Viktig synpunkt igår i Svenska Dagbladet från Ung och Trygg

Dan Gaversjö, chef för Ung och Trygg, brottsförebyggande samverkan i Göteborg, skrev på Brännpunkt, i Svenska Dagbladet igår:

”I många segregerade områden finns en skolvardag med jämn påfyllning av nya elever från utlandet. Självfallet har de begränsningar i det svenska språket och en annan typ av skolgång. Efter en kort introduktion ska de in i vanliga klasser och mätas i betygsystemet trots att grundförutsättningarna är minst sagt olika.

Det är då det systemvidriga särskiljandet av unga människor börjar. Många lärare vet hur det känns att betygsätta elever som inte fått minsta rimliga chans att nå godkänt betyg eftersom de varit för kort tid i Sverige. Elever som inte med den mest ambitiösa vilja i världen har en chans att klara uppnåendemålen i kursplanen.

Statistiken befäster systemfelet eftersom den inte tar hänsyn till andelen nyanlända barn. Skolan hängs ut i media som en dålig skola. Lärarna hänger med huvudet, majoriteten förortselever känner sig utpekade och får alla en obehaglig föraning om att de är sämre rustade för framtiden.[…]

Att inte behövas är bland det värsta som kan drabba en människa. När man förnekas sitt människovärde tar man plats på sitt eget sätt för att få respekt och självkänsla, exempelvis i kriminella gäng där framgång mäts i pengar och våld.” (SvD, den 22 juni 2011)

Det var mycket länge sedan jag läste något så vettigt om skolan. Att det är ett systemfel i skolan är alldeles uppenbart, men det är inte ofta någon vågar tala i klartext om det här. Bra att fler, förutom Dyslexia nätupplaga som alltid säger som det är, tar tag i de verkliga skolproblemen.

 

 

 

Få journalister på presskonferensen. En fråga till ministern…

Få journalister på presskonferensen. En fråga till ministern som tillsatt en ny utredning.

Vad kan ett sådant massmedialt ointresse ha handlat om? Jo, kära bloggläsare. Det handlade om funktionsnedsättning och arbetsmarknad. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström presenterade en ny utredare och ett nytt utredningsdirektiv idag på en presskonferens,  klockan 10.30.

Det var ett fåtal journalister på plats, vilka nog kunde räknas på ena handens fingrar. En(1) journalist ställde en fråga. Det handlade om något så viktigt som ”de arbetsmarknadspolitiska insatserna för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga”.

Detta ointresse för dysfunktion, både hos lärare och rektorer, men också hos massmedia är enligt mig väldigt allvarligt. Det drabbar dem med olika former av dysfunktion eftersom de sannolikt aldrig får det stöd och den hjälp de behöver och inte heller de lyft som de framförallt behöver. De skall tydligen vara på fortsatt undantag i vårt samhälle.

De flesta borde skämmas här!

(Foto ovan av Hillevi Engström: Johan Ödmann)

 

Vilken forskning då Valtersson(MP) och andra politiker

Ofta hänvisar politiker till forskning på ett mycket diffust sätt. De gör oftast dessa hänvisningar utan att uppge någon källa. Misstanken är stor att de gör denna hänvisning utan egentligt stöd i forskningen, men att de därmed ger sin egen skolpolitik större tyngd, kanske på falska grunder.

Nu senast är det miljöpartiets Mikaela Valtersson, tidigare talesperson i skolpolitiska frågor, som skriver i debatten om katederundervisning i SVD:

”Aktuell forskning visar att eleven måste vara i centrum, att läraren måste kunna motivera eleven och att det är avgörande att läraren ständigt ger återkoppling och på så sätt bidrar till ett utvecklat lärande.” ( Svenska Dagbladet, den 18 mars 2011)

Vilken forskning avses som kan bekräfta denna självklarhet? Och vem vill inte få denna ideala utveckling av elever, men borde det inte undersökas mer ingående varför det många gånger inte blir så? Jag tycker att MP och Valtersson är mycket naiva i skolfrågor.

Läs hela debattinlägget: Klicka här!

 

Är Helena von Schantz Björklunds enda källa?

Samma dag som utbildningsminister JanBjörklund publicerade sin osakliga artikel i DN(se nedan), så publicerar Helena von Schantz, lärare sedan början av 90-talet en mindre hyllningsartikel på Newsmill till Björklund, som den folkpartist hon är. Hon skriver nämligen bland annat:

”Samma erfarenhet hade jag för övrigt på Södra Latin när jag gjorde praktik där (94). Språklärarna framställde tillsammans projekt som eleverna arbetade självständigt med under längre perioder. Uppgifterna var välgjorda och genomtänkta men eleverna var fullkomligt omotiverade och gjorde allt möjligt annat än det de skulle. Jag har också sett större grupparbeten där eleverna fick välja var de jobbade. I de fallen var det inte bara studieresultaten som tog skada utan också etiken och moralen. Det fuskades, en person gjorde hela gruppens arbete och det var bra om man använde en tiondel av tiden på uppgiften. 

För läraren är det väldigt behändigt att ha eleverna att jobba i stora sjok där de antingen ska redovisa muntligt eller skriftligt. Man kan själv inte få kritik för man undervisar inte. Man behöver inte ämneskunskaper, för man undervisar inte. Man behöver inte vara genomtänkt, för man undervisar inte. Det kan gå flera veckor då man varken har för- eller efterarbete utan bara strosar omkring och ger små välvilliga kommentarer. Sedan kommer förstås den oundvikliga lärarindignationen när det visar sig att någon har plankat arbetet på nätet. Men är det verkligen ungarnas fel? Jag tycker att man tigger om trubbel när man ger eleverna mer självständighet och tyglar än de klarar av och när man begår den oförlåtliga lärarsynden att inte motivera och intressera eleverna innan man kastar ut dem i kunskapshavet.”

