Viktig synpunkt igår i Svenska Dagbladet från Ung och Trygg

Dan Gaversjö, chef för Ung och Trygg, brottsförebyggande samverkan i Göteborg, skrev på Brännpunkt, i Svenska Dagbladet igår:

”I många segregerade områden finns en skolvardag med jämn påfyllning av nya elever från utlandet. Självfallet har de begränsningar i det svenska språket och en annan typ av skolgång. Efter en kort introduktion ska de in i vanliga klasser och mätas i betygsystemet trots att grundförutsättningarna är minst sagt olika.

Det är då det systemvidriga särskiljandet av unga människor börjar. Många lärare vet hur det känns att betygsätta elever som inte fått minsta rimliga chans att nå godkänt betyg eftersom de varit för kort tid i Sverige. Elever som inte med den mest ambitiösa vilja i världen har en chans att klara uppnåendemålen i kursplanen.

Statistiken befäster systemfelet eftersom den inte tar hänsyn till andelen nyanlända barn. Skolan hängs ut i media som en dålig skola. Lärarna hänger med huvudet, majoriteten förortselever känner sig utpekade och får alla en obehaglig föraning om att de är sämre rustade för framtiden.[…]

Att inte behövas är bland det värsta som kan drabba en människa. När man förnekas sitt människovärde tar man plats på sitt eget sätt för att få respekt och självkänsla, exempelvis i kriminella gäng där framgång mäts i pengar och våld.” (SvD, den 22 juni 2011)

Det var mycket länge sedan jag läste något så vettigt om skolan. Att det är ett systemfel i skolan är alldeles uppenbart, men det är inte ofta någon vågar tala i klartext om det här. Bra att fler, förutom Dyslexia nätupplaga som alltid säger som det är, tar tag i de verkliga skolproblemen.

 

 

 

Kurs i kreativt skrivande

Här kommer en presentation av den nygamla kursen i kreativt skrivande som vi drev på 90-talet. Nu i digital form.

 

Är Helena von Schantz Björklunds enda källa?

Samma dag som utbildningsminister JanBjörklund publicerade sin osakliga artikel i DN(se nedan), så publicerar Helena von Schantz, lärare sedan början av 90-talet en mindre hyllningsartikel på Newsmill till Björklund, som den folkpartist hon är. Hon skriver nämligen bland annat:

”Samma erfarenhet hade jag för övrigt på Södra Latin när jag gjorde praktik där (94). Språklärarna framställde tillsammans projekt som eleverna arbetade självständigt med under längre perioder. Uppgifterna var välgjorda och genomtänkta men eleverna var fullkomligt omotiverade och gjorde allt möjligt annat än det de skulle. Jag har också sett större grupparbeten där eleverna fick välja var de jobbade. I de fallen var det inte bara studieresultaten som tog skada utan också etiken och moralen. Det fuskades, en person gjorde hela gruppens arbete och det var bra om man använde en tiondel av tiden på uppgiften. 

För läraren är det väldigt behändigt att ha eleverna att jobba i stora sjok där de antingen ska redovisa muntligt eller skriftligt. Man kan själv inte få kritik för man undervisar inte. Man behöver inte ämneskunskaper, för man undervisar inte. Man behöver inte vara genomtänkt, för man undervisar inte. Det kan gå flera veckor då man varken har för- eller efterarbete utan bara strosar omkring och ger små välvilliga kommentarer. Sedan kommer förstås den oundvikliga lärarindignationen när det visar sig att någon har plankat arbetet på nätet. Men är det verkligen ungarnas fel? Jag tycker att man tigger om trubbel när man ger eleverna mer självständighet och tyglar än de klarar av och när man begår den oförlåtliga lärarsynden att inte motivera och intressera eleverna innan man kastar ut dem i kunskapshavet.”

Är det denna typ av källa som Björklund använt för att hylla katederundervisningen? Det vill säga en enskild lärare som i sin ”högfärd” vägrar förstå vad grupparbete och enskilt arbete är för något. Jag kan upplysa båda om att leda elever i grupparbetena och i de enskilda arbetena, betyder väldigt mycket i arbetsinsats från läraren för att det skall fungera. Att då komma dragandes med exempel på där lärare inte gör som det var tänkt, är föga intelligent. Jag rekommenderar verkligen Schants och Björklund att på allvar studera ”de gamla skolreformatorerna”. Ni kanske lär något vettigt då som ni också kan ha nytta av i framtiden.

