kommunerna behandlar sina medborgare alltför ofta uruselt. När kommer upproret?

Nu har det sagt ännu en gång svart på vitt. Kommunerna behandlar inte sina medborgare väl. Nej, de behandlas alltför ofta uruselt. Den senaste rapporten om detta kommer från Socialstyrelsen, som berättar om en ny kartläggning man gjort. Möjligen har vi orsaken i detta konstaterande som utredarna gör:

”Kartläggningen ger intryck av att det råder lite av fritt valt arbete, de olika verksamheterna gör det de intresserat sig för utan att samverka med andra.”(dn.se)

Hur länge skall vi finna oss i att kommuner och landsting gör lite som de vill, vilket utredarna Lars Hellgren, Monica Norrman, Mia Ramklint och Ingemar Nilsson fastslår i nämnda debattartikel?

Artikeln: Klicka här!

 

Är det lönt att anmäla skolor?

Nu har det hänt igen för ”tusende gången”. Föräldrar har anmält en skola. Anledningen är följande enligt Göteborgs-Posten,17 november 2008:

” Ansvarig lärare hade ingen utbildning i metodiken, undervisningen saknade dokumentation och elevens assistent fick ansvar för undervisning. Föräldrarna fick också veta att det pågick diskussioner om att inte assistent skulle få närvara i klassrummet.

Pojken vägrar nu att gå till skolan och har inte deltagit i undervisningen sedan i maj. Föräldrarna anser att särskolan både kränkt och diskriminerat 11-åringen som i dag har backat i sin utveckling. De har även gjort en anmälan till Skolverket.”

Jag undrar emellertid om det är lönt att anmäla. Det tycks nämligen vara väldigt få som bryr sig om skolan på allvar. Det snackas väldigt mycket om skolan, men det är absolut minimal verkstad eftersom anmälningarna fortsätter att hagla in.

Artikeln: Klicka här!

 

Farligt att vara kritisk och ifrågasätta diagnos. Varför är det så?

I skolan får man lära sig att vara kritisk och gå emot strömmen men när man verkligen gör så, blir det verkligen problem. Som jag även sett i kommentarerna på den här bloggen, är det mycket känsligt att ifrågasätta diagnoser. Jag har bland annat hävdat att en diagnos som DAMP är märklig och att den som fått diagnosen dyslexi och sedan blir hjälpt av en metod som Kattmodellen, stämmer till eftertanke.

Jag är dock inte ensam om att ifrågasätta och vara lite modig. En modig journalist på Gotlands Tidningar är Lars Lundström. Han ifrågasätter också fenomenet ADHD och skriver följande med utgångspunkt i Eva Kärfves bok ”Hjärnspöken, DAMP och hotet emot folkhälsan”:

”Varför var diagnosen så viktig att den inte fick diskuteras? Skuldfriheten? Eller att barnets problem äntligen erkändes? Men åter – varför krävdes en diagnos? Socialstyrelsen drog dock öronen åt sig och gav Thomas Ljungberg i uppdrag att gå igenom den samlade forskningen i ämnet. Han kunde konstatera att det faktiskt förelåg ett mycket begränsat stöd för uppfattningen om ADHD/DAMP som en neuropsykiatriskt betingad störning.[…]

Ljungberg noterar den enorma mängden bevis för att så kallade orsaksförhållanden kan verka i motsatt riktning. Även om det är möjligt att påvisa förändringar i vissa hjärnområden, så är det därför inte möjligt att fastställa om dessa förändringar är orsak till individens svårigheter eller om de orsakas av svårigheterna.[…]Varför är det då så svårt att acceptera att koncentrationssvårigheter kan utvecklas under vissa miljöbetingelser, men inte under andra?

Är det som vanligt läkemedelsindustrin som styr och enbart är intresserad av att sälja mängder av kemiska preparat, inte av att finansiera forskning kring miljöeffekter och hur koncentrations-svårigheter kan undvikas eller tidigt tränas bort?”

Och självklart blev han genast attackerad av dem som säger sig veta mer:

”jag kan inte förstå Lundströms behov av att trampa på människor som har fått diagnosen ADHD. Inte heller förstår jag hans behov av att attackera föräldrar till barn med denna diagnos.”(Rosita Brolin)

”Författaren är ingen känd auktoritet på området. Vi ser också direkt att hans åsikter ligger långt ifrån det som Socialstyrelsen, FN:s forskningsorgan Unesco med flera andra auktoriteter på området idag hävdar.[…]Vi blir bestörta när vi inser att han tror att diagnosen skulle kunna ställas i stort sett på vem som helst som känner sig okoncentrerad och rastlös, vid ett enda läkarbesök. Så går det naturligtvis inte till! För att avgöra om en person har ADHD krävs en noggrann utredning.[…]Vi ställer oss också främmande till påståendet att ADHD främst skulle drabba socialgrupp tre. I själva verket finns detta funktionshinder i alla samhällsklasser och i alla yrkesgrupper. En sak är vi dock överens med Lundström om. Självklart har även miljön stor betydelse för hur livet blir för en individ.”(Anki Sandberg, Ordförande Riksförbundet Attention, Kina Sundahl och  Mikael Lindholm Vice ordförande Attention Gotland)

Ett samhällsfenomen som inte får diskuteras och sättas under debatt, är det något lurt med. Företrädarna för Attention säger ovan att Lundström inte är expert. Men är Anki, Kina och Mikael själva experter? Eller får man endast ha synpunkter när man har rätt åsikter i sakfrågan?