Är det denna typ av källa som Björklund använt för att hylla katederundervisningen? Det vill säga en enskild lärare som i sin ”högfärd” vägrar förstå vad grupparbete och enskilt arbete är för något. Jag kan upplysa båda om att leda elever i grupparbetena och i de enskilda arbetena, betyder väldigt mycket i arbetsinsats från läraren för att det skall fungera. Att då komma dragandes med exempel på där lärare inte gör som det var tänkt, är föga intelligent. Jag rekommenderar verkligen Schants och Björklund att på allvar studera ”de gamla skolreformatorerna”. Ni kanske lär något vettigt då som ni också kan ha nytta av i framtiden.

 

Grov förenkling, Björklund, som gränsar till lögnens domäner och tyder på bristande pedagogiska kunskaper

I ett debattinlägg i DN idag förespråkar utbildningsminister Jan Björklund katederundervisning framför s k eget arbete och hävdar bland annat:

”Att avskaffa ’katederundervisningen’ var centralt för skolreformatorerna efter 1968 års kulturradikala vänstervåg. Traditionell lärarledd undervisning ansågs auktoritär.” ( Dagens Nyheter den 14 mars 2011)

Vad menar ministern med detta? Vilka skolreformatorer då? Den mest omtalade var den amerikanska John Dewey med sin frigörande pedagogik som ser så här på det här med lärare och undervisning:

”lärarens uppgift först att försiktigt locka fram det som eleven redan vet och står för i sin aktuella situation Därefter ökar läraraktiviteten till klart vägledande vad gäller elevens försök att via experiment och ett undersökande arbetssätt komma fram till en mer genomarbetad kunskap. Läraren skall med andra ord studera elevens tillgångar och sedan skapa optimala förutsättningar för hans vidareutveckling.”(Malthén, 1981, s 90)

Lägg märke till, Björklund, lärarens viktiga roll även i denna alternativpedagogik.

Därtill dog Dewey 1952, samma år som Maria Montessori. Hur de då skulle kunna påverka skolpolitiken är svårt att förstå. Célestin Freinet, med sitt fria och undersökande arbetssätt för eleverna, dog 1966.

I denna pedagogik som skiljer sig från traditionell undervisning är läraren långt ifrån frånkopplad som Björklund dessvärre tycks tro.

Dessutom med Läroplanen för grundskolan Lgr 80 fick ”den svenska lärarkåren inom grundskolan större frihet än tidigare att själv välja undervisningsmodell. Bundenheten hade minskat. Frihetsgraderna [var] ganska många, bara man [höll]sig inom de fastställda, vida ramarna.”(Malthén, 1981, s 24)

Så herr minister det handlade inte alls, som du gång på gång hävdar, att avskaffa den s k katederundervisningen och ge eleven ett papper med uppgifter och sedan låta eleven klara sig själv. Det är och förblir en missuppfattning som tyvärr vår högste politiskt ansvarige också sprider.  Det gällde istället att ge läraren frihet att anpassa undervisningen till elevens behov och förutsättningar för att få ett optimalt resultat.

Läs artikeln: Klicka här!

 

Var finns problemet egentligen?

Läs idag i information.dk:

”Lærerne ser hver tredje dreng i skolen som problematisk, viser undersøgelse lavet for regeringens skolerejsehold. Men det er skolen – ikke drengene, der har et problem, konstaterer rapporten, der bakkes op af forsker. Lærerformand erkender problemet: Vi har fået lavet en for boglig skole”

Artikeln diskuterar var problemet ligger, hos eleven, hos lärarna eller hos skolan som system. Skolan och lärarna har en tendens att lägga bekymret hos och i eleven. Men var tredje pojke i de danska skolorna kan inte ha sådana problem inom sig så att de inte klarar skolan och varför skulle det nästan enbart gälla pojkar och inte flickor?

Ingen mig veterligt har sett noggrant på skolorganisationen och verkligen tagit reda på hur själva systemet kan tänkas ha ansvar för att inte alla lär sig i skolan. Detta gäller såväl Danmark och som Sverige och är sannolikt ett internationellt problem.

Läs hela denna viktiga artikel: Klicka här!

 

Svidande kritik från professorer idag

Utbildningsminister Jan Björklund och utbildningsdepartementet får svidande kritik av ett par professorer i dagens Svenska Dagblad:

”Denna kunskapsförmedling bygger på 1800-talets geografiämne och speglar den tidens bildningsideal.

Utbildningsdepartementets ändringar i förslaget tar kursplanen tillbaka till den gamla studiegången där Sverige, Norden och Europa var det centrala innehållet och inte gav eleven kunskaper och verktyg för egen omvärldsanalys.[…] en än värre är att det innehåll som nu skrivits fram av utbildningsministern visar på okunnighet om skolämnet av idag samt om ämnet som vetenskap. Detta är anmärkningsvärt av en regering som drivit utbildningspolitiska frågor med kraft.”(SVD, den 11 september 2010)

Hela artikeln: Klicka här!

Ja, katalogkunskap har alltid varit en favoritförmedling i skolans värld. Den är ju enkel att lära ut och tämligen enkel att kontrollera. Men är den bra för elevens utveckling och framtida liv? De är det som de här kritikerna pekar på, tycker jag. Och det kan gälla fler aspekter av den svenska skolan.

(Foto: Jann Lipka)

 

Reepalu och Malmö vill fortsätta pressa lärare

Jag har här på bloggen kritiserat Malmös s k starke man, Ilmar Reepalu, eftersom han tar snabba beslut för att kontrollera lärare, vilka inte alla tycks göra sitt jobb, enligt honom. Sydsvenskan rapporterar nu hur Reepalu vill gå vidare:

”– Det har varit så mycket fokus på eleverna i skoldebatten. Elever som har bekymmer och som behöver hjälp. Jag tror faktiskt att vi också har lärare som behöver bättre hjälp och stöd för att fungera bättre i sin lärarroll, säger

Malmös finanskommunalråd Ilmar Reepalu (S).