 

Grov förenkling, Björklund, som gränsar till lögnens domäner och tyder på bristande pedagogiska kunskaper

I ett debattinlägg i DN idag förespråkar utbildningsminister Jan Björklund katederundervisning framför s k eget arbete och hävdar bland annat:

”Att avskaffa ’katederundervisningen’ var centralt för skolreformatorerna efter 1968 års kulturradikala vänstervåg. Traditionell lärarledd undervisning ansågs auktoritär.” ( Dagens Nyheter den 14 mars 2011)

Vad menar ministern med detta? Vilka skolreformatorer då? Den mest omtalade var den amerikanska John Dewey med sin frigörande pedagogik som ser så här på det här med lärare och undervisning:

”lärarens uppgift först att försiktigt locka fram det som eleven redan vet och står för i sin aktuella situation Därefter ökar läraraktiviteten till klart vägledande vad gäller elevens försök att via experiment och ett undersökande arbetssätt komma fram till en mer genomarbetad kunskap. Läraren skall med andra ord studera elevens tillgångar och sedan skapa optimala förutsättningar för hans vidareutveckling.”(Malthén, 1981, s 90)

Lägg märke till, Björklund, lärarens viktiga roll även i denna alternativpedagogik.

Därtill dog Dewey 1952, samma år som Maria Montessori. Hur de då skulle kunna påverka skolpolitiken är svårt att förstå. Célestin Freinet, med sitt fria och undersökande arbetssätt för eleverna, dog 1966.

I denna pedagogik som skiljer sig från traditionell undervisning är läraren långt ifrån frånkopplad som Björklund dessvärre tycks tro.

Dessutom med Läroplanen för grundskolan Lgr 80 fick ”den svenska lärarkåren inom grundskolan större frihet än tidigare att själv välja undervisningsmodell. Bundenheten hade minskat. Frihetsgraderna [var] ganska många, bara man [höll]sig inom de fastställda, vida ramarna.”(Malthén, 1981, s 24)

Så herr minister det handlade inte alls, som du gång på gång hävdar, att avskaffa den s k katederundervisningen och ge eleven ett papper med uppgifter och sedan låta eleven klara sig själv. Det är och förblir en missuppfattning som tyvärr vår högste politiskt ansvarige också sprider.  Det gällde istället att ge läraren frihet att anpassa undervisningen till elevens behov och förutsättningar för att få ett optimalt resultat.

Läs artikeln: Klicka här!

 

Sätter superpedagogerna glädjebetyg?

Det är intressant att se den nya versionen av Klass 9A(SVT), som jag påtalat i förra inlägget. Men idag undrar jag verkligen om denna serie är bra efter att ha sett dagens avsnitt. En av ”superpedagogerna” Stavros säger för det första om deras ordinarie matematiklärare, som är ny i yrket, att han nog själv tycker att han är bra och att han har för mycket fokus på sig själv. Det är bara det att samma beskrivning verkligen kan göras på Stavros Louca själv. Att man har trettio år i yrket betyder absolut inte att man är perfekt som lärare. Och någon lärarutbildare är man verkligen inte! Det tycks dock Stavros tycka, vilket är en brist som borde ha gjort honom omöjlig som lärarutbildare.

För det andra var det en annan sak som väckte mitt intresse och det var när en av de här ”superpedagogerna”(Thomas Holmqvist, utbildningsledare) meddelade en elev, att nu minsann hade det blivit MVG på ett prov och på en förmodad mycket kort tid. Är det verkligen möjligt? Tilläggas bör att det gjordes ett kompletterande förhör för att det verkligen skulle bli som Thomas ville. Det får mig att tänka på sommarskolorna där man på två eller tre veckor kan få godkänt i ett stort ämne som t ex matematik eller svenska. Ger dessa ”superpedagoger” s k glädjebetyg, helt enkelt?

Döm själv genom att se programmet och tala gärna om vad du tyckte! Klicka här!

 

De tre ”upphöjda” och prisbelönta pedagogerna i Klass 9A är urusla lärarutbildare

Tittar ni på programmet Klass 9A, som nu drabbar en ny skola? Det är tre pedagoger, som fått pris, som går in i en klass på Mikaelskolan i Örebro och skall visa redan utbildade lärare hur man skall undervisa. En av dessa behärskar inte det svenska språket riktigt, trots att han varit här sedan 70-talet, vilka signaler ger det till eleverna i denna nia, att man inte behöver kunna svenska språket fullt ut?

Det är förnedring av lärare på högsta nivå, vilket en annan bloggare påtalat. De lyfter verkligen inte de här lärarna och vidareutvecklar inte deras utlärning på något sätt, vilket en god lärarutbildare skall göra, utan de menar att deras utlärningsmetod är den enda rätta. De tänker inte på att man inte kan imitera någon annans undervisning utan måste utveckla sin egen. Då kan man verkligen bli en god lärare som ger eleverna vad de behöver!

Se själv programmet här, som är ett utmärkt exempel på det jag hävdar ovan och bedöm själv. Leverera en kommentar. Håller du med eller är jag fel ute? Alla reaktioner välkomnas här!