Ja, som jag hävdat tidigare och därmed instämmer i Lundströms  rättmätiga ifrågasättande av tämligen diffusa diagnoser, som avser möjligen normala beteenden, att t ex stänga av när det är för tråkigt i skolan men ha enorm koncentration när det gäller ett spännande tv-spel hemma där man trivs. Det är något som inte stämmer här och är ett verkligt hot mot folkhälsan, som Kärfve sedan länge hävdat.

Källa:helagotland.se.

En av Lars Lundströms artiklar: Klicka här!

 

Allvarlig anklagelse i kommentarerna

Den 1 november riktar en läsare mycket allvarlig anklagelse emot mig. Hon skriver:

”Detta balanserar på gränsen till förtal tycker jag. Tack vara Kattmodell så kan min son skriva och läsa idag.

Tänk till…….
Barbro”

Vet ”Barbro” vad förtal är? Det är definitivt inte förtal när man kritiserar ett fenomen som Kattmodellen. Tvärtom anser jag det vara en skyldighet om man har kunskap om fenomenet.

Det är glädjande att din son blivit hjälpt, men du bör kanske skänka alla de dyslektiker en tanke som inte kan bli hjälpta av en sådan, förmodligen placebometod, som Kattmodellen. Du borde själv tänka till lite ”Barbro”.

Och jag har mycket svårt att tro att det är tack vare Kattmodellen som din son kan skriva och läsa. Varför får inte din son vara en självständig individ som antagligen fixat det själv där han tidigare varit blockerad, möjligen p g a att han känt det jobbigt i skolan eller tiden före skolan. Varför får han inte äga sin egen framgång?

Jag gissar att din son inte har haft dyslexi utan av någon anledning blivit förhindrad att internalisera läs- och skrivförmågan ordentligt. När sedan uppmärksamheten blivit riktat på något annat, så har han fått ro att utveckla sin språkliga förmåga. Detta är inget ovanligt i sammanhanget.

Därtill undrar jag om du känner till det jag kallar ”försvinnande-tendensen”? Kom tillbaka om cirka två år. Det händer nämligen inte så sällan att åtgärder av olika slag försvinner efter ett tag. Detta brukar ske efter ungefär två år då språkbrukaren återvänder till sina gamla strategier när han eller hon inte längre är föremål för olika former av åtgärdsprogram(-modeller), men jag hoppas innerligt att detta inte gäller din son.

 

Erfarenhet tydligen nackdel i läraryrket

Läser idag i Aftonbladet om en förtvivlad, ganska nyutbildad gymnasielärare. Det är Anita Fredsdotter som skriver ett öppet brev till statsministern under rubriken ”Ingen vill ha mig…”. Hon är femtiofem år och har lång erfarenhet av yrkeslivet. En lärare med lång livs- och yrkeserfarenhet borde vara en stor tillgång för gymnasie- och grundskolan. Särskilt för elever som är skoltrötta och vilka presterar sämre än andra, borde en lärare som Anita Fredsdotter vara enormt positivt. De säger ju tämligen ofta: ”Jag vill börja jobba och hatar skolan”.

Men icke sa Nicke. Anita Fredsdotter skriver bland annat:

”Jag har sökt alla jobb som tänkas kan. Arbetsförmedlingen har dock under två år endast anvisat mig att söka ett arbete. Förutom alla lärartjänster har jag också sökt arbete på bland annat McDonalds och telemarketingföretag. Där var jag för ”gammal” (läs: för dyr). Jag har sökt arbeten på fängelse, både som lärare och vårdare, men fick då beskedet att man nu helst anställer män, gärna ”utomlandsfödda”. […]Jag är snart utstämplad, ekonomiskt ruinerad och dessutom nekad socialbidrag för min hyra överstiger 3 200 kronor per månad. Mitt yngsta barn som studerar försörjer både sig själv och – till en del – mig just nu med sitt extraknäck. Jag framhåller numera vid mina jobbansökningar att jag är ”oerhört billig att anställa” på grund av Dina nystartsregler. ”

Officiellt säger regeringen: ”Lärare är mycket viktiga för eleverna. Och de skall vara kompetenta för att kunna ta hand om eleverna”. Men hur är det i verkligheten herr utbildningsminister? Jo, kommunerna inriktar sig nästan enbart på nyutbildade och unga lärare. De är nämligen mer lätthanterliga och följer skolledningarna även om dessa bryter emot lagar och förordningar.

Regering och riksdag måste vakna upp ur sin ”skolsömn” och inse vad det är som händer i skolverksamheten. Det är än värre än att eleverna inte får den kompetens de är värda. De får ej heller den kompetens för livet som de är så väldigt mycket mer värda.

Artikeln: Klicka här!