Han fortsätter:

– Om en lärare inte funge­rar är det kommunens skyldighet som arbetsgivare att uppmärksamma det och se till att det sätts in fortbildning.

Ilmar Reepalu tycker att det behövs mer kunskap om hur lärarna funger­ar. Han har ett förslag: att man börjar föra statistik över hur enskilda lärares elever lyckas i de nationella proven.

– Då kan man se vilka lärare som klarar sig bra när man jämför med hur bra de fungerat i sitt pedagogiska uppdrag. Man kan se vilka lärare som behöver hjälp och stöd. Det här vet vi ingenting om idag. Det finns ingen sådan statistik vare sig i Malmö eller på Skolverket.” ( Sydsvenskan den 1 september 2010)

Lärare skall alltså kontrolleras in i minsta detalj. Hur vore det att ha samma hårda och närgångna granskning av politiker? Särskilt en politiker som inte tycks veta någonting om skolan utan agerar oerhört populistiskt.

Att inte politiska beslut och åtgärder tycks behöva ordentliga faktaunderlag, finner jag anmärkningsvärt. Hur långt skall Malmös politiker få gå i sin iver att klämma åt och pressa lärare? Något folkligt uppror lär vi inte få se.

(Fotograf: © Atelje Brorson)

Artikeln: Klicka här!

 

Låt inte amatörer få inflytande över skolan

Skolan är nog en av de verksamheter som de flesta har synpunkter på. Idag är det Svenskt Näringsliv, i en debattartikel i Dagens Nyheter, som anser sig veta hur skolverksamheten skall bli bättre. Hur då?

Jo, de har uppmärksammat att alla elever inte får den utbildning som de har rätt till. Deras recept på detta är:

” Utvecklingen mot ökade skillnader i skolresultat mellan elever beroende på bakgrund går dock att bryta. Ett sätt att göra detta är att omvandla en del av de ökade statliga resurserna till skolan, som båda de politiska blocken lovade i Almedalen i förra månaden, till ett resultatbaserat bidrag till skolans huvudmän, kommunerna respektive friskolorna. Storleken på bidraget ska vara beroende av de kvalitetsresultat som huvudmännens skolor levererar och hänsyn ska tas till elevernas bakgrund. Friskolorna, som generellt sett visat sig kunna prestera högre kunskapsresultat än den kommunala skolan, skulle kunna få en nyckelroll om ett sådant statsbidrag införs.” ( DN, den 19 augusti 2010)

De menar att ”forskning” säger att ekonomiska incitament ger resultat. Det är bara det att de därmed inte förstår skolans verkliga problem.

Förvaltningsledningar och skolledningar vill till varje pris ha ett bra betygsresultat, självklart, och där är de nästan beredda att göra vad som helst. Blir det därtill mer ekonomiskt lönsamt att driva fram godkända betyg, kommer pressen på lärarna att bli enorm, ja nästan outhärdlig.

Snälla makthavare, låt inte sådana här amatörer, som ej riktigt förstår skolverksamheten, få inflytande.

Artikeln: Klicka här!

 

Utbildningsdepartementets svar på Engströms artikel?

Igår publicerade Engström sin artikel på Newsmill som jag skrev om i förra inlägget. Idag kom ett pressmeddelande från Utbildningsdepartmentet:

”Regeringen avser att införa en försöksverksamhet med spetsutbildningar på högstadiet inom de teoretiska ämnena, precis som i gymnasieskolan. Skolorna ska få använda tester och prov för att välja vilka elever som ska få gå på utbildningarna och dessa ska vara riksrekryterande.
[…]
Skolverket ska få i uppdrag att utse vilka skolor som ska komma i fråga, med hårda krav på kvalitet, till exempel ska skolan ha ett dokumenterat samarbete med en gymnasieskola och lärarna ska ha rätt behörighet.

Förslaget innebär att tio klasser, med maximalt 30 elever vardera, ska kunna bli spetsutbildningar från och med höstterminen 2012. Så småningom ska 30 klasser kunna finnas. Hälften av utbildningarna ska vara inriktade mot matematik och NO-ämnen, hälften mot SO-ämnen eller humanistiska ämnen. Både offentliga skolor och fristående skolor ska kunna delta.”

Var detta ett svar? Vad regeringen och utbildningsdepartementet glömmer är den social dimensionen i skolan. Har högt begåvade elever inga kompisar, som inte är lika begåvade men som de högpresterande eleverna vill vara tillsammans med?

 

Arne Engströms viktiga inlägg på Newsmill idag

Jag och Dyslexia nätupplaga har länge velat uppmärksamma de elever som inte klarar skolan som alla andra. Det är viktigt då att se de verkliga problemen och inte mytologisera problemen, ”de har andra fina  förmågor”; ”många framgångsrika har haft inlärningsproblem”; ”hur många kändisar har inte dyslexi” etc etc. Självklart finns det framgångsrika människor som i skolan har misslyckats men det gäller sannerligen inte majoriteten av elever med särskilda behov, ur deras perspektiv tjänar sådan propaganda, som bland annat UR står för, istället som ett hån när de upplever utanförskap i vuxenlivet, arbetslöshet, psykisk ohälsa osv.

Men precis som fil dr Arne Engström säger i sitt inlägg på Newsmill idag, har jag sett att skolan ej heller ger de duktiga eleverna den kunskap som de är värda. Därför anser jag att Engströms inlägg är mycket, mycket viktigt för att inse att skolverksamheten är en verklig ”krisbransch”. Han skriver bland annat:

”Med dessa förutsättningar så skulle man tro att [högt begåvade barn] var mer eller mindre garanterade en framgångsrik skolgång. Men så är det tyvärr inte. För en inte så liten andel av de begåvade barnen blir i stället skolan en stor besvikelse, ett intellektuellt väntrum präglat av leda och enformighet.”