 

Svidande kritik från professorer idag

Utbildningsminister Jan Björklund och utbildningsdepartementet får svidande kritik av ett par professorer i dagens Svenska Dagblad:

”Denna kunskapsförmedling bygger på 1800-talets geografiämne och speglar den tidens bildningsideal.

Utbildningsdepartementets ändringar i förslaget tar kursplanen tillbaka till den gamla studiegången där Sverige, Norden och Europa var det centrala innehållet och inte gav eleven kunskaper och verktyg för egen omvärldsanalys.[…] en än värre är att det innehåll som nu skrivits fram av utbildningsministern visar på okunnighet om skolämnet av idag samt om ämnet som vetenskap. Detta är anmärkningsvärt av en regering som drivit utbildningspolitiska frågor med kraft.”(SVD, den 11 september 2010)

Hela artikeln: Klicka här!

Ja, katalogkunskap har alltid varit en favoritförmedling i skolans värld. Den är ju enkel att lära ut och tämligen enkel att kontrollera. Men är den bra för elevens utveckling och framtida liv? De är det som de här kritikerna pekar på, tycker jag. Och det kan gälla fler aspekter av den svenska skolan.

(Foto: Jann Lipka)

 

Utbildningsdepartementets svar på Engströms artikel?

Igår publicerade Engström sin artikel på Newsmill som jag skrev om i förra inlägget. Idag kom ett pressmeddelande från Utbildningsdepartmentet:

”Regeringen avser att införa en försöksverksamhet med spetsutbildningar på högstadiet inom de teoretiska ämnena, precis som i gymnasieskolan. Skolorna ska få använda tester och prov för att välja vilka elever som ska få gå på utbildningarna och dessa ska vara riksrekryterande.
[…]
Skolverket ska få i uppdrag att utse vilka skolor som ska komma i fråga, med hårda krav på kvalitet, till exempel ska skolan ha ett dokumenterat samarbete med en gymnasieskola och lärarna ska ha rätt behörighet.

Förslaget innebär att tio klasser, med maximalt 30 elever vardera, ska kunna bli spetsutbildningar från och med höstterminen 2012. Så småningom ska 30 klasser kunna finnas. Hälften av utbildningarna ska vara inriktade mot matematik och NO-ämnen, hälften mot SO-ämnen eller humanistiska ämnen. Både offentliga skolor och fristående skolor ska kunna delta.”

Var detta ett svar? Vad regeringen och utbildningsdepartementet glömmer är den social dimensionen i skolan. Har högt begåvade elever inga kompisar, som inte är lika begåvade men som de högpresterande eleverna vill vara tillsammans med?

 

Arne Engströms viktiga inlägg på Newsmill idag

Jag och Dyslexia nätupplaga har länge velat uppmärksamma de elever som inte klarar skolan som alla andra. Det är viktigt då att se de verkliga problemen och inte mytologisera problemen, ”de har andra fina  förmågor”; ”många framgångsrika har haft inlärningsproblem”; ”hur många kändisar har inte dyslexi” etc etc. Självklart finns det framgångsrika människor som i skolan har misslyckats men det gäller sannerligen inte majoriteten av elever med särskilda behov, ur deras perspektiv tjänar sådan propaganda, som bland annat UR står för, istället som ett hån när de upplever utanförskap i vuxenlivet, arbetslöshet, psykisk ohälsa osv.

Men precis som fil dr Arne Engström säger i sitt inlägg på Newsmill idag, har jag sett att skolan ej heller ger de duktiga eleverna den kunskap som de är värda. Därför anser jag att Engströms inlägg är mycket, mycket viktigt för att inse att skolverksamheten är en verklig ”krisbransch”. Han skriver bland annat:

”Med dessa förutsättningar så skulle man tro att [högt begåvade barn] var mer eller mindre garanterade en framgångsrik skolgång. Men så är det tyvärr inte. För en inte så liten andel av de begåvade barnen blir i stället skolan en stor besvikelse, ett intellektuellt väntrum präglat av leda och enformighet.”

[…]

”Begåvade underpresterare missas helt i deras förslag eftersom elitklasser riktar sig till dem som redan är framgångsrika i skolan. Det finns sannolikt också en social snedfördelning i rekryteringen till dessa klasser som är diskutabel. De politiska reflexerna hos den rödgröna oppositionen riskerar att skapa onödiga låsningar för framtiden och skymma den väsentliga frågan om hur skolan tar hand om de begåvade barnen.”

Läs Engströms viktiga artikel: Klicka här!

 

Flickors duktighet har ett högt pris

Vi vet att flickor får bättre betyg än pojkar. De är också mer sällan föremål för specialundervisning och andra sådana åtgärder. Men de undersökningar av barns levnadsförhållanden som SCB publicerar idag, tyder på att de bättre resultaten har ett högt pris för tjejerna:

Stressad på grund av höga krav på sig själv. Procent. 2009

Sedan undrar man vad detta egentligen får för konsekvenser för flickornas sociala liv i vuxen ålder. Skolan lär sätta sina spår. Tycks det i varje fall.

