Här på bloggen har jag ifrågasatt om alla logopeder verkligen har den kunskap som krävs för att ställa diagnos och arbeta med dyslektiker. Jag har tagit logopeden Sämfors som exempel eftersom hon håller dyslexiföreläsningar.
Idag kommenterar Sämfors intresseorganisation denna min kritik:
”Jag vill bara tillägga att Helén Sämfors är en av de många legitimerade logopeder i vårt land som är specialiserad på dyslexi, tal- och språkutveckling. Hon är en skicklig yrkeskvinna med kunskap, patos och stor potential. Hon vet vad hon talar om.
Jag kan tipsa om mycket vederhäftiga böcker som utkommer i mars-april med övergripande titel: Dyslexi – förbannelse eller möjlighet? förtattade av leg logopeder Ulla Föhrer och Eva Magnusson. Jag ska själv kasta mig över dem.
Hälsningar, Elisabet Mohammar ledamot i styrelsen för Svenska Logopedförbundet”
Ett standardsvar från en intresseorganisation, som saknar verkliga bevis för det fina omdömet av en medlem. Att bara vara högröstad betyder inte att man har kunskap och verkligen kan det man vill tjäna penningar på, i det här fallet dyslexi, som är ett så komplicerat område. Logopedutbildningen ger väl ingen specialistkompetens i dyslexi.
Svenska Logopedförbundets försvar av en medlem är emellertid mycket avslöjande. Det visar sig nämligen vara värre än vad jag befarade. Elisabet Mohammar, som väl själv bör vara logoped, förstår inte att hon hänvisar till en forskare, Eva Magnusson, som inte är dyslexiforskare. Magnusson har nämligen inriktat sig på språkstörda barn och ungdomar tillsammans med Kerstin Nauclér. Och Ulla Föhrer är enligt uppgift ”leg. Logoped vid enheten för logopedi och foniatri, Huddinge Universitetssjukhus”. Någon avhandling i ämnet dyslexi av henne har jag inte sett. Det vill säga ej heller Föhrer är någon dyslexiforskare.
Logopederna som säger sig vara experter på dyslexi baserar tydligen sin yrkesroll på skrifter och dokument författat av personer som inte är experter på området. Där har du, kära bloggläsare, menar jag, orsaken till att det ser ut som det gör på dyslexiområdet.
Förlorarna? Som vanligt barn och ungdomar som inte får den bästa hjälp som finns, nämligen den som har sitt fundament i den senaste och moderna forskningen. Och den forskningen finns inte i huvudsak i Sverige utan på den internationella nivån. Här är den mesta dyslexiforskningen skrämmande amatörmässig.
Wingren Tommy
Redaktörens Blogg — Dyslexia nätupplaga 
Tmt
mars 5, 2010 at 9:23 f m
Om ett barn, en elev inte läser bra känner sig läraren besvärad, otillräcklig, inkompetent – kanske.
En utredning till varför svårigheten finns leder ibland till en diagnos.
Lärarenm kan kanske känna sig lite bekvämare.
Det är ena sidan.
Den andra sidan är syftet att hjälpa eleven tillrätta.
Jag tror att det ibland är en grannlaga uppgift med många frihetsgrader, att sätta fingret på svårighetens springande punkt.
Rent neurologiska aspekter, med all dess komplexa, och dyra, utrustning för att mäta fram, få svar, diskriminera bort möjliga svar som kan ha andra orsaker.
Sociala saker. Kulturella saker. Läses det hemma? Läsande förebilder? Kulturen i klassen, kamraterna, kemi mot läraren, ämnen som eleven ska fås att läsa – ”oviktiga saker”, kanske från elevens horisont??
Det slår mig att det ändå ofta, och som det verkar inte alltid ogärna, som man lånar och bollar med den medicinska världens begrepp och termer, ”diagnos” t.ex.
Inom medicinen talar man kanske också om att det viktigaste är att inte skada (patienten) eller i så fall, här, eleven.
Jag anser att man bör vara försiktig med att försöka stigmatisera upp eleven med ena eller andra egenskapen som den unge medborgaren har att bära genom sin ungdom.
Läser man dåligt är det inte ett argument till att låta bli att läsa utan ett argument till att öva mer, läsa mer.
Det är pedagogikens uppgift att hitta tekniker som, gör träningen rolig och som gör, kanske för flertalet, små framsteg ännu roligare. I det breda spektrumet av möjliga sätt att gå framåt ligger allt från ”vanlig” bra lästräning till att jobba med psykologi, inbyggda spärrar, hemgjord socialprykiatri kanske.