[…]

”Begåvade underpresterare missas helt i deras förslag eftersom elitklasser riktar sig till dem som redan är framgångsrika i skolan. Det finns sannolikt också en social snedfördelning i rekryteringen till dessa klasser som är diskutabel. De politiska reflexerna hos den rödgröna oppositionen riskerar att skapa onödiga låsningar för framtiden och skymma den väsentliga frågan om hur skolan tar hand om de begåvade barnen.”

Läs Engströms viktiga artikel: Klicka här!

 

När skall vår regering belöna pedagoger med en medalj?

Igår belönade USA:s president en pedagog som hjälpt svaga grupper att lyckas i sin utbildning med den näst finaste utmärkelsen som en medborgare i USA kan få, nämligen” Citizens Medal”:

”Roberta Diaz Brinton has devoted her time and talents to improving science and technology education for Los Angeles students. As Director of the University of Southern California’s Science, Technology and Research (STAR) Program, Brinton has opened the doors of opportunity for thousands of disadvantaged and minority inner-city youth. Brinton receives the Citizens Medal for encouraging America’s next generations to reach for the stars.”
( http://www.whitehouse.gov)

När skall vår regering dela ut sådana medaljer? Något för Björklund, kanske.

 

Mycket Björklund är det, men hjälper det?

Det har varit mycket Jan Björklund de senaste dagarna. För ett litet tag sedan ville han införa skolk i terminsbetyget. Det skall vara ordning och reda i skolan, menade han.

I dag fiskar han nästan i samma vatten som Sverigedemokraterna. Han vill förbjuda burka och niqab, d v s en liten minoritet av muslimska kvinnor som använder heltäckande slöja skall förbjudas att utöva sin religion fullt ut som alla andra.

Björklund skriver i sitt Nyhetsbrev, som kommer ganska ofta:

”I dag har jag i en intervju i radion sagt att jag vill se en lagändring som gör det möjligt att stoppa bärande av ansiktstäckande klädsel, till exempel burqa och niqab, i skolan. Lagstiftningen skulle naturligtvis även innebära förbud mot andra plagg, t ex om någon skulle vilja bära en sk rånarluva. Principen skall vara att man ska visa ansiktet.”

Hans förakt är väldigt tydligt  emot dessa religiösa kvinnor, tycker jag. Den här typen av slöja täcker inte hela ansiktet. Att jämföra den med den klädsel som brottslingar använder är direkt stötande. Anser verkligen Björklund att burka eller niqab är kriminellt?

Det är tämligen ironiskt att utbildningsministern ständigt är så dåligt insatt i de förändringar han vill göra. Han ropar på kunskap i skolan men besitter väldigt lite av den varan själv, faktiskt. Lika dåligt insatt är han i problematiken med elever som har behov av särskilt stöd. En i dag mycket eftersatt grupp. Antagligen på grund av ministern nästan fullständiga ointresse. Det tar ju ett tag att sätta sig in i.

Artilar i frågan: FP vill strama upp slöjregler S: Björklund gör en höna av en fjäder

”SD kan gynnas av det här utspelet” Heltäckande slöja – inget problem i skolan

Jannes slöjförbud andas cynisk populism Se bakom slöjan Utspel på tvärs mot liberala idéer

 

Ja, så har det hänt igen. Skolinspektionen kritiserar och…

Nu har det hänt igen. för vilken gång i ordningen undrar man. Skolinspektionen kritiserar Mönsterås kommun för att de inte hjälpt en grabb med läs- och skrivsvårigheter. Så här rapporterar Radio P4:

”Skolinspektionen kritiserar Parkskolan och Ljungnässkolan i Mönsterås kommun för att de inte har gett tillräckligt stöd åt en elev som haft stora svårigheter i skolan.

Föräldrarna anmälde skolorna i våras när pojken gick i åttan på Parkskolan. Då hade han mer eller mindre gett upp och skolkade mycket. Skolinspektionen anser att skolorna skulle hjälp pojken mycket tidigare bland annat med hans läs- och skrivsvårigheter.”

Och man undrar om det verkligen är någon mening med en skolinspektionen som endast kan kritisera utan att göra något. Förhoppningsvis får myndigheten mer muskler med den nya skollagen. Men då får den också verkligen göra något och inte endast som nu endast ”snacka” och meddela massmedia.

 

”Lärarbetyg”: Vi fick nog rätt, men vad hjälper det?

Ilmar Reepalu(S) Fotograf:© Pierre Mens/Press Promotion AB

När Ilmar Reepalu(S), kommunstyrelsens ordförande här i Malmö, hade blivit så imponerad av TV-serien klass 9A att han genast ordnade så att skolelever kunde sätta betyg på sina lärare, var bland annat jag ytterst kritisk. Det var ett otroligt hafsverk. Nu verkar det som om vi kritiker fått rätt. Så här rapporterar DN från TT/Sydsvenskan:

”Men vid den första utvärderingen har det visat sig att eleverna har svårt att överhuvudtaget förstå frågorna de ska svara på, skriver Sydsvenskan.

Alla elever får samma frågor, sjuåringar får ta ställning till samma enkätfrågor som 15-åringar.” ( Dagens Nyheter, 25 juni 2010)

Frågan är dock om detta nederlag hjälper. Det vill säga att det resulterar i att makthavarna förstår att skolverksamheten inte alltid fungerar som den skall, men att det aldrig kan åstadkommas förändringar med någon quick-fix-metod. Det behövs istället en mycket noggrann analys av hela skolverksamheten och sedan med hjälp av den pedagogiska vetenskap som ändå finns göra förändringar, så att elever lär sig vad de skall i skolan och att de verkligen trivs med skolarbetet. Men jag är dessvärre mycket pessimistisk att detta någonsin skall kunna bli skolverklighet i min levnadstid. Hoppas jag har fel!