 

Skolan blir nog en stor fråga i valstriden. Vad betyder det?

I dag är det tänkt att den nya skollagen skall beslutas i riksdagen. I samband med det skriver moderaternas talesman i skolfrågor på SvD:s Brännpunkt:

”Alliansen har sedan friskolereformens införande försvarat valfriheten och mångfalden inom skolan tillsammans med miljöpartiet. Vi fem partier tror att skolan blir bättre om elever och föräldrar genom aktiva val själva har makten att bestämma skola. Vänsterpartiet är däremot helt emot elevernas och föräldrarnas rätt att välja skola. Hur vänsterpartiernas gemensamma politik för valfrihet och mångfald kommer att se ut är högst oklart.

Om läraren anser att det behövs läxor för att eleverna ska nå kunskapsmålen bör den självklart ha möjlighet att ge läxor. Alliansen delar den uppfattningen med Socialdemokraterna. Vänsterpartiet vill däremot helt förbjuda läxor, någon gemensam politik om läxor har vänsterpartierna inte presenterat.(Svenska Dagbladet den 21 juni 2010)

Det är tydligt att ett av slagträna i valet kommer att bli skolan, som så många gånger förr. Men vad betyder det? Kommer det att gynna skolan på något positivt sätt? Nej, och åter nej, det har det aldrig gjort. Denna oenighet om något så viktigt som skolan resulterar endast i en mängd reformer som ger skolverksamheten den otrygghet och bristande kontinuitet som varit en realitet i väldigt många år. Men experter på skolans historia säger t o m att det alltid varit så, men det känns i varje fall som det blivit värre.

Det allra bästa hade varit om politikerna grävde ner stridsyxorna när det gäller skolan före valet och kom överens. Ett önsketänkande som emellertid säkert är otänkbart när partierna kan vinna fördelar på kort sikt, något långsiktigt tänkande har ju aldrig varit den svenska politikens melodi. Ej heller att vara i medborgarnas tjänst som de borde vara.

Artikeln: Klicka här!

 

På måndag händer det, den pedagogiska skolmångfalden stoppas

På måndag lär riksdagen klubba den nya skollagen. Den innebär att endast utbildade och behöriga lärare får undervisa och sätta betyg, vilket är bra. Men det kan också göra att den viktiga pedagogiska mångfalden upphör. Så har Waldorfutbildningen problem när de inte längre kan samarbete med lärarhögskolan i Stockholm, som numera tillhör universitetet. Waldorfskolorna kan stå utan lärare om några år och tvingas lägga ned sin verksamhet.

Den något obskyra organisationen Vetenskap och folkbildning(VoF), bekämpar den alternativa pedagogiken eftersom VoF vill att allt skall vara vetenskapligt belagt, som om människor och deras beteende vore likt en maskin eller en dator. Här en insändare i deras tidning Folkvett:

”Undervisningen i Waldorfskolor utmärks bl a av att eleverna tillverkar sina läromedel själva. Elever med svårigheter att forma bokstäver har alltså inga förebilder i läroböcker att utgå från. Kreativitet betonas men på bekostnad av struktur och lättöverskådlighet. Vi fann efter en tid att vår son inte alls fick den hjälp han beh6vde och påtalade hans svårigheter. Från skolans sida bagatellisera dem man detta på ett häpnadsväckande sätt.”(Folkvett 2/1993, s7)

Att inte barn med särskilda behov skulle kunna och ha hjälp av att skapa sitt eget läromedel, förstår jag inte riktigt. Självklart mår alla barn och elever bra av att få vara kreativa. Tvärtom kan de på det sättet finna egna vägar till läs- och skrivförmågan vilket kan vara mycket bättre än att en lärare skall tvinga på dem något konstgjort sätt.

Sedan är oförstående inför dyslexi inte bara kopplat till waldorfpedagogik utan oförståelsen kan dyka upp överallt i skolans värld. Men detta ser inte den här enögda föreningen.

Läs mer om måndagens eventuella beslut och Waldorf i dagens SVD: Klicka här!

 

Vad är felet egentligen när elever inte lär sig?

Det är ytterst intressant att läsa om förklaringarna till att eleverna inte lär sig vad de skall i skolan. Nu senaste har det uppstått en debatt mellan Alliansen och den rödgröna oppositionen. Svenska Dagbladet rapporterar:

”Enligt Sabuni gör många skolor fel när de placerar nyanlända barn i särskilda klasser utan svenskfödda elever. Och hon menar att skolorna har tillräckliga resurser, men att de är för dåliga på att rikta dem mot de elever som behöver dem bäst.