Min förmodligen naiva uppfattning i frågan.
Jag ska försöka läsa boken ”Dyslexi” av Föhrer och Magnusson när den kommer ut.
/Tmt
Janna Ferreira
mars 26, 2010 at 10:57 f m
Då du uppenbarligen är doktorand inom dyslexiområdet hade man kanske förväntat sig en något mer nyanserad världsbild inom det egna forskningsfältet. Dyslexi är ju mig veterligen inte ett akademisk ämne utan ett forskningsfält som inkluderar kompetenta forskare inom en mängd olika områden. Dessa inkluderar vetenskapliga discipliner såsom logopedi, psykologi, lingvistik, pedagogik, medicin, handikappvetenskap, specifika språkliga discipliner såsom svenska/engelska etc., samt säkerligen ett flertal andra discipliner som utför grundforskning såväl som klinisk forskning som har relevans för dyslexiområdet.
Att döma ut en forskare som Eva Magnusson, som vigt sin forskningskarriär åt att forska kring fonologi och fonologisk medvetenhet; som allmänt anses som en av de viktiga komponenterna i dyslexiproblematiken, tyder på en märklig bild av hur ett kunskapsfält är begränsat.
Att sedan konstatera att logopeder inte är kompetenta att göra dyslexiutredningar är ju också ett tecken på att du är dåligt insatt i den logopediska kompetensen. Förutom att dyslexi ju faktiskt ingår som kursmoment i utbildningen har vi ju dessutom en grundutbildning som även i övrigt ger oss en hel del viktiga komponenter för att förstå oss på dyslexi, såsom kunskaper kring fonologi, semantik, morfologi, syntax, minne och differentialdiagnostik. Vi är dessutom den enda yrkesgruppen där alla utövarna kan göra ingående testningar inom det fonologiska fältet som inkluderar särdragsanalyser som kan ge viktig information om barnets fonologiska system och de systematiska svårigheter som kan föreligga.
Det skulle aldrig falla mig in att som professionell, disputerad logoped inom forskningsfältet läs- och skrivsvårigheter allmänt uttala mig om pedagogers oförmåga att arbeta med dyslektiker. Jag hoppas att jag har en ganska nyanserad bild både av den egna yrkeskårens, och andra yrkeskårers relativa styrkor och svagheter vad gäller att kartlägga läs- och skrivsvårigheter. Därtill tillkommer givetvis individuella skillnader.
Bäst gör vi, som på så många andra områden, givetvis oss bäst i team där våra kompetenser kompletterar varandra och vi har respekt för varandras kunskaper.
Att tro sig själv behärska hela sanningen om hur världen förhåller sig är ju ypperligen naivt och onyanserat, för att inte säga rent oprofessionellt.
Hälsningar,
/Janna Ferreira
leg. logoped
fil.dr
Wingren Tommy
mars 26, 2010 at 12:12 e m
”Dyslexi är ju mig veterligen inte ett akademisk ämne utan ett forskningsfält som inkluderar kompetenta forskare inom en mängd olika områden. Dessa inkluderar vetenskapliga discipliner såsom logopedi, psykologi, lingvistik, pedagogik, medicin, handikappvetenskap, specifika språkliga discipliner såsom svenska/engelska etc., samt säkerligen ett flertal andra discipliner som utför grundforskning såväl som klinisk forskning som har relevans för dyslexiområdet.”
Att dyslexi inte är ett ämne i universitetsvärlden, ingen professor i ämnet, gör att de mest skiftande och märkliga påståenden om dyslexin kan göras. Detta måste det verkligen ändras på!
”Att döma ut en forskare som Eva Magnusson, som vigt sin forskningskarriär åt att forska kring fonologi och fonologisk medvetenhet; som allmänt anses som en av de viktiga komponenterna i dyslexiproblematiken, tyder på en märklig bild av hur ett kunskapsfält är begränsat.”
Du har själv vad jag förstår skrivit en avhandling med titeln: ”Sounds of silence, Phonological awareness and written language in children with and without speech”. I denna skrifts referenser har du inte med Eva Magnusson. Varför inte det? Någon som gjort så mycket för forskningen inom ditt område borde väl också nämnas i en avhandling med en sådan titel, eller hur?
Sedan tycks du inte heller har forskat kring fenomenet dyslexi. Syftet med din avhandling är ju:
”The general aim of this thesis is to explore phonological awareness and written language in the presence and absence of speech in children with reading impairments and children with motor speech impairments.”
Barn kan ju ha läsproblem av andra skäl än dyslexi.