Artiklarna: DN Sydsvenskan

 

Lärarförbundet har nog fel men rätt ändå

Förbundsordföranden i Lärarförbundet Eva- Lis Sirén hävdar i dag i en debattartikel i Svenska Dagbladet att riksdagen beslutat om en ny skollag igår, men det är vad jag förstår fel. Beslut lär tas idag. Men hon kommer med en viktig synpunkt i artikeln som gäller modersmålsundervisningen:

”Det är svårt att rekrytera utbildade lärare i modersmål. Men vi anser att det är nödvändigt att finna lösningar på situationen istället för att luta sig tillbaka och acceptera outbildade lärare. Skolhuvudmännen måste se till att de obehöriga modersmålslärare som anställs får en adekvat utbildning och staten bör finansiera denna utbildningssatsning.

De sänkta utbildningskraven i den nya skollagen riskerar att leda till lägre resultat i svensk skola. Det kan omöjligen vara regeringens vilja. Lärarförbundet kräver därför att modersmålslärare inte undantas från lärarbehörighetskraven. Utbildade lärare måste vara en rättighet även för elever med ett annat modersmål än svenska.”(SvD den 22 juni 2010)

Och det är sannerligen märkligt av en minister som tryckt så hårt på lärarnas kompetens och att den är viktig. I den nya skollagen blir det ju förbjudet att tillsvidareanställa obehöriga lärare, vilket är mycket bra. Det är inte helt lätt att veta vad Sirén avser med förändringen men det kan vara denna passus i propositionen:

”Regeringens förslag: Om en kommun, ett landsting eller en enskild huvudman överlämnar uppgiften att bedriva undervisning på entreprenad, ska kommunen, landstinget eller den enskilde huvudmannen få överlämna den myndighetsutövning som hör till en lärares undervisningsuppgift.

Kommunen eller landstinget ska när det gäller kommunal vuxenutbildning och särskild utbildning för vuxna få överlämna även den myndighetsutövning som hör till rektorns uppgifter. Kommunen ska också få överlämna sådan myndighetsutövning när det gäller utbildning i svenska för invandrare.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om begränsningar när det gäller överlämnande av rektorsuppgifter som innefattar myndighetsutövning.”( Proposition 2009/10:165)

Kanske du kära bloggare vet mer om detta. Tveka då inte utan ge oss andra okunniga en upplysning i en kommentar.

Artikeln: Klicka här!

 

Skolan blir nog en stor fråga i valstriden. Vad betyder det?

I dag är det tänkt att den nya skollagen skall beslutas i riksdagen. I samband med det skriver moderaternas talesman i skolfrågor på SvD:s Brännpunkt:

”Alliansen har sedan friskolereformens införande försvarat valfriheten och mångfalden inom skolan tillsammans med miljöpartiet. Vi fem partier tror att skolan blir bättre om elever och föräldrar genom aktiva val själva har makten att bestämma skola. Vänsterpartiet är däremot helt emot elevernas och föräldrarnas rätt att välja skola. Hur vänsterpartiernas gemensamma politik för valfrihet och mångfald kommer att se ut är högst oklart.

Om läraren anser att det behövs läxor för att eleverna ska nå kunskapsmålen bör den självklart ha möjlighet att ge läxor. Alliansen delar den uppfattningen med Socialdemokraterna. Vänsterpartiet vill däremot helt förbjuda läxor, någon gemensam politik om läxor har vänsterpartierna inte presenterat.(Svenska Dagbladet den 21 juni 2010)

Det är tydligt att ett av slagträna i valet kommer att bli skolan, som så många gånger förr. Men vad betyder det? Kommer det att gynna skolan på något positivt sätt? Nej, och åter nej, det har det aldrig gjort. Denna oenighet om något så viktigt som skolan resulterar endast i en mängd reformer som ger skolverksamheten den otrygghet och bristande kontinuitet som varit en realitet i väldigt många år. Men experter på skolans historia säger t o m att det alltid varit så, men det känns i varje fall som det blivit värre.

Det allra bästa hade varit om politikerna grävde ner stridsyxorna när det gäller skolan före valet och kom överens. Ett önsketänkande som emellertid säkert är otänkbart när partierna kan vinna fördelar på kort sikt, något långsiktigt tänkande har ju aldrig varit den svenska politikens melodi. Ej heller att vara i medborgarnas tjänst som de borde vara.

Artikeln: Klicka här!

 

Igen: Skolorna klarar inte av elever med olika former av dysfunktioner

Dagens Nyheter har idag på sidan arton en alarmerande rubrik: ”Autistiska elever far illa i skolan”. Och man tänker automatiskt ”De också, jaha”. Sedan går man vidare, men vi borde verkligen stanna upp, tänka och undra: Varför är det så?

Den här gången är det Autism- och Aspergerförbundet som genomfört en enkät om skolfrånvaro. Det är förbundets medlemmar som svarat och det är en skrämmande läsning. Här ett exempel ur undersökningen, en förälder berättar:

”Peter har alltid varit lite annorlunda. När han var liten var han mest bara lite udda och vi uppfattade hans svårigheter främst som blygsel. Med stigande ålder blev det dock allt tydligare att han stod utanför och tittade på för att han inte förstod vad de andra barnen lekte. Det visade sig att han inte förstod vad som pågick i skolan heller. Han hängde inte med på lektionerna, gjorde inte sina läxor och var ofta aggressiv när han kom hem. När han gick i sexan fick han ett utbrott då han inte förstod sig på ett matteprov. Han slog en annan elev och skolans reaktion blev att Peter inte fick komma till skolan på flera veckor. Han placerades sedan i något som vi föräldrar uppfattade som en slags OBS-klass, med elever med många olika sorters behov och avvikande beteenden. Peter klarade inte av att vara där. Nu har han varit hemma i fem månader.