–Det är bra att media uppmärksammar det här, så kanske skolorna också reagerar, säger Nyamko Sabuni.

Men enligt Ylva Johansson (S) har regeringen tagit ifrån skolorna möjligheten att hjälpa elever med extra stödbehov.

–Nyamko Sabuni och hennes alliansvänner har tagit bort extraresurser till de skolor som har många elever i behov av stöd. Det behövs en politik som fördelar resurser efter behov.”(SVD, den 8 juni 2010)

Ja, vad är egentligen hönan och ägget. Även den tidigare regeringen hade problem med elever som inte lär sig. Den enkla sanningen är säkert att det inte finns någon patentlösning, skolor som engagerar sig mer eller mer resurser till skolorna. Det som krävs är säkerligen ett helt batteri av förändringar där eleverna tycker att det är skoj att lära sig och att det är viktigt inför framtiden. Hur nå dit, kära bloggläsare?

Artikeln: Klicka här!

(Foto: Pawel Flato)

 

För få timmars undervisning i danska skolor. Samma här?

Danska Berlingske Tidende rapporterade i söndags att danska skolor har för få timmars undervisning.

”Massser af timer i musik, men alt for få timer i dansk. Folkeskolen er så dårlig til planlægning, at elevernes skoleskemaer i stor stil overtræder lovgivningen. Cirka hver tredje skoleelev har færre timer end lovgivningen finder fagligt forsvarligt, viser en opgørelse fra Skolestyrelsen”         ( Berlingske Tidende den 25 april 2010)

Utbildningsminister Tina Nedergaard (V) reagerade:

”Jeg vil ikke acceptere det. Og jeg vil heller ikke høre på, at kommunerne siger, at de mangler penge. Det svarer til en borger, der siger: Jeg vil gerne betale min skat, men jeg har desværre ingen penge. Lovgivningen er ikke vejledende. Og hvis ikke eleverne har fået den undervisning, de skal have, så skal de kompenseres. Loven er klar”( Berlingske Tidende den 25 april 2010)

Tina Nedergaard

Hela artikeln: Klicka här!

Ja, det finns en lag som säger att eleverna har rätt till undervisning, men så går penningarna till något annat. Någon som känner igen detta från något land i vår omedelbara närhet?

 

En stor minoritet elever trivs inte i den kommunala skolan

Med tanke på diskussionen i kommentarerna till mitt förra inlägg om waldorfskolorna, är det intressant att ta del av en forskares synpunkter kring den kommunala skolan och att en så stor del av eleverna inte trivs i skolan. Skånska Dagbladet skriver idag:

”Barnen och ungdomarna känner inte att lärarna lyssnar på dem, att skolarbetet berör dem.
– Dessa elever tyckte inte att undervisningen handlar om dem.

De har svårt att identifiera sig med skolarbetet, säger Lars Persson.

Slutsatsen har Lars Persson dragit genom att analysera den senaste elevenkäten, som barn och ungdomar i Lunds kommun har fått svara på.

Han har studerat resultatet som en del av sin forskning om demokrati i skolan, från förskola till gymnasium, som han påbörjade 2006. Arbetet har nyligen resulterat i en doktorsavhandling inom ämnet rättssociologi.

Som alltid när det handlar om människor är verkligheten komplicerad. Lars Persson ser två parallella spår. Dels finns det de elever som känner utanförskap, dels en annan grupp som befinner sig på en helt annan nivå.” ( Skånska Dagbladet, 25 april 2010)

Artikeln: Klicka här!

Eleverna som inte trivs och tycker att skolarbetet inte har med dem att göra, var så stor som  en tredjedel. Att föräldrar i det läget söker andra vägar för sina barn är helt logiskt och naturligt. Det kan vara en dyslexiskola; det kan vara en montessoriskola; det kan vara en waldorfskola etc etc.  Jag är alldeles övertygad om varje förälder som haft sådana här problem, vet vad jag talar om.

 

Verkliga skolalternativ saknas nog i det svenska skolväsendet idag

I dagens DN på debattsidan gör fyra kända profiler, bland annat komikern och skådespelaren Maria Lundqvist(tror jag i varje fall) ett viktigt inlägg i diskussionen kring eventuell lärarlegitimation. Det påpekar att det numera saknas en erkänd waldroftutbildning:

”Under några år fanns det också möjlighet att genom Lärarhögskolan i Stockholm och Waldorflärarhögskolan utbilda sig till lärare och förskollärare med waldorfpedagogisk inriktning.

Tyvärr är det inte längre möjligt att påbörja en waldorflärarutbildning på högskolenivå. Med regeringens föreslagna yrkeslegitimation för lärare blir behovet av en lärarutbildning med waldorfpedagogisk profil ännu tydligare. Annars riskerar waldorfskolorna på sikt att stå utan legitimerade lärare. ( Dagens Nyheter den 25 april 2010)

Artikeln: Klicka här!