”Att tro sig själv behärska hela sanningen om hur världen förhåller sig är ju ypperligen naivt och onyanserat, för att inte säga rent oprofessionellt.”
Om detta är beskrivning av min lilla person, får jag ju säga att du verkligen är lika onyanserad i din kritik som du beskyller mig för att vara. Vad har du för belägg för ditt omdöme?
Nej, ju fler som skriver här och som säger sig vara s k experter på dyslexi, desto mer skrämd blir jag. Det är faktiskt riktigt bedrövligt. Värre än vad jag någonsin kunde drömma om.
Take Knol
mars 26, 2010 at 3:14 e m
”Att dyslexi inte är ett ämne i universitetsvärlden, ingen professor i ämnet, gör att de mest skiftande och märkliga påståenden om dyslexin kan göras. Detta måste det verkligen ändras på!”
Så vi ska ha en professor i autism, i ADHD och i diverse andra specifika funktionshinder? Inte en professor i psykologi med autism eller dyslexi som specialisering? Och såna har vi väl redan?
Vad blir härnäst, filmag i autism eller dyslexi? Utan grundläggande yrkeskunskaper inom antingen logopedi, psykologi eller pedagogik. En härligt snuttifierad utbildning där man plockar in pedagogik A 10p , lite kring läsning 5p, lite kring fonologi 6p, lite kring psykologi 15p och sedan en massa kurser som heter dyslexi A, dyslexi B, dyslexi C samt ett exjobb som räknas som Dkurs? Oh, vänta, på autismområdet finns detta redan, blir de som har gått denna utbildning något? Neh, inte riktigt.
Take Knol
Styrelseledamot Autism och Aspergerförbundet.
Wingren Tommy
mars 26, 2010 at 5:34 e m
Take Knol!
Där har du onekligen en poäng. Fel ordval, borde vara forskningsobjekt. Vad jag menade är i korthet följande:
Vi har ingen, vad jag vet, professor i t ex lingvistik(dyslexi är ju ett språkligt fenomen) som doktorerat genom att studera dyslexi och sedan fortsatt studera dysfunktionen som professor. Den enda professor vi haft under mycket lång tid som studerat dyslexi är Ingvar Lundberg, men han är psykolog och inte lingvist. Vi skulle behöva flera dyslexiforskare, professorer för att få en livlig och kritisk vetenskaplig diskussion kring fenomenet.
Denna brist på forskare på avancerad nivå i Sverige, har fått ödesdigra konsekvenser för dyslexiforskningen, enligt mitt sätt att se det. Lundbergs dominans har ej heller varit särskilt bra för densamma.
Jämför med fenomenet DAMP där vi hade en professor, Christopher Gillberg, som myntade vad jag förstår uttrycket och alla andra professorer upplevde väl honom som yttersta auktoriteten på området. När sedan andra forskare ville undersöka källmaterialet till begreppet DAMP förstördes det. Nu verkar det som om ingen vill benämna det DAMP längre utan termen är väl ADHD, om jag förstått rätt.
Det är ytterst farligt, anser jag, att så lita på en forskare eller forskargrupp. Vi måste ha flera kritiska vetenskapliga röster och då lär vi också komma någonstans, tror jag.
Glöm sedan inte att detta är en blogg där jag som redaktör för Dyslexia nätupplaga, mer informellt delger läsarna mina t tankar kring dyslexi, inlärningsproblem och skolan.
Sandra
december 17, 2010 at 3:59 e m
Det skulle vara intressant att få veta lite om hur du ser på dyslexi samt vilken kompetens du har.
Erika
december 22, 2010 at 3:15 e m
Det skulle verkligen vara intressant. Jag undrar också vem (vilken yrkesgrupp) du anser har kompetens att utreda läs- och skrivsvårigheter?
För övrigt är många (de flesta) logopeder legitimerade av socialstyrelsen och har man synpunkter på en logopeds arbete kan man anmäla oss dit för en granskning.
Wingren Tommy
december 23, 2010 at 8:08 f m
Sandra
Jag är doktorand med utvecklingsdyslexi som forskningsobjekt samt gymnasielärare i svenska.
Erika
Specialutbildade logopeder och psykologer. Kan tala om för dig att jag själv sett en psykolog utan sådan vidareutbildning ställa en dyslexidiagnos efter tre minuter när skolpsykologen såg hur eleven stavade.
Dessvärre tillåter Socialstyrelsen relativ mycket oegentligheter. Tyvärr. Det är bara att se på psykiatrin här Skåne. Vården blir anmäld; Socialstyrelsen kritiserar. Vad händer? Ingenting, verksamheten fortskrider som om inget hade hänt med fler självmord som följd.