Det som känns allra svårast är konstigt nog inte att Peter inte klarar av skolsituationen eller att skolan inte klarar av att bemöta honom på rätt sätt. Det som är allra svårast att hantera – rent känslomässigt – är att skolan, med eldunderstöd från kommunen, hävdar att det är vi föräldrar som inte är tillräckligt motiverande; det är alltså vårt fel att Peter inte går till skolan. Skolan antyder att vi har problem i vårt föräldraskap. Det är den värsta sortens kränkning jag varit utsatt för. Vem tar ansvar för mitt barn; ett undantag?” (Autism- och Aspergerförbundets medlemsundersökning om skolfrånvaro, Våren 2010, Sammanfattning och analys, s 2)

Förbundet kommenterar:

”Så skriver en pappa i ett bilagt brev då han besvarade Autism- och Aspergerförbundets enkätundersökning om hemmasittare. Det denna pappa beskriver känner många föräldrar till barn med diagnos inom autismspektrum igen sig i. Då skolan inte förstår eller av olika orsaker inte kan hantera en elevs behov förläggs problemet hos eleven själv och hos dennes familj. Konflikter mellan hem och skola är inte ovanliga, vilket försvårar situationen för de berörda eleverna. Okunskap, både om funktionsnedsättningen och om hur en elevs behov av särskilt stöd kan utredas, och osäkerhet om vart man kan vända sig när man som pedagog stöter på elever som uppträder ”annorlunda” är några av de orsaker vi kan se till att elever med autismspektrumtillstånd ibland uteblir från skolan.

Det är inte få elever vi talar om. Så många som 59 procent av eleverna med Aspergers syndrom uppges varit hemma från skolan under kortare eller längre perioder. Den vanligaste orsaken uppges vara pedagogernas brist på rätt kompetens.” ?” (Autism- och Aspergerförbundets medlemsundersökning om skolfrånvaro, Våren 2010, Sammanfattning och analys, s 2)

Man kan ju tillägga, ja alla föräldrar till barn med någon form av dysfunktion känner säkert igen sig. Att skolan skuldbelägger föräldrar är oerhört vanligt. Det är ju så som en klok psykolog ungefär sagt: Föräldrar är inga sagofigurer utan människor med fel och brister. Så att leta ”fel” hos föräldrarna lär vara framgångsrikt eftersom det alltid finns något som man kan haka upp sig på och tycka vara orsak till barnets bekymmer.

Problemet är här som jag ser det att skolans personal inte har och inte känner ansvar för elevernas framtid. Men det gör föräldrar som i värsta fall får hantera alla de problem som kan uppkomma med deras barn eftersom de inte är formade efter den inbillade normalitetsmallen.

Läs undersökningen: Klicka här!

 

Har Organisations-Sverige klara systemfel?

I dagens Svenska Dagblad skriver överåklagare Gunnar Stetler och advokat Claes Lood något som säkerligen kan gälla hela Sveriges förvaltning och dess organisation. Har den svenska förvaltningen klara systemfel inbakat i sig? Stetler och Lodd skriver bland annat så här om vårt rättsväsende:

”Inrätta ett Lex Sarah/Maria regelverk för rättsväsendet i stort, eller i vart fall för domstol, polis och åklagare. Stora ingrepp i enskildas liv är vardag inom rättsväsendet; häktningar, vårdnadsbeslut, tvångsvård av ungdomar, skadeståndsansvar, adoptioner och mycket mer. Trots detta saknas i realiteten motsvarande skyddslagstiftning som inom till exempel sjukvården syftar till att lyfta fram missförhållanden. […]

Men att lasta enskilda tjänstemän för till exempel långsam handläggning när grundorsaken är ett organisatoriskt fel är varken produktivt eller rättvist. För att börja åtgärda detta måste särskilt de så kallade systemfelen – felaktigheter som uppstår och återkommer främst på grund av organisatoriska brister och liknande –vara viktiga att ta sikte på. Det kan röra sig om många olika situationer, exempelvis när ett ärende handläggs av flera på varandra följande personer och informationsutbytet dem emellan inte fungerar; eller när en person som uppenbart inte är lämpad att handlägga ett visst ärende ändå tilldelas det eller när ett helt område missköts.”

(SVD den 12 juni 2010)

Hela artikeln: Klicka här!

Men detta gäller inte enbart rättsväsendet, även skolverksamheten vilket jag påtalat ett antal gånger här på bloggen. Varför händer det då så lite? Jo, jag menar att vi har en bild av Organisations-Sverige som närmast ett perfekt system med på sin höjd några mindre skönhetsfläckar, vilka vi kan försumma eftersom helheten förväntas vara bra. Att det skulle finnas systematiska felaktigheter som drabbar enskilda väldigt hårt, vill man verkligen inte se, särskilt inte från tjänstemännens synvinkel vilka får sin försörjning genom systemet.

När kommer det att hända något radikalt, så att Sveriges medborgare får den säkerhet och trygghet de är värda?

 

Vårdpersonalen förstår inte varför de inte kan ha hand om komplicerade fall på SiS-hemmen

För en tid sedan berättade jag och tog ställning i debatten om hur barn och ungdomar vårdas på behandlingshem i SiS-regi(Statens institutionsstyrelse) där man isolerat utan läkarordination och använt hemmagjorda och kränkande metoder.

Nu har det kommit en replik i Aftonbladet(10/6-2010) från samma personalgrupp:

”Dessa unga vuxna som placeras på särskilda ungdomshem har ofta en våldskriminalitet eller ett rätt så allvarligt missbruk i sin bakgrund. Ofta har dessa en tidig debutålder, så tidigt som 10–12 årsåldern, med kriminalitet och droger. Sedan kan man lägga till detta att en hel del även har neuropsykiatriska diagnoser vilket försvårar behandlingen. Dessa unga vuxna kan faktiskt ha försökt eller till och med ha tagit livet av en annan människa.”