Inte minst är det väsentligt med flera alternativ för elever som har särskilda pedagogiska behov. Sådana verkliga alternativ saknas tyvärr nog idag. Och det är bra att kända personer utnyttjar sitt kändisskap på ett så här bra sätt.

 

Hur är det med ”kunskapen” regeringen?

Jan Björklund och regeringen har ju, med rätta, hävdat att kunskap är viktigt i skolan. Men hur i all fridens namn är det med den egna kunskapen om normer, regler och lagar i det svenska samhället. Kunskapen om grundlagen och alla dess delar bör vara självklar insikt för en regering!

Detta med anledning av, som nog de flesta vet, att lagrådet totalt har sågat Jan Björklunds och hans departements förslag till ny skollag. Dagens Nyheter rapporterar:

”Centrala begrepp har inte enhetliga definitioner. Begreppet elev får olika betydelser i olika sammanhang. Lagrådet konstaterar att de många bristerna beror på att ”en tillräckligt noggrann genomgång inte har gjorts innan förslaget lämnades över till Lagrådet”.

Vissa språkliga otydligheter i förslaget gör att vissa av bestämmelserna kan strida mot grundlagen.” ( DN, den 1 mars 2010)

Detta är ju ytterst allvarligt. Känner inte regeringen till grundlagen och all dess detaljrikedom? Eller hur skall detta tolkas? Vad Sveriges skolverksamhet behöver minst av allt just nu är förvirring och tyvärr sprider Björklund detta med besked!

Artikeln: Klicka här!

 

Är dyslexi alltid synonymt med praktiskt arbete?

Det är med blandade känslor jag tar del av en artikel i Handelsnytt:

”Att hon skulle gå ett praktiskt program har hon varit klar över länge.
– Jag har svår dyslexi och får till exempel göra proven muntligt. Det passar mig bättre att arbeta praktiskt.” (Handelsnytt, 2010-02-26)

Dyslexi är det alltid synonymt med praktiskt arbete? Jag hoppas inte det utan att ungdomarna väljer arbete som de verkligen vill ha även om det blir lite extra arbete om man har någon dysfunktion av något slag.

Artikeln: Klicka här!

 

Aldrig en elevs huvudsakliga fel när det inte fungerar i skolan

I Ystads Allehanda(YA) läser jag något oerhört intressant och undrar: Kan det någonsin vara en elevs huvudsakliga fel när det inte fungerar i skolan? Är  det inte de vuxna på skolan som har det yttersta ansvaret? Så här skildrar YA en mammas bekymmer med sonens skolgång:

”Enligt mamman så skar det sig mellan den nyeläraren och sonen direkt.

– Jag märkte att min son inte tyckte om sin nya lärare men han berättade inte så mycket mer för mig än att han sa att han var dum.”

Efter ett fysiskt ingripande:

”Trots det fysiska tilltaget gjorde mamman aldrig någon polisanmälan menhon kontaktade rektorn dagen efter.

– Jag gick upp till rektorn och sa att jag ville ha ett möte med läraren och att rektorn skulle vara med.

Mötet kom till stånd och man diskuterade händelsen i matsalen.

– Jag frågade läraren hur han kunde motivera sitt agerande och han sa att blivit provocerad. Men det kan väl hända att jag blir provocerad här hemma också, inte jag tar väl till våld för det?

Förutom händelsen i skolmatsalen förekom verbala kränkningar.

– ”Du är inte normal”, ”vilken jävla planet kommer du ifrån” och ”snorunge” är meningar som min son berättat att läraren sagt till honom i klassen. Och läraren sa rätt ut till mig att de var trötta på honom.”

Mamman kämpade och vann väl:

”Till slut tog hon ledigt två veckor för att vara med sonen på skolan men första lediga dagen fick hon beslutet om att skolbyte skulle ske veckan efter. Först var hon väldigt tveksam till att byta skola eftersom hon var rädd att problemen inte skulle lösas och att sonen skulle få svårt med kompisar. Det visade sig bli tvärt-om.

– Det känns jätteskönt. ”

(Ystads Allehanda, torsdagen den 18 februari 2010)

Jag vill lovprisa denna mamma som orkade. Föräldrar skall till hundra procent stötta sina barn och som det nu är i skolan är det alldeles nödvändigt. Rektorer och förvaltningsledningar skall däremot både stötta lärare och elever i skolan. De har ett dubbelt ansvar men tar sällan det. Antingen stöttar de föräldrar och elever till hundra procent, eftersom de är rädda för att förlora elevunderlaget, eller så är de på lärarnas sida till nästan hundra procent.

Den här grabben på tio år hade inga inlärningsproblem, vilket ju var tur. Hans prestationer hade emellertid nog kunnat varit bättre utan de här konflikterna.

