Dagens Nyheter har idag på sidan arton en alarmerande rubrik: ”Autistiska elever far illa i skolan”. Och man tänker automatiskt ”De också, jaha”. Sedan går man vidare, men vi borde verkligen stanna upp, tänka och undra: Varför är det så?
Den här gången är det Autism- och Aspergerförbundet som genomfört en enkät om skolfrånvaro. Det är förbundets medlemmar som svarat och det är en skrämmande läsning. Här ett exempel ur undersökningen, en förälder berättar:
”Peter har alltid varit lite annorlunda. När han var liten var han mest bara lite udda och vi uppfattade hans svårigheter främst som blygsel. Med stigande ålder blev det dock allt tydligare att han stod utanför och tittade på för att han inte förstod vad de andra barnen lekte. Det visade sig att han inte förstod vad som pågick i skolan heller. Han hängde inte med på lektionerna, gjorde inte sina läxor och var ofta aggressiv när han kom hem. När han gick i sexan fick han ett utbrott då han inte förstod sig på ett matteprov. Han slog en annan elev och skolans reaktion blev att Peter inte fick komma till skolan på flera veckor. Han placerades sedan i något som vi föräldrar uppfattade som en slags OBS-klass, med elever med många olika sorters behov och avvikande beteenden. Peter klarade inte av att vara där. Nu har han varit hemma i fem månader.
Det som känns allra svårast är konstigt nog inte att Peter inte klarar av skolsituationen eller att skolan inte klarar av att bemöta honom på rätt sätt. Det som är allra svårast att hantera – rent känslomässigt – är att skolan, med eldunderstöd från kommunen, hävdar att det är vi föräldrar som inte är tillräckligt motiverande; det är alltså vårt fel att Peter inte går till skolan. Skolan antyder att vi har problem i vårt föräldraskap. Det är den värsta sortens kränkning jag varit utsatt för. Vem tar ansvar för mitt barn; ett undantag?” (Autism- och Aspergerförbundets medlemsundersökning om skolfrånvaro, Våren 2010, Sammanfattning och analys, s 2)
Förbundet kommenterar:
”Så skriver en pappa i ett bilagt brev då han besvarade Autism- och Aspergerförbundets enkätundersökning om hemmasittare. Det denna pappa beskriver känner många föräldrar till barn med diagnos inom autismspektrum igen sig i. Då skolan inte förstår eller av olika orsaker inte kan hantera en elevs behov förläggs problemet hos eleven själv och hos dennes familj. Konflikter mellan hem och skola är inte ovanliga, vilket försvårar situationen för de berörda eleverna. Okunskap, både om funktionsnedsättningen och om hur en elevs behov av särskilt stöd kan utredas, och osäkerhet om vart man kan vända sig när man som pedagog stöter på elever som uppträder ”annorlunda” är några av de orsaker vi kan se till att elever med autismspektrumtillstånd ibland uteblir från skolan.
Det är inte få elever vi talar om. Så många som 59 procent av eleverna med Aspergers syndrom uppges varit hemma från skolan under kortare eller längre perioder. Den vanligaste orsaken uppges vara pedagogernas brist på rätt kompetens.” ?” (Autism- och Aspergerförbundets medlemsundersökning om skolfrånvaro, Våren 2010, Sammanfattning och analys, s 2)
Man kan ju tillägga, ja alla föräldrar till barn med någon form av dysfunktion känner säkert igen sig. Att skolan skuldbelägger föräldrar är oerhört vanligt. Det är ju så som en klok psykolog ungefär sagt: Föräldrar är inga sagofigurer utan människor med fel och brister. Så att leta ”fel” hos föräldrarna lär vara framgångsrikt eftersom det alltid finns något som man kan haka upp sig på och tycka vara orsak till barnets bekymmer.
Problemet är här som jag ser det att skolans personal inte har och inte känner ansvar för elevernas framtid. Men det gör föräldrar som i värsta fall får hantera alla de problem som kan uppkomma med deras barn eftersom de inte är formade efter den inbillade normalitetsmallen.
Läs undersökningen: Klicka här!
Wingren Tommy
Redaktörens Blogg — Dyslexia nätupplaga 