[…]

Kriminalvården har möjligheter att använda handsfängsel och isoleringscell. Vi inom ungdomsvården har personal som är vanliga människor.”

Det är väldigt tydligt i denna replik såväl som kommentarer här på bloggen att personalen inte alls förstår varför de inte kan vårda så svåra fall utan adekvat utbildning. Trots att de t o m skriver att de är ”vanliga människor”.

Vidare frågar de sig:

” En viktig samhällsfråga måste då vara hur man kan vårda dessa barn på bästa sätt. Ska man då få tro Barnombudsmannen så ska inte barn bli inlåsta. Men i den rådande debatten har inte BO några förslag. Eller är det så att polis eller väktare ska ta hand om våld på institutionerna?”

Det är självklart så att det måste till mycket stora förändringar för att ändra på detta. Men det visar med all önskvärd tydlighet att unga människor och människor som inte har stora resurser, kan behandlas hur som helst i Sverige.

I det här fallet struntar man helt i barnkonventionen och det är flera regeringschefer som borde straffas för detta, anser jag.

Artikeln: Klicka här!

 

Viktigt pressmeddelande idag

I dag kom det ett mycket viktigt pressmeddelande till redaktionen. Det är Synskadades Riksförbund, Förbundet Sveriges Dövblinda och Riksorganisationen Unga Synskadade, som slår larm. Här ett ganska långt utdrag ur det:

”Den 1 januari 2009 fick vi en ny diskrimineringslag i Sverige. Men lagen tog inte upp hur man skulle hantera bristande tillgänglighet.  Frågan har sedan utretts av Hans Ytterberg vars förslag som nu kommer att skickas ut på remiss. Ytterberg föreslår att ett förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning införs i diskrimineringslagen.  Det innebär att den som underlåter att vidta åtgärder för tillgänglighet ska kunna dömas för diskriminering.

Men den 27 maj skickade Integrations- och jämställdhetsdepartementet ut ett pressmeddelande om att ytterligare utredningar nu ska göras.  Nyamko Sabuni skriver:

”Innan det blir aktuellt med lagstiftning kommer ett uppdrag ges till en statlig myndighet att ytterligare belysa de kostnader som kan uppstå för privata och offentliga aktörer. Remissvaren på Ytterbergs utredning och den kompletterande kostnadsberäkningen kommer att vägas samman innan regeringen lägger fram lagförslag till riksdagen.”

Nyamko Sabuni Foto: Pawel Flato

Synskadades Riksförbund, Förbundet Sveriges Dövblinda och Riksorganisationen Unga Synskadade reagerar starkt emot detta förfarande. Vi anser att regeringen förhalar frågan.

Vems intressen går regeringen när man återigen hänvisar till att kostnaden för våra mänskliga rättigheter ska utredas? Åren går, löften ges och förhoppningarna väcks. Nya kapitel skrivs i tegelstenen ”konsten att skjuta en fråga framför sig”.

Nu ska åter en utredning presenteras med motiv för att otillgänglighet ska betraktas som diskriminering. Men, diskrimineringen har ett pris. Vilket tycks vara svårt att räkna fram, då utredning efter utredning får underkänt på denna punkt. Är det inkompetenta utredare eller finns det intressen som motverkar våra mänskliga rättigheter?

Alla politiska partier är för en lagreglerad rätt för oss att kunna ta oss in i offentliga lokaler, ta del av serviceutbud och få samma möjligheter till information som andra människor. Men haken är att det ska vara rimligt och till skäliga kostnader. Vi undrar om man kan ha realisation på mänskliga rättigheter?”(Pressmeddelande den 10 juni 2010)

Detta kan naturligtvis gälla alla med dysfunktioner och i retoriken menar man sig värna sig dessa grupper men i praktiken är det mycket skralt, från regering till skolor och myndigheter ute i kommunerna. Det är långt ifrån en prioriterad fråga. Man satsar endast när man är tvungen och tydligen är inte ens ett valår press nog.

Det måste nog till ett folkligt uppror men hur skall det komma till stånd när det endast gäller en minoritet av befolkning, dock en betydande andel?

 

Skolor eller de lokaler de använder bränns ner igen och igen. Varför?

Nyligen har en en idrottshall som används av Norrevångsskolan i Eslöv bränts ner och ett annex på Rinkebyskolan i Stockholm. Integrationsminister Nyamko Sabuni skriver om detta på Newsmill:

”Är dessa våldshandlingar ett sätt att tala om att man vill bli sedd? Kanske så! Men då kräver jag att dessa unga lär sig att kommunicera på samma sätt som majoriteten unga gör. För det är svårt att lyssna på ett liten grupp unga män som förstör, snarare än alla de lärare, fritidsledare, företagare och andra resurser i det civila samhället som gör oerhörda insatser.

När det gäller integrationspolitiken så finns det självklart utmaningar. Utanförskapet har vuxit sig stort de senaste årtiondena genom en passiviserande och verklighetsfrånvänd politik. Men att sätta eld på en framgångsrik skola och attackera räddningstjänst är inte en legitim protest – det är en brottslig handling.

Vi har påbörjat arbetet för att komma till rätta med integrationsutmaningarna – att nyanlända snabbt ska etableras på arbetsmarknaden, att färre unga slås ut ur skolan, att öka närvaron av poliser i alla stadsdelar m.m. Men integration är ingen quick fix. Under tiden är det viktigt att stödja de goda lokala krafterna.