Artikeln: Klicka här!

 

Är det bara s k problemskolor som brister?

Under den förra regeringen fick vi ett nytt begrepp när det gäller elever som inte fixar skolan. De skulle benämnas ”elever med behov av särskilt stöd”. Tidigare var benämningen ”elever med särskilda behov”. Förändringen skulle flytta fokus från individen som problemområde till en syn där även skolmiljön runt eleven hade betydelse.

Detta slog aldrig igenom så idag låter det så här i ett aktuellt ärende:

”Skolinspektionen koncentrerar sig på problemskolorna från nästa år –skolor som myndigheten funnit under en granskning som pågått sedan 2003.

Rapporten från granskningen av 6 000 skolor är nu klar. Bland de större bristerna är att barn med särskilda behov inte får rätt hjälp och att elevernas kunskapsutveckling inte följs upp – kontrollen av vad de lär sig är för dålig, skriver Dagens Nyheter.

[…]

Störst är problemen i de yngre årskullarna. Många lärare har blivit förvånade när de fått frågor om barnens utveckling. Det är lärare som tycker att det är fel att kontrollera och mäta eleverna. Lärarnas chefer, rektorerna, saknar i sin tur ofta en samlad bild av kunskapsresultaten.

Skolorna vet inte heller om stödinsatserna till behövande elever hjälper eftersom utvärderingen sker så sälla(SIC!).” ( Aftonbladet, den 8 januari 2009)

Den frågan man ställer sig med anledning av denna rapport i massmedia är: Kan det verkligen vara så att det endast är s k problemskolor som är bekymret? Är det inte istället ett systemfel, från riksdagen ner till den enskilde läraren?

Med exemplet som jag inledde med, illustreras nämligen med all önskvärd tydlighet, tycker i varje fall jag, att det som beslutas på central nivå aldrig eller mycket sällan, verkligen når ned till den som skall utföra det på lokalnivå.

Artikeln: Klicka här!

Samma artikel i Sydsvenskan: Klicka här!

Skolinspektionens arbete kommenteras på DN:s ledarsida, den 9 januari: Klicka här!

 

Skolfolket har i regel mycket bristande kunskaper och insikter kring dysfunktioner

I dagens Sydsvenska blir rektorn Gert Åkesson, kåsören som hånade bland annat dyslektiker, intervjuad. Han förklarar det bland annat så här:

”– Jag skriver inte ”påhittade” utan ”uppfunna” handikapp. Det är skillnad, tycker jag. Med ”uppfunnen” menar jag att dessa sjukdomar/handikapp inte hade något namn före 1980-talet. Då talade man till exempel inte om dyslexi utan om läs- och skrivsvårigheter. När de fick namn, blev problemen tydligare.” (SDS, den 6 oktober 2009)

Förklaringen hänger ju faktiskt inte ihop, att dyslexi inte hade något namn tidigare men benämndes läs- och skrivsvårigheter. Det är inte heller korrekt eftersom den mest vanliga termen, före begreppet dyslexi blev mer allmänt förekommande i språkbruket, var specifika läs- och skrivsvårigheter eller ordblindhet.

Jag tycker det är väldigt bra att det kommer fram i ljuset hur okunniga och vilken ytlig kunskap skolfolk i regel har när det gäller dysfunktioner. Och Gert Åkesson är därtill rektor och en sådan har makt.  Korkade människor med makt kan göra mycken,  mycken skada.

Nej, skolministern, när skall du ta riktigt tag i det här? Eller är våra barn och ungdomar inte värda det?

Artikeln i SDS: Klicka här!

 

Fler och fler skolor och rektorer avslöjar vad de egentligen tycker om dysfunktioner. Vad betyder det?

Rektorerna Ann Katrin Averstedt och Gert Åkesson gemensamt? Jo, de tycks inte ha mycket till övers för elever med behov av särskilt stöd. Averstedt gick på en exklusiv kurs för 60 000 kronor samtidigt som de nämnda eleverna vägrades medel eftersom skolan inte ansåg sig ha råd. Åkesson skriver i en lokal gratistidning i Skåne att bland annat dyslexi är en ”påhittad” dysfunktion.

Vad säger detta oss? Jo, att som jag skrivit tidigare här på bloggen, ointresset för dysfunktioner som dyslexi växer och okunskapen är enorm. Ovanstående rektorer är bara ett symtom på detta.

Inte ens de journalister som skriver artiklar om dysfunktioner, som ”JESSICA ZIEGERER OCH LINDA STARK” i artikeln ”Rektorn ser dyslexi som uppfunnet handikapp” i SDS, vet vad dyslexi egentligen är. De ger läsarna denna beskrivning: ”Barn som har problem med att dela upp talade ord i fonem har särskilt stora svårigheter att komma till rätta med den.alfabetiska koden. Deras inre föreställningar om talade ord är diffusa, och de har svårt att bli medvetna om hur ord låter.” Ja, så anser nog Ingvar Lundberg, professor emeritus, i förenklad form att vi skall se på det, för att han skall kunna sälja sin metod, den s k  Bornholmsmodellen, till skolorna. Men det är definitivt ingen beskrivning som alla dyslexiforskare är överens om. Långt ifrån!

