Vårdpersonalen förstår inte varför de inte kan ha hand om komplicerade fall på SiS-hemmen

För en tid sedan berättade jag och tog ställning i debatten om hur barn och ungdomar vårdas på behandlingshem i SiS-regi(Statens institutionsstyrelse) där man isolerat utan läkarordination och använt hemmagjorda och kränkande metoder.

Nu har det kommit en replik i Aftonbladet(10/6-2010) från samma personalgrupp:

”Dessa unga vuxna som placeras på särskilda ungdomshem har ofta en våldskriminalitet eller ett rätt så allvarligt missbruk i sin bakgrund. Ofta har dessa en tidig debutålder, så tidigt som 10–12 årsåldern, med kriminalitet och droger. Sedan kan man lägga till detta att en hel del även har neuropsykiatriska diagnoser vilket försvårar behandlingen. Dessa unga vuxna kan faktiskt ha försökt eller till och med ha tagit livet av en annan människa.”

[…]

Kriminalvården har möjligheter att använda handsfängsel och isoleringscell. Vi inom ungdomsvården har personal som är vanliga människor.”

Det är väldigt tydligt i denna replik såväl som kommentarer här på bloggen att personalen inte alls förstår varför de inte kan vårda så svåra fall utan adekvat utbildning. Trots att de t o m skriver att de är ”vanliga människor”.

Vidare frågar de sig:

” En viktig samhällsfråga måste då vara hur man kan vårda dessa barn på bästa sätt. Ska man då få tro Barnombudsmannen så ska inte barn bli inlåsta. Men i den rådande debatten har inte BO några förslag. Eller är det så att polis eller väktare ska ta hand om våld på institutionerna?”

Det är självklart så att det måste till mycket stora förändringar för att ändra på detta. Men det visar med all önskvärd tydlighet att unga människor och människor som inte har stora resurser, kan behandlas hur som helst i Sverige.

I det här fallet struntar man helt i barnkonventionen och det är flera regeringschefer som borde straffas för detta, anser jag.

Artikeln: Klicka här!

 

Viktigt pressmeddelande idag

I dag kom det ett mycket viktigt pressmeddelande till redaktionen. Det är Synskadades Riksförbund, Förbundet Sveriges Dövblinda och Riksorganisationen Unga Synskadade, som slår larm. Här ett ganska långt utdrag ur det:

”Den 1 januari 2009 fick vi en ny diskrimineringslag i Sverige. Men lagen tog inte upp hur man skulle hantera bristande tillgänglighet.  Frågan har sedan utretts av Hans Ytterberg vars förslag som nu kommer att skickas ut på remiss. Ytterberg föreslår att ett förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning införs i diskrimineringslagen.  Det innebär att den som underlåter att vidta åtgärder för tillgänglighet ska kunna dömas för diskriminering.

Men den 27 maj skickade Integrations- och jämställdhetsdepartementet ut ett pressmeddelande om att ytterligare utredningar nu ska göras.  Nyamko Sabuni skriver:

”Innan det blir aktuellt med lagstiftning kommer ett uppdrag ges till en statlig myndighet att ytterligare belysa de kostnader som kan uppstå för privata och offentliga aktörer. Remissvaren på Ytterbergs utredning och den kompletterande kostnadsberäkningen kommer att vägas samman innan regeringen lägger fram lagförslag till riksdagen.”

Nyamko Sabuni Foto: Pawel Flato

Synskadades Riksförbund, Förbundet Sveriges Dövblinda och Riksorganisationen Unga Synskadade reagerar starkt emot detta förfarande. Vi anser att regeringen förhalar frågan.

Vems intressen går regeringen när man återigen hänvisar till att kostnaden för våra mänskliga rättigheter ska utredas? Åren går, löften ges och förhoppningarna väcks. Nya kapitel skrivs i tegelstenen ”konsten att skjuta en fråga framför sig”.

Nu ska åter en utredning presenteras med motiv för att otillgänglighet ska betraktas som diskriminering. Men, diskrimineringen har ett pris. Vilket tycks vara svårt att räkna fram, då utredning efter utredning får underkänt på denna punkt. Är det inkompetenta utredare eller finns det intressen som motverkar våra mänskliga rättigheter?