Föräldrar måste ta ansvar för sina barn – i vissa fall krävs det ett särskilt stöd till föräldrarna. Skolan måste tidigt upptäcka elever som riskerar att få problem och erbjuda extra hjälp. Det är viktigt med ett starkt civilt samhälle, som genom historien spelat en nyckelroll för demokratin i Sverige. Jag vill att det civila samhällets organisationer får en större roll i integrationspolitiken.” (Newsmill den 10 juni 2010)(Ursäkta Newsmill för det långa citatet)

Jag tycker ändå inte att regering och riksdag ser de verkliga problemen i dagens skolverksamhet. Det är inte endast s k  utanförskap. Verkligheten, vilket alla som arbetat inom skolan vet, är att det finns allvarliga ledningsproblem i skolan. Den enskilde läraren kan arbeta aldrig så mycket, men denne har inget som helst inflytande över vad skolledning och förvaltningsledning gör. Detta är ej heller något nytt. Det har man pekat på i väldigt många år som ett huvudproblem och en möjlig djuporsak till det enorma hatet emot skolan som finns idag.

Så regering och riksdag: Gör något radikalt och sluta blunda för de verkliga problemen med skolverksamheten i Sverige idag!

(Foto: Pawel Flato)

Artiklar om bränderna: Rinkeby Eslöv.

Artikeln på debattforumet Newsmill: Klicka här!

 

Vad är felet egentligen när elever inte lär sig?

Det är ytterst intressant att läsa om förklaringarna till att eleverna inte lär sig vad de skall i skolan. Nu senaste har det uppstått en debatt mellan Alliansen och den rödgröna oppositionen. Svenska Dagbladet rapporterar:

”Enligt Sabuni gör många skolor fel när de placerar nyanlända barn i särskilda klasser utan svenskfödda elever. Och hon menar att skolorna har tillräckliga resurser, men att de är för dåliga på att rikta dem mot de elever som behöver dem bäst.

–Det är bra att media uppmärksammar det här, så kanske skolorna också reagerar, säger Nyamko Sabuni.

Men enligt Ylva Johansson (S) har regeringen tagit ifrån skolorna möjligheten att hjälpa elever med extra stödbehov.

–Nyamko Sabuni och hennes alliansvänner har tagit bort extraresurser till de skolor som har många elever i behov av stöd. Det behövs en politik som fördelar resurser efter behov.”(SVD, den 8 juni 2010)

Ja, vad är egentligen hönan och ägget. Även den tidigare regeringen hade problem med elever som inte lär sig. Den enkla sanningen är säkert att det inte finns någon patentlösning, skolor som engagerar sig mer eller mer resurser till skolorna. Det som krävs är säkerligen ett helt batteri av förändringar där eleverna tycker att det är skoj att lära sig och att det är viktigt inför framtiden. Hur nå dit, kära bloggläsare?

Artikeln: Klicka här!

(Foto: Pawel Flato)

 

Stöd eller inte, det är frågan för Dyslexiförbundet FMLS

Dyslexiförbundet FMLS protesterar enligt tidskriften Föräldrakraft emot den nya skollagen.

”Motiveringen är att nya skollagen anger att stödet bara måste ges upp till nivån ”godkänd”.
- För en elev med funktionsnedsättning kan specialpedagogiskt stöd dras in så fort man når godkändnivå. Sedan måste eleven ånyo gravt misslyckas för att stödet åter skall sättas in. Regeln kan även innebära att de hjälpmedel eller anpassade läromedel eleven fått, dras in så fort eleven nått godkändnivå, skriver förbundet i ett brev till utbildningsministern och riksdagen.”

( Föräldrakraft den 26 maj 2010)

Dyslexiförbundets överreagerar nog eftersom elever med behov av särskilt stöd har rätt till olika former av hjälpmedel. Vad som avses är nog en remissinstans’ tolkning av den nya lagen:

”Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Barnombudsmannen vänder sig dock mot skrivningen om att en elev ska ha rätt att erhålla stöd för att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås. Enligt SPSM kan detta tolkas som att elever bara har rätt till särskilt stöd för att uppnå godkänt.” ( Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, Ds 2009:25, 286)

SPSM:s invändning tycks Dyslexiförbundet sedan ha anammat. Förbundet var ingen remissinstans men regeringen efterfrågade ändå Dyslexiförbundet FMLS om deras synpunkt. Så vitt jag kan se reagerade man inte då. Vaknande man nu i elfte timmen? I så fall är det som vanligt.

Tolkningen som SPSM och Dyslexiförbundet FMLS gör, kan vara felaktig eftersom elever med funktionshinder har rätt till olika former av stöd i skolan. Även med den nya skollagen.

Artikeln: Klicka här!

 

MVG till Björklund om lönesättning av lärare efter elevernas bedömning

Jan Björklund gör en viktig markering på DN:s debattsida idag. Han skriver bland annat:

”Om eleverna ska sätta betyg på sina lärare måste man inse att risken är påtaglig att vissa elever utnyttjar tillfället att ge igen för något som eleven är missnöjd med. Eleven behöver inte efteråt ta ansvar för sin bedömning, trots att den kan få långtgående konsekvenser för den enskilda läraren.”(Dagens Nyheter, 23 maj 2010)

Det bör vara självklart för alla och envar att eleverna självklart inte kan sätta betyg på sina lärare. De har varken kunskaper eller erfarenheter som gör dessa bedömningar värda någonting.

Dessutom som jag påpekat tidigare, när Malmö var inne på samma linje(och det är den kommunen tyvärr fortfarande inne på) att lärare som är angelägna om undervisningens kvalitet, gör ständiga utvärderingar där elever får berätta hur de upplevt undervisningen. Men det är svårt för elever att bedöma hur mycket nytta de har haft av undervisningen. En sådan utvärdering skall egentligen göras flera år efteråt. Då vet man som elev hurudan nytta man haft av skolan.

I den här frågan får Björklund MVG av mig.

Artikeln: Klicka här!