Att journalister för övigt hämtar sin information från Dyslexiförbundet FMLS, en intresseorganisation som saknar vetenskaplig kompetens, och NE, där en forskare skrivit, Lundberg, är bedrövlig journalistik eftersom den sprider ensidig information om fenomenet och ger upphov till reaktioner av ointresse och förakt som rektorerna ovan ger uttryck för.

Länkar: Skola fick betala… Rektor ser dyslexi som uppfunnet Dyslexi uppfunnet handikapp

 

Varför är ni politiker så vilsna när det gäller elever med behov av särskilt stöd?

Igår meddelade ju regeringen och utbildningsminister Jan Björklund att IV-programmet skulle läggas ner och att man samtidigt skulle öka inträdeskraven till gymnasiet.

Vad inte Björklund och regeringen tycks förstå är att eleverna med behov av särskilt stöd, både behöver mer resurser och inte minst mycken mer uppmärksamhet. Så här kan det nämligen te sig att vara engagerad förälder:

”Hans handikapp skapar irritation hos andra, det går nästan inte en dag utan att hans mamma får en påringning från skolan.” Nu har Olle hamnat i bråk igen”.
Olle har fått diagnosen ADHD, men det har inte resulterat i att han får ökat stöd i skolan.


– Lärarna är frustrerade över att det finns dåligt med resurser, Olle kanske inte kommer att klara målen för klass fem, säger Olles mamma.
Anna har kämpat för att Olle ska få mer hjälp i skolan, men utan resultat.


– Jag ringde till Anneli Hedberg (s), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, för fyra år sedan, hon skulle återkomma till mig när hon ” tagit del i ärendet” men jag har fortfarande inte fått något svar, säger hon.”(Katrineholms-Kuriren,  29 september 2009)

Det riktigt typiska här är ju att politikerna är så vilsna när det gäller de här problemen. De vägrar svara eller säger att de skall återkomma och gör det aldrig. Hur kan det vara så och Jan Björklund är du lika vilsen och okunnig? Det gäller faktiskt våra barn och ungdomar, samhällets och allas vår framtid.

 

Spel och inlärning, kan det vara nå´t?

Nu går Studentlitteratur samman med spelutvecklingsbolaget  Hello Ther för att skapa läromedel som leker fram eller rättare leker in kunskap. I ett pressmeddelande idag säger man bland annat:

”Första samarbetsprojektet är kring Magic! 5, en lärobok i engelska för femteklassare som kommer under oktober i år. Det digitala stödet som finns till boken kompletteras med en kapitelbaserad spelvärld där eleven blir del av en spännande story och måste använda sina engelskakunskaper för att lösa olika spelutmaningar.

– Det är oerhört spännande att tillsammans med Studentlitteratur driva utvecklingen av morgondagens digitala läromedel och kurslitteratur. Spel öppnar upp för helt nya möjligheter att ta till sig ett innehåll, konstaterar Oskar Eklund, VD på Hello There.”

Men ”Hallå där” kära spel- och förlagsfolk, har vi inte testat detta tidigare? Hur gick det?

 

”Alla vägar bär till att bli skolexpert?”

LÄRA Stockholm dimper ner på redaktionen. Den ges ut av utbildningsförvaltningen i Stockholm. Framsidan utgörs av en bild på Richard Gatarski. Men har jag inte sett honom förr? Var inte han ett av dessa ”New Ages gurus”  i början av 90-talet, som mer eller mindre avslöjades vara en ren bluff?

Nej, vid en kontroll av kopplingen till New Age, visade det sig att detta spår nog var felaktigt. Men han var väldigt lik dessa lycksökare i New Age-rörelsen för cirka femton/tjugo år sedan.

Enligt artikeln, som upptar hela  5 sidor av tidningsutrymmet, var han en förespråkare för bredband för tio år sedan.

Det verkar vara mycket lätt att bli betraktad som skolexpert. Catarski uppges vara ekonomie doktor och ser säkert det lätta sättet att tjäna penningar när han möjligen misslyckats  i IT-branschen. Precis som Lindblad som företräder Kattmodellen.

Men vad säger detta om utbildningsorganisationerna i Sverige? Kan föräldrar och elever bättre förstå varför elever med behov av särskilt stöd  inte får den hjälp som de är värda och berättigade till?

Mer om Richard Catarski i Dyslexia nätupplaga 6/2009. Vi skall verkligen kolla upp honom!