Alla politiska partier är för en lagreglerad rätt för oss att kunna ta oss in i offentliga lokaler, ta del av serviceutbud och få samma möjligheter till information som andra människor. Men haken är att det ska vara rimligt och till skäliga kostnader. Vi undrar om man kan ha realisation på mänskliga rättigheter?”(Pressmeddelande den 10 juni 2010)

Detta kan naturligtvis gälla alla med dysfunktioner och i retoriken menar man sig värna sig dessa grupper men i praktiken är det mycket skralt, från regering till skolor och myndigheter ute i kommunerna. Det är långt ifrån en prioriterad fråga. Man satsar endast när man är tvungen och tydligen är inte ens ett valår press nog.

Det måste nog till ett folkligt uppror men hur skall det komma till stånd när det endast gäller en minoritet av befolkning, dock en betydande andel?

 

Skolor eller de lokaler de använder bränns ner igen och igen. Varför?

Nyligen har en en idrottshall som används av Norrevångsskolan i Eslöv bränts ner och ett annex på Rinkebyskolan i Stockholm. Integrationsminister Nyamko Sabuni skriver om detta på Newsmill:

”Är dessa våldshandlingar ett sätt att tala om att man vill bli sedd? Kanske så! Men då kräver jag att dessa unga lär sig att kommunicera på samma sätt som majoriteten unga gör. För det är svårt att lyssna på ett liten grupp unga män som förstör, snarare än alla de lärare, fritidsledare, företagare och andra resurser i det civila samhället som gör oerhörda insatser.

När det gäller integrationspolitiken så finns det självklart utmaningar. Utanförskapet har vuxit sig stort de senaste årtiondena genom en passiviserande och verklighetsfrånvänd politik. Men att sätta eld på en framgångsrik skola och attackera räddningstjänst är inte en legitim protest – det är en brottslig handling.

Vi har påbörjat arbetet för att komma till rätta med integrationsutmaningarna – att nyanlända snabbt ska etableras på arbetsmarknaden, att färre unga slås ut ur skolan, att öka närvaron av poliser i alla stadsdelar m.m. Men integration är ingen quick fix. Under tiden är det viktigt att stödja de goda lokala krafterna.

Föräldrar måste ta ansvar för sina barn – i vissa fall krävs det ett särskilt stöd till föräldrarna. Skolan måste tidigt upptäcka elever som riskerar att få problem och erbjuda extra hjälp. Det är viktigt med ett starkt civilt samhälle, som genom historien spelat en nyckelroll för demokratin i Sverige. Jag vill att det civila samhällets organisationer får en större roll i integrationspolitiken.” (Newsmill den 10 juni 2010)(Ursäkta Newsmill för det långa citatet)

Jag tycker ändå inte att regering och riksdag ser de verkliga problemen i dagens skolverksamhet. Det är inte endast s k  utanförskap. Verkligheten, vilket alla som arbetat inom skolan vet, är att det finns allvarliga ledningsproblem i skolan. Den enskilde läraren kan arbeta aldrig så mycket, men denne har inget som helst inflytande över vad skolledning och förvaltningsledning gör. Detta är ej heller något nytt. Det har man pekat på i väldigt många år som ett huvudproblem och en möjlig djuporsak till det enorma hatet emot skolan som finns idag.

Så regering och riksdag: Gör något radikalt och sluta blunda för de verkliga problemen med skolverksamheten i Sverige idag!

(Foto: Pawel Flato)

Artiklar om bränderna: Rinkeby Eslöv.

Artikeln på debattforumet Newsmill: Klicka här!

 

Prinsessbröllop och dyslexi

Det verkar som om det stundande bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling kan innebära något positivt för elever med dyslexi. Det är nämligen så att SVT: s lokal-TV ABC ringt runt till kommunerna och frågat vad de eventuellt skall ge brudparet och Österåkers kommun svarade:

– Startar en fond för barn med dyslexi där kommunen varje år sätter in 100.000 kronor.”

Med tanke på hur illa det är ställt med stöd åt elever med dyslexi och med andra former av dysfunktioner är det ett välkommet bidrag. Kommunerna sparar ju gärna in på sådant som de ej borde spara in på. Våra barn och ungdomar. Vår framtid som inte särskilt många kommuner är speciellt rädda om, tyvärr.

(Fotot är från hovets fria bilder. Fotograf:Paul